[PRS] Step brothers

"Visst, men jag har ingen släkt från Italien, alls," försöker Edward att skydda sig med. "Så nu kallar du mig älskling också? Koibito." ett retsamt litet leende gör sin väg över sina läppar. "Inte direkt," han rycker på axlarna och drar med sig Derek till någonstans att sitta efter att betalat, för att vänta på maten. "Är bara van vid att folk kallar mig Eddie, om de nu inte är jävligt sura på mig."

"Och vad betyder det..?" Derek höjer på ögonbrynen. "Jag har ingen släkt från Japan."
Den lite längre sjuttonåringen ler retsamt på Eddie.
"Jag brukar inte vara jävligt sur på folk som bjuder mig mat.."

"Det vill du allt veta va?" Edward rycker på axlarna mot styvbrodern. "Du trodde att jag kunde italienska, orättvist," påpekar han och sjunker ner på stolen.
"Det är inte direkt så att det är när jag bjuder folk på mat som de skriker på mig, deras ilskeproblem är inte så bisarra" han ställer ner sakerna på golvet vid fötterna.

Underläppen sticks fram på Derek, liksom automatiskt.
"Meh, jag berättade ju", klagar han, sätter sig motvilligt mittemot Eddie.
"Men jag brukar inte skrika på dig annars", försvarar sig Derek. "inte än, i alla fall."
Servitören, Robin eller vad han nu hette, kommer sekunden senare till deras bord. På var sin hand balanserar han tallrikarna med pizza och pasta.

Edward vickar på ögonbrynen mot Derek med ett retsamt leende på läpparna.
"Koibito betyder samma sak som mi amore, min älskade," svarar han och sparkar enkelt till Dereks ben under bordet, deras lilla footsie lek från helgen innan fortfarande färsk i hans minne. "Förhoppningsvis kommer du aldrig göra det nej." bara tanken att utsättas för sjuttonåringens vrede får Eddie att rysa till. Han tar sedan emot sin pasta, för att utsvultet hugga in.

Derek kan inte hindra sig själv från att rodna, trots att det var han som kallade Eddie "min älskade" först. Att Eddies fot sedan slog i hans hjälpte inte hans generade läge ett dugg, så för att dölja det så gott det går skär han en pizzabit åt sig själv.
"Du ska va glad att jag inte blivit arg på dig", muttrar han.

"Har du över huvudtaget haft någon anledning till att bli arg på mig?" Edward tittar på derek med en tom blick, och uppfattar strax den aning röda färgen på hans kinder. Sjuttonåringen harklar sig lite. "Och, har du över huvudtaget någon anledning till att bli generad?" Med ett nöjt leende slurpar Edward i sig den varma, perfekt gjorda pastan. Den blekgröna peston ger honom nästan en food orgasm. "Om jag någonsin ska gifta mig, så ska det vara den här pastan, oh my lord."

Derek knäpper med fingrarna och rycker på axlarna, vill inte att Eddie ska tro att han är en gris (vilket egentligen är, men..).
"Nej", muttrar han såfort han svalt maten. "Jag tror förresten ingen vill gifta sig med dig, men jag tror man kan gifta sig med sig själv."
Derek flinar mot Edward innan han sätter tänderna i nästa pizzabit.

Förödmjukat tittar Eddie på tonåringen mittemot sig, och låter matpinnarna som han tänkt föra till sin mun stanna upp i luften.
"Vad gjorde jag för att förtjäna det där?" han drar sin hand genom sitt hår, för att visa konturerna bättre och blinkar mot Derek. "Ser du inte mitt änglalika utseende? Alla vill gifta sig med mig... jag däremot är bara attraherad till den här.. utsökta pastan." Edward skakar på huvudet åt Derek. Även om han finner att det han själv säger låter alldeles barbariskt.

"Inget", svarar Derek, flinar. "Jag gav det obviously gratis."
Sjuttonåringen tillåter sig att skära ännu en bit av den otroliga pizzan, tuggar långsamt.
"Den här är nästan lika god som den jag gör", berömmer han. "Jag tycker synd om din pasta", tillägger han sedan.