Winter is coming

Earendil kan inte undgå att himla med ögonen, någon så påläst borde väl ändå förstå att varulvar, vargar eller vad man nu vill kalla dem, egentligen är människor.
"Mhm, det låter befängt." instämmer alven dystert och sjunker ner mot sängen för att gömma ansiktet där. Att försöka glida sig ur samtalet finns det ingen mening med, plus känns det relativt okej att prata med flickan. Som han än inte vet namnet på. Kanske det är för att om hon avslöjar honom, ja då är hon lika död som han själv. Och det vill ju ingen riskera, eller hur? Så det är rätt försäkrande, och under omständigheterna känns det rätt bra att ha något sådant. Earendil ogillar ju hot, och har aldrig riktigt funnit behovet av att ta till det. Men i dessa ställen är det bra att ha, någonting åtminstone. Hela situationen är rätt hysteriskt skrattretande, han borde ha slutat dagdrömma om Aidan, eller konstant sukta efter honom. Men det har han inte, och det är ännu något som är nytt för den unga alvprinsen. Earendil, vars ögonlock är slutna för en kort sekund, tar ett djupt, välförtjänt andetag. Hjärnan blockerar försiktigt bort tjugotvååringen från tankarna, lägger honom i en kista, låser in det och slänger nyckeln i sjön. Sluta tänka på honom, annars kommer du aldrig över honom. Earendil nickar för sig själv, uppskattar den inre monologen. Kanske han finner kärlek för någon som lever i den här, nya staden. "Aidan, heter han. Ja." svarar han tungt och öppnar ena ögat för att se på den yngre kvinnan. Det känns inte jobbigt att prata om det, snarare tvärtom. Hon är mer accepterande än vad både Sawen och Jack varit. Av två olika anledningar dock. Sawen för att han gillar det traditionella sättet, och Jack för att de två haft en liten fling förr i tiden. "Så nu vet du det, tänker du berätta det för någon?"

Blicken for snabbt mot den samlande familjen, stannar upp på den person som verkar vara den äldre brodern.
"Om du tycker att ringen inte är någon hjälp kan ni slänga den i sjön, har redan gett er huvudstapeln för att få till det." säger han dömande. Nej, han tycker inte om hur brodern låtit så anklagande, när han jobbat på den förbaskade ringen i flera outhärdliga veckor. En lite mer snällare blick vilar på Jaenya innan han skakar på huvudet. "Ni tar inte upp min tid, det är mitt jobb. Dock kan jag inte trolla fram alla lyckopiller ni vill ha, de finns helt enkelt inte. Desto snarare ni förstår det desto bättre." Med de orden ser han på Aidan, blicken hård och besvärad medan dörren stängs om dem.
"Okej, vet du vad Aidan. Jag har gjort det jag kan göra, varför du inte kommer tillbaka till mänsklig form har jag ingen aning om, så jag kan inte hjälpa dig mer än vad jag redan gjort. Trodde du förstått det." Jack drar en hand över sitt ansikte av frustation. Med förlite sömn, och näringsbrist är det här inte direkt någonting han vill behöva gå igenom. "Du har fått ringen, gratis. Om det inte räcker för dig så får du väl ge den till någon annan eller något. Jag upprepar det jag sa innan, testa att blunda, andas och fokusera. Annars vet jag inte vad du kan hitta på." Jodå, Jack har ett hett temperament.. och det hela passar inte bra med alla vapen han smider dag in och dag ut. "Sitt här hur länge du vill, men jag tänker återgå till mitt arbete."

Jack ville uppenbarligen bli av med Aidan, någonting som den yngre redan snappat upp frö längesen. Men smeden hade fått för sig att tjugotvååringen stannade för att han ville ha några magiska svar, vilket inte var fallet. Den egentliga anledningen till att han hellre stannade bland alla vapen låg i att familjen inte förstod. De förstod inte hur djävulskt svårt det var för honom att greppa verkligheten, att inte få panikattack på panikattack och råka göra någonting dumt. Sedan så kvarstod ju det där faktumet om halsbandets riktiga betydelse, vad gesten inneburit och hur Aidan i stunden hanterat det hela. Han hade ju fått för sig att det var ett halsband, varken mer eller mindre. Visserligen var det ett väldigt vackert smycke med detaljer som vidgade ögonen av fascination, men mer än då? Nej, det hade han inte förstått. Att han gjorde det nu skulle ju inte heller förändra någonting, utan det hade bara resulterat i att gropen han redan grävt ner sig själv i blev djupare. Lägg i slutändan till det faktum att han troligen undermedvetet inte ville skifta tillbaka, så hade man grädden på moset mitt framför näsan.
Jag är inte dum, det är väl självklart att jag redan har förstått det. Men jag vill inte blunda eller andas, ännu mindre försöka koncentrera mig. Allt jag ser när jag sluter ögonlocken är Earendil, och nu har den bilden helt plötsligt blivit ännu starkare. Utan honom hade jag ju inte ens haft den här mirakelringen, som jag för övrigt är jävligt tacksam för, så tro inget annat. Återigen blängde de stora ögonen mot den äldre mannen. De var inte anklagande eller arga, irriterade eller uppgivna. I alla fall inte på samma sätt som Jacks ögon verkade vara. Aidan lät huvudet falla lätt på sned, i samband med att blicken mjuknade.
När du skiftar..tappar du också bokstavligen allting som gör dig till dig? Undrade han nyfiket, utan att ens veta om orden nådde tjugofemåringen eller inte. Mina ögon, min hud..allting bara spricker och glider av som om jag aldrig riktigt borde gå omkring i mänskligt skinn, förstår du? Det skulle ju sitta jävligt fint om det nu visade sig att Jack faktiskt inte hörde Aidan. Väldigt jävla fint. Inte.

