Skolår 1942-1943 [SV]

Håller med Mayrie om att denna fanfiction borde uppmärksammas mer! :3

så bra vill ha mer

Oj herregud! Ni vet inte hur glad jag blir av era fina ord ♥ Tack tack tack och puss puss puss, tusen gånger om!

Men jag tror det kan bero på att jag inte är så bra på att komma på gripande namn xD
________________________________________


4.
”Har ni hittat något?” frågar jag när jag kommer tillbaka till sällskapsrummet. Silvia och Harriet sitter på golvet framför elden med John och Eddie. Böckerna ligger utspridda runt om dem, uppslagna på sidor där det stod om kammaren.
Harriet skakar på huvudet. ”Det enda det står om i historieböckerna är hur det sägs att Slytherin byggde en hemlig kammare. Hur vet vi ens om det stämmer?”
”Lärarna är säkra på att det måste vara det här”, säger Silvia. ”Annars skulle de inte berätta det för hela skolan. Men jag har inte hittat något så väldigt användbart än.”
Jag slår mig ner vi dem. ”Inget?”
”Allt det stod i den här som vi inte redan vet”, säger hon och viftar med en sliten, gammal bok, ”är att spindlar är rädda för basilisken, och att basilisken är rädd för tuppar, eftersom dess gal är dödlig för dem.”
”Det förklarar ju tupparna”, säger Eddie och slår igen en bok.
”Vad menar du?” frågar Harriet.
”Alla tuppar är döda. De hittades för några dagar sedan. Döda.”
”Då måste det här stämma”, säger jag. ”Det kan ju inte vara bara en slump att alla tuppar dör just som det sägs att en basilisk går lös här på skolan.”
John nickar. ”Problemet är väl bara att ingen vet vart den där ormen är.”
Silvia ser på honom med en rynka mellan ögonbrynen, men nickar och går upp till sovrummen. Vi vet alla vad hon tänker på; hon kan vara näst på tu.

