[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killian slängde en blick åt Pomfreys håll, försäkrade sig om att hon inte hört något av det som Leah just sagt. Men vad han såg hade hon fortfarande fullt upp med att leta i förrådet och ljudet av brukar och glas överröstade dem.
”Jag antar att jag är klar här..”, sa han oberört. Började gå i riktning mot Leah för att kunna lämna sjukhusflygeln samma väg som han kom, men strax intill henne stannade han. Vände långsamt huvudet mot henne, såg in i hennes trötta ögonen. Madam Pomfrey hade rätt, det såg ut som att något sugit energin ur Leah. Personen som tittade tillbaka på honom var inte samma pigga och glada tjej som han en gång lärt känna. Faktum var att han inte kunde se några känslor i hennes ansikte, hon såg bara väldigt trött ut.
”Jag har undrat en sak”, fortsatte han, fortfarande lika kyligt. ”Om jag nu är så hemsk. Hur kommer det sig att du inte avslöjat mig?”.

Leah granskade honom lätt när han började gå, på mannen som hon verkligen tyckt om och som hon trott hade tyckt om henne exakt lika mycket. Mannen som hade höjt hennes gnista och sen totalt sänkt den i botten. Det var en av anledningarna att hennes tankar var på att ge sig ifrån skolan och åka hem till sin familj, hon ville inte se honom och orkade inte heller träffa människor över huvud taget. Hon höjde lätt ögonbrynet när han ställde sin fråga.
- tror du att någon hade trott mig om jag sa att min lärare var en dödsätare? Det räcker med att jag är tjejen som blivit attackerad av dödsätare, jag behöver inte bli tjejen som helt förvirrat anklagar sin lärare sa hon lätt och ryckte på axlarna.

Killian öppnade munnen för att säga någonting, men avbröts av att Madam Pomfrey som kom tillbaka in i rummet.
”Det här ska nog få dig att sova inatt”, sade hon glatt till Leah och räckte fram en liten genomskinlig flaska med en grönaktig vätska inuti.”Drick hela flaskan en halvtimme innan läggdags så kommer du att sova fram till att solen går upp. Men förvänta dig inte att det ska smaka som pumpajuice”, fortsatte hon muntert och tittade sedan undrande upp mot Killian. ”Är du fortfarande kvar?”

Killian harklade sig lätt.
”Jag berättade bara för miss Brown att hon kan hoppa över min lektion imorgon bitti om hon behöver sova ut…”, svarade han och gav Pomfrey ett snabbt tillgjort leende innan han vände sig mot Leah igen.
”Ta och vila upp dig nu..”, sa han och började gå igen. Lät handen snabbt vidröra hennes axel innan han försvann ut genom dörren. Något han ångrade i samma stund. En enkel beröring var allt som behövdes för att Killians hjärta skulle börja slå snabbare. Det var med nöd och näppe som han hade lyckats kontrollera sina känslor för Leah den senaste veckan. Det hade på sätt och vis fungerat att hålla sig på avstånd, men i samt stund som han nu rörde vid hennes axel sköljde allt över honom igen.
Killian gick med snabba steg genom korridoren. Ignorerade eleverna som försökte få hans uppmärksamhet. Han behövde vara ensam.

När Leah kände hans hand på sin axel ryggade hon smått tillbaka, hon ville att han skulle röra henne men inte nu när hon visste att han inte älskade henne eller kände något överhuvudtaget. Leah tackade madam Pomfrey och tog flaskan, det såg ju inte jättegott ut men det gjorde inget, hon skulle inte sova inatt utan hade bestämt sig för att fly från slottet och ta sig hem till sin familj. Hon behövde bara en kram av någon som älskade henne eftersom hela mötet med dödsätare, uppbrottet med Killian och allt annat hade tagit hårdare på henne än någon nog kunde se eftersom Leah ständigt försökte hålla upp en fasad för sina vänner och lärare. Hon lämnade fortfarande in sina läxor och höll upp skenet för att må bra, det var på natten när alla sov som de flesta av känslorna kom tillbaka till henne. Därför hade hon nu bestämt sig för att åka hem, kofferten hade hon redan packat och planen var väl att försöka smyga ut och ta sig utanför Hogwarts område och sedan transförera sig trots att hon mindes smärtan senaste gången när hon splittades, men det var värt att ta chansen i alla fall.