”Tänker du berätta för någon att jag avgudar Elanor? Att jag helst av allt skulle krypa ner under täcket med henne och kyssa henne tills världens undergång anländer?” Kontrade Melleyah och flinade brett. Förhoppningsvis skulle alven inte det, och därmed hade han svaret på sin fråga. Hon började frånvarande fläta de tjocka lockarna med de blåa, stora ögonen fästa på Earendil. Det verkade lite som om han hade en liten konflikt pågående inombords. Återigen, bara en känsla som troligen var sann.
”Aidan kommer att finna sin väg hit, på ett eller ett annat sätt. Så snart han får en liten hjälpande knuff mot rätt riktning kan du vara säker på att han kommer..men det..det kommer att ske där snön täcker marken och isen ligger tjock på varje sjö”, rabblade hon på och koncentrerade sig. ”Alltså det är där ni kommer träffas”, förklarade hon och slappnade sakta av i ansiktsmusklerna. ”Fråga mig inte ens varför jag vet sånt här..Elanor tror att jag är synsk.” Hon kastade sig över den breda sängen där den äldre satt och grävde ner ansiktet i det vackra överkastet. Vart hade den energispurten kommit ifrån helt plötsligt? Berodde den på någonting så ypperligt simpelt som att hon äntligen hade någon att tala med om dessa underliga saker? För det medta gick hon ju och höll på alla tusentals syner, varesig de spådde någonting bra eller dåligt. Men nu kunde hon använda dem till någonting vettigt. Typ som att hjälpa två olyckliga själar att återförenas? Fan vadå underbart poetiskt det hela lät! Melleyah blev väldigt upphetsad av det hela och såg tusentals möjligheter i sitt nya lilla uppdrag. Sinnesrubbat? Nja.

"Vem skulle jag berätta det för?" Earendil stirrar upp i taket, obeslutsam med sina frågor och alla tankar i det lilla huvudet. Det har inte fått sitt andrum på ett bra tag nu, vilket han verkligen behöver för att kunna återgå till sitt gamla jag. Meditera, dricka te, lyssna på harpan med slutna ögonlock och en god natt sömn. Det är vad han behöver, och kanske, bara kanske kan den här plötsliga hormonfyllda kroppen och hjärnan försvinna bort. "Jag hoppas du förstår att det inte riktigt är likadant.. vad jag menar är om Cersei, eller någon annan får reda på att jag gett bort vad som kallas min odödlighet till någon annan än Elanor, så kan rena helvetet brytas ut. Så, skvallra inte om det är du snäll. Skulle verkligen uppskatta det." I Slutändan är det ju den enda anledningen till att han är där, att försöka förhindra krig emellan de två stora familjerna. Om han misslyckas med det endast för att han varit dum nog att dela med sig av det här för henne, ja då kommer han aldrig kunna förlåta sig själv. Detsamma gäller nog hela Rivendell. Kanske han borde känna sig lättad av orden, yes han kommer få träffa Aidan igen. Men det blir han inte, snarare tvärtom. "Synd, har inte direkt någon plan på att fara dit snön faller på ett bra tag." Earendil glider ner under sitt täcke, låter handen röra sig upp mot det dunkande hjärtat på vänstra sidan bröstkorgen där den försiktigt griper tag om det silkeslena tyget. Det gör ont, så förbaskat ont. Men med ögonen fasta på den stjärntäckta himlen utanför börjar han återfå lusten för sömn och fokus på sig själv. "Du kan nog mycket väl vara synsk."

Så uppenbarligen har inte Aidan någon plan på att lämna honom ifred på ett bra tag, vilket gör Jack än mer irriterad. Han försöker att lugna ner sig, försöker förstå hur frustrerande det är för den yngre. Men om han förstått det rätt har han haft det här bekymret i flera år, så om han försökt borde han återfått någon sorts kontroll, åtminstone vana. Aja, varje person fungerar väl annorlunda.
"Du vill inte sluta ögonen, andas eller fokusera? Då kommer du inte kunna skifta," noterar Jack oberört medan han fortsätter på stålsvärdet han påbörjat under morgonen. Han gör en mental anteckning att skicka ett meddelande till Earendil om det, det kan nog vara sån där information som han skulle vara intresserad av. Nejdå, här finns det ingen tystnadsplikt. Det är inte som att Jack är en psykolog eller något. "Jag förstår att det kan vara svårt, att du har känslor för honom på ett eller ett annat sätt. Men jag tror helt ärligt Aidan att om du vill återgå till din mänskliga form så behöver du försöka." Jack ger honom ett litet, genuint leende. Han vill inte vara fruktansvärt elak som han kan vara ibland, förhoppningsvis är det underförstått. Däremot finns det inte mycket mer han kan göra åt saken, inte mer än han själv gjort. Och lärare är han definitivt inte. Den äldre tystnar en kort stund, rynkar ihop ögonbrynen innan han nickar försiktigt.
"Ja, det gör jag. Smärtsamt, verkligen. Men ringen brukar kunna göra smärtan svagare, göra det lättare. Därför bör du låta den sitta rätt."

