PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Tack, jag vet redan det”, muttrade sjuttonåringen och betraktade Max med den där löjligt skarpa blicken. Nej, den barn inte menad att se elak ut, men det gjorde den ändå. Ögonen var helt enkelt bara väldigt smala och mordiska naturligt. Spärrade han upp dem skulle de bara se ännu mer brutalt obehagliga ut. Jösses. Satt han verkligen och överanalyserade hur ögonen såg ut? Var det möjligen för att den jämnårige satt mittemot Zhìyuan - för att han ville se acceptabel ut inför den andre? Jo, det ville han ju. Men varför? Med en liten suck, vek han undan med blicken. Merlin. Nej, nu var det fan dags att börja bete sig lite mer normalt, okej?
”Har du också trolldryckskonst efter lunchen?” Undrade sjuttonåringen i ett tappert försök att byta samtalsämnet. ”Hoppas att vi inte måste brygga någoting under den första lektionen, för det orkar jag fan inte”, fortsatte Zhìyuan och sjönk ihop lite med axlarna. Nähä? Det menade han inte? Fan, han orkade ju knappt ens gå? Hur skulle han då orka fokusera på lektionerna? Kanske det var lika bra att gå till madam Pomfrey och gömma sig i en av sjukhussängarna tills dygnet var över?

Onödig kommentar. Okej, sämst är du Max. Sämst sämst sämst.
Och sedan följt av ett väldans blängande. Eller det var i alla fall vad det såg ut som. Max hade dock noterat att Zhìyuan typ alltid såg ut så. Lite blängande. Till skillnad från Max själv hade den jämnårige betydligt smalare ögon och då kanske de såg mer blängande ut per automatik? Det gjorde dock inte att Max blev mindre obekväm. Han sträckte sig efter en liten vindruva. Bra lunch. Ett halvt äpple och en vindruva. Toppen.
"Mm, är dock ganska övertygad om att vi kommer få brygga något". Ja, definitivt. Inte en chans att de skulle slippa det. Inte med deras lärare. Nope.
Han vände upp blicken igen. Den jämnårige såg verkligen trött ut. Det där med att han sovit bra var väl en lögn? Ja, annars var det hela väldigt konstigt. Varför skulle den andre få mörkare ringar av att ha sovit gott. Nej nej.

Med ett stön, började sjuttonåringen dunka pannan i bordets yta. Han orkade verkligen inte. Nej, nej, nej. Det skulle bara sluta med att han gjorde någonting fel och typ sprängde bort hela rummet och alla som befann sig därinne.
”Men jag orkar verkligen inte..” gnällde Zhìyuan och slutade upp med dunkandet. Däremot betydde det inte att han rätade på sig och lyfte på huvudet - för pannan var fortfarande i kontakt med bordet.
”Jag suger på trolldomskonst, det är typ mitt värsta ämne”, fortsatte han tyst och slöt ögonlocken med en suck. ”Och jag bara..usch.” Ja, det var verkligen precis så han kände för tillfället: usch. Och en hel lektion fylld med en massa jobbigt trolldrycks bryggande skulle inte göra någonting bättre. Inte nog med det, så skämdes han fortfarande över de mörka ringarna under ögonen och bara utseendet i största allmänhet. Han ville inte se så hemsk ut inför Max..av någon anledning. Host.

Ögonen spärrades upp en aning. Okej. Ny situation. Gör något Max! Lär dig hantera situationer som denna. Seså.
Han la försiktigt sig hand på den jämnåriges axel. "Du, vi har bara tre lektioner kvar i dag. Det klarar du. Vi kan ta det lugnt sen i biblioteket", sa han lugnt. Och lät den andra handen pilla lite med Slytherinelevens hår. Herregud. Vad håller du på med? Fingrarna pirrade till. Okej, det är ju uppenbart något annorlunda du känner för eleven framför. Kanske du borde typ ta och erkänna det för dig själv? Nähä? Suck.

När Max fick för sig att börja pilla med sjuttonåringens kolsvarta hår, ryckte han ofrivilligt till. Det var nämligen så att han inte var van vid att folk rörde vid honom. Visst, Ming hade petat till honom under morgonen, men annat än ett och ett annat slag eller en spark..nej, ingen brukade ha någon större lust att erkänna att han var mänsklig. Nu kanske han inte riktigt var det till hundra procent heller, men vad fan spelade det för roll egentligen? Usch, samhällets dumma standards.
”Vad gör du?” Knorrade Zhìyuan och sneglade upp mot den jämnårige. ”Klappar du på mig eller va? Du vet, om du gör det så är det förbannat nedvärderande”, fortsatte han predikande och vände ner ansiktet mot bordet igen. Men jag tycker typ ändå om det, så fortsätt du.