”Du måste välja sida. Kom igen Harriet. Välj!”
”Gyffindor”, viskar jag i hennes öra. ”Gryffindor.”
”Nej!” säger Silvia med överdramatiskt uttryck. ”Slytherin. Du älskar grönt. Det ser så vackert ut med ditt hår och dina ögon.”
Harriet ser förlåtande på mig. Jag drar i hennes arm. ”Gryffindor kommer vinna. Det är störst chans för det i alla fall. Vill du verkligen vara på den förlorande sidan?”
Harriet nickar instämmande. Silvia drar i hennes andra arm. ”Nej! Snälla, snälla”, vädjar hon. ”Jag vill inte vara alldeles ensam med Tonys vänner. Jag måste ha dig med mig.”
”Men jag då?” frågar jag. ”Jag kommer vara ensam med en hel blandning av Ravenclaw, Gryffindor och Hufflepuff!”
”Du har ju dina Gryffindor vänner, och Irma och Marcia, om de kommer vara där du är. Jag har bara Tony bland Slytherin. Jag behöver någon mer.”
Jag förstår henne och vet att hon behöver Harriet mer än vad jag gör. Jag släpper Harriet, men låtsats vara lite bitter för sakens skull. Det glädjer mer än jag visar att Silvia kan skämta om saker och ting igen. Det tog ett tag för henne att börja komma ur sitt oroliga skal. Tony hjälpte till mest med det, han fick henne att slappna av.
Det är skinande sol och novemberluften värms sakta upp från den iskalla morgonen. Vi är på väg till quidditchplanen för den första matchen, mellan Gryffindor och Slytherin. Harriet hejar inte på något av elevhemmen, och jag tror att Silvia gör samma sak. Men Tony hade frågat Silvia om de kunde kolla på matchen tillsammans, och hon kunde omöjligt sagt nej. Jag vet inte om de är ett par än. De är med varandra mycket och deras känslor för varandra är självklara, men jag tror att ingen av dem har vågat ta steget till att bli ett par.
Vi viker av åt olika håll; Silvia och Harriet mot Slytherins sida, och jag mot Gryffindors. Det är inte så mycket folk uppe på läktaren än, men fylls på i en sakta ström. Miranda står en bit bort, så jag går mot henne. På vägen dit passerar jag halvjätten från Gryffindor, år 3. Jag har alltid tyckt om honom. Han har inte så många vänner, trots att han verkar snäll. Jag säger hej till honom när jag går förbi. Han vinkar blygt och kinderna blir ännu lite rosigare.
Miranda hör mig komma och hälsar på mig. ”Jag tänkte väl att du skulle komma hit.”
Jag ler mot henne och löser upp halsduken, då jag blivit varm av gången hit.
”Vart är Harriet och Silvia?” frågar Miranda.
”På Slytherins sida”, säger jag, just som en skara flickor från år 5, två från Gryffindor och två från Hufflepuff skuttar ner för läktaren och ställer sig en bit från oss, snett framför. De verkar upptagna i ett ingående samtal om vilket elevhem som kommer vinna. En av flickorna från Gryffindor säger: ”Slytherin må ha bra slagmän, men vi har Simon White, den allra bästa jagaren i hela skolan.”
”Är han verkligen så bra?” frågar en av de från Hufflepuff.
”Ja, det är han. Han är den bästa.”
Jag hör, jobbigt nog, beundran i hennes röst. Beundran för Simon.
”Jag känner honom”, fortsätter hon. ”Så jag vet att han är helt underbar.”
”Hon känner honom inte”, viskar Miranda till mig. Jag ser på henne och inser att hon måste sett mitt plågade ansiktsuttryck. ”Melanie Wood. Hon har varit förtjust i Simon ett bra tag.”
Jag ser på Melanie. Hennes rödblonda hår svajar runt hennes axlar av vinden. Hennes ögon är blågröna. Vacker. Perfekt. Själv står jag här med en risig fläta. Jag hade tyckt att jag var någorlunda vacker när jag hade gått från sällskapsrummet. Nu är jag inte lika säker på det.
”Simon tycker inte om henne”, säger Miranda. ”Han undviker henne. Jag är förvånad att hon fortfarande tror att han gillar henne.”
Min mun rycker till i ett leende.
När spelarna gör entré fylls stadion av öronbedövande jubel. Spelarna flyger runt, så snabbt deras kvarstar tillåter. Röda och gröna fladdrande dräkter. Från centrum av Gryffindors anhängare svajar flaggor och rytanden från lejon hörs ut genom landskapet. Då Simon och resten av Gryffindors jagare flyger i en båge, alldeles framför oss, brister Melanie ut i skrik. Jag ler nöjt då jag kan svära då att jag sett Simon se på mig. På mig.
Spelet drar igång. Två upprepande namn hörs från kommentatorn. ”White har klonken igen! Crockett slår en dunkare mot honom! White passar till Finn, undviker dunkaren, får klonken och gör mål!”
Ljudet stiger från Gryffindor och Melanie. Winky Crockett är Slytherins kapten och den bästa slagmannen på planen. De enda gångerna han missar är när han skjuter mot Simon som alltid lyckas undvika dem lätt. Dessutom har Gryffindors slagmän alltid koll på Crockett, eftersom de vet att hans huvudmål är att ta ner Simon.
Efter en knapp halvtimme står det 90-20 till Gryffindor. Den nya jagaren, Thor, vågar ta mer plats i spelet allt eftersom ledningen ökar. Crockett är ursinnig och skriker åt sin sökare att hitta kvicken. 100-20. Finn gjorde mål, framspelad av Simon. Då dyker Bill, Gryffindors sökare. Slytherin är inte sen efter. De har fått syn på kvicken. Kapplöpningen har börjat. Kvicken flyger bort och sökarna följer efter. Crockett slår en dunkare mot Bill, men en slagman från Gryffindor går emellan och slår undan den.
Simon har fått tag på klonken. Två Slytherinjagare är honom hack i häl. Den andra slagmannen från Gryffindor tar emot dunkaren och slår den mot jagarna. Jagaren under attack upptäcker försent dunkaren och blir tvungen att avbryta jakten för att inte skadas.
Tjugofem minuter senare fångar Bill Knightly kvicken, och slutresultatet blir 270-40.
Gryffindorspelarna flyger i samlad trupp runt stadion jublande till ljudet av deras anhängares hurrarop.

Jag följer med Miranda tillbaka till slottet. På vägen dit skyndar professor Merrythought förbi oss, mot stadion.
”Professor?” undrar Miranda. ”Har det hänt något?”
Merrythought stannar till och ser på oss. Miranda är en omtyckt elev och det är nog det som får professorn att berätta för oss. Hon säger: ”En ny har förstenats.”
”Vem?” frågar jag och Miranda i kör.
Professorn suckar. ”Jonathan Glassner.” Hon skyndar vidare mot lärarna vid stadion.
”Han går i Gryffindor, eller hur?” frågar jag Miranda.
Hon nickar. ”Mugglarfödd.”