Men tänk om jag inte vill skifta? Påpekade Aidan och sträckte ut sig över golvet med en gäspning. Vad finns det ens för mening med att försöka om jag ändå bara kommer fortsätta gå omkring och vara olycklig? Fortsatte han dystert och studerade det rustika rummet de befann sig i. Det fanns otroligt många vapen överallt, så pass många att tjugotvååringen kände sig tvungen till att rysa. Yxor, svärd, pilar, knivar och en massa annat farligt. Han studsade upp på fötter och ruskade på sig, så att små vita hårstrån flög hejvilt omkring honom.
Jag har aldrig sett någon som..alltså någon som lider av samma sak som..du vet, pälsproblem, erkände den yngre och började nyfiket stryka omkring i rummet med spetsade öron. När blev du biten? Hur ofta skiftar du? Har du också råkat döda folk? Frågorna riktigt rann ur Aidan som rinnande vatten. Nu tyckte väl Jack att han var jävligt jobbig och irriterande, men tjugotvååringen var väldigt nyfiken. Det hör var som sagt den första gången han stött på en annan varulv, så varför inte ta tillfället i akt och fråga ut honom? Plus att det kanske kunde dra iväg tankarna från Earendil. I alla fall en stund, även om de skulle återvända förr eller senare.

Natthimlen utanför fönsterna i rummet var dekorerad med tusentals stjärnor. Månen kikade fram bakom ett litet slöjmoln och allting kändes oerhört lugnt, stillsamt och lätt. Alver och deras underliga utstrålning. Inte nog med att de hörde bättre, levde för evigt och var smärtsamt vackra, utan fe verkade även utstråla något slags underligt lugn som påverkade alla andra. Eller det var åtminstone så det kändes för Melleyah som långsamt gled ner från sängen. Hon slätade ut den vita, långa klänningen och stoppade halsbandet innanför det mjuka tyget. Det var inte värt att någon råkade få syn på det, för då skulle hon ju åka fast och få huvudet avhugget. Vem visste vilket värde ett sådant fint halsband kunde föra med sig? Gissa angående det där var ju dock någonting hon helst höll sig till, då verkligheten troligen var värre än hon någonsin kunnat föreställa sig.
”Äh, jag vet väl inte vem du skulle kunna tänkas berätta såna här saker för”, sade hon tillslut och ryckte på axlarna. ”Men det var ju inte det som var hela poängen..ville mest göra det klart för dig att jag inte tänker berätta om din odödlighet för någon”, förklarade hon och tassade bort mot dörren. På vägen hann hon däremot lyckas snappa upp en klase med saftiga vindruvor. Melleyah sände iväg ett brett flin mot Earendil samtidigt som hon stoppade en av druvorna i munnen.
”Jag är synsk..eller någonting liknande i alla fall”, svarade hon och öppnade försiktigt dörren. Hon stack sedan ut huvudet och såg till så att ingen levande själv höll till där utanför. Som tur var, var korridoren alldeles folktom. Perfekt.
”Nåja, vi ses väl någon annan gång antar jag. Vintern är påväg, Earendil, vem vet när snön kan tänkas falla utanför de här fönstren?” Och med de orden försvann hon ut genom som tyst gled igen efter henne.

De stora, trötta ögonen vänder sig från den klara natthimlen till flickan som nu reser sig upp från den bekväma bädden. Efter allt som hänt under resan, efter alla krävande tankar så ska det bli väldigt skönt med lite välförtjänt sömn. Inte drömma om Aidan, fokusera på sig själv och se till att göra det bästa av situationen. Det kommer inte direkt göra någonting bättre att ligga och tycka synd om sig själv, eller tänka på vad som kunnat vara, ingen vinner på det. Earendil beslutar för sig själv att han ska fokusera på Elanor, drottningen och befolkningen runt om i Kings Landing istället. Det krävs mycket mer arbete och omtanke än hans relation med Aidan, det kommer ändå inte kunna fungera.
"Du kanske åtminstone ska försöka sluta stjäla? Snart kommer du nog bli halshuggen för det." berättar han med åsynen av halsbandet hon alldeles försent försöker att gömma från omvärlden. Nu är flickan antagligen väldigt duktig på att stjäla, men hon kommer att bli påkommen förr eller senare.. Och tja, då finns det definitivt ingen utväg. Blicken landar därefter på den klase med druvor hon snott till sig, jaha ja. Earendil bryr sig inte direkt om de där frukterna, men han tvivlar på att hon fått ont om mat under dagen. Alla som jobbar under slottets vingar verkar få rikligt med föda, och tjänsteflickorna är det inte annorlunda för. Men kanske hon bara vill irritera folk, och vill ta den enda födan Earendil lagt ögonen på med lust på några veckor nu för att reta honom. Irriterande? Jodå. Men kanske det bara är bäst för honom att skippa såna löjliga saker som mat, han sparar ju mer tid på det.
"Det är flera år kvar tills det händer," mycket riktigt. Visserligen är den avskyvärda vintern påväg, men det betyder inte att den kommer vara här om några månader. Eller om ett år. Nej, det är flera år kvar, och det betyder flera år kvar tills han kommer öga mot öga med de där bruna lockarna och fräkniga kinderna. Earendil skakar på huvudet, för honom brukar det ju gå fort.. med odödligheten. Men nu när han gett bort den kommer han behöva sukta av längtan precis som alla människor behöver göra dag in och dag ut. Det har han aldrig behövt innan. Som sagt Earendil, fokusera på de runt omkring dig just nu. Hjälp Sansa och Arya så kommer allt att gå fint. Med en stor suck sträcker den fullvuxna alven på sig, och blåser ut de ljus som kastat skuggor på väggarna. Sovdags.

