De Vises Sten[SV]

låter SUPER :'D

2. 3. 4. Glaset som försvann/Brev från ingen/Nyckelväktaren

Emma hade bara varit hos sina morföräldrar en gång innan för åtta år sedan så det var kanske inte så konstigt att hon stod gömd bakom sin mamma.
”Kära Alice! Äntligen kommer du och hälsar på igen. Har du ätit tillräckligt? Jag ser nog hur du blivit smalare även om det var över två år sedan vi sist såg dig.” Mrs Cornfoot kramade om sin dotter. Hon stannade dock upp när hon såg Emma gömma sig bakom sin mor.
”Har Emma följt med?” Mrs Cornfoot tittade förvånat ner på Emma. Mrs Cornfoot var en mycket lång kraftig kvinna med lika mörk hår som Emmas mor själv. Emma kunde nu se vart ifrån hon ärvt sina klara blåa ögon och mörka hår. Det ända som inte verkade komma från hennes mors sida var hennes mun. Hennes mun var verkligen från hennes fars sida. En rätt puffig mun som var mer rosa än röd.
”Så roligt att se dig Emma.” Mrs Cornfoot kramade tafatt om Emma som stod helt sitt i kramen. ”Din morfar kommer att bli så glad över att få träffa dig. Varför springer du inte in i huset och hälsar så hjälper jag din mor med väskorna.”
Emma släntrade långsamt bort mot det stora huset. Det lutade en aning åt höger och såg väldigt gammalt ut. Fyra vårningar hade det också med stora fönster på första och andra våningen. I trädgården växte det underliga blommor och träd. Det ända trädet hon kände igen var ett gammalt björkträd som stack upp bakom garaget. Tomtenissen som hennes föräldrar skickat i julklapp stod vid dörren. Fast hon kunde inte minnas att den sått sådär. När tomten vred på sitt huvud skrek Emma högt. Både hennes mamma och mormor kom springandes och frågade oroligt vad som hade hänt.
”D-den den rör på sig.” Emma pekade med ett darrande finger på tomten som lugnt lunkade bort mot en blomrabatt.” De båda kvinnorna skrattade.
”Du trodde väll ändå inte att jag skulle låta den stå helt still.” Svarade mrs Cornfoot. Ärligt talat så vad det just de som Emma trodde. Hon hade ju bara vetat om hennes mammas rätta jag i tre timmar.
”Om mr Weasley får reda på att du förtrollade en mugglargrej kommer han flåsandes efter dig.” Mrs Braun flinade mot sin mor som skakade kraftigt på huvudet.
”Nej du min dotter! Den mannen har förtrollat mer saker än vad han har gjort barn.” Svarade mrs Cornfoot. De båda kvinnorna skrattade igen men avbröt sig när en man kom ut genom ytterdörren. Han hade på sig helt valiga arbetskläder tillskillnad från sin fru som bar en lång röd mantel.
”Men vad är det jag hör! Alice äntligen har du kommit på besök igen.” Mannen kramade om sin dotter och log strålade mot henne.
”Jag har med mig Emma idag.” Mannen tittade förvånat ner på Emma som om han först nu sätt henne. Han log och skakade Emmas hand.
”Så otroligt roligt att få träffa dig igen. Ja, jag vet ju att din pappa är Mugglare och därför har du inte fått åka hit på flera år. Din mamma verkade tycka att det var oklokt.”
Emma visste inte vad hon skulle svara. Hon kunde inte direkt svara att hennes mamma gjort ett klokt val efter vad som hänt tidigare i deras kök där hemma på Sally Road.
”Hon fick brevet idag.” Mrs Braun log strålade mot sina föräldrar som gav Emma stora strålade leenden.
”Så underbart! Så bär det ju av till Diagongränden imorgon.” Mrs Carnfoot såg ut att brinna av iver. ”Klädnader, kittel i tenn om jag inte minns fel, böcker och självklart ett trollspö.” Sade damen drömmande.
”Glöm inte ugglan, Margaret.” Inflikade mr Carnfoot. Han tog väskan från sin frus händer och bar in dem i huset. Mrs Carnfoot följde efter sin man visslades på en låt som Emma aldrig hört. Emma tittade förvånat efter sina morföräldrar.
”De är en aning underligga men väldigt trevliga.” Emma tittade upp på sin mamma som skrattade och rufsade om henne i året. ”Du ska se Emma att vi får otroligt trevligt här resten av sommaren.” Med de orden lämnade hon Emma för att stiga in i huset.
Emma vände sig om och tittade på den blå Volvon. Undra om hennes pappa vaknat upp nu. Kanske letade han efter dem.
”Emma kom!” Hon vände sig om och sprang in efter sin mamma.