______________________________________

Jag tänkte att det kunde vara roligt med lite fakta som berör två av de okända riktiga karaktärerna i denna fanfiction.

Professor Merrythought
Winky Crockett

Enjoy!

Spännande! ♥

Dina namn är jättebra! Väldigt speciella. På ett bra sätt

Åh älskar denna skriv mer snart ♥

haaaaaaallå.
skriv mer!

Förlåt. Jag har inte haft tid pga all skola som har haglat ner. Men nu har jag skrivit!
_____________________________________________


5.
När den andra quiddithcmatchen spelades, mellan Hufflepuff och Ravenclaw, hade ett tunt lager snö lagt sig över skolan. Hufflepuff lyckades vinna med nöd och näppe. Jullovet närmar sig och över en natt har det tunna snölagret blivit till meterhöga snövallar runt hela skolan. Inga fler överfall har skett sedan Glassner. Det är drygt en vecka kvar till lovet börjar.
Jag är på väg från biblioteket med Harriet och Silvia. De viker båda av mot sjukhusflygeln; Silvia för att hälsa på Emilia och Harriet för att följa med Silvia. Silvia är stark, och försöker inte visa att hon saknar syster ju närmare julen kommer. Hon kommer behöva resa hem ensam och fira jul utan sin lillasyster. Inte ens Tony kan muntra upp henne från det.
Simon kommer fram bakom ett hörn och säger: ”Där är du ju!”
”Letade du efter mig?” frågar jag och han faller in i mina steg.
”Jag undrade bara vart du var”, säger han. ”Jag såg Harriet och Silvia för bara ett tag sedan.”
Jag ser på hans kläder. Det är inte ofta han är uppklädd, så det är ovant att se honom så, men han passar i det. ”Hur stod det till i Snigelklubben?” frågar jag honom och småler. Jag vet att han inte tycker om att vara en av Snigelhorns favoritelever bara för att han har en begåvning för quidditch, men han vill inte såra Snigelhorn genom att dra sig ur den heller.
Han flinar åt min fråga. ”Lika tråkigt som alltid. Jag har ju ingen chans att hänga med när de talar om… saker. Och maten var inte så god heller.”
”Är det enda anledningen till att du går dit? Maten?”
”Ja, nära inpå i alla fall. Personerna där är tråkiga också.”
”Tony är väl med där? Är han så tråkig?”
Simon rycker på axlarna. ”Tråkig är han väl inte, men han är ju i den där konstiga pojkens gäng. Vad heter han? Tom?”
”Tom Riddle”, svarar jag. ”Är han konstig?”
”Han är smart. För smart.”
Jag flinar igen. Vi går tysta ett tag tills Simon säger: ”Snart är det julfesten också.”
Jag ser på honom och höjer ögonbrynen. ”Vart vill du komma?”
”Vi ska ta med oss en gäst, och du är den enda som skulle kunna göra en till Snigelträff uthärdlig. Så vill du snälla gå med mig på julfesten?”
Mina kinder blossar. ”Visst”, säger jag, förvånad över hur normal min röst lät.
”Tack”, pustar Simon ut. ”Du är en ängel.”

Jag och Silvia följs åt genom korridorerna. Hennes klackskor ekar mot väggarna. Mina lätta ballerinaskor hörs knappt. Det är kallt i korridorerna, så jag fryser snart då min ljusblåa klänning inte hjälper för värme.
I närheten av Snigelhorns kontor, där festen ska hållas, möter Tony och Simon upp med oss. Silvia springer Tony till mötes och kysser honom – de har äntligen blivit ett par – och skyndar vidare.
Jag och Simon stannar framför varandra. Jag vet inte vad jag ska säga.
”Du ser bedårande ut”, säger Simon och räcker mig sin arm.
”Detsamma”, svarar jag och är återigen förvånad över att jag lyckas hålla rösten i schack. Jag tar hans arm och vi följs åt mot Snigelhorns kontor.
”Jag har aldrig sett dig i en klänning förut, tror jag”, säger han.
”Kanske för att jag aldrig tänker på att ta med mig klänningar hit”, säger jag. ”Det är inte ofta man är tvungen att gå på en julfest i Snigelhorns kontor.”
Simon flinar. ”Hur fick du tag på klänningen då?”
”Det var Harriets. Jag fick den i början av läsåret. Hon gillade den inte för den matchade inte hennes ögon.”
”Varför är jag inte förvånad?”