Jack rynkar på ögonbrynen, han har ju redan gått igenom det här ett flertal gånger. Så vad kan det möjligtvis vara som han inte förklarat klart nog?
"Aidan, om du inte vill skifta så kan jag inte göra någonting åt det." påbörjar han utan att ge den unga mannen en endaste blick till, utan fokuserar på sitt arbete. Som smed har han inte direkt något val, han behöver arbeta länge, och tjänar väldigt mycket på det. Däremot känns det annorlunda nu, med prinsen borta ur landet. De hade träffats så mycket, och verkligen uppskattat sällskapet. "Du själv får bestämma vad som är viktigast, om du vill strosa runt och tycka synd om dig själv eller om du vill försöka göra något åt det. Ringen är ett bra steg på den vägen." Tjugofemåringen sträcker sig efter sin skruvmejsel i lugn och ro, låter den lilla lurvbollen gå runt i salen hur mycket han vill. Förhoppningsvis kan han bli avskräckt snart och sticka därifrån. Lite ensamhet med lugn och ro är faktiskt precis vad Jack behöver.
"Tänker du intervjua mig hela dagen? Oavsett hur jag gör kommer det inte göra någonting lättare för dig." muttrar han, tar ett litet andetag och försöker innerligt att hålla humöret uppe. Acceptabelt. Aidan är förvirrad, och han hade faktiskt lovat sin vän att försöka hjälpa till så gott han kan. Alla människor, vargar fungerar helt annorlunda från varandra. Och kanske den yngre behöver någon sort bekräftelse. "Du har verkligen ingenting med saken och göra. Men jag blev biten när jag var tolv, jag skiftar väldigt sällan. Efter alla år har jag lärt att kontrollera det och behöver inte skifta varje fullmåne. Och nej, jag har inte tagit död på någon, Earendil och Ilbryn tog in mig på direkten och hjälpte mig."

Borde inte det ha varit i princip det första Aidan borde ha gjort efter sin egen attack? Gått raka vägen till Earendil och kanske därmed sluppit ta oskyldiga människors liv? Men han hade ju inte förstått vad det var som hänt, hade inte ens tänkt tanken på att lammet kunde förvandlas till rovdjuret.
Tjugotvååringen lyssnade på den andres ord, försökte att ignorera den irriterade tonen vilket inte gick något vidare. Kanske det var dags för honom att bege sig? Fast frågan kvarstod ju fortfarande - vart skulle han ta vägen? Till värdshuset kunde han ju inte gärna gå, för där skulle resten av familjen befinna sig. Och inte heller kunde han släntra bort till Earendil och agera femåring, trots att han mycket gärna gjort just det. Allting lät bara så otroligt fel i hans känsliga öron för tillfället. Ytterst irriterande faktiskt.
Med andra ord var det nog bäst om han drog sig. Vart visste han ju förvisso inte, men någon annanstans än hos Jack. Grejen med den äldre var ju inte att han inte uppskattade Aidans sällskap för fem öre, någonting som både gick att höra och bokstavligen känna av. Det var på gränsen till rejält obehagligt och den fyrbenta varelsen visste inte hur han skulle svara på ett sådant beteende. Skulle han vifta på svansen och låtsas som ingenting eller gå? Uppenbarligen visste han ju redan svaret, men det var så han tänkt bara för någon minut sedan. Nåväl, nog med velande åt både höger och vänster, nu var det dags att agera.
Han knyckte lite på nacken och kvävde en gäspning innan han travade ut genom dörren med nosen i vädret. Helt plötsligt lät det väldigt lockande att gå och lägga sig ner under ett träd. Där kunde han ju hålla sig i lugn och ro och fundera över allting mellan himmel och jord. Visserligen var det kanske inte det han borde ta tid att fundera över, men nu fick det helt enkelt bli som det blev. Det var i alla fall bättre än att han helt tappade förståndet och råkade förlora sig själv, det var då ett som var säkert.