Huset såg större ut på insidan än vad det hade gjort på utsidan. Köket som var det första rummet man kom in i var över dubbelt så sort som de på Sally Road dessutom var köket här brunt och grönt. Mitt på golvet stod matbord och stolar. Mot väggen in till nästa rum stod en stor hylla med böcker och andra underliga föremål. Väggen ut mot vägen var täckt med gröna diskbänkar och en spis. En brun stor katt låg och sov i diskhon och tittade inte ens upp när Emma gick fram till den.
”Så vad tycker du?” Emma tittade upp på sin mamma.
”Det är väldigt likt ett vanligt kök.”
”Vänta bara tills matlagningen senare ikväll.”
Emma svarade inte utan tittade ner på den sovande katten som fortfarande inte lade märket till henne. Hon drog försiktigt med fingret på kattens huvud. Den öppnade ett öga och tittade trött på henne, den jamade och slät sedan ögat igen. Emma tog det som en vink att lämna den ifred. Hon gick ut till rummet intill. Hon hade gått in i vardagsrummet och till sin stora förvåning fanns det inte en skymt av en tv. Istället för en tv stod det en radio på ett litet bord. En röd soffa och två röda fåtöljer var riktade mot radion. Allt bildade en liten skev cirkel. Det låg travar med böcker på golvet och även en uppslagen halvläst bok låg i soffan. Ett fotografi hände över soffan. Det var vinkade människor som log mot henne. Emma gjorde stora ögon.
”De rör sig.” Sade Emma och drog i sin mammas arm.
”Ja det är så det ska vara. Gissa om jag var frustrerad när jag inte kunde få fixa bilderna på dig. Jag har skickat kopior hit varje gång jag tagit ett kort.” Mrs Braun nickade mot en bild på Emma som stod jämte radion. Hon kunde inte vara mer en två år gammal.
”Men vilka är det på det där fotot?” Emma pekade över soffan.
”Det är jag, mamma, pappa och min lillasyster Rose. Hon jobbar i Rumänien med drakar.”
”Tillsammans med dendär Weasley ungen.” Sade Mr Cardfoot surt. ”Hade hällre sätt henne på ministeriet precis som du.”
”Jobbar du?” Emma tittade chockat på mrs Braun som nickade.
”Ja, på departementet för magiska olyckor och katastrofer.”
”Men du är alltid hemma.” Emma var chockad. Hur skulle hennes mamma kunna jobba när hon jämt var hemma?
”Jag smet ibland några timmar på dagen eller några timmar på natten.”
Emma stod tyst och försökte ta in det hennes mamma sagt. Hennes mamma, Alice Braun, var häxa som jobbade med magiska olyckor och katastrofer. Inte bara det att hennes mamma jobbade men hon smet hemifrån för att kunna göra det.
”Ja, Alice du har alltid varit bra på att smita.” Mrs Carnfoot gav mrs Braun en klapp på axeln. ”Jag minns när du smet med flampulvret själv.”
”Påminn mig inte!” Stönade mrs Carnfoot.
”Vad är flampulver?” Emma föreställde sig rött pulver som man kastade upp i luften och så sa det puff om en.
”Det får du reda på imorgon.” Emmas mamma log finurligt mot sin dotter.




Nästa del bär det av till Diagongränden

Awesome

Underbart!!! :'D Du är jätteduktig på att skriva, och snacka om att du kommit på en bra story!! Om min hjärna kunde tänka i så nya banor också skulle jag blir hemskt glad!!