Inne i Snigelhorns kontor är taket och väggarna draperade med smaragdgröna, vinröda och guldiga tyger, så det nästan såg ut som om vi befann oss i ett stort tält. Det är mycket folk, som lågmält talar med varandra med subtil musik i bakgrunden.
Professor Snigelhorn står i närheten och talar med Tony och Silvia. ”Mr White!” säger han då han får syn på oss. ”Och miss Clearwater! Vad trevligt att ni kom.”
Vi hälsar på professorn och jag ler åt Silvia och Tony.
”Vi pratade just om den bistra vintern”, säger professorn. ”Träningarna måste väl vara jobbiga när det är så här kallt?”
”Vi har knappt några träningar nu”, svarar Simon. ”Det är för kallt.”
Snigelhorn nickar. ”Ja. Avery! Följ med mig. Det är någon jag vill att du ska träffa.”
Tony och Silvia följer efter honom då han försvinner bort bakom folk.
Jag hör små bjällror över mitt huvud och tittar upp. Där svävar en liten mistel med små silverklockor i sig. Jag tar genast ett steg iväg från den, men den följer efter, klingande över mig. Simon ser på mig. Han flinar och verkar tycka att det är underhållande att se mig bli förföljd av en mistel.
Jag tar ett till steg bort från den, och den följer ihärdigt efter. Mina kinder blir röda och jag känner för att sjunka ner i jorden, bokstavligt talat, bara för att komma bort från misteln. Jag inser att den inte kommer ge sig så lätt och då måste Simon kyssa mig. Jag tar ännu ett steg och suckar bedrövat då den inte lämnar mig ifred.
Simon skrattar till, går fram till mig och kysser mig på kinden. Han tar min hand och drar med mig bort. ”Jag har hittat ett buffébord”, säger han.
Det är det värsta med att vara kär i Simon; att vara så nära men ändå så långt borta. Känslan av hans läppar dröjer sig kvar vid min kind, men istället för njutning känner jag bara smärta. Jag vet aldrig om hans komplimanger, hans springande efter mig från maten eller hans kyss bara är för att vi är vänner. Det är väl mest troligt, men en del av mig vill intala mig själv att han gör allt det där, att han konstant söker upp mig, för att han känner som jag. Jag kommer nog aldrig få reda på det, för jag har inte modet att fråga.
Misteln svävar iväg till någon annan och lämnar oss ifred.
Silvia stod vid buffén, men tog ingen mat.
”Hej”, säger jag, lättad över att inte behöva tala med Simon, medan han tar för sig av maten. ”Vart är Tony?”
”Där borta”, säger Silvia och nickar mot en grupp personer. ”Professor Snigelhorn talar med honom, och Lestrange och Riddle. Om trolldrycker tror jag.”
”Vem var det Tony skulle träffa?”
”Någon auror. Han pratade också om trolldrycker. Och det bistra vädret.”
”Det låter som att du har jätteroligt”, säger jag.
”Jättekul”, säger Silvia.

Efter att ha blivit indragna i Snigelhorns samtal med Tony, Lestange och Tom, och talat med dem ett tag, äter jag och Simon innan vi smiter ut. Vi strövar runt i slottet ett tag, innan vi kommer fram till Gryffindors sällskapsrum.
”Egentligen är det jag som borde följa dig till ert sällskapsrum”, säger Simon.
”Kommer inte på fråga.”
Han flinar. ”Så… hur roligt var det vid Snigelklubben i en skala från ett till tio.”
”Ganska tråkigt.”
”Jag sa ju det.” Han ler stolt och jag kan inte hjälpa att stämma in. ”Tack för att du ville följa med”, säger han och omfamnar mig.
”Tack för att du frågade mig.”
Han släpper mig och vi skiljs åt.
När jag gått ifrån Gryffindors korridor, och hela min kropp skriker efter ännu en av hans omfamningar, sjunker jag ner i ett hörn med ansiktet i händerna och brister ut i gråt.

__________________________________________

Kanske inte lika bra som alla andra dela (jag stressade lite) men hoppas ändå ni gillar det! Jag ska göra mitt bästa för att skriva mer snart.

Jättebra! Har börjat läsa detta fanfic nu och är redan fast.

Lika bra som de förra delarna, längtar till nästa!