Melleyah flög däremot fram genom en av korridorerna i slottet, bort från alvens rum. Den taken var då något helt skilt från Aidans ömkliga såsande. Nej, sådant hade hon faktiskt inte tid med. Målet var att krypa ner under de mjuka lakanen i sängen och gömma sig för resten av livet. För halshuggen hade hon inga planer på att bli, varesig hon slutade stjäla eller inte. Däremot var det inte hennes fel att hon var en fullkomlig kleptoman, det var nog någonting hon ärvt från en av föräldrarna. Eller rättare sagt från modern, då hon aldrig träffat sin far.
”Har du inte lite väl bråttom nu? Du har liksom sprungit rakt förbi sovsalen”, ropade en av tjänsteflickorna som stod och snokade genom en liten dörrspringa. Inte var det bara Melleyah som gillade att tjuvlyssna och kolla på saker som inte var menade för hennes blåa ögon.
”Det gjorde jag med flit”, svarade den yngre flickan kvickt och vände på klacken. Hon slank genast in genom den öppna dörren och susade förbi sin äldre kamrat.
”Jahaja, för det tror jag verkligen på”, knorrade brunetten och drog försiktigt igen verket av trä.
”Ja, jag talar alltid sanning.” Den röd håriga flickan lipade innan hon försvann in på rummet hon och resten av flickorna delade. Det finaste rummet i hela universum var det verkligen inte, men det dög. Och bara det var en rejäl underdrift. Fönsterna var stora, salen rymlig och ljus. Rikligt med frisk luft fanns det också, vilket alla uppskattade. Äh, varför gick hon ens och analyserade det där nu? Hon hade faktiskt en säng att gömma sig i.

Egentligen brukar Earendil inte vara beroende av regelbunden sömn. Både sömn och mat som är ett måste för människor har liksom undgått den unga alven. Mat kan han stryka från sitt schema i veckor, vilket även är negativt för en alv i hans förhållanden. Det har liksom kommit att bli ett måste, något som kräver tid och tanke som han egentligen har behov att lägga på annat, samma sak med sömnen. Under nätterna kan han även träna fullt ut, eller strosa runt under natthimlen och vissla som han brukar göra. Så det är rätt nytt för honom när han sover såpass länge som han gör, dock påminner han sig själv om att han faktiskt inte fått en nypa sömn under de senaste veckorna. Att ligga och susa med en snarkande Sawen är praktiskt taget omöjligt. Plus har färden varit både skakig och krävande, det är väl ändå inte så konstigt att hans kropp och hjärna är alldeles utmattad?
”Earendil,” han hade hört hur dörren öppnats, noterat hur någon tassat fram mot hans varma, stora bädd och satt sig ner bredvid honom.. jösses vad besviken på sig själv han blir, han ska ju vakna vid såna här tillfällen, slå upp ögonlocken, dra åt sig pilbågarna om det väl behövs. Han skyller dock på sitt luktsinne som även är aktivt i sömnen, Sansa är inte farlig. Det är inte som att hon skulle smyga in och hugga honom i sömnen, hon är alldeles för rar för det. ”Vilken sömntuta du är, så här var du inte förut.” Med en liten gäspning slår den unga alven upp sina ögonlock, låter de stora blåa ögonen glida upp mot det bekanta ansiktet som stirrar på honom där han ligger. ”Du är väldigt söt och vacker när du sover, ni alver gör hela livet orättvist för oss.”
”Mhm.. ville du något eller ville du bara njuta av min sovande aura?” Rösten är silkeslen precis som vanligt, ingen rispig morgonröst.
”Äsch, det är klart att jag ville något. Kom, jag och Elanor vill visa dig något.” Earendil överväger att fortsätta ligga kvar i sängen och få tillbaka lite av den sömnen hans far stulit mot honom, men han påminner sig själv om att Sansa inte skulle ha dykt upp här om det inte verkligen var något. Om Jeffrey skulle komma och se dem, ja då är de bägge två döda på fläcken. ”Gör dig i ordning och kom till trädgården.” Flickan ger honom ingen chans till att protestera utan marscherar ut genom dörren och stänger den efter sig. Aningen borta blinkar han ett par gånger innan benen dras över sängkanten och han ställer sig upp. Blicken glider ner över utstyrseln han bär, definitivt inget han kan ha på sig ute framför alla människoögon. Så vad ska han välja?

Okej, så han hade helt och hållet förlorat det. Jack hade inte följt sin väns önskningar överhuvudtaget, vilket får skuldkänslorna att byggas upp allt mer för varje steg Aidan tar ut genom dörren. Med en besvärad suck stryker han de grova händerna över ansiktet innan han gräver upp en liten lapp som bosatt sig i byxornas fickor. Försök att hjälpa honom, det behöver han. Plus finns det ingen chans att han dyker upp hos mig om han inte får lite vägledning, du kan nog må gott av lite sällskap du också. Dumma, dumma Earendil. Han vet att han kommer att följa hans önskningar oavsett vad det är, till och med om det skulle vara att mörda en liten bebis. Nu skulle Earendil aldrig tänkas vilja det, men det var det enda exempel som Jacks lilla hjärna lyckas koka upp där och då. Utmattat torkar han av sina händer innan han tar med sig lappen ut i solen. Efter allt arbete ute i skogen så har solen lämnat permanent färg på honom, solbrännan sitter fortfarande kvar och får Jack att sticka ut i mängden av människor. Benen för honom mot skogens alla vackra träd, luktsinnet kan urskilja vargen på långt håll, vilket gör det oerhört lätt att hitta honom.
”Förlåt, jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan.” Muttrar han, si sådär genuint och slår sig ner bredvid lurvbollen. Usch vad varmt det måste vara med en sådan päls i solskenet, antagligen är det just därför Aidan valt ett stort träd som ger dem lite skugga. Jack lägger fram lappen framför nosen på den yngre, där Earendils fina handstil stryker sig över. Kanske den är lite svårläst, men Jack kan inte undgå att tycka om den lika mycket som vännen själv. Inte riktigt, kanske. ”Han bad mig hjälpa dig, du bad mig hjälpa dig, så jag antar att jag inte har mycket av ett val, eller hur? Vad är det du vill ha hjälp med?”