Du är helt AWSOME! :'D Mer kapitel?? (a)

SUUUUUUUPEEEEERRRRRR BRAAAAAAAAAA MER MER MER MER MER MER MER *BEVAKAR*

Glad jag blir

När jag började skriva så trodde jag att den delen ni precis fick läsa skulle bli längst men nästa del är enorm. Jag vet inte om jag ska dela den i två eller om ni ska få den i en.

Blir det jobbigt med en stor vägg text eller vill ni hellre ha väggen med text?

det som du hadde MEEER

Jag vill ha lång vägg med text! :'D ÄLSKAR långa väggar med text! :'D

Mina vänner jag ger er nästa kapitel nu. Vet inte om jag kommer vara inloggad imon nämligen. Denna delen är över fyra sidor lång i Word så de tär en rätt stor vägg text.

5. Diagongränden

Dagen hade snabbt passerat. Emma hade sett hennes mormor, mrs Carnfoot, laga mat med bara några vift med sitt trollspö. Även om kvällen hade varit intressant kunde Emma knappt vänta på att det skulle ta bli natt så att nästa dag skulle komma.

”Emma upp!” Mrs Braun knackade på dörren till rummet Emma sov i. Hon hade fått långa Rose gamla sovrum som hade rödklädda väggar. Anledningen var att Rose hade gått i elevhemmet Gryffindor. Emma hade fått höra om elevhemmen kvällen innan. Det fanns fyra elevhem, Gryffindor, Slytherin, Ravenclaw och Hufflepuff. På hennes mamma lät det som Ravenclaw var bäst men enligt mrs Carnfoot var Gryffindor bäst av alla elevhem. Mr Carnfoot hade varit snabb att hålla med sin fru. De båda hade funnit sitt hem i Gryffindor när de gått i skolan. Även deras yngsta dotter Rose hade gått där. Det var först mrs Braun som hade hamnat i Ravenclaw och brutit den långa traditionen för familjen Carnfoot.
”Se till att hamna i Gryffindor.” Hade mrs Carnfoot sagt kvällen innan. ”Då får du de bästa vännerna.” Hennes mamma hade dock varigt snabb med att säga att de med hjärna hamnade i Ravenclaw. Emma tyckte det lät lockande med hjärna men mod var väll också lockande. Så länge hon inte hamnade i Slytherin skulle hon bli glad.
”Emma är du vaken än eller?” Mrs Braun knackade hårdare på dörren. Emma stönade några fina ord som hennes mamma nöjde sig mer. ”Se till att skynda dig så vi kan åka.”

