Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel flinade återigen roat, det var dels rätt komiskt och dels underbart att se hennes leende igen. Det var ett leende han skulle göra precis vad som helst för, både för att få se det och ifall hon skulle be honom om något med det där leendet på läpparna.
"Men jag är ju alltid öppen för förslag om vad du vill lära dig om", sade han retsamt med ett höjt ögonbryn, var inte sen med att gå närmare henne, när han nu kunde ställa sig mellan hennes ben och äntligen komma närmare intill. Dock nöjde han sig inte med en vanlig kyss, utan gav henne små kyssar i mungipan och runtom först.

Grace sög på hans underläpp en stund innan hon sneglade upp på honom. Precis som alltid så tog han nästan andan ur henne. Hon skulle lätt kunna skriva en uppsats om hans skönhet, för han såg ju verkligen ut som en grekisk gud. Det var inte rättvist. Bara en enda blick av honom kunde få henne att känna hundratals olika känslor.
"Jag ska fundera på saken," mumlade hon nästan andlöst fram, "men just nu tror jag nog att jag nöjer mig med vad du tycker är viktigt att jag lär mig."

Ederel log återigen.
"Jaså? Tur att jag har så gott om tid för privatlektioner då", sade han retsamt, fortsatte med små kyssar ner längs hennes hals. Han hade lätt kunnat fortsätta hur länge som helst och kyssa varenda millimeter av hennes kropp, men hon hade lite mycket kläder för det. Än så länge. Istället stannade han upp och vände blicken till hennes ansikte igen. Det var för honom helt obegripligt hur man kunde vara så otroligt vacker, så.. Perfekt. Varje drag i ansiktet var helt gudomligt vackert, och han kunde se på henne hur länge som helst utan att tröttna det minsta.
"Men jag tvivlar på att köket är det bästa stället för specialundervisning", sade han med ett litet, busigt leende.

Grace himlade smått med ögonen åt honom. Det var ju just typiskt honom att vara en liten retsticka. Ibland var det roligt men under vissa omständigheter önskade hon att det fanns en knapp hon kunde trycka på, som automatiskt skulle stänga av den retsamma delen. Men det var givetvis en del av hans charm och hon skulle inte vilja ändra på något ändå.
"Menar du det?" Hon höjde tillgjort förvånat på ögonbrynen, som om hon inte kunde tänka sig en bättre plats att få specialundervisning på. "Kanske du borde ta med mig till ett mer lämpligare ställe då." Hon log sött mot honom.

Ederel skrattade hjärtligt till, hon var bara alldeles för söt när hon såg sådär oskyldig ut. Som om hon inte hade den blekaste aning om vad som han egentligen menade, trots att han inte tvivlade det minsta på att hon mer än väl gjorde det. Han log brett, lyfte händerna för att lägga en hand på var sida på hennes kinder.
"Du måste sannerligen vara den gulligaste och sötaste personen som nånsin funnits", sade han tyst, han verkligen imponerades hela tiden på nåt vis utav det. Han gav henne en mjuk kyss, för att sen dra sig undan och istället lägga händerna om hennes höfter, och bära upp henne i sin famn.
"Men ett lämpligare ställe ska vi definitivt hitta", sade han med ett leende, bar med sig henne ut ur köket, dock inte upp till hennes sovrum utan styrde istället stegen emot vardagsrummet. Trots allt hade de ju hela huset för sig själva, så varför inte utnyttja det?

Aldrig i sina vildaste drömmar hade hon kunnat drömma om att träffa någon som Ederel. Men hon var oerhört tacksam över att hon gjort just det. Till en början hade det nog mest varit frågan om lust, hon hade känt sig attraherad av och dragen till honom. Han hade haft den där typiska bad boy-auran som av någon anledning alltid gjorde tjejer intresserade, drog dem till sig som bin runt en sockerbit. Men så småningom hade känslorna växt sig starkare, och vid det här laget var hon säker på att hon inte skulle klara sig utan honom. Hon skulle aldrig klara av att förlora honom. Ederel var en del av henne, och att förlora honom skulle vara som att förlora en del av sig själv.
Grace la huvudet på sned då han tagit med sig henne ut till vardagsrummet. På så sätt. Hon försökte hålla tillbaka ett leende men det ryckte smått i mungiporna.
"Varför tycker du det här är ett lämpligare ställe än köket?" undrade hon, strök sina fingrar över hans nackhår.

