Ondskans dotter
Forum > Fanfiction > Ondskans dotter
Användare | Inlägg |
---|---|
Dumbledore02
Elev |
Började läsa nu, så jag har lite att läsa igen! Men du ska känna dig bevakad!
Always ⚯͛ ♥ 27 apr, 2015 22:01 |
potter_fan
Elev |
Det är så härligt att ha fått ännu fler bevakare! Det ger verkligen mer energi till att skriva mer, även om det inte ser ut så ibland. Asså jag har säkert kommit med varenda dålig ursäkt som går att komma upp med under min tid här på mugglis (långt ifrån men ni fattar idén) men jag har verkligen haft svårt att skriva den sista tiden, promise. Som ni vet pågår nationella proven för fullt för oss nior (och sexor). Som niondeklassare har det varit näst intill omöjligt att ens andas mellan prov, läxförhör, uppsatser och allt annat som vardagen kräver. Egentligen har jag en inlämningsuppgift att jobba på och matte att plugga till men jag känner att jag verkligen vill få upp det här kapitlet. Liksom nu.
Kapitel 23 ...det verkar så konstigt att du bodde på barnhem när din pappa letade överallt efter dig. En kall rysning gick igenom Vanessa. Hade hennes pappa, alltså hennes pappa, letat efter henne? Tanken på det gjorde henne illamående. Hela tiden hade hon trott att han inte velat ha henne. Hon hade inte tagit illa upp eller något, för det hade ju funnits människor som brytt sig om henne på barnhemmet. Men hela den tiden hade han alltså försökt hitta henne... Lizzy måste ha sett hennes blick för hon tillade sedan: "Visste du inte? Alltså, jag fick ju egentligen inte säga något... Jag ska kanske gå..." Vanessa ville verkligen att Lizzy skulle stanna. Hon ville inte vara själv, inte nu. Men samtidigt orkade hon inte prata så hon nickade bara. Med ett pang försvann Lizzy lika fort som hon kommit. Vanessa gick upp flera timmar senare. Hon måste ha somnat om efter att Lizzy stuckit. Hon kände på frukosten som fortfarande låg prydligt på brickan. Den var kall. Hon ryckte på axlarna, hon var ändå inte särkilt hungrig. När hon kom ut i uppehållsrummet såg det ut precis som igår. Enda skillnaden var att en pergamentrulle med hennes namn satt fastsatt på anslagstavlan. Hon tog försiktigt loss den och läste det som stod. Kära miss Dolder, var vänlig möt mig i rektorns kontor så fort du får tid. Kalla på husalfen Lizzy så visar hon dig vägen. Pomona Sprout Hur kunde de helt plötsligt veta hennes namn? Var Lizzy en husalf? Vad var ens en husalf? Hon suckade och sjönk ner i en av sofforna. Varför var allt så besvärligt? Hon tänkte tillbaka på tiden på barnhemmet. Hennes enda vänner hade visserligen bestått av Mary, Matt, bokhyllan och en herrelös hund som brukade passera huset då och då, men hon hade i alla fall varit lycklig. Nu hade hon ingen - alla verkade faktiskt ogilla henne - och den största lycka hon fått uppleva hittills var att hon hade fått sova ordentligt. Hon såg ner på pergamentrullen i sina händer. Mary brukade ge henne såna här små brev nästan varje dag. Helt plötsligt for en snilleblixt genom Vanessas huvud. Hon kunde ju skicka ett brev till Mary! Hon har ju varit på barnhemmet i minst 20 år, så hon om någon måste ju veta något om hennes pappa. Hon hade inte kunnat släppa det Lizzy sagt och förhoppningsvis visste kanske Mary till och med vem hennes pappa var. Men, Pomona ville träffa henne så hon fick skicka ett brev senare. Vanessa hade varit på Hogwarts i en dag, men ändå verkade det inte alls märkligt att ropa efter en husalf. "Lizzy? Är du där? Hallå?" Inget svar. Vanessa kände sig plötsligt dum. Lizzy kunde ju lika gärna vara någonstans på andra sidan slottet. Hur skulle hon ha möjlighet att höra henne? Då fick hon väl ge sig iväg och leta efter henne - eller någon som överhuvudtaget visste var kontoret fanns. Men just som hon kom ut genom förhänget hördes den där smällen igen, och helt plötsligt stod Lizzy framför henne. "Lizzy! Var kom du ifrån?!" utbrast Vanessa. "Du ropade på mig så jag kom så fort jag kunde", svarade Lizzy glatt. Hon verkade inte alls tycka att det var något konstigt med att dyka upp från ingenstans. "Men hur kunde du veta att jag ropade då? Var du i närheten?" Okej, det lät lite som ett korsförhör, det insåg Vanessa, men hon ville verkligen veta. "Nej, jag var i köket några våningar ner." Vanessa väntade sig höra en sarkastisk ton eller fniss efteråt, men Lizzy hade låtit väldig allvarlig och inget fniss kom. "Men hur kunde du höra mig? Hur kunde du komma hit så fort?" Den lilla husalfen ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Det är bara något vi husalfer kan göra antar jag." Vanessa log och skakade på huvudet. Hon skulle nog aldrig förstå sig på det där. Klart! Tack, tack och tack för att ni varit tålmodiga och väntat i typ en och en halv månad. Jag har massor med text redo så jag kommer med nästa del så snart jag kan - i alla fall inte om ytterligare en och en halv vecka utan förhoppningsvis tidigare än så Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge 2 maj, 2015 23:43 |
Ella01
Elev |
DU SKRIVER M.A.G.I.S.K.T
★★★★★★★★★★ 10/10 stjärnor! ✩✩✩ 3 maj, 2015 09:55 |
Dumbledore02
Elev |
Vad braaaaaa!