Det tog Emma över en timma att komma ner för trappan. Hennes långa bruna hår hade hon flätat till en stor tjock fläta. Både mrs Braun och mrs Carnfoot stönade när Emma kom ner.
”Kan du bli långsammare? Säkert Mugglarblodet i dig.” Muttrade mrs Carnfoot och viftade åt sig Emma så hon kunde rätta till klänningen Emma satt på sig. ”Så jag har packat en ryggsäck med mackor och dricka. Du får äta när vi kommer fram.” Hon puttade iväg Emma mot den öppna spisen i köket. ”Titta nu noga på Alice.” Sade hon.
Emma såg hur hennes mamma tog något som såg ut som sand ur en liten kruka, ställde sig i den öppna spisen, kastade sanden i lågorna och sa med tydlig röst:
”Diagongränden.” Med ett högt puff försvann hennes mamma i gröna lågor.
”Såg du det där. Du ska göra precis likadant. Jag kommer efter din morfar stannar här och tar hand om huset.” Emma nickade. ”Så ställ dig i spisen.”
Emma gjorde precis som hennes mamma hade gjort. Kastade sand, sa med tydlig röst Diagongränden och så försvann hennes morföräldrars hus. Hon flög ner i en gång med öppningar på varje sida. Hur skulle hon veta vilken hon skulle ut igenom? Det kom puffar från öppningarna omkring henne men hon såg ingen annan. Precis när klaustrofobin började infinna sig flög Emma ut ur en spis. Hon frustade och försökte resa sig upp. Hon hade aska över hela sig och klänningen var mer grå än blå.
”Gick det bra?” Mrs Braun kom fram och hjälpte henne borsta undan all aska från klänningen.
”Jo det gick bra.” Hostade Emma.
De hade precis blivit av med all aska när mrs Carnfoot dök upp ur spisen. Hon hostade och muttrade något om smutsig spis.
”Nå gick det bra för er båda?” Emma nickade. Ja, bra hade det ju gått även om hon var något öm om rumpan.
Emma tittade sig runt omkring. Hon såg ut att vara på en pubb av något slag. Kvinnor och män i mantlar och underliga huvudbonader satt runt bord. Stället var mycket sjaskigt och en aning mörkt. Det bröt säkert mot en eller två hälsokrav.
”Mrs Carnfoot!” Mannen som verkade vara barntänder kom fram springande till dem. Han gav mrs Carnfoot en enarmad kram. ”Vad ska ni göra i Diagongränden en dag som denhär?”
”Hej Tom.” Det syntes tydligt att mrs Carnfoot försökte dölja sin äcklade min. Hon uppskattade tydligen inte pubben. ”Vi ska köpa skolmaterial till min dotterdotter idag.” Barntendern Tom tittade ner på Emma som rodnade.
”Jaha så det är du som är Emma. Jo din morfar har förståss berättat allt om dig. Jag och Henry är goda vänner förstår du.”
”Jaja Tom men vi måste faktiskt gå om vi vill bli klara idag.” Mrs Carnfoot föste iväg Emma och hennes mor mot en dörr. Emma var ytterst tacksam över att få lämna Tom och den sjaskiga pubben. Tom gav henne kalla korar. Men dit mrs Carnfoot förde Emma var inte en magisk köpargata. Nej, Emma, mrs Braun och mrs Carnfoot stod i en liten inbyggd gård. Allt som fanns var en sopptunna och någon ogräsplanta. Emma skulle just fråga vad det gjorde där när mrs Carnfoot frågade.
”Är det tre uppåt och två tvärsöver eller är det två uppåt och tre tvärsöver?”
”Tre uppåt och två tvärsöver.” Sade mrs Braun tvärsäkert. Emma tittade frågande på sina släktingar. Vad i all världen pratade det om? Svaret kom fort då mrs Carnfoot lät knackade tre gånger på tegelväggen framför dem. Det darrade till och en öppning bildades i den innan så massiva tegelväggen. Framför dem låg nu en gata föll med affärer och människor som sprang från affär till affär.
Den närmaste affären hade en stor skylt hängade över sig där det stod: Kittlar – I Alla Storlekar – Av Koppar, Mässing, Tenn Och Silver – Självkokande –Hopfällbara. Emma visste inte vad hon skulle tro. För bara en dag sedan hade hon trott att hennes mamma drev med henne när hon kom med brevet, men nu stod hon där med affärer som sålde de mest underliga saker. De gick förbi en djuraffär där det kom hoanden och jamanden från. Pojkar och flickor i några åldrar över Emma stod med näsorna tryckta mot ett skyltfönster, affären sålde kvastskaft. Vad nu som var intressant med en sopborste visste inte Emma men hon skulle komma ihåg att fråga sin mamma senare.
”Vi börjar väll med Gringotts.” Sade mrs Carnfoot. ”Antar att du inte har drösar med riktiga pengar på dig Alice.”
”Ja banken blir första stopp. Sedan tror jag det bli bäst att gå till Madam Malkins. Det tar alltid så lång tid att fixa klädnader.” Emma lyssnade inte på deras planering för dagen. En stor, okej ordet enorm var nog bättre, vit byggnad tonade upp sig framför dem.
En liten varelse i en röd och guld uniform stod in till de fina bronsdörrarna. De gick upp för trappan, förbi svartalfen som bugade och stötte på ett par nya dörrar. Dessa dörrar var i silver och på dem stod det:

Träd in här, främling, men ge akt uppå
Det straff en syndig girighet kan få,
Ty den som något tar, men ej förtjänat det,
Får ytterst dyrt betala för sin snikenhet,
Så om du söker här, djupt ner vid spårets slut
En skatt som aldrig någonsin varit din förut,
Tjuv, