~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Bostaden i Öst:
Han hörde gråten i hennes röst och kände hur det högg till inom honom. Han kramade om henne än lite hårdare och försökte stilla sitt egna inre som var på gränsen till att vägra gå ifrån henne. Men det hela avbröts då det knackade på dörren.
"Det är dags." sade Erik medan han lossade sitt grepp och såg upp på Arya. Hennes ansikte var fläckat av tårar och hennes ögon alldeles vattniga. Han strök med sin stora tumme bort tårarna från kinderna och pussade hennes lilla näsa.
"Jag är tillbaka innan du vet ordet av det." sade han och log mot henne innan det knackade på dörren ännu en gång.
"Kommer!" ropade han och lyfte smidigt Arya från sitt knä trots att allt inom honom skrek att inte göra det. Skrek på honom att stanna där han var, precis vid henne. Men det gick inte, och det visste de båda.
"Klarar du dig nu?" frågar han stelt medan han ser på henne där hon fortfarande satt på en utav kuddarna på golvet.

Briañna - Ridtur med Rok, Norr:
Det var kallt och blåsigt, det högg i hennes kappa och vinden tjöt ivrigt och ljudligt. Briañna slog långsamt upp sina ögon, bara för att mötas av en grå natthimmel. Men hon var inte fullt medveten om när på dygnet det var. Oavsett så var hon frusen och stel. Kroppen värkte och hon kunde inte känna sina fingrar särskilt bra.
“R-Rok..?” mumlar hon medan hon vrider huvudet mot honom. Han ligger bredvid, ett tunt lager snö har lagt sig ovanpå honom och Briañna räcker ut handen. Hon försöker skaka hans axel men kan knappt röra honom en centimeter. Med en frustrerad suck lyckas hon sätta sig upp, hon sträcker ut hande igen och puffar på honom. Roks ögon slås upp.
“Bri?!” halvt vrålar han ut och flyger upp.

“Rok, lugna dig jag-” Hon hade inte hunnit avsluta meningen innan Rok föll till sina knän i den fluffiga nysnön.
“Rok? Rok vad är det?” Rok håller ut sina händer, de skakar något och inte förrän Briañna kommer närmare kan hon se varför. De var brända. Ordentligt brända. Som om han hållit dem inne i eldslågor en längre period.
“Rok!” Briañna kravlar fram till honom och studerar händerna, “stoppad em i snön, i snön Rok!” hasplar hon ur sig och Rok gör det. Han biter ihop sina tänder och ett morrande hörs från hans bröstkorg när händerna åker in i snön.
“Åh, Rok, jag, jag är så ledsen!” snyftar Briañna fram, medveten om att det var hon som var anledningen till att han var bränd. Men, konstigt nog var inte hon det. Det ömmade lite vid hennes revben men annars hade hon inte ont någonstans.

“Bri? Bri okej?” huttrar Rok fram.
“Jag mår bra.” sade hon betryggande och lade sin hand mot hans kind varpå Rok flämtade till och drog sig undan. Briañna drog handen till sig och höll den mot sitt bröst, “förlåt…” mumlade hon men Rok skakade på sitt huvud.
“Det, försvann.” sade han och drog fram nävarna. Men brännskadorna var fortfarande där.
“Inget ont längre.” fortsatte han och stirrade på sina händer. Briañna grep tag i dem och Rok rörde sig inte en millimeter. Hon studerade dem, rörde vid ärrbildningarna som redan skapats. Som huden läkt sig själv på så kort tid. Med nätta kalla fingrar följer hon markeringarna men rok säger inget så briañna tror på honom.

Då slog det henne,
“Mei himel en de ûnderwrâld, ik jimme gebied. Mei leafde en haatsje ferwiderje jo.[/i]”
(“Med eld och vatten jag åkallar dig. Med jord och luft jag befaller dig. Med himmel och underjord jag beordrar dig. Med kärlek och hat jag erövrar dig.”) andades hon ut och såg sig omkring. Men förutom Roks brännskador fanns inga som helst tecken på att något av det hela faktiskt hade hänt. Den underliga kvinnan, vindens sång, brännande - inget av det. Men det hade hänt, även om Roks brännskador var det enda som visade det.
“Vi måste hjälpa Erik!” vrålar Briañna ut och nästan flyger upp från marken. Rok är henne hack i häl.
“Bri! Bri hur?” Han haffar hennes axel och hon stirrar på honom,
“Jag vet inte, men vi måste hjälpa!” Tovenaaren slog henne plötsligt i en flyktig tanke, “Leea! Leea kan hjälpa!”
“Nej Bri, inte bra - ond kvinna!” säger Rok stelt och drar fingrarna mot sina revben, Briañna förstår inte gesten eller orden ens men Leea skulle vara deras enda chans.
“Det spelar ingen roll! Erik måste ha hjälp, nu!”

De galopperade i full fart mor palatset, snön yrde och den första höststormen tilltog fruktansvärt fort.
“Hiija!” manade Briañna på sin hatari. Rok låg jämsides med henne och vinden susade i deras öron. Briañnas ögon vattnades från vinden och snön som letade sig in i dem.
“Sakta ner!” hojtade Rok från hennes sida men Briañna ignorerade honom. Hon kunde inte ta sig fram fort nog.

Arya - Bostaden i Öst
Då Erik höll henne en tightare flyttade Arya sin hand från hans rygg till hans huvud, lät sina fingrar leta sig in i hans hår igen och tryckte sin våta kind mot hans. En svag snyftning undslapp hennes försök att hålla känslorna inne och ljöd i det tysta rummet. För ett tag övervägde hon att trots allt följa med sin älskade på festen, på ont och gott. Men hon visste att det enbart skulle leda till att han kom till skada vilket hon inte kunde riskera.

Då ljudet av knackningarna på dörren ljöd suckade Arya tungt och drog sig tillbaka från Erik lite, fortfarande med armarna runt honom. Hon mötte hans ögon med både sorg och lycka i sin blick. Sorg för att de skulle skiljas åt, men lycka för att hon funnit honom och älskade honom. Då han strök bort tårarna från hennes kinder log hon ett svagt leende.
"Jag är tillbaka innan du vet ordet av det."
Ljudet av hans röst vidgade leendet.

"Klarar du dig nu?" frågade Erik precis innan han skulle gå ut genom dörren. Arya satt fortfarande kvar på en sittkudde och försökte förgäves torka sina ögon som bara fortsatte att rinna. Hon såg upp på han sin älskade när han talade men kunde bara nicka till svar. Hon var rädd för att bryta ut i storböl om hon öppnade sin mun.

Erik - Bostaden i Öst:
Erik såg längtansfullt på Arya men han kunde inte förmå sig att stanna längre. Det skulle bara göra ondare att gå för var sekund han väntade. Så istället gav han henne ett betryggande leende,
"Ik hâld fan dy myn stoarm."
("Jag älskar dig min storm." sade han och klev sedan ut ur bostaden men en tyngd i bröstet som han visste skulle vara där hela kvällen, oavsett.

Men han hann inte tänka vidare länge på det då en av de tidigare krigarna stod och väntade på honom tillsammans med Freja och Wilheim nedanför husets trappa. Erik rätar på sig och låser in en dela v sig själv för att kunna anta rollen som prins, gäst och framför allt annat en sansad ledare.
"Ers höghet." sade krigaren då han kom fram till dem,
"God afton, jag tror inte jag fångade ert namn?"
"Rejva, ers nåd." sade den långa kvinnan med rastaflätor och tandhalsband.
"Rejva." upprepade Erik och såg mot Freja och Wilheim som nickade mot honom. Han nickade tillbaka.
"Jag kommer eskortera er till-"
"Det ska du inte alls!" utbrast en jollrande röst plötsligt då en yngre flicka kom ut från buskaget.
"Anuk!" väste Rejva, "vad gör du här?"
"Mamma skickade mig." sade den unga flickan obekymrat, "jag ska eskortera dem."
"Ameenia sände mig." sade Rejva,
"Ja men jag ska eskortera i alla fall." sade Anuk med en barnslig bestämdhet och Erik kunde inte hindra det lilla leendet som spreds över hans läppar över den lilla flickans uppstudsighet och totala brist på respekt för krigaren.

"Nåja, jag tror nog att ni båda kan göra jobbet?" sade Erik och ställde sig bredvid Anuk som konstigt nog bara var några centimeter kortare än honom trots sin uppenbarligen unga ålder.
"Sant, sant." sade hon glatt och tog två steg mot Erik som nu höll ut sin hand. Men Anuk bara tittade på den.
"Man skakar den. Så hälsar vi i Norr." sade han med ett leende och fortsatte hålla fram handen.
"Jaha," Anuk greppar hans fingrar och skakar handen fram och tillbaka ett par gånger innan Erik skrockar och lägger hennes hand till rätta för att kunna skaka den ordentligt, så som man verkligen gör.
"Såhär." sade han och började skaka hennes hand upp och ner.
"Åh, jaha, va skojigt." De släppte varandras händer, "vi gör såhär," sade Anuk och lade handen på sin bröstkorg innan hon bugade lite lätt.
"Jaha, då gör vi så då." Erik ställde sig rakryggad, lade handen på bröstet och bugade för flickan.
"Anuk! Han är kunglig!" väste krigaren och Erik skrattade,
"Det spelar inte mig någon roll, vi är ganska fria med det där i Norr om det inte är kungen eller drottningen." förklarade Erik och Krigaren nickade stelt.