Var det inte Jack som precis varit ytterst ovillig att hjälpa Aidan? Jo, jo det var det. Men att Earendil ändrat hans inställning till det hela var ju inte helt underligt. Den alven hade ju förmågor så att det hette duga, på ungefär alla plan.
De bärnstensfärgade ögonen blängde snett bort mot den äldre mannen ett slag, innan de återigen fäste sig på dem lilla bäcken som slingrade sig fram mellan träden några meter framför dem. Det hela var så ofantligt vackert att det nästan var skrattretande med tanke på situationen. Tjugotvååringens hjärta var alldeles blåslaget och sinnet förvirrat till dess yttersta. Han visste verkligen inte vart han skulle ta vägen eller hur han ens skulle existera. För i slutändan gled tankarna ändå bort mot personen som gett honom det vackra halsbandet - halsbandet som symboliserade så mycket mer än han någonsin kunnat föreställa sig.
En svag bris strök sig försiktigt genom den vita pälsen, tillät huden att andas för några korta sekunder. Inte för att det skingrade tankarna något vidare, men det blev i alla fall lite lättare att finna sig själv i det underliga skinnet. Aidan betraktade det lilla pappersarket stillsamt, noterade den beundransvärt detaljerade skrivstilen och bokstäverna som strök sig över ytan. Usch, nu skulle han säkert börja gråta igen.
Jag vet inte..typ allt och ingenting antar jag? Svarade den yngre efter en lång stunds tystnad och började riva upp marken under tassarna i brist på annan sysselsättning. Men ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag vill ha hjälp från någon som egentligen inte har något personligt intresse för fem öre, fortsatte han sanningsenligt och gav Jack en lång, tveksam blick. Nja, när folk blev så gott som tvingade till att hjälpa andra brukade det ju sällan sluta vidare bra. Då var det bättre att bara skita i det och glömma, lämna lappen bakom sig och gå skilda vägar. Det var ju inte direkt svårt för Aidan att snappa upp smedens ovilja till det hela. Verkligen inte svårt alls. Och även om han nu hjälpte Aidan så var det inte med avsikt att hjälpa den förvirrade unga mannen, utan istället för att göra en viss alv till freds. Nej, den hjälpen ville han faktiskt inte ha.
Gå hem, Jack..du verkar ändå ha släppt hela varg grejen. Eller tja, om du har lust att hjälpa mig till Kings Landing tar jag gärna emot ett råd eller två, men du har troligen inga planer på det, förtydligade han och sträckte på sig med en stor gäspning. Usch vad varmt det var. För en gångs skull kunde solstrålarna faktiskt få hindras av ett lager med tjocka moln.

Melleyah hade nästan hunnit somna innan hennes huvud funnit kontakt med den mjuka kudden. Hennes nätta, slanka kropp föll handlöst över det välkomnande underlaget och ansiktet gömde sig genast mot det silkeslena påslakanet. Vad hade hon ens hållit på med under dagens gång? Snokat omkring, stulit från precis allt och alla? Jajamensan. Och inte nog med det så hade Earendil, prinsen från Rivendell, redan hunnit ta henne på bar gärning. Nog var det allt världens tyr att han verkade vara godhjärtad, för annars hade hon nog varit stendöd vid det laget. Stöld var ju någonting som inte passerade utan straff och när det handlade om en tjänsteflicka som stal i slottet, tja då blev allting genast mycket värre. Hon var ju inte värd ett piss rent klassmässigt.
Drömmarna slingrade sig automatiskt iväg mot Elanor, susade förbi Earendil och alla andra nya ansikten hon sett under dagens gång. Undermedvetet började hon smida små planer över hur hon skulle kunna stjäla en massa dyrbarheter. Precis det som alven bett henne att sluta med. Bra jobbat. Men så tog bilderna i huvudet genast en vändning mot den där vita vargen. Ljusbrunt hår och mörka ögon, blonda lockar och en blå blick. Fan vad förvirrad hon blev. Vad handlade det där ens om? Och varför drömde hon om det? Att vara synsk var verkligen allt annat än lätt ibland.