För alla de där månaderna sedan när Ederel första gången lagt blicken på Grace hade han aldrig kunnat tänka sig det här. Att de skulle vara ett par och att han skulle älska henne så fullkomligt villkorslöst. Han visste inte ens riktigt själv varför han från början dragits till henne, vad som fått honom att strunta i sina egentliga planer. Men vad det än varit hade det växt och övergått till kärlek. Något han inte skämdes minsta lilla för, och hon hade ändrat honom på många sätt och vis. Gjort honom mer mänsklig, han skulle våga påstå att hon gjort honom till en bättre person. Han kunde inte direkt säga en bättre människa, för människa var han inte, trots att han kommit närmare det. Och trots gårdagens funderingar hade han iallafall tänkt lägga det lite på is, för även om han kanske utsatte henne för mindre fara med att bli människa skulle han heller inte kunna skydda henne lika bra, och det måste han kunna göra. Däremot hade lite andra tankar börjat cirkulera mer och mer, något han inte ens visste ifall det var helt tillåtet - men det spelade ingen roll. Han älskade henne över allt annat, och de idéer han fått skulle definitivt tänkas mer på. Men nu tänkte han ägna alla sina tankar åt henne.
"För att soffan är mer bekväm än en köksbänk?", föreslog han retsamt, släppte ner henne på soffan med ett flin. Han började dra av henne tröjan försiktigt med små kyssar mot hennes hals samtidigt, tänkte ta sin tid idag - dem hade inte bråttom och han tänkte ta tid och kyssa varenda liten del av henne. Ta tid att verkligen ägna sig helt åt henne, ge henne all den uppmärksamhet hon förtjänade.

Att klara sig utan Ederel var inte längre en möjlighet. Trots att hon inte velat erkänna det för sig själv under nattens gång, då hon varit lite väl upptagen med att bara vara upprörd, så hade tanken slagit henne. Tanken om att hon kanske förlorat honom. Tanken hade nästan gjort henne paralyserad av rädsla. Man skulle kanske kunna tro att det krävdes mer än ett bråk för att han skulle säga tack och hej, men hon kunde och tänkte aldrig ta honom för givet. För hon kunde inte gå runt och tänka att han alltid skulle finnas där för henne - för det skulle han kanske inte vara. Bara tanken fick hennes ögon nästan att tåras. Men det här var ju inte precis rätt tillfälle för att gråta och tänka i den stilen, hon skulle njuta av nuet och vara glad över att hon hade honom där.
"Spelar ytan någon roll?" Grace lät tungspetsen nudda vid sin överläpp samtidigt som hon noggrant iakttog honom under sina långa ögonfransar. För henne spelade ytan nästan ingen rolö: hon var hans var han än ville ha henne.

Ederel log lite, hon hade visserligen en poäng där. Och egentligen spelade det inte den minsta roll heller för honom, det hade bara blivit här på grund av bekvämlighet ifrån hans sida. Lite bekväm fick man väl bli på äldre dar. Istället för att svara henne lade han ett finger emot hennes mun som för att tysta henne med ett leende, fortsatte med sina kyssar efter att ha fått av henne tröjan, ville närgånget undersöka varje millimeter av hennes hud. Och det tänkte han också ta sig tid till idag, ägna all sin uppmärksamhet till henne för resten av dagen om hon så ville det.
Efter att dem väl var klara - de hade ägnat en bra stund ihop - låg han tätt intill henne på soffan, med armarna kring henne och med den härliga doften ifrån hennes hår i näsborrarna. Soffan var visserligen lite trång för de båda egentligen, men det var då inte det minsta problem enligt honom.

Att ligga tätt intill Ederel på det här sättet var något av det bästa hon visste. Det var visserligen trångt på soffan, han tog upp betydligt mer rum än vad hon gjorde, men hon klagade inte. Det var en bra ursäkt för henne att verkligen flytta sig så nära honom som möjligt. Grace begravde sitt ansikte mot hans hals och andades in hans doft - den som hon aldrig kunde få nog av. Den, liksom allt annat med honom, var beroendeframkallande. Inte klagade hon över att han hade henne runt alla sina tio fingrar heller. Det var hon mer än okej med. Efter en stund kände hon ändå ett behov av att sätta sig upp. Soffan var i längden inte den bekvämaste platsen i huset, och ibland kände hon sig gammal trots att hon bara var arton med sina kramper i musklerna.