"Kom nu, kom nu!" sade Anuk och greppade Eriks hand innan hon började dra. Han ryckte på axlarna och började gå efter Anuk med de andra tre i släptåg. Flickan pratade glatt, fort och väldigt mycket under tiden de gick samma väg de tidigare kommit mot samlingsplatsen där festligheterna skulle hållas. hon berättade om allt möjligt, så mycket att Erik omöjligen kunde hänga med. Samtidigt schasade hon undan gloende människor. Men Erik märkte hur avsevärt mycket mindre folket tittade nu när Arya inte var med dem och hela situationen hade lugnat sig någorlunda. Det var obehagligt faktiskt, att det gjorde sådan skillnad vart man kom från. Arya hade aldrig gjort någon Osian illa, ändå behandlades hon så. Visserligen hade Erik hört rykten om vad Garudierna gjort mot Osianer - och vice versa - vilket gjorde att det kanske inte var så svårt att föreställa sig varför det var som det var.

Arya - Bostaden i Öst
Arya satt kvar en liten stund på sittkudden efter att dörren stängts igen bakom Erik innan hon flyttade sig till dubbelsängen. Där låg hon helt stilla en lång stund och lät ögonen rinna och tankarna flyta fritt. Det var något hon inte gjort på mycket länge. Att bara låta sitt huvud tänka på precis vad det ville utan att vara tvungen att fokusera på något speciellt eller hålla sig till ett ämne. Nu drogs hennes tankar åt alla möjliga håll. En stund tänkte hon på Erik. Hans ljusa hår och klara ögon fick henne både att le och gråta av saknad och värme. Därefter bytte tankebanorna kurs till de andra två Letoyanerna som var med henne och Erik i Öst. Freja och Wilheim var två människor Arya inte riktigt kunde placera. Hon visste att Freja var en nära vän till Erik och att hon betydde mycket för honom och antagligen han för henne. Men Arya var inte helt säker på vilken sida Freja stod på när det gällde Aryas och Eriks relation till varandra. Nordkvinnan hade visat att hon satte Eriks lycka framför plikten men Arya var trots det inte säker på om hon var pålitlig eller inte. Nordmannen, Wilheim, hade märkbart uttryckt ogillande mot både Arya och hennes och Eriks band därför var han helt klart opålitlig vad gällde nästan allt. Men frågan för Arya var vilken typ av band Freja och Wilheim hade till varandra. Var de bekanta? Nära vänner? Eller till och med älskande på samma sätt som Arya och Erik? Hon undrade också om Frejas band till Erik var starkare än det till Wilheim och vem av de två männen hon skulle lyssna på i en krissituation. Skulle hon trots allt välja plikten och Wilheim framför Erik och hans lycka? Arya visste inte. Alla dessa frågor hon hade fick tiden helt enkelt svara på. Men tills dess beslöt hon sig för att inte lita på varken Freja eller Wilheim för säkerhetens skull.

Tankarna fortsatte att virvla runt i Aryas sinne. Efter en lång stund hade hon inte längre någon Letoyan eller något som hade med Norr eller Öst att göra i sitt huvud. Nu hade hennes tankar fastnat på Söder. Hennes varma, vackra hemland. Ett sorgset leende syntes på Aryas läppar då hon tänkte på de Södra regnskogarna, Söders häftiga vatten fall, huvudstaden Garudias lerhus, hamn- och hennes hemstad Dakarais vackra stenhus och alla solbrända vänliga människor hon kände hemifrån. Hennes moster och morbror, kungen och drottningen av Söder, hennes kusin Lakshmari, kronprinsen av Söder, Sherya, Aryas gamla dans- och musiklärare, Jai, en gammal barndomsvän till Arya, Ravi, hennes nära vän och Parvati. En tår föll från Aryas kind trots att hon slutat gråta då hon tänkte på Parvati. Arya saknade den barnsliga, blåsta och otroligt vänliga tjänarinnans glada leende och vackra skratt. Hon saknade henne nästan lika mycket som hon saknade Erik. Hon kände sig riktigt skamfull över att ha bara ha lämnat sin vän utan så mycket som ett hejdå. Det riktigt stack i Aryas bröst av skuldkänslor då hon tänkte på vad hon gjort, trots att hon visste att Parvati hade många andra nära vänner. Arya suckade. Ett minne hade kommit till henne då hon tänkte på sin bästavän.

Arya var trettiofyra år gammal. Hon satt ensam i sitt gemak och drog fingrarna över sin lyra en sen sommarkväll. Hon var klädd i en röd festklänning och hennes hår var uppsatt i en mycket prydlig frisyr. Men hon hade inga planer på att gå någonstans. Det knackade på dörren.
"Kom in." sade Arya glädjelöst men var ändå nyfiken på vem som ville henne något. Dörren öppnades och in kom en ung tjänarinna vars namn Arya ville minnas var Parvati. Tjänaren gick tyst in i gemaket och stängde försiktigt dörren efter sig. Arya lade huvudet på sned och granskade den jämnåriga flickan. Hon såg inte farlig eller hotfull ut på något sätt men Arya förstod inte vad hon ville.
"Jag-" tjänarinnan verkade något nervös, "Jag undrade bara varför prinsessan lämnade festen så tidigt?"
Arya höjde på ögonbrynen av många anledningar. För det första för att tjänarinnan talat till henne utan tillstånd, för det andra för att hon inte sade "ers majestät prinsessan" och för det tredje för att det var enligt Arya en mycket märklig fråga.
"För att jag inte ville vara där längre." svarade Arya efter en liten stund av tvekan. Hon lät mycket kall på rösten, inte för att skrämma iväg den andra flickan utan enbart för att det var så hon normalt lät när hon talade. Hennes misstänksamma och hårda personlighet påverkade henne på många olika sätt. Tjänarinnan svalde.
"Men, det verkar så...ensamt." Arya höjde ytterligare på ögonbrynen medan Parvati fortsatte, "Jag menar, att sitta här helt själv i tystnaden medan alla andra är nere i balsalen och dansar, sjunger och spelar musik tillsammans."
Arya suckade. Självklart kändes det mycket ensamt. Självklart ville hon egentligen, innerst inne, vara tillsammans med sin familj och övriga på hovet nere i balsalen och dansa, sjunga och spela musik tillsammans med dem. Men det gick inte. Hon klarade inte av det. Alla ögon som stirrade på henne, viskningarna bakom hennes rygg och pekandet emot henne, hon klarade bara inte av det. Tjänarinnan tycktes märka av prinsessans sorgsenhet när hon inte svarade då hon snart bröt tystnaden med att säga;
"Du ska inte bry dig om Priyanka, Malia eller någon annan där nere, de vet inte vem du är eller vad som hände."
Aryas ena hand flög som av en reflex upp till såret över hennes ena öra då Parvati nämnde den fruktansvärda händelsen från några dagar tidigare. Minnet var så fruktansvärt, hon kunde riktigt känna smärtan bara av att tänka på det.
"Jag- ja-..." Arya stammade, hon visste inte vad hon skulle säga, allt hade flugit genom hennes huvud så fort.
"Åh, förlåt mig jag menade inte att göra er upprörd eller något!" tjänarinnan föll på knä framför Arya där hon satt på sänkanten, "Förlåt mig prinsessan förlåt!"
"Jag är ingen prinsessa." sade Arya och stirrade på flickan vid sina fötter.
Parvati tittade upp.
"Ingen prinsessa...? Men, vad är du då?" frågade hon förvånat.
Arya blev alldeles paff. Den frågan hade hon aldrig fått förut.
"Jag är kungen och drottningens fosterdotter." sade hon efter en liten stunds tvekan.
Parvati satte sig upp.
"Gör inte det dig till en prinsessa?" frågade hon.
Arya skakade på huvudet.
"Nej."
Parvati såg ut att tänka.
"Jaha." sade hon efter en kort stund, "men, vad ska jag kalla dig då, om du inte är någon prinsessa?"
Arya funderade en liten stund.
"Kalla mig Arya." sade hon, "ert namn är Parvati?"
Parvati nickade. En liten stunds tystnad följde därefter innan Parvati sade;
"Men, Arya, känner du dig inte väldigt ensam här helt själv?"
Arya såg bort från Parvati och nickade sorgset.
"Jo, lite..."
Parvati reste sig från golvet och satte sig på sängkanten bredvid Arya som häpet stirrade på den märkliga flickan mitt emot.
"Får jag hålla dig sällskap då? Arya?"
Arya blinkade ett par gånger. Hon kunde inte tro sina öron. Aldrig hade någon förut frågat om de fick vara med henne. Det var knappt att någon jämnårig ens hade pratat med henne tidigare.
"Vill du det?" frågade Arya förvånat.
Parvati nickade.
"Jättegärna."
Arya rynkade pannan.
"Men...är du inte rädd för mig? Hatar du mig inte som alla andra?"
Parvati skrattade medan Arya häpet stirrade på henne.
"Nej! Varför skulle jag vara det? Eller göra det? Du verkar ju inte alls farlig eller något!"
"Gör jag inte?" frågade Arya förvånat.
"Nej inte alls."
Arya öppnade munnen men stängde den igen. Hon visste inte vad hon skulle svara. Parvati log.
"Du verkar väldigt rolig tycker jag! Inte skrämmande eller farlig på något sätt!"
Ett litet leende syntes på Aryas läppar.
"Tycker du att jag verkar rolig?" frågade hon.
Parvati nickade.
"Absolut!" sedan föll hennes blick på lyran i Aryas hand och hon frågade nyfiket, "Spelar du?"
Arya nickade.
"Vill du höra?"

Resten av kvällen hade Arya och Parvati suttit uppe tillsammans. Arya spelade på sin lyra och Parvati lyssnade med stor beundran. Prinsessan försökte även lära tjänarinnan några sånger men den andra flickan lyckades aldrig riktigt hålla instrumentet rätt vilket resulterade i att det blev mycket krångligare för henne att spela och mycket svårare för henne att lära sig. Men Arya var tålmodig och Parvati skrattade glatt åt sig själv varje gång hon gjorde fel. Flickorna hade båda mycket roligt den kvällen och många kvällar, dagar och nätter efter det. Särskilt Arya, som äntligen efter så många år av ensamhet funnit en underbar vän.

Fyrtioåtta åriga Arya suckade i boningen i Öst. Den nuvarande kvällen påminde henne mycket om dem hon spenderat ensam i Söder innan hon mötte Parvati. "Åh, Parvati, jag saknar dig så mycket." var den sista tanken som Arya kunde minnas innan hon somnade ensam på dubbelsängen.

Parvati - Fängelsehålorna i Hamathya Mahal
"Puh!" flämtade Parvati, torkade sin svettiga panna med handflatan och sträckte på sig så att ryggen knakade. Hela dagen hade hon stått och skrubbat den nu avrättade fångens fängelsecell från torkat och icke-torkat blod på väggar och golv. Det hade varit ett häst jobb att göra ensam med endast en hink vatten och en liten skrubb-borste till hjälp. Nu när hon äntligen var klar var vattnet i hinken mörkrött och hennes mage knorrade ilsket. Parvati suckade lätt.
"Jag undrar varför inte Kai sökt efter mig ännu..." sade hon lite fundersamt för sig själv, "Ja, ja, jag får väl ta och leta upp honom själv och kolla så att han inte glömt bort mig."
Med de orden stegade hon ut ur cellen med blodvattenhinken och skrubben i var sin hand.

Det första Parvati gjorde var att gå ut ur palatset och tömma hinken i en slaskpöl en bit bortanför stallet. Sedan gick hon och tvättade skrubben innan hon lade tillbaka den bland städgrejorna där den skulle vara då den inte användes. På vägen tillbaka till fängelsehålan stötte hon på ett par väninnor hon stod och pratade med en liten stund innan hon fortsatte ner för trapporna mot palatsets mörkare delar.

Parvati hade precis svängt runt ett hörn på en korridor då hon fick se vakten hon letade efter stå utanför samma cell som hon mött honom vid på morgonen. Han verkade inte se henne komma mot honom därför höjde hon handen och öppnade munnen för att ropa hans namn. Men innan så mycket som ett ljud hunnit komma ur hennes mun hade en annan hand förts till den och dragit henne åt sidan in i en annan korridor. Där trycktes hon upp mot en vägg av sin förövare som fortsatte att trycka en hand mot hennes mun för att hon inte skulle skrika. Parvati stirrade både förskräckt och förvånat på personen som dragit henne åt sidan när chocken hade lagt sig. Med uppspärrade ögon upptäckte hon att det var Mayya, den unga slavinnan från dagen innan, som hindrat henne från att ropa åt Kai. Flickan var förvånansvärt stark för sin ålder, vilket även det chockade Parvati då Mayya var väldigt liten och benig i hennes ögon. Mayya släppte Parvati med ena handen och förde den till sin mun där hon tecknade åt tjänarinnan att hon skulle vara tyst. Parvati nickade försiktigt och Mayya lossade sitt grepp om hennes mun.
"Mayya! Vad gör du för något och vad-"
"SHHH!" hyshade Mayya ilsket och tryckte snabbt tillbaka sin hand till Parvatis mun.
"Följ med mig. Det är något jag måste visa dig." viskade slavinnan och släppte Parvatis mun igen men greppade hennes handled och började dra med henne genom den mörka korridoren...

Leela - I Öst
De hade alla tre korsat trädgränsen till Öst men lämnat kvar sina hästar gömda på den Södra sidan för att lättare kunna smyga i mörkret. Nu var det Leela som ledde gruppen då hennes kunskaper om Öst, smygande i regnskogen, stridande i mörker och allmänt inom fältarbete var mycket större än någon av de andras. Hon tassade lätt som en tiger redo att anfalla mellan träd och busskar, över snor och pinnar som låg på marken. Hon kunde dessutom spåra mycket bättre än någon av de andra och visade därför vägen mot närmsta Osianiska civilisation där de tre generalerna antog att prinsessan och Letoyanerna skulle befinna sig.

De gick på ett led alla tre. Leela först, sedan Priyanka och sist Ranveer. Leela hade tidigare sagt åt de andra att försöka härma hennes rörelser och sätta fötterna på samma platser som hon. Systern och svågern var långt ifrån lika bra som Leela på det hon gjorde, men de hade dittills lyckades ta sig fram en bra bit oupptäckta.

Leela uppfattade ljud och hukade sig. Hon täckande åt de andra två att göra samma sak och de lydde. Hukade genom ett antal täta busskar smög de sig närmare det Leela gissade på kunde vara den Osianiska byn. Hennes gissning visade sig snart vara rätt då ljuden blev högre och mer tydbara samt att ljus från eld syntes mellan träden.
"Vi har hittat dem" viskade Priyanka till sin syster och make.
Leela nickade.
"Håll er nära mig, ge inte ett ljud ifrån er. Om Ashiwarya och Letoyanerna finns i den här byn kommer vi att få reda på det och var dem befinner sig snart, om min plan lyckas." viskade hon tillbaka.
Priyanka och Ranveer nickade och de tre smög vidare obemärkta.

Erik - På väg mot Samlingsplatsen, Öst:
Anuk pratade livligt och glatt om allt möjligt hela vägen fram till de mer centrala delarna utav Osianernas boende område.
"Så, vi firar massa högtider och vi har massa fester hela året runt." sade hon och Erik nickade,
"Det låter ju inte helt fel Anuk. Festligheter är alltid roligt." Anuk skrattade och log glatt.
"Anuk!" hördes en kvinna ropa,
"Åh, där är mamma." sade flickan ursäktande och sprang fram till sin mor som var den stora sierskan i Öst. Vad Erik kunde minnas från sina historielektioner i palatset så fanns det enbart en Sierska åt gången och det var något som gick i arv. Inte för att det var något man lärde sig utan för att det var något man innehåll i sig själv via gener. Att det enbart var kvinnor som höll genen var också ett faktum.

Anuk kom tillbaka med sin mor hack i häl. Hon var vackert men sensuellt klädd i en dov lila färgad klädnad som var öppen över bringan, magen och runt om benen med hängande tygbitar. längst ner vid botten av magen fanns en halvmåne form - Erik gissade på att den var gjord utav något typ utav Skinn som man styrkt och färgat. Runt hals, handleder och fotleder fanns gyllene smycken i olika mönstrade ringar. Hon var en väldigt vacker kvinna med sitt tjocka burriga hår i tighta svarta lockar. Hennes ögon stora och klara men med ofantligt djup. Även sättet hon rörde sig på ar som från en annan värld. Det var så flytande och mjukt att Erik fastnade i att fundera på hur sjutton kvinnan bar sig åt för att gå på det viset.
"Mamma, detta är prins Erik." sade Anuk och kvinnan tittade, eller snarare beskådade Erik med intensiv blick.
"Rent hjärta, rakryggad, formidabel, from och stark. Öppet sinne och belevad själ." sade kvinnan mystiskt. Erik tittade på henne utan att vika blicken, "jag är Onuk - sierska i Öst." sade kvinnan vidare och hälsade så som Anuk tidigare visat. Erik gjorde samma gest tillbaka.
"ni får ursäkta men jag känner en sådan stark aura från er, den är hänförande." fortsatte kvinnan och Anuk fnittrade vid hennes sida.
"Mamma, sluta, du skrämmer honom." men Erik skakade på sitt huvud,
"Inte det minsta. Det själsliga är inget jag är obekant med."
"Jag kan se detta väldigt tydligt." bröt Onuk in, "ni håller ett hårt men stort öde min prins."
"Erik, snälla." sade Erik med ett leende och Onuk nickade. Rejva klev fram,
"Vi måste fortsätta." sade hon stelt och de andra två Osianerna nickade. Deras vandring fortlöpte mot samlingsplatsen.

Erik märkte hur Onuk flera gånger tittade på honom med olika synsätt varje gång, olika blickar och ögonkast. Det fick honom att känna sig något uttittad men inte direkt obekväm. Det var ju inte direkt så att inte alla andra också kastade blickar mot dem. Erik försökte ta in det kringliggande medan de gick för att lära sig mer om Öst och Osianerna men där fanns så mycket att se. Kvinnor som förflyttade mat genom att få gräset att flytta det. Kvinnor som hissade upp stora krogar med rena plädar och annat genom att få rankorna att följa deras vilja. Det hela var otroligt fascinerande.
"Ni lever fantastiskt." sade Freja plötsligt bakom honom och de tre Osianerna nickade, men Anuk var den som sade något svar,
"Det är fantastiskt, jätte roligt med för den delen. Hjälper oss att överleva att ha den gyllene magin." Vid det ordet hyschade Onuk sin dotter abrupt.
"Alltså, den gula magin." rättade sig Anuk och Erik märkte ändringen. Där fanns något, men han tordes inte fråga vidare om det.

Leela - I Öst
En stund hade gått under tiden Garudierna smög runt i den Osianska byn. Priyanka och Ranveer hade tappat tidsuppfattningen och lite grann också var de befann sig någonstans men Leela hade stenkoll på precis allting. Solen hade helt och fullt gått ner för exakt tolv minuter sedan och de hade gått fyra och en halv kilometer nordöst ifrån trädgränsen. Hon visste precis vad hon gjorde, men systern började bli otålig igen.

Priyanka grep utan förvarning tag i Leelas handled. Den yngre systern rykte till och vände sig hastigt om.
"Var är vi påväg? Vi har smugit runt här länge nog nu!" väste Priyanka med halvkvävd röst.
Leela satte hastigt ett finger mot munnen för att Priyanka skulle förstå att hon inte under några omständigheter kunde tala så högt. Priyanka släppte Leelas handled med en ilsken min.
"Vi börjar komma närmare centrum nu, lita på mig jag vet vad jag gör!" sade Leela och tog bort fingret från munnen.
"Men-" började Priyanka men avbröts hastigt då en gren knäcktes bakom dem och Leela snabbt drog henne åt sidan in bakom en tjock trädstam. Ranveer ställde sig snabbt bakom en intill.

De tre generalerna höll andan under tiden de väntade. Efter en liten stund hördes det steg på andra sidan träden. Leela räknade det till tre kvinnor, utan att så mycket som slänga en blick åt deras håll, alla i samma ålder och alla mycket långa som gick förbi. När stegen avlägsnats så pass att det inte gick att höra dem längre väntade generalerna ytterligare en liten stund innan de alla spänt andades ut.
"Det var för nära." muttrade Leela i en viskning innan de bar sig av igen.

Parvati - Kungliga Palatset i Söder
Parvati lät sig dras med av Mayya under en lång stund utan att säga eller fråga något. Det blev mörkare och mörkare ju längre ner under slottet de kom. I början hade de bara gått genom ett antal korridorer i fängelsehålan men ganska snart började Parvati gissa att de inte längre befann sig i fängelsehålan, eller ens några använda korridorer i palatsets källare. Ju längre tid de gick destå mer såg korridorerna ut som tunnlar och så småningom hängde det inte längre lampor på väggarna eller i tacket. Samtidigt som materialet runt dem ändrades till bar sten bytes belysningen också ut till facklor och efter ett tag försvann dem helt.

När de till sist kom in i en kolsvart tunnel och Mayya tog ner den sista facklan från väggen kunde Parvati inte hålla sig längre. Hon stannade upp utan förvarning och tänkte vänta på att Mayya skulle säga något men fick en chock då flickan vände sig om.
"Parvati, kom, vi har inte tid." väste Mayya irriterat med sin hesa röst. Men Parvati kunde inte röra på sig.
"Din- dina- dina ögon lyser!" utropade hon.
"Shhh!" hyschade Mayya och blängde på tjänarinnan, "Vi har inte tid! Strunt i det! Följ med bara!"
Men Parvati stod blickstilla och stirrade på Mayyas lysande gråa ögon med vidöppen mun. Hon var som förlamad av synen. Mayya suckade irriterat och vände sig om igen.
"Tänker du inte gå själv får jag släpa dig!" väste hon och drog så hårt till i Parvatis hand att tjänarinnan höll på att trilla innan hon lydde flickan och började gå igen.

Erik -Festen i Öst:
De hade vandrat ett bra tag och Erik började känna igen sig, de var nära samlingsplatsen.
“Nu är vi nästan där.” sade Onuk glatt och tempot ökade.
“Härligt.” sade Freja och Erik slängde en blick mot henne, hon verkade uppriktigt tycka att det skulle bli härligt med festligheterna.
“Erik!” hördes Ameenias röst utropa från en bit bort. Erik sökte av med sin blick och vinkade när han såg henne, hon kom för att möta dem.
“Hövding Ameenia.” sade Rejva och sänkte huvudet en kort stund.
“Tack för att ni ledde dem hit, allihop.” Ameenia gav ett extra leende mot Onuk som såg med gladlynt blick på Ameenia, “ska vi fortsätta?” frågade sedan Ameenia och hela sällskapet nickade.

Samlingsplatsen var vackert pyntad med blommor och slingrande rankor. Det var upplyst med facklor och i mitten var ett stort bål upptänt. Erik såg sig omkring och folket slöt upp kvickt till platsen medan solen på himlen började sin nedstigning från himlavalvet.
“När solen fallit bortom träden börjar festen.” sade Onuk till Erik som nickade,
“Ni ska sitta borta vid Ameenia.” förtydligade hon sedan och Ameenia vinkade till folket. De verkade alla älska henne. Medan sällskapet tog plats bland en uppsjö av mjuka kuddar på marken blev det mörkt på himlen. Trummor började höras och en hel del utav folket började dansa runt det stora bålet i mitten utav samlingsplatsen.

Briañna - Palatset i Norr:
Briañna slängde sig av sin hatari och kastade tyglarna till en stallpojke som stod i närheten.
“Ge henne äpplen!” ropade hon medan hon kutade allt vad hon kunde mot slottet, Rok var henne hack i häl, ropandes hennes namn. Men hon bara sprang allt vad hon kunde, solen hade gått ner och natten tågade in. mörkret sjönk och Briañnas frustande andetag blev allt mer ansträngda. Hon slet upp porten och i samma sekund föll hon handlöst mot det hårda golvet. Men rok fick tag i henens manteln och svängde runt så han hamnade under henne och hon landade mjukt på honom. De låg där och frustade båda två i några sekunder innan Briañna ruskade på huvudet och klättrade av honom. Rok var på fötterna illa kvickt och de båda sprang mot Leeas boende.

Leela - I Öst
Natten omslöt de tre generalerna då de tyst smög genom den Osianska byn. Varje gång Leela fick nys om att en främling närmade sig i mörkret tecknade hon åt de andra att gömma sig, antingen bland busskar eller bakom trädstammar. Ett par gånger hade Priyanka och Ranveer velat överfalla människorna som närmade sig men Leela beordrade dem strängt att de inte under några omständigheter fick anfalla Osianerna. Skulle någon i byn märka att något var fel, att någon saknades, hittades död eller bara misstänkte att inkräktare tagit sig över trädgränsen skulle det bli ett helvete för Garudierna att ta sig ut med prinsessan helskinnade och det kunde inte Leela riskera. Allt eftersom tiden gått och de kommit närmare centrum hade de börjat stöta på fler invånare bland träden. Men inte så många som Leela hade väntat sig. Av det drog hon slutsatsen att nånting speciellt skedde i den Osianska byn denna natten. Vad visste hon inte riktigt. Det kunde vara en fest, en begravning, ett bröllop, en religös ritual eller vad som helst, men nånting var på gång. Inte för att det egentligen spelade någon roll, så länge Ashiwarya inte var med eller inblandad i vad som än hände så gynnade det Garudierna om Osianerna och förhoppningsvis också Letoyanerna var upptagna på annat håll.

Efter ett tag av smygande närmare centrum stannades Leela återigen upp av sin syster. Denna gången såg Priyanka verkligen ut att ha tröttnat på omständigheterna.
"Vi kan inte hålla på såhär Leela! Vi har smugit runt mer än nödvändigt länge och har fortfarande ingen aning om var Ashiwarya befinner sig! Om du inte talar om för mig och Ranveer vad du håller på med kommer jag att trycka upp första bästa Osian mot en trädstam och fråga ut svartskallen tills den berättar vart prinsessan är någonstans."
Leela ryckte undan sin arm från Priyanka och kunde inte hejda sitt ilskna ansiktsuttryck. Hon hade aldrig riktigt kunnat hejda sin vrede var gång Priyanka talade så nedvärderande om människor hon aldrig mött.
"Priyanka, lugna dig, jag har läget under kontroll, jag lovar att-" högljuda röster på främmande språk hördes en bit bort. En ny grupp Osianer närmade sig. Snabbt tryckte Leela en hand mot sin systers mun, lindade en arm om hennes kropp och drog med henne in bland några täta busskar. Ranveer tryckte sig mot en trädstam. Leela höll sin syster i ett mycket hårt grepp under tiden Osianerna närmade sig. Hon vågade inte släppa taget då hon var rädd att Priyanka denna gången inte skulle lyda henne och istället hoppa på de passerande.

Rösterna närmade sig. Leela räknade det till fyra Osianer. Alla kvinnor, alla mycket långa. Kvinnorna pratade, eller snarare diskuterade lät det som, högt med varandra på ett språk ingen av Garudierna tidigare hört. De verkade alla mycket upphetsade, samtalsämnet tycktes jaga upp dem. Plötsligt försvann stegen men rösterna förblev mycket starka. Leela kikade försiktigt ut genom ett hål i bussken och precis som hon anat hade de fyra kvinnorna stannat upp några meter bort. En av dem såg mycket förvånad ut samtidigt som de andra tycktes vara i färd med att förklara något för henne.
"...Letoyan..."
Leela hajade till och spetsade öronen. Det gick inte att ta fel på vad hon just hade hört. En av Osianerna hade just ropat ordet "Letoyan" högt och samtidigt övertydligt pekat åt ett speciellt håll. Det kunde inte vara någon tillfällighet. Letoyanerna och deras prins hade utan tvekan något speciellt att göra åt det håll Osianen pekat och antagligen Ashiwarya också. Nu gällde det bara att lyckas ta sig till platsen Osianen pekat mot för att utföra uppdraget att föra hem prinsessan och hålla Ranveer och Priyanka i schack. Det sista gick dock väldigt snabbt åt skogen. Priyanka hade märkt av hur Leelas koncetration nästan enbart låg på Osianerna och då tagit chansen att bryta sig fri från sin syster. Med en enda kraftfull rörelse kastade Priyanka sitt huvud bakåt och skallade Leela i pannan med sitt bakhuvud. Leela föll för ett ögonblick bakåt och tappade sitt grepp om Priyanka som genast flög upp ur bussken med sina vapen beredda. Osianerna hade hört ljudet från när Garudiernas huvuden slog i varandra men blev ändå överraskade då Priyanka kastade sig över dem, tätt följd av Ranveer.

Det tog inte lång tid för Leela att återhämta sig från systerns plötsliga utfall, men den tiden var ändå för länge. Hon kände hur det ömmade i pannan samtidigt som hon hörde ljudet från striden mellan Osianerna och Garudierna.
"Helvete Priyanka!" ropade Leela förbannat och kastade sig ur sitt gömställe. Men drog inte sina vapen.

Striden blev inte långvarig. Även om Osianerna var skickligare i strid än förväntat hade Garudierna ett tydligt övertag. Leela och Ranveer använde sina vapen och slog ner var sin Osian medan Leela bekämpade två stycken med sina bara händer. Då slaget var över var alla fyra Osianer medvetslösa medan Garudierna stod flämtades över dem. Priyanka och Ranveer hade tagit några smällar här och var men inga svårare skador, Leela var helt oskadd förutom ömmandet i pannan. Hon lutade sig mot ett träd och vände sig mot sin syster som mordiskt stirrade på sin nedslagna Osian med ansiktet fläckat av blod från den andres knäckta näsa och sårade arm. Leela suckade.
"Vad i helvete skulle det här vara bra för?" frågade hon irriterat och lade armarna i kors över sin muskulösa, bara mage. Till skillnad från de andra två hade hon lämnat sin generalklädsel på hästen vid trädgränsen. Hon föredrog att smyga och slåss i lättare klädsel därför hade hon bara dragit sin mantel över de vita linbyxorna och magtröjan. Till och med skorna hade hon lämnat kvar utanför Öst. Priyanka slet sin blick från den halvt ihjälslagna Osianen på marken, stack tillbaka sablarna i sidan och torkade av så mycket blod hon kunde från sitt ansikte.
"För att jag kände för att spöa upp några Osianjävlar." sade hon till sist som svar på systerns fråga.
Leela skakade på huvudet och såg argt på den äldre systern.
"Jag fattar inte hur du på något som helst sätt kan ha deras majestäters förtroende eller hur du någonsin har kunnat arbeta vid någon gräns. Ditt hat och ditt våldsamma beteende är farligt, inte bara för dig själv utan för hela Söder. Vem vet hur många krossade lik eller nedslagna människor det krävs för att starta ett krig. Du är helt...helt...helt-" Leela kunde inte hitta något bra ord att beskriva sin syster med. Priyankas beteende var verkligen oroväckande och hon visste inte hur länge till det skulle gå att hålla henne i någorlunda schack eller skydda henne från alla konsekvenser som skulle komma om det fortsatte på samma vis.
Priyanka fnös.
"Mitt beteende." skrockade hon och skakade på huvudet, "Jag beter mig på precis det sätt som alla vettiga Garudier borde göra. Dessa vidriga varelser, Osianer, Letoyaner, laglösa och demonbundna såsom den så kallade "prinsessan" förtjänar ingenting annat än lidande och olycka, de borde utrotas, varenda en av dem."
Leela stirrade på sin syster. Hon kunde inte känna igen kvinnan hon vuxit upp med. Priyanka, hennes varma, omtänksamma, goda storasyster som under hela Leelas barndom funnits där och stöttat, försvarat och älskat henne gick knappt att känna igen. Orden som nu flög ur hennes mun var knappt förståeliga för Leela. De stred mot allt som Priyanka själv hade lärt henne. Nånting var fel. Nånting var otroligt fel med systern men Leela kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Så rann tiden ikapp då Ranveer bröt den spända tystnaden mellan systrarna.
"Vi bör gömma Osianerna i busskarna innan vi går." sade han, "och vi måste skynda oss, det kommer inte dröja länge innan någon märker att fyra av dem saknas och de börjar misstänka vad som är på gång."
Leela och Priyanka nickade men ingen svarade Ranveer. I tystnad bar - eller i Ranveers och Priyankas fall, slängde - de in Osianerna i bussken innan de skyndade sig så tyst de kunde åt det håll Leela ville minnas att en av de medvetslösa pekat.

Parvati - Kungliga Palatset i Söder
Spindelväv glänste i skenet från facklan i Mayyas hand. Spindlar stora som en människas ansikte stirrade på tjänarinnan och slavinnan när de gick förbi i den mörka tunneln. Taket hade börjat komma närmare golvet och en plötslig, intensiv kyla fick håren på Parvatis bara armar att resa sig. Nu var hon uppriktigt rädd. Hon hade ingen aning om var de befann sig, vad klockan var, hur länge de varit borta eller var de var påväg. Hon vågade inte heller fråga Mayya något då flickan var det som skrämde henne allra mest för stunden. De lysande ögonen, väsande rösten, kolsvarta händerna och förvånansvärda styrkan fick Parvati att på allvar undra om flickan var någon form av demon. Aldrig tidigare hade hon träffat ett så besynnerligt barn. Visst kände hon flera stycken med speciella, släktgåvor men det här var något helt annat. Tjänarinnan kunde inte hitta någon annan förklaring till Mayyas utseende och förmågor än att hon på något vis var besatt. Parvati svalde hårt och försökte hålla inne gråten. Hon kunde inte förstå vad hon gjort för att väcka gudarnas vrede så mycket att de ville straffa henne på detta sättet. Att bli bortförd av ett demonbarn, en av de värsta mardrömmarna en Garudier kunde tänka sig.

Till sist stannade Mayya upp och vände sina lysande ögon mot Parvati. De hade kommit fram till tunnelns slut - en av Parvatis bedömning mycket gammal och sliten stendörr med rostiga gångjärn och handtag. Mayya drog Parvati så nära sig själv att hon kunde känna flickans andetag mot sin hals. Parvatis andetag skälvde. Hon ville inte veta vad som fanns bakom dörren. Mayya stod först bara tyst och stirrade på den uppenbart vettskrämda kvinnan framför sig. Sedan tog hon till orda.
"Du måste gå in genom den här dörren ensam och leta reda på en ask fylld med gamla brev. Jag följer inte med dig och jag kan inte hjälpa dig ut."
Parvati knep ihop sina ögon för att inte gråta.
"Jag vill inte!" ropade hon, "jag vill inte! Jag vågar inte! Snälla låt mig gå!"
Mayya drog hårt i Parvatis underarm och fick tjänarinnan och ropa högt av smärta och rädsla.
"Du måste!" fräste Mayya, "du har inget val! Ingen av oss har det! För Söder, Bayrios och hela framtidens skull måste du göra som jag säger! Förstår du det!?"
Parvati snyftade och nickade.
"J- j- j- ja! Jag förstår!" stammade hon fram.
Mayya tycktes lugna sig. Hon slöt sina ögon och viskade med en helt annan röst än tidigare vad som lät som en profetia.
"Kungen och Drottningen av Söder bär på många hemligheter, en farligare än den andra, inget får komma ut, allt måste hållas inne. Men tiden och allt som är Heligt vill ändra på det som har varit, låta människorna förenas igen, en gång för alla. För att det ska gå måste allt vara synligt, hemligheter och förmörkade ting måste fram i ljuset, inget får lämnas åt glömskan. Snart kommer alla regenternas mörker att synas och alla deras hemligheter att uppenbaras. Om människorna väljer den rätta vägen kommer Bayrios att nå sin Guldålder, men väljer de fel rasar allt ner i Dödens Lågor... Det enda som kan rädda denna värld är Mirãkél."
Parvati stod helt stilla, andades och stirrade på flickan framför sig då hon öppnade sina ögon. Det ena av dem hade slutat lysa när de mötte Parvatis blick. Ett ögonblick gick då de två bara stod helt stilla och stirrade i varandras ögon. Det enda som rörde sig i tunneln var det dansande ljuset från facklan och dess skugga på väggen. Men så utan minsta förvarning vände sig Mayya mot sten dörren och sparkade upp den. Det plötsliga vindraget som kom från öppningen släkte facklan och det blev bäcksvart i tunneln. Parvati hörde hur Mayya slängde det slocknade träet i tunnelgolvet innan hon grep tag i Parvatis båda handleder och knuffade in tjänarinnan genom dörröppningen. Parvati föll handlöst ner i golvet på andra sidan samtidigt som dörren bakom henne stängdes och allt blev tyst.

Erik -Festen i Öst:
Trummorna bankade, luften pulserade och lågorna dansade tillsammans med långa skuggor. Runt bålet fanns mängder av långa gestalter som sjöng och dansade runt tillsammans. Hela folket tycktes samlat på ett och samma ställe. Osianerna var visserligen inte i närheten av att vara så många som folken från Norr och Söder. Men de var ett sammanknutet folk med helt annat styra och en mer sammanvävd kännedom om varandra. Erik tittar fascinerat på allt som pågår runt om, hänförd över allt nytt han får uppleva och vara en del utav.
"Det är fantastiskt, intesant?" säger Ameenia som sitter vid hans sida. Erik ser sig omkring och nickar sedan mot henne.
"Verkligen." säger han och ett litet drag känns inom honom, skulle han någonsin få se sitt hem igen? Få vara med på hans festligheter och vara med sin blodsfamilj igen? Han visste inte och för en liten stund slukades han av känslorna. Men när det började bli riktigt mörkt inom honom hördes ett barnskratt i närheten och för hans inre öga kunde han se en leende Arya.
"Du saknar ditt hemland?" Frågan kom plötsligt bakifrån, Erik vred sitt huvud så att flätorna i håret flög.
"Självklart." konstaterar han utan krusiduller, "men Arya är mitt allt och det finns mer i världen än folkslag, ras och ätt." fortsätter han utan att lägga något vidare tonfall på något. Det var bara så han kände på insidan.
"Men, när din tid runnit ut-"
"Onuk." Ameenias röst var sträv och Onuk nickade mot ledaren i förståelse. Erik ville dock inte släppa samtalet.
"Då har den runnit ut. döden kommer efter oss alla." säger han utan vidare eftertanke, men Onuk bara ler och försvinner bort från dem.
"Erik,"
"Huh? Hah?"
"Njut av festligheterna nu, ikväll firar vi." Men Erik kunde inte riktigt göra det. Han tänkte på festligheterna som närmade sig där hemma. Blotetsdager. En nio dagar lång festival i gudarnas anda.

