Rollspelare & Wolfy prs

Jason skrattade lågt och kollade på henne en stund.
”Okej, lyft nu mot din axel.” Log han och visade hur hon skulle lyfta rätt, utan att skada sig. Han log smått och drog Ganden genom håret.

Leah hade för sig att det var meningen att man skulle utföra rörelserna långsamt eftersom de hade mer effekt då. Det var det som kändes jobbigast också: gjorde man det snabbare kändes det inte lika tungt. Hon gjorde som Jason förklarade med högra armen en stund innan hon bytte till den vänstra.

Jason la ner vikten han hade i handen och nickade. Han tog tofsen hon hade runt handleden och satte upp hennes hår i en lös knut då han störde sig på hur det var i hennes ansikte hela tiden.
”Ser du? Du är inte alls... supersvag bara lite.” Log han och blinkade lätt med ena ögat.

Hon kunde inte låta bli att rodna då han plötsligt satte upp hennes hår i en knut på huvudet. Nu hade hon inga gardiner att försöka gömma sig bakom.
”Vad du än säger,” mumlade hon och såg lite missnöjd ut. Hon var inte bara lite svag utan mycket svag. Både fysiskt och psykiskt. ”Jag kan inte ens göra armhävningar. Min kropp är nog felkonstruerad på något vis.”

Jason granskade hennes ansikte och log svagt då han såg en svag nyans av röd på hennes kinder.
"Du kan säkert göra men du gör det fel. Ner i armhävningsposition nu." log han och såg på henne.

”Usch nej, jag vill inte skämma bort mig mer än vad jag redan gjort.” Leah gömde ansiktet i händerna en stund. Hon var själv medveten om att det nog var någonting hon gjorde fel, men trots att hon försökt rätta till sina ställningar så klarade hon inte ens av en armhävning utan att ramla pladask på mage.

"Jo! Du har inte alls skämt ut dig." log han och smekte hennes midja lätt med fingertopparna, han kunde inte riktigt låta bli. "Jag kan hjälpa dig." log han och drog handen genom håret.

Då hon kände hans fingrar mot sin midja stelnade hon lätt till för ett ögonblick innan hon gav ifrån sig ett barnsligt fnitter. Det var nästan löjligt hur kittlig hon var.
”Ja, ja. Om inte annat kommer du få dig ett gott skratt.” Leah förstod inte alls varför hon gick med på att göra bort sig på det här viset. Hon ställde sig ner på alla fyra innan hon flyttade benen längre bakåt så hon stod i den mer krävande varianten.

Jason höjde ögonbrynet åt hennes fnitter, alltså var hon kittlig. Han följde henne sedan med blicken och log smått.
"Dina armar, ha dom närmre din kropp." log han och granskade henne, han kunde inte låta bli att granskade hennes bakdel. Han bet sig löst på läppen och kollade mot hennes huvud igen.

Hon flyttade armarna närmare sin kropp utan att förstå hur det skulle hjälpa henne. Skulle hon lyckas klara av en armhävning nu? I ögonvrån såg hon hur armarna lätt darrade men det brydde hon sig inte om. "Nu då?" frågade hon och sneglade upp mot Jason.