Always ⚯͛ ♥ 3 maj, 2015 16:59 |
Borttagen
|
BRA!!!!!!!!!!
3 maj, 2015 17:25 |
Borttagen
|
Du skriver bäst!!!! Känn dig bevakad!
4 maj, 2015 15:23 |
Alvenia
Elev |
Bäst! Bevakar
4 maj, 2015 17:39 |
Sagisen14
Elev |
hej, har precis börjat läsa, den är jätte bra kan inte sluta läsa vill ha mer nu! längtar till nästa kapitel.
__________________________________ 6 maj, 2015 20:00 |
potter_fan
Elev |
Tack och tack och tack! Såg kommentarerna och tänkte att nu ska jag lägga upp ett kapitel på en gång - spela roll vad det är jag måste göra (kom sen på att det jag måste göra var att plugga inför nationella prov så den idén varade inte länge). Nu är det ju faktiskt lite lpngledigt med Kristi himmelsfärd och allt så jag kan äntligen skriva! ^^
Kapitel 24 "Är du redo?" frågade Lizzy. De stod utanför rektorns kontor. Hon måste ha lagt märke till Vanessas nervositet och tvekan under hela den tid det tagit att gå dit. Vanessa ville svara ja, men till slut skakade hon bara på huvudet. "Nej, jag är inte redo. Jag är inte ens säker på om jag är redo att gå på Hogwarts. Jag har inga vänner här, jag känner inte ens någon här." "Men mig känner du ju", sa Lizzy och kramade om hennes hand. Den kändes liten och spinkig. "Jag är din vän." Vanessa log mot henne och kände hur modet återvände. "Tack Lizzy", mumlade hon. Sen släppte hon taget och knackade på dörren. Lizzy försvann med en smäll. "Kom in", hördes det från andra sidan dörren. Vanessa öppnade, gick in, och stängde efter sig. Kontoret såg tommare ut än förut. De hade antagligen fått slänga en hel del böcker som helt förvandlats till aska. Magi kunde tydligen inte göra allt. Vid katedern stod Pomona, tillsammans med hundraårstanten. "Sätt dig", sa tanten (hoppades hon fick veta namnet snart för det började bli jobbigt att kalla henne "hundraårstanten" . Vanessa gjorde som hon sa och satte sig på den stolen som precis dykt upp. "Vi skulle vilja... be om ursäkt för vårt beteende igår, miss Dolder." Vanessa reagerade vid användandet av "miss". Hon var inte van att bli kallad så. "Vilket beteende?" frågade hon till slut. "Vi var väldigt ohövliga mot dig igår kväll. Anledningen till det var att vi helt enkelt trodde att du var en smugglare först. Vi har haft en hel problem med dem hela sommaren. Nu när vi vet vem du är kommer det uppförandet sluta." Båda såg verkligen ut att ångra sig. Vanessa skulle aldrig ha fått en sån blick från sin privatlärare i London. "Men hur fick ni veta vem jag är?" Ännu en fråga som stört henne sedan hon fått Pomonas lapp. "Vi fick ett brev från din vän, Matt, som berättade allt om dig, din bakgrund... och så dina speciella krafter förstås." Vanessa svalde. Hade Matt skickat ett brev? Hur mycket hade han brättat? Allt? "Det var ju meningen att du skulle få en chans att tala om för oss vem du var igår redan, men på grund av den lilla incidenten med eldsvådan här inne tror jag att vi tappade fokuset ett tag." Men nu brast Vanessas tålamod. "Det var ju inte ens mitt fel! Det var den där fågeln! Och vad är det för poäng med att prata om det med er? Vad vet ni? Var är rektorn? Skulle det inte vara mycket bättre om jag åtminstone fick, jag vet inte, träffa rektorn kanske? Och..." Vanessa tystnade när Pomona harklade sig. "Det här är rektorn", sa hon och nickade mot hundraårstanten, som log förtjust. Åh. Vanessa sjönk ner i stolen, fast helst skulle hon velat sjunka genom golvet. Såklart hon var. Nu hade hon verkligen gjort bort sig. "Jaha... oj, förlåt mig", var det enda hon kunde komma på att säga. "'Oj'? Är det allt du har att säga efter att ha betett dig så oacceptabelt inför rektorn?" Vanessa nickade osäkert. Vad skulle hon annars säga? Hon såg på rektorn efter stöd. "Det är ingen fara Pomona. Alla göra vi misstag. Det är vad man gör efteråt som räknas. Du kan kalla mig professor McGonagall förresten, miss Dolder." Hon fortsatte att le. Vanessa visste inte om det var störande eller rogivande. Kanske båda. Där har ni det! Tack för er support (igen) Spoiler: Tryck här för att visa! Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge 14 maj, 2015 22:13 |
Borttagen
|
BRA!!
14 maj, 2015 23:20 |
Du får inte svara på den här tråden.