Några minuter hade passerat och Erik blev tvungen att släppa tankarna på hans hem och all där borta då han blir uppdragen av Anuk för att dansa. Men han dansade inte alls så som Osianerna gjorde, deras rörelser var rytmiskt mjuka och deras olika muskler och leder tycktes vara till synes helt synkroniserade med varandra. Erik hade en annan danstradition som var mer hoppande, stampande och klappande. En annan skillnad var att alla tycktes dansa för sig hur de än ville, i Norr hade man stora danser som alla kunde och man kunde vara 200 personer som alla dansade samtidigt i exakt samma takt. Båda höll speciella känslor, men Erik anser nog att hans egna hemlands danstraditioner är mer bastant och lämnar ett starkare intryck - samtidigt som Osianernas danstradition får en att verkligen vilja dansa runt oavsett hur man dansar.
"Haha! Så du dansar!" stojar Anuk medan hon rör sig elegant i långa drag runt om honom.
"Haha, ska du säga, som du glider runt!" skojar Erik tillbaka och tar tag om Anuks midja och lyfter upp henne i en halv piruett precis som man gjorde i hans hemland. Anuk skrattade vilt och fortsatte dansa när hennes fötter nådde marken igen. Dansen saktade av lite och Erik gick tillbaka till de andra medan Anuk dansade vidare runt elden ihop med otaligt många andra.

Ameenia skrattar när Erik kommer tillbaka, Freja och Wilheim tycks ha fått i sig lite rusdryck då de båda ler glatt med glasen höjde som i en skål.
"Bra jobbat Erik, inte många som kan hålla samma tempo som Anuk." Erik skrockar och sjunker ner bland kuddarna,
"Hon håller ju fortfarande igång, vilken energi." Erik tittar på Anuk som studsar runt och kan inte annat än le. Men hans huvud dunkade till, hårt, och världen kändes lite snurrig.
"Erik?" Det blixtrar inom honom, konstiga bilder, rop och skrik, han får ingen rätsida på det hela.
"Jag mår bra." säger han så fort som allt försvunnit lika hastigt som det hade anlänt.
"Du ser lite blek ut," Freja skrattar rakt ut åt Ameenias ord,
"Ameenia, vi är bleka, vi är födda sådana och förblir sådana." säger Freja glatt med road röst och Erik kan inte annat än skratta han med.
"Det är väldigt sant!" ropar han över musiken som gått upp i varv igen, Erik tar sitt glas och häver i sig rusdrycken. Den smakar sött och strävt, nästan som vinet där hemma. Han fyller sitt glas igen och häver i sig även det.
"Fasiken Erik, jo moatte opheare en sjonge!"
("du borde ju gå upp och sjunga!" ) utbrister Freja med glimten i ögat, Erik skrockar och skakar på huvudet.
"Nee, Erik, do moatst! Lit se sjen wêr't wy komme!"
("Jo men Erik du borde! Visa dem vart vi kommer från!" ) fortsätter Freja och Erik skakar åter igen på huvudet med ett lätt skratt,
"Jag förstår inte?" säger Ameenia och Erik skrattar,
"Kanske lika bra det." säger han med ett litet leende. Men så lätt kom han inte undan,
"Freja säger att Erik borde gå upp och sjunga och spela, han är ganska bra på det och Freja tycker han ska visa vart vi kommer från."
"Wilheim!" suckar Erik som hade trott han kommit undan, men nu när Ameenia hade fått höra det fanns det inget stopp på det hela.
"Sjunger du Erik?"
"Absolut inte!"
"Gör du visst!"
"Nej, nope, verkligen inte, aldrig hört talas om-"
"ERIK!" Erik suckar åt dem alla och skakar på huvudet.
"Nej." säger han bara och börjar dricka ur sitt glas.

Ameenia lyssnar från ena sidan av sig till andra sidan av sig, hennes huvud far fram och tillbaka mellan dem två tills att Erik tystnar med glaset mot sina läppar. Han undviker att se på henne, men det var lönlöst.
"Sjung för oss Erik." Han sätter nästan i halsen,
"Aldrig i livet." säger han, Freja suckar på andra sidan av Ameenia och Erik kastar henne en ilsken blick. Han sjöng inte inför folk. Han hade sjungit inför Freja och Briañna, inför sin närmsta familj för det gick inte undvika att de hörde när han sjöng för Briañna då hon var yngre. Ibland inför andra vänner eller om de var ute och jagade så kunde han väl humma lite vid lägerelden. Men inför riktigt folk, nej, bara nej.
"Jo, men snälla Erik." Ameenia ser på honom med mjuk blick och ett glatt leende på läpparna, hon fnittrade till och Erik svalde en klunk av rusdrycken i samma sekund som Freja kastar hans flöjt till honom.
"Du kan väl spela för oss lite." säger hon med menande blick och Erik greppar flöjten.
"Det kan jag göra." säger han och känner sig nöjd över att ha undkommit att sjunga. Han torkar av läpparna och sätter flöjten mellan dem. Wilheim greppade en näraliggande gitarr och hela samlingsplatsen tycktes tystna då Erik och Wilheim tillsamamns börjar spela... (https://www.youtube.com/watch?v=kM1yDu-rl30)

Runt omkring dem samlades folk och de lyssnade intensivt på den otroligt annorlunda musik. Erik glömde bort allt omkring och spelade på sin flöjt. Han hade saknat den och var innerligt tacksam mot Freja för att hon tagit med den åt honom vilket han inte hade vetat tidigare. Freja nynnar vid sidan av lite lätt, och för en kort stund kändes det nästan som hemma där i Öst bland de långa Osianerna.
"Så vackert..." hummar Ameenia vid Eriks sida och Erik ler mot henne med flöjten mellan läpparna.
"Du skulle höra Erik sjunga Offerrök, eller Pertho..." säger Freja vid Ameenias sida.
"Det låter inte som så trevlig musik..."
"De har lång tradition hos oss." säger Freja och lägger handen på bröstkorgen medan hennes tatuerade arm lyser upp, precis som Eriks och Wilheims. De alla tre är i samklang just där och då. En fantastisk känsla som Erik saknat innerligt att känna med Freja.

Parvati - I Söder
Parvati stönade. Hon hade fallit med huvudet först ner i golvet då Mayya knuffade in henne genom stendörren. Näsan ömmade och tjänarinnan kunde känna smaken av blod i munnen efter att ha bitit hål i läppen när hon landat. Försiktigt satte hon sig upp, torkade bort blod från ansiktet så gott hon kunde och såg sig om. Det var ett dunkelt ljus där hon befann sig. Ingen oljelampa eller fackla lyste någonstans men åtta enorma fönster släppte in lite ljus genom långa, vackert broderade, gröna och guldiga sidengardiner. Golvet var heltäckt av mjuka, färglada mattor fulla av detaljerade, vackra mönster.

Parvati reste på sig. Rummet, nej, gemaket, var enormt. Minst fyrtio meter långt, trettio meter brett och tio meter högt. Dessutom fanns det två stycken stora dörröppningar som ledde vidare in till fler rum eller salar. Det här gemaket tycktes vara ett sovgemak då en enorm dubbelsäng, med en majestätisk sänghimmel stod några meter bort från dörren Parvati kommit genom. Inredningen i övrigt var även den mycket praktfull. Ett längre bord med gröna, gyllenbroderade sittkuddar runt stod en bit bort samt ett antal bokhyllor, sittmöbler och konstföremål var placerade här och var. Ett stort bönealtare med avbild av Garudi - moder natur och alla Garudiers stammoder - var utsnidat i marmorväggen och tycktes vara, tillsammans med himmelsängen, hela gemakets centrum. Parvati stirrade hänfört en stund omkring sig innan hon tyst och försiktigt tassade fram till altaret en bit bort.

Först stod hon och bara stirrade på den stora avbilden av gudinnan ett tag innan hon sänkte blicken till vad som låg framme att använda under bön. Runt om och på altaret stod böneklockor att ringa i och oljelampor och vaxljus att tända med svavelstickor eller eldstål. Olika offerföremål bestående av torkad frukt och kött, offerrep, torkade blommor och växter och lite annat fanns redo att offra i en liten eldstad högre upp på altaret. Det fanns även olika rökelser och doftljus att tända och pulverfärger att antingen bränna upp, måla på sig själv med eller kasta vid avbilden av gudinnans fötter för att frambringa lycka. Parvati satte sig på knä och slog ihop sina händer framför ansiktet. Hon tittade på altaret och på avbilden av gudinnan ovanför sig. Den vackra fyraarmade kvinnan såg strängt men vänligt tillbaka på henne. Tavlans utstrålning var både helig och moderlig, en kombination som stämde perfekt överens med berättelserna om henne i övrigt. Alla Garudier kände till gudaberättelserna om deras stammoder Garudi. Den ständigt vakande och stränga modern till deras folk, alla Bayrios växter och Den Gröna Magin. Hur hon, i människotidens begynnelse varit med och skapat Maanayoor, människornas rike, Bayrios - och senare också skapat Garudierna ur det gyllenbruna kopparträdets stam.

