Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Candra lyssnade inte till Ailred. Hon tänkte inte vänta. Han hade inte spenderat tid i en fängelsehåla där han blivit torterad bara för att vakterna tyckte att det var roligt. Det hade triggat igång minnen som hon inte ville tänka tillbaka till. Hon ville ut därifrån och det var det enda hon koncentrerade sig på. Hon kände sig smutsig och äcklig. Hon kände sig tom inombords men samtidigt brann en eld som aldrig förr. Väl utanför slottet stannade hon upp, insåg först då att hon inte hade den minsta tygbit på kroppen. Allt hade tagits från henne. Hon sjönk ner på huk, släppte ner svärden på marken framför henne och la armarna om sig själv.

Ailred kunde knappt fatta att det faktiskt var hans pappa som var där, men det gick inte att ta fel på. Självklart kände han igen honom, och också mannens ögon blev stora då han såg på Ailred och verkade förstå att det faktiskt var hans son. Tankarna bara snurrade hos Ailred, han måste ha varit här ändå sedan han trodde pappan dött. Tänk alla dem åren här... Inte konstigt att mannen verkade svag. Men aldrig att Ailred tänkte lämna honom här nu. Utan bestämt hjälpte han pappan upp, med en ordentlig arm om honom för att stötta upp honom så hjälpte han honom ut. Ailred hade tusen frågor, men dem fick vänta tills dem kommit fram till Amethyst och var mer säkra. Han hann snart ifatt Candra igen.
"Vi kan inte stanna förräns vi är tillbaka hos Amethyst", sade han, förstod att hon nog ville vila men de skulle snart ha ett gäng vakter här.

Då hon hörde Ailreds röst så tittade hon upp. Hennes blick gled över till mannen, och insåg då varför han hade bett henne att stanna upp. Hon insåg också då att hon inte tänkte följa med honom. Hon behövde vara för sig själv en tid. Kanske hon eventuellt skulle leta upp Ailred igen, kanske inte. Oberoende så var hon tacksam över att han dykt upp för att rädda henne. Utan honom hade det bara varit en tidsfråga innan hon dött.
"Nej," sa hon därför bara, "jag tänker inte följa med." Förstod han inte varför så förstod han inte. Candra ansåg sig inte vara skyldig en förklaring - inte i nu läget. Om något så var hon skyldig sig själv en förklaring om vad som hade hänt, och hur hon hade kunnat låta det ske.

Ailred hade inte ens tänkt tanken att hon inte skulle följa med, han hade sett det som självklart att hon skulle med. Och det sårade mer än han trott, han älskade henne och ville inte behöva resa vidare utan henne. Men ville hon inte följa med honom så kunde han ju inte direkt tvinga henne till det, hur mycket det än stack i hjärtat, för det kändes som om han förlorade henne. Istället nickade han bara tyst, utan en aning om vad han ens skulle kunna svara på det. Han blev ju minst sagt rätt sårad av det, inte bara för att han var så nerkärad i henne och hon nu lämnade dem, men också det faktum att han riskerat livet för att få ut henne för att hon skulle lämna honom.

Candras blick gled över till mannen igen, kunde inte låta bli att lägga märke till likheten. De var släkt med varandra. Mannen var tillräckligt gammal för att vara pappa till Ailred också, men hon tänkte inte dra förhastade slutsatser.
"Tänker du inte erbjuda henne något att ha på kroppen?" avbröt mannen slutligen den stela tystnaden. Han krånglade av sig sin trasiga jacka och räckte fram den åt henne.
"Tack." Candra log inte men tacksamheten sken i hennes ögon, trots att den dämpades en hel del av smärta och ångest. Hon tog svärden från marken innan hon gick därifrån.

Ailred hade varit så uppe i sina tankar kring att hon inte tänkte följa med dem att han inte ens hade tänkt på det förräns pappan sade det. Men för stunden fick han försöka tränga undan de tankarna, hans sårade känslor fick vänta tills senare. Då hon gått iväg gick han vidare mot skogen, de skulle vara säkra igen när de väl kommit fram till Amethyst.
"Hur kan du vara vid liv?", frågade han, han hade tusen frågor vid det här laget och var minst sagt förvirrad, och något fick han ju börja fråga.

Candra gick med lätta steg över den grönskande, blommande ängen. Det långa håret glänste och fladdrade i vinden. Utseendemässigt hade hon förändrats lite ända sedan hon blivit fe. Halvfe hade hon varit sedan hon föddes, men hon kunde inte förklara övergången. Feer var omänskligt vackra, så trots att hon alltid haft ett fagert ansikte var det någonting helt annat nu. Till på köpet hade hon de där spetsiga öronen som var typiska för hennes art. Runt omkring henne skuttade folk omkring, dansade till musiken och hade det roligt. Dels för att kriget var över men också för att de hade en ny härskare på tronen.

För Ailred hade det milt sagt varit en händelserik tid, och det kändes nästan overkligt att han till sist faktiskt lyckats ta över tronen. Vägen dit hade varit långt ifrån lätt, men dem hade ändå lyckats. Han hade aldrig klarat det utan Amethyst. Det faktum att Candra lämnat honom på det där viset innan hade krossat hans hjärta, men han hade försökt ägna tankarna på annat istället och han hade gott om det med allt som hände. Man kunde tro att saker skulle lugna sig när han kommit till makten, men det kändes nästan tvärtom. Nu hade han tusen saker att stå i varje dag kändes det som. Han hade kommit till festen ungefär samtidigt som den börjat, och just fått syn på sina föräldrar längre bort så styrde stegen ditåt. Hans far hade gett sig iväg till byn där Ailreds mor bodde, även om han velat stötta sin son hade Ailred övertalat honom till att han behövde ta det lugnt. Men nu när saker lugnat sig hade de båda rest hit igen.

Långt bort vid skogsbrynet såg hon en välbekant person. För en stund glömde hon nästan bort att andas. Med bestämda steg började hon gå ditåt.
"Du är den sista jag förväntade mig att se här." Aralion vände sig långsamt om mot henne. Hans blick var svår att tyda, men Candra tyckte sig nog skymta en svag glimt av ånger. Killen sa ingenting utan vände sig om för att fortsätta mot skogen. Hon följde honom med blicken en stund innan hon vände sig om för att gå tillbaka till festen. Egentligen hade hon inte planerat att ta sig dit men hon hade inte riktigt kunnat motstå det heller. Hon ville se den nya kungen med egna ögon.

Även om Ailred hade fullt upp, så stortrivdes han ändå i sin nya sits som kung. Men det var väl också där han från början varit menad att hamna på ett vis, och han var uppriktigt lyckligare än på länge. Han behövde inte längre gömma Amethyst eller dölja vem han var, han hade lyckats med det han så länge drömt om, att ta tillbaka makten för att hämnas sin far. Som dessutom var vid liv, något han aldrig hade trott, och han var fortfarande otroligt glad över det. Det enda var egentligen att han saknade Candra, men hon hade lämnat honom så då tänkte han heller inte jaga efter henne. Med ett leende gick han fram och kramade om föräldrarna, eftersom dem varit i byn i Eredhel hade han ju inte träffat dem på ett tag nu men nu var dem här för att stanna. Lyckan syntes på honom också, han var avslappnad på ett helt annat vis än vad han hade varit innan.