Det verkar som att Sansa kommer väldigt fint överens med Elanor, det äldsta syskonet i familjen Lannister, tillskillnad med Joffrey. Det är rätt förståeligt med tanke på hur hemsk avskyvärd Joffrey bettet sig den senaste tiden. Nu vet ju Earendil långt ifrån allt, men hans far och Fearenduil har varit rätt angelägna att berätta vad det är för människor han kommer att bo hos resten av sitt liv. Vad det är han bör leta efter, saker och ting som kanske är långt ifrån naturligt eller rätt. Än så länge har han funnit sig i ett konstant grubblande av vida tanken på Baratheon, som i nu läget ligger döendes i sin säng, och hans utåtsett barn. Egentligen har de tankarna antagligen funnits hos familjen Mithalta rätt länge, enda sedan Elanor föddes. Kanske det är under dessa år som han får reda på den gömda sanningen, vem vet. Den fullvuxna alven väcks upp från sina tankar av de två flickornas pladder, han har zoomat ut hela vägen de gått på den vackra stigen. Blommor och växter växer för fullt runt omkring dem i alla olika färger, en vacker syn men långt ifrån lika vackert som Rivendell. Svårt att komma upp till den nivån.
"Earendil, kom tillbaka till verkligheten och kolla på det här," tjuter Elanor bestämt medan hennes hand försiktigt drar i det lena tyget på hans skogsgröna sidenskjorta. De stora blåa ögonen återfår sin klarhet och han tvingar dem att fokusera på de två väninnorna. Mycket viktigt att inte vara oartig, allt kan framstå om oprofessionellt för tjänstefolket runt omkring dem. Elanor och Sansa är mycket mer förstående dock, de är lite mer vana vid hans dagdrömmande och hans hjärna som konstant ger nya intryck och arbetar för fullt. Nu bestämmer han sig däremot för att socialisera sig lite, tvingar bort tankarna på hemlandet och fokuserar på sitt sällskap.
"Vad är det?" frågar han lite mer livligt den här gången och sätter sig ner på huk bredvid de två andra. De stora, blåa ögonen landar på tre stycken lurvbollar som ligger och gnäller efter uppmärksamhet och vård från sin mamma. Han blinkar ett par gånger medan de två flickorna tar upp varsin boll i sina händer, och häver fram små sprutor fyllda med varm, färsk mjölk.
"Kattungar, vi stötte på dem igår och trodde att deras mamma skulle komma snart. Det gjorde hon inte," berättar Sansa med putande underläpp. "Vi tänkte att vi kanske kunde ta hand om varsin.. som tre musketörer, men det är osäkert om Cersei kommer godkänna det.
"Äsch, hon har inget val! Jag kan övertyga henne väldigt lätt, hon är väldigt duktig på att skämma bort mig." försäkrar Elanor med ett brett leende och räcker fram sin tredje lilla spruta till Earendil. Han ser lite borta ut, men utan några större bekymmer tar han upp den lilla krabaten i sin famn, gungar henne försiktigt fram och tillbaka medan hon sväljer födan. Det verkar som att hon är utsvulten. Pälsen är fläckig med svart, grå och orange som huvudfärger, och hennes ögon är lika stora och blå som alvens egna. Försiktigt stryker han ett finger över hennes hjässa, och placerar en lätt puss på hennes rygg. En ny liten vän verkar det som.


Jaha ja, så när man väl erbjuder sin hjälp blir det ett nej på det? Nu är inte direkt artighet något ut av Jacks starka sidor, men han hade trott att Aidan var tillräckligt desperat för att godkänna den eftersläntade ursäkten. De grova ögonbrynen rynkar ihop sig, och han kan inte riktigt hålla sig från att släppa ut ett bittert litet skratt. Han hade hjälpt med ringen, det hade tagit flera månader och hållit honom borta från att kunna arbeta med andra kunder. Visserligen hade han inte tackat nej, att hjälpa Earendil med det var väl det minsta han kunnat göra, men han tycker inte om hur de bägge två verkar kräva allt mer från honom. Korrekt, han hade inte velat hjälpa Aidan, han har bättre för sig och han är långt ifrån en bra lärare, men ett erbjudande är fortfarande lika bra även om det inte kommer djupt från hjärtat. Eller? Jo, i Jacks öron är det det iallafall.
"Personligt intresse? Trodde ni att jag hade det när ni först kom till mig? Att bara för att jag fixat ringen åt er så skulle jag buga framför er och lära ut allt jag kan? Aidan, jag känner dig inte personligen, vilket gör det helt omöjligt för mig att ha något som helst personligt intresse i det." förklarar Jack som smått och gott förlorar tålamodet. Jösses, han måste verkligen träna upp den där skiten. Att dryga tillbaka mot alternativa kunder är inte direkt något han brukar göra. "Jag har inget personligt intresse i någon ut av mina kunder, förutom de som är mina vänner innan det menar jag. Precis som ni antagligen inte har personligt intresse i de som köper en öl eller bulle hos er, eller hur?" Gå hem Jack, är de på ett dagis nu också? Helt ärligt skulle nog smeden inte ha det minsta problem med att sticka in i skjulet igen och fokusera på det som faktiskt ger honom mat på bordet, men han hade lovat. Lovat att försöka lite iallafall, och tro det eller ej, men Jack är rätt duktig på att hålla sina löften. Kings Landing? Orden ekar varannat i smedens lilla hjärna och det tar en stund för honom att få ihop det. Ska Aidan ta sig dit för att träffa den kungliga prinsen? Rätt romantiskt, det måste han erkänna. Men också riktigt förbaskat dumdristigt. Åka och förstöra giftermålet eller kanske göra en ny liten kärleksförklaring till den person som gett upp en stor del av hans liv, i endast ett halsband runt Aidans hals.
"Nu när du säger det.. jag har en båt om det skulle intressera herrn."