Parvati drog efter andan och slöt ögonen.
"Heliga gudinna." viskade hon, "hjälp mig, jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte var jag är eller vad jag ska göra och jag är så rädd."
Sedan var hon tyst en stund, öppnade ögonen, såg på gudinnan igen en liten stund innan hon sänkte sin blick och lät den falla på sakerna som låg framför henne. Ögonen stannade extra länge vid ett doftljus i lila färg. Hon tog upp det och tände det med hjälp av eldstål. Då ljuset fått brinna en liten stund och den starka doften av lila lotusblomma nådde Parvatis näsa påmindes hon starkt om Arya. För ett ögonblick kastades hon in i ett mycket tydligt minne från flera år tillbaka då hon och hennes väninna nyligen börjat komma varandra närmare.

"Parvati! Kom genast tillbaka hit! Du är långt ifrån färdig med..." moderns röst försvann bakom henne samtidigt som Parvati rusade upp för en lång trappa. Hon hade ingen lust att sopa stallet idag. Vad hon ville göra resten av eftermiddagen var något helt annat än de gamla sysslorna hennes mor alltid tryckte på henne. Då hon kommit upp för trappan saktade hon farten lite och tassade så försiktigt hon kunde genom en längre korridor för att ingen i något av rummen längs väggarna skulle kunna höra henne och fråga vad hon höll på med. Till sist kom hon fram till ett par mörka trädörrar med gyllene handtag och vackert utsnidade detaljer. Hon knackade på tre gånger varpå en honungslen men misstänksam flickröst på andra sidan ropade:
"Kom in."

Parvati steg in i gemaket på andra sidan dörrarna och stängde de försiktigt efter sig. Arya satt i ett av sina stora fönster med en pergamentrulle i händerna. Hon tittade självklart misstänksamt på tjänsteflickan vid dörren men såg för ovanlighetens skull även glad och förvånad ut vid åsynen av henne.
"Parvati." sade prinsessan, "vad gör du här? Glömde du något i går kväll?"
Parvati log mot Arya.
"Nejdå, så slarvig är jag inte." sade hon, "jag tänkte bara titta förbi och se vad du gjorde, vi kanske kunde hitta på något tillsammans?"
Arya höjde på båda ögonbrynen i en förvånad men också glad min.
"Vill du det?" frågade hon.
Parvati skrattade och Arya såg ännu mer förvånad ut.
"Självklart!" Parvati log mot prinsessan, "varför skulle jag inte vilja det? Det var ju så roligt i går kväll och jag tänkte att du kanske ville ha lite sällskap!"
Nånting tycktes skina upp inom Arya, det syntes inte så mycket utåt förutom på ögonen som tycktes få ett annat ljus än tidigare.
"Tyckte du att det var roligt i går kväll?" frågade hon och Parvati höjde på ögonbrynen.
"Jaa..." sade hon, "tyckte inte du det?"
"Jo, jo, jo, absolut, men jag trodde inte att du...gjorde det."
Parvati log igen och lade huvudet lite på sned.
"Men det gjorde jag. Jätteroligt faktiskt, du verkar så snäll!"
"Tycker du att jag verkar snäll?"
Parvati skrattade igen.
"Ja men det är väl klart! Annars hade jag inte sagt det!"
Arya log. Ett litet leende. Det var första gången Parvati någonsin sett prinsessan le. Hennes blick föll på pergamentrullen i den andra flickans hand.
"Vad läser du för något?" frågade hon och Arya följde hennes blick till skriftrullen hon höll i.
"Åh," sade Arya, "bara en gammal avhandling om den lila lotusblommans egenskaper, användningsområden och påverkan på djurlivet i Kristallfloden av Raktim Kumar."
Parvati såg oförstående på Arya. Hon förstod knappt ett ord av vad prinsessan just hade sagt. Arya tycktes ha märkt detta och skyndade sig att sammanfatta det hela till;
"En gammal skriftrulle om botanik."
Parvati nickade. Fortfarande utan att förstå.
"Okej..." sade hon, "vad är botanik?"
"Växter. Jag läser om växter. Eller, snarare en speciell blomma."
"Aha, nu förstår jag!" Parvati log igen och förvirringen var borta, "vad är det för sorts blomma?"
"Lila Lotus."
Parvati rynkade pannan. Återigen förvirrad.
"Har du någon bild på den?" frågade hon.
Arya nickade och rullade tillbaka ett par stycken hon läst innan Parvati kommit in.
"Här." sade hon och vände pappret mot tjänsteflickan som intresserat granskade bilden av den lila blomman.
"Men det är ju sådana där som växer överallt i trädgårdsdammarna!" utropade hon då hon efter en liten stund kände igen växten.
"Gör den?" frågade Arya positivt överraskat.
"Ja! Visste du inte det? Du har väl till och med en egen trädgård med en damm?"
"Nej det visste jag faktiskt inte, jag brukar inte gå ut i någon trädgård. Det är så ofta trädgårdsmästare i min egen och palatsträdgården är alltid full med folk."
Parvati nickade förstående.
"Men, just nu tror jag att de flesta trädgårdsmästare är klara för dagen, solen är ju redan påväg att gå ner och många är nog och äter middag, vi skulle kunna gå ut i din egen och försöka plocka några av de där Lutosarna."
"Lotusarna." rättade Arya automatiskt och tycktes skämmas över sitt uttalande då hon nästan genast såg bort från flickan mitt emot. Parvati förstod inte riktigt varför men valde att inte bry sig om det.
"Jag tror att de skulle passa jättebra att fläta in dem i ditt vackra hår." sade hon med ett leende.
"Tycker du att jag har vackert hår?" frågade Arya vilket fick Parvati att skratta igen.
"Ja det tycker jag. Ett av de finaste hår jag sett faktiskt!" hon tog ett par steg fram emot prinsessan och tog henne under armen, "kom, nu går vi och plockar blommor!"
Sedan drog hon med sig prinsessan ut i hennes privata trädgård.

Den vuxna Parvati suckade tungt. Hon saknade sin kungliga väninna så otroligt mycket. Visst hade hon många andra vänner på palatset men utan Arya kände hon sig ändå mycket ensam. Arya var den enda vän Parvati hade som aldrig klagade på hennes babbel, klängighet eller som sade att hon var korkad på något sätt. Tvärt om verkade prinsessan tycka om alla de egenskaper Parvati hade som de flesta andra brukade störa sig på. Hon lät alltid tjänarinnan parta på om allt från himmel till jord, fläta hennes hår till alla möjliga konstiga frisyrer och uppsättningar och hade aldrig visat något tecken på irritation eller förolämpat henne för hur blåst hon kunde vara. En tår föll från Parvatis kind. Hon önskade Arya all lycka i världen och var verkligen glad över att den ensamma och sorgsna prinsessan funnit någon hon älskade av hela sitt hjärta och som gjorde henne lycklig, men samtidigt var hon ledsen över att ha blivit lämnad. Hon kände sig mycket självisk vid tanken men hon kunde inte styra sina känslor.

Parvati plockade upp doftljuset och höll det framför sig. Hon tog ett djupt andetag och drog in den härliga blomdoften.
”Heliga gudinna,” sade hon och sänkte huvudet i respekt för de heliga gudarna hon trodde på, ”jag ber dig från djupet av mitt hjärta, ta hand om Arya, skydda henne från allt ont och låt henne vara lycklig även om det betyder att jag aldrig får se henne igen. Snälla, berätta också för mig vad jag ska ta mig till, varför är jag förd till denna plats? För att hjälpa Arya på något sätt? Vad ska jag göra?”
Exakt samtidigt som Parvati avslutade det sista ordet blåste en otroligt stark vind henne i ansiktet och doftljusets lilla låga flammade upp till en stor eld. Parvati skrek, tappade ljuset hon höll i handen och kravlade flera meter bort från altaret, fortfarande med den starka vinden i sitt ansikte. Skräckslaget stirrade hon på lågan från ljuset som antagit ett lila sken och dansade vilt omkring framför avbilden av gudinnan. Samtidigt som siluetten av en ung kvinna uppenbarade sig i lågorna hördes en djup kvinnoröst eka i i det stora rummet.
”Finn det förflutna och gör det osynliga synligt, låt inget hållas hemligt eller dolt, bered vägen för den som komma skall, låt inget mörker eller oklarhet finnas kvar och hjälp den som efterträder dig. Människornas värld kan räddas. Mirãkél är påväg.”

Arya - Bostaden I Öst
Fyra hårda bankningar mot dörren väckte Arya ur hennes sömn och fick henne hastigt att sätta sig upp, klarvaken.
”Vem där!?” ropade hon och reste sig från sängen.
Inget svar kom.
”Vem där!?” ropade hon igen aningen oroligare.
Inte heller nu fick hon något svar, istället hördes fler slag och Arya kunde se hur dörren var påväg att ge vika. Paniken bubblade upp inom henne. Det var definitivt inte Erik eller Freja som bankade på dörren. Antagligen inte Wilheim heller för den delen. Snabbt slängde hon undan sittkuddarna från det låga bordet och sköt in det framför dörren. Men det skulle inte räcka, det visste hon. Hon plockade upp kuddarna hon slängt åt sidan och placerade även dem framför dörren samt tryckte på av alla sina krafter för att göra motstånd mot vem som än försökte slå sig in i huset. Men även med bordet och kuddarna till hjälp var Arya för svag och personen på andra sidan dörren mycket starkare. Efter en kort stunds kämpande slogs till sist dörren in, bordet brakade ihop och Arya flög tvärs genom rummet och slog i väggen på andra sidan varpå hon plågsamt stönande.