För långt. Du gick för långt. Närmade dig för snabbt. Helvete. Se och lär. Ingen vill ha dig i närheten. Alla(utom Kiwi) blir äcklade av att du rör dem. Ooooch så hade övertänkarhjärnan dragit igång igen.
"Jag, jag tänkte att det var tröstande eller nåt. Förlåt", svarade han skamset och drog snabbt undan händerna. La ner dem i knät istället. Håll fingrarna i styr. Förihelvete. Även om du nu efter ca en evighet börjat acceptera dina känslor för den andre(vänta va? Eh, okej. Absolut) så var det ju uppenbart att de känslorna inte var besvarade. Håll tassarna borta. Snälla Max. Och så en rodnad på det. Ughhh.

Zhìyuan rätade slutligen på sig och sträckte armarna över huvudet så att de ljudligt knakade till. Hade han varit lite för skarp och kall? Max förstod nog inte riktigt hur sjuttonåringen fungerade, då han i princip gick omkring och muttrade hela tiden. Det var inte ens att gå till överdrift. Med ett blekt, frampressat, leende på de smala läpparna sträckte han sig efter den jämnåriges händer.
”Vadå? Gillar du mitt hår så mycket eller? Det ser ju för fan ut som skit..” påpekade han med lätt rynkade ögonbryn. ”Så, låt höra. Har du några teorier?” Fortsatte han med gnistrande ögon och lutade sig framåt en aning. Leendet på läpparna hade genast blivit betydligt mer roat, precis som resten av ansiktsuttrycket. Jo, Zhìyuan var nyfiken över vad för slags teorier Max kunde ha tänkts kokat ihop. Själv hade han ju på sätt och vis haft rätt om att den andre varit med om någonting traumatiskt, men ändå. Sådana saker var ju förbaskat svåra att gissa sig fram till.

"Äh, det ser inte ut som skit", påpekade Max och la osäkert upp händerna på bordsskivan igen. Nej, han tyckte faktiskt inte det. Visst så det slitet ut och så men han hade alltid tyckt om mörka hårfärger. Och om det var något Slytherinelevens hår var så var det väl just mörkt. Kolsvart rättare sagt.
Åh, just det. Han skulle ju försöka lista ut vad den andre försökte dölja. Det störde honom något förfärligt att han verkligen inte hade någon idé alls.
"Jag är verkligen helt lost", konstaterade Max med ett litet bittert leende på läpparna. "Eftersom jag inte känner dig sådär superbra så vet jag ju inte vad som har med det att göra och inte. Så då blir det ju bara ännu mer kaos", fortsatte han lite tankspritt. Ja, det var verkligen inte lätt. Även om han ju i princip hade fått svaret. Bara alla de där pusselbitarna skulle sättas samman så skulle väl allt visa sig vara ganska uppenbart. Men just då var allt bara en sörja i Max hjärna. Som så mycket annat. Suck.

”Du vet inte vad du pratar om, det ser typ ut som ett fågelbo”, envisades Zhìyuan och fäste de mörka ögonen på Max gröna. Alltså kunde ögon ens vara så gröna som den jämnåriges var? De var så gröna att det helt enkelt gjorde sjuttonåringen komplett mållös. Och grejen med hela den tanken var ju att den längre av dem absolut älskade grönt. Med andra ord så var han förälskad i den andres ögon. Troligen var han förälskad i mer än ögonen hos den andre, men sch. Det skulle bara vara elakt att bli kär i Max nu när Zhìyuan var som han var. Han kände sig som en börda redan nu, utan att de var i någon direkt relation med varandra. Äsch, vad tänkte han med? Det var väl självklart att personen framför honom inte ville ha något förhållande med en så sliten, värdelös varelse.
”Och jag som trodde att du var duktig i skolan..antar att du inte lyssnade speciellt uppmärksamt under försvar mot svartkonster?” Sade sjuttonåringen coh skrattade till, med ett leende på läpparna - så att de vassa tänderna kikade fram. Kunde man fila ner tänder? Hm, en intressant tanke..

"Tja du, fågelbo är du ju inte ensam om att ha i så fall", svarade Max och pekade upp mot sin en hjässa. Han hade minst sagt ett fågelbo. Visserligen ett ganska vackert ett med alla kastanjebruna lockar, men definitivt ett fågelbo.
Försvar mot svartkonster? Vad hade det med saken att göra?
Fast sedan såg han de vassa tänderna - som han ju sett tidigare. Men definitivt inte lagt märke till på samma sätt. De liknade ju nästan...djurtänder. Tankarna rörde sig tillbaka till gårdagen. Hur den jämnårige i princip försvarat vargar gång på gång. Han kunde väl inte vara...? Astronomi var något Max var duktig på. Fullmånen var absolut nära. Väldigt nära. Herregud. Han studerade den andres ansikte. De där pusselbitarna tycktes slutligen ha fallit på plats... Max visste inte riktigt var han skulle känna eller tänka.