Killian hade varit frånvarande hela veckan. Om det inte var lektion höll han sig för det mesta inne på sitt kontor med ursäkten att han hade uppgifter att rätta, och under de gemensamma middagarna satt han oftast tyst eller svarade med korta meningar.
Att försöka glömma Leah hade varit svårare än han någonsin kunnat ana. Varje dag stötte han på småsaker som på ett eller annat sätt påminde om henne. En tavla på tredje våningen påminde honom om när Leah hade kommit ut från där mugglarbutiken iklädd en mörkröd klänning och med håret uppsatt i en fläta. Varje gång han såg sig själv i en badrumsspegel tänkte han tillbaka på när han för första gången visade upp dödskallen på sin vänstra arm och mindes då hur hon hade fyllts av både rädsla och ilska. Den gången hade de på något magiskt sätt hittat tillbaka till varandra, men den här gången kändes det otänkbart att han och Leah skulle komma överens igen.

När kvällen kom satt Leah i sängen och bara väntade på att alla i hennes sovsal skulle somna så att hon kunde smyga ut och ta sig därifrån. Det hon inte alls tänkt på var att lärare numera patrullerade i korridorer för att minska risker. Snart hörde hon hur alla andades avslappnat. Hon reste sig då upp och drog tyst på sig sina skor och sin mantel och tog sin väska som hon redan förberett och packat. Leah började smyga sig ner i uppehållsrummet som var helt tomt och som nu bara hade en liten glöd från brasan. Hon tog sig ut från uppehållsrummet och började tassa för att komma till entrehallen. Leah tyckte att hon hörde ett ljud och vände huvudet bakåt, det var nog bara en katt, för vem skulle vara vaken vid denna tiden egentligen? Hennes enda mål var att ta sig ut från slottet.

Samma natt gick Killian sin vanliga runda genom skolan. Kvällen hade varit lugn och de andra lärarna hade redan återvänt till sina rum för att sova, men Killian tyckte om att gå runt ensam i korridorerna. Det gav honom tid att tänka – dels på hur han skulle kunna bemöta Voldemort nu när han ljugit om trollstaven för att vinna mer tid – men främst tänkte han på Leah. För hur mycket han än försökte undvika henne, så försvann hon aldrig ur hans tankar.
Det var ljudet av avlägsnande fotsteg som fick Killian att haja till. Han rörde sig långsamt närmare och upptäckte snart siluetten av en elev som verkade gå i riktning mot huvudentrén. Nattens mörker gjorde det omöjligt att se vem som gömde sig under manteln, och det verkade som att personen försökte ta sig ut i skolan osedd; för trots att det var becksvart i korridorerna använde hen varken ett ljus eller sin stav för att kunna se bättre.
”Och vart är du påväg såhär sent på natten?”, sa Killian när han kommit tillräckligt nära. Rösten var lugn men kall, och från hans trollstav kom nu ett starkt ljus som lyste upp rummet.

Leah ryckte till av ljudet av fotsteg men hon kände så väl igen stegen som Killians så hon försökte inte ens gömma sig. När rummet fylldes av ljus kollade hon ner i marken, blev bländad.
- om du skulle vilja vara så snäll och sluta blända mig. Jag ska bort härifrån okej? Bort från dig och bort från alla som tror att allt är normalt och som tror att de är säkra bara för att lärarna patrullerar här. När en av lärarna dessutom är en av voldemorts lilla gullegris sa hon kyligt med armarna i kors, brydde sig inte ens om att undvika att säga namnet längre. Varför skulle man undvika att säga ett namn, gjorde inte det bara trollkarlen på något sätt starkare?

Det knöt sig lätt i magen när Killian förstod att eleven framför honom var Leah. Han sänkte staven igen och granskade henne. Hon såg fortfarande blek och trött ut, hade förmodligen inte sovit en blund trots att det var sent på natten.
”Du är för trött för att tänka klart, Leah. Gå tillbaka till sovsalen och ta det som Madam Pomfrey gav dig. Hoppa över min lektion imorgon om du behöver sova ut.”, sa Killian i ett försök att stanna i sin roll som lärare. "Om du inte känner dig trygg på skolan finns det personal att prata med. Jag kan se till att du får träffa någon imorgon"

- Bara sluta Killian, jag ska hem och försöker du hindra mig kan du räkna att alla får veta din hemlighet och vad du har på din handled sa hon kyligt. Hon försökte trycka bort sina känslor med att bete sig kyligt mot honom när hon egentligen bara ville ta armarna om honom och kyssa honom som aldrig förr. Men Leah hade blivit oerhört sårad.
- Jag behöver inte det madam Pomfrey gav mig för jag vet exakt varför jag inte sover om kvällarna. Det finns en person som sårade mig ordentligt och som krossade mitt hjärta. Jag tror faktiskt du känner honom sa hon och vägrade möta hans blick.