Blod rann från Aryas näsa och ett sår i pannan då hon såg upp på den som kom in genom den sönderslagna dörren. Två män tornade upp sig framför henne. Det var för mörkt för att kunna se deras ansikten men trots det kunde hon till sin stora förvåning se att de båda hade Letoyansk härkomst. Hon rynkade pannan och öppnade munnen för att säga något men hann inte yttra ett ord innan hon fått ett knytnävslag på läppen från den som stod närmast. Arya flämtade och försökte resa på sig från golvet men allt skedde så fort att hon knappt hann reagera. Någon lyfte upp henne i halsen så att fötterna dinglade flera decimeter upp i luften. Hon tilldelades ett antal slag i magen och på lungorna tills all luft gått ur hennes kropp och ett illamående gjorde henne kraftigt yr. Ljudet av en kniv som drogs hördes från sidan samtidigt som greppet om hennes hals hårdnade och allt blev svart.

Leela - I Öst
Det var inte längre Leela som ledde de Garudiska generalerna genom Öst. Priyanka, som även hon sett åt vilket håll en av de nerslagna Osianerna pekat, gick nu med snabba och inte fullt så försiktiga steg som tidigare, först med sin make bredvid sig. Leela höll sig bakom de andra två och hennes sinnen var på helspänn för att hinna reagera om någon mer grupp av Osianer dök upp. Till hennes stora lättnad gjorde det inte det.

De tre hade kommit fram till en lite avskild plats i utkanten av den Osianska byn. Framför dem låg två små hus byggda på styltor och som stöttades av två trädstammar. Husen var byggda ca tre meter upp i luften men hade trappor som ledde upp från marken. Garudierna stannade upp och betraktade de för dem, annorlunda byggnaderna framför sig.
”Vi får söka igenom båda husen.” sade Priyanka, ”Antagligen är det här blondinerna och Ashiwarya bor för tillfället. Har vi tur är prinsessan ensam i något av dem.”
Brak och oroväckande ljud hördes från en av stugorna så fort Priyanka talat klart. Leela såg hastigt på sin syster som rynkade pannan.
”Jag tror inte att vi behöver leta så länge. Någon verkar ha hunnit före oss…” sade hon och satte av i sin maxhastighet mot huset ljudet kommit ifrån.

Då Leela var mycket snabbare än både Ranveer och Priyanka var hon också den som först kom fram till huset med ett litet försprång från de andra. Utan att tveka sprang hon fort som ögat uppför trapporna och fram till en sönderslagen dörröppning som ledde in i huset. Trots att det var mörkt kunde hon tydligt se vilka som befann sig i byggnaden och vad som höll på att hända. Hon kände direkt igen Ashiwaryas ansikte där hon hängde lealös och blodig från från en äldre Letoyansk mans hand. En annan till synes yngre Letoyan stod vid sidan av prinsessan och den som höll upp henne. Han höll en kniv i sin hand och var påväg att föra den till Garudiskans strupe. Synen fick det att tända till inom Leela. Blixtsnabba minnesbilder for förbi för hennes öga och hon kände en rasande vrede inom sig över vad de två männen höll på att göra emot den försvarslösa prinsessan. Leela gav upp ett animaliskt vrål som lät mer som om det kommit från en tiger än från en människa. Ljudet fick båda de två männen att rycka till och den äldre tappade prinsessan samtidigt som både han och den yngre vände sig om. De mötte Leelas blick, som var full av förbannelse och hade räckt gott och väl bara i sig för att mörda någon. De alla visste vad som skulle hända om mindre en en halv sekund.

Leela drog båda sina sablar, vrålade igen och kastade sig mot de båda männen som även dem dragit sin vapen. Hon svingade sina svärd och fäktades mot båda Letoyanerna samtidigt. Den yngre av dem lyckades träffa henne en gång strax under axeln med sin yxa och skar ett djupt sår i hennes arm. Men Leela brydde sig inte om det. Hon använde sin andra arm till att hugga hans yxa ur handen på honom och sparka honom hårt mellan benen. Attacken fick honom att vackla bakåt ett par steg innan hon slog honom i ansiktet och vände sig om mot den äldre. Hon hann precis i tid för att blockera hans attack med båda sablarna. Ganska snabbt märkte hon att den äldre både var mycket starkare än den yngre och långt mycket starkare än henne, särskilt när hon var skadad. Därför såg hon snabbt till att ta sig ur blockeringspositionen och attackera honom med sin friska arm så fort hon kunde. Den äldre blockerade hennes attack och anföll henne direkt därpå. Hon blockerade men hann inte attackera då den äldre mannen åter huggit med sina vapen mot henne. Han var mycket aggressiv upptäckte Leela, och hårdare än den andre mannen. Var gång hon blockerade hans attack kom en ny, starkare rakt därpå. Han verkade dessutom mycket vild, Leela kunde se ilskan i hans ansikte och märkte hur inget höll honom tillbaka. Minsta felsteg från hennes sida och han skulle inte tveka en sekund på att döda henne rakt av. Men Leela gjorde inga felsteg. Hon var en av Söders absolut bästa krigare, kanske till och med den bästa, och nu hade hon tröttnat på den här mannens ständiga, enformiga anfall. Hon blockerade en sista attack men tog ett kliv åt sidan då den äldre mannen anföll igen. Hans vapen missade henne helt och hållet och fastnade i stället i golvet. Genast tog Leela chansen och sparkade honom hårt i sidan så han föll omkull på golvet. Det brakade ordentligt när han föll ner på den söndriga dörren och det trasiga bordet. Leela tvekade inte. Mannen hann knappt landa innan hon blixtsnabbt hukat sig ner och huggit honom i benet med sin ena sabel. Såret blev mycket djupt och mannen vrålade. Leela brydde sig inte om honom utan vände sig istället mot den yngre som lyckats stabilisera sig igen och fått tag på sin yxa. Hans näsa blödde från slaget i ansiktet och han såg starkt förbannad ut. Leela väntade inte. Hon kastade sig emot honom med båda sina vapen höjda, men den yngre var skickligare än en äldre. Han blockerade hennes vapen med sitt men använde sin fria hand för att boxa henne i ansiktet så att hon för ett ögonblick vacklade till. Han tog genast chansen och släppte yxan ur blockeringen för att snabbt hugga henne i bröstet. Leela hann nätt och jämt blockera den dödliga attacken. Men nu hade hon trots sin skada och den vingliga blockeringen ett övertag.

Leela var en otroligt skicklig krigare. Hon var smidig, stark, snabb, akrobatisk och otroligt skicklig. Men hennes allra starkaste styrka var inte fysisk. Den förmåga hon övat upp mest och använde allra främst var mental. Hon var en mästare bättre än någon annan på att läsa av situationer och människor, på att förstå sin omgivning och förutspå händelser och handlingar. Efter den korta stund hon slagits mot de båda Letoyanska männen hade hon hunnit läsa av deras egenskaper och kartlagt deras förmågor. Nu visste hon exakt vad de planerade att göra innan de själva ens tänkt på det. Även om den yngre mannen både var snabb och skicklig hade han inte längre en chans mot Leela. Hon slog vapnet ur hans händer på mindre än två sekunder och använde därefter sina sablar för att skära djupa sår över hela hans överkropp och armar. Då han föll till knä på marken framför henne slog hon honom med knutna nävar ett oräkneligt antal gånger. Till slut, när hans näsa med all säkerhet var bruten, läppen spräckt flera gånger om och stora blåmärken och blåtiror fyllde hans ansikte, grep hon tag i hans båda axlar och slängde honom så hårt mot väggen att den gick sönder och han föll ut ur huset. Hon vände sig med mord i blicken mot den äldre mannen en bit bort på golvet. Han hade lyckats få tag på sina vapen igen och precis rest på sig från golvet stöttad av dubbelsängen, som var det enda fortfarande hela föremålet på platsen. När han såg att Garudiskans uppmärksamhet åter vänts mot honom kastade han kniven som den yngre tidigare haft i sin hand emot henne. Leela hann väja undan och precis undgå att få vapnet mitt i ansiktet. Men på det ena käkbenet skars ändå ett ganska djupt sår då kniven swishade förbi. Leelas blick blev än mörkare än tidigare. Det värsta hon visste var när folk hon slogs mot gav sig på hennes vackra ansikte. Hennes fåfänga förlät aldrig någon som försökte förstöra hennes skönhet. Hon släppte dramatiskt sina sablar på golvet och gick med långsamma steg emot den äldre mannen.
”Det där kommer du jävlar att få ångra…” morrade hon då hon kommit närmare honom.
Han höjde sina vapen, svingade dem emot henne för att attackera men missade och hon tog genast chansen. Hårdare än någonsin slog hon mannen rakt på näsan. Ett krasande hördes och mannen stönade. Därefter tog hon tag om hans arm och vred om den långt mycket längre än vad som fysiskt var möjligt. Ett nytt krasande ljud kom från mannens axel, över- och underarm och han gav upp ett plågat vrål. Leela tvingade honom att vända sin rygg emot henne samtidigt som hon grep om hans hår och böjde hans nacke häftigt bakåt i en otroligt smärtsam vinkel. Därefter släpade hon honom i det greppet ut genom den söndriga dörren och och vidare fram till räcket vid kanten av trappan. Hon vände honom om och tryckte hans kropp hårt mot räcket, släppte hans hår och arm och grep istället tag om hans kinder med ena handen och drog fram en kniv hon haft i bältet. Det blödde från mannens knäckta näsa och smärtan i hela hans kropp syntes tydligt i hans ansikte, men Leela var ännu inte nöjd.
”Försvinn tillbaka till den lilla håla du kom från ditt äckliga kräk och våga aldrig komma tillbaka.” spottade hon i hans ansikte och tryckte upp kniven i hans mage. Mannen hann rycka till och ge ifrån sig ett plågsamt läte innan Leela knuffade honom över räcket och lät honom handlöst falla till tre meter ner till marken.