Äh, det var väl klart att Aidan insåg att Jack inte hade något större personligt intresse när det kom till den yngres tusentals problem. De kände inte varandra, så varför skulle han ha det? En mycket bra fråga ställd av en mycket långsam, seg person som knappt kunde skilja höger från vänster. Inte för att tjugotvååringen var dum, åtminstone inte för jämnan, utan istället för att han mest var allmänt tvär och trångsynt. Ibland var han kanske lite väl självisk när det kom till liknande saker, men äsch då. Nu hade han redan bestämt sig och då var det liksom inte någon större mening att ändra sig.
För det första så var det mina föräldrar som bokstavligen släpade med mig till dig. En liten del inom mig hoppades väl på att det skulle finnas ett enkelt svar på det hela, men uppenbarligen så var det bara en stor, fet önskedröm, knorrade Aidan och slängde en löjligt hastig blick mot den äldre mannen och hans solbrända ansikte. Och det beror väl på hur man är som person? Raemar är väldigt intresserad av andra människor och deras åsikter, tankar och problem, förklarade han därefter kort och höjde de bärnstensfärgade ögonen mot lövkronan ovan dem. Den spred en väldigt behaglig skugga över det frodiga gräset och svalkade därmed den unga mannen. Det var fortfarande nästintill löjligt varmt, men en gnutta mer behagligt än ute i det direkta solskenet. Om pälsen och de fyra benen höll sig kvar under en längre tid kunde han ju bosätta sig i en av de många bäckarna. Vattnet var svalt och porlandet en trevlig sång för öronen, så varför inte?
De tankarna tog dock en ganska tvär vändning när Jack nämnde det där om båten. Öronen spetsades med ens och svalde vartenda ord som lämnade den andres läppar. Fast varför skulle någon så bitter och tam vilja hjälpa någon så idiotiskt korkad som Aidan? Återigen en väldigt bra fråga. Kanske det fanns vissa planer på att slänga tjugotvååringen över bord för att göra sig av med alla klagomål och dumdristigheter för gott? I slutändan spelade det ju däremot ingen roll, eftersom varelsen som led av en väldig identitetskris ändå skulle ta risken. Han kunde inte riktigt tänka tillräckligt långt för att börja nysta i det där andra. Allt som spelade roll var ju att sluta upp vid Earendils sida och bita honom i tårna.
När du säger båt.. började Aidan långsamt och kom upp på benen, varefter han satte sig framför den äldre med uppspärrade ögon...menar du typ en liten jolle eller en riktig båt? Alltså en sån man faktiskt kan ta sig någonstans med. Visserligen gick det att ta sig ganska långt i en jolle också, men då var man tvungen att ha en del färdigheter och skills. Uppenbarligen så hade vargen ingen av dessa, vilket försvårade saker en hel del om det nu skulle visa sig vara en jolle som Jack talade om. Nu var det bara att hålla tummarna, host, och hoppas innerligt på att det handlade om någonting aningen mer stadigt.

Kallsvett. Ett helt vattenfall av äcklig, kladdig kallsvett. Melleyah slog upp ögonen med ett ryck och drog händerna över underlakanet. Efter några sekunder slappnade hon av och gled långsamt tillbaka mot madrassen, stirrandes genom det mörka rummet. Usch, dessa drömmar var alldeles för svåra att hantera. I vanliga fall brukade de inte vara så extrema, men nu kände hon sig på gränsen till sjuk. Alltså fysiskt sjuk, typ som om middagen skulle tränga sig upp genom strupen på henne vilken sekund som helst.
Hon svalde envist och ruskade på huvudet, innan hon satte sig upp och slängde de slanka benen över sängkanten. Det var nog bäst att ta en nypa med luft trots allt. Kroppen kändes kanske tung och trött, men hon insåg mycket väl att hon inte skulle kunna få sig en blund efter alla syner och bilder som flugit förbi ögonen på henne. Försiktigt tassade hon därför bort över det svala stengolvet, mot dörren och ut i den mörka korridoren. Fotstegen var snabba och nätta vilket betydde att hon snart befann sig vid en av de många balkongerna. Försiktigt lutade hon sig mot det stadiga stenräcket och tog några djupa andetag. Nattluften gjorde verkligen susen, varenda jävla gång. Hon drog en av de lätt darrande händerna genom det långa, röda håret innan hon vände ansiktet mot den märka himlen. Stjärnorna kikade fram, blickade tillbaka mot henne med stora leendet. Skulle det inte vara fantastiskt att sova utomhus? Under stjärnhimmeln med den svala luften strykandes över huden. Jo, jo det hade allt varit fantastiskt det.
”Jaså, ska du alltså ut och sova nu igen? Det fanns en tid när allt du ville var att få sova i en mjuk, bekväm säng..tacksam? Nja”, mumlade Melleyah för sig själv och himlade med ögonen. Tacksam var hon ju dock, men visade hon det någonsin? Nope. Eller det där var en lögn, men oftast så betedde hon sig som en liren skitunge utan varken vett eller hyfs. Förmodligen skulle hon tjäna en hel del på att följa den där alvens råd? Värt ett försök? Det var faktiskt någonting hon kunde tänka sig att hålla en inte monolog om, och det, det sa verkligen någonting - speciellt då den unga kvinnan sällan tänkte efter speciellt mycket. Hon agerade gärna först och tänkte efter efteråt. Inte det smartaste sättet att agera på alla gånger...inga gånger, rättare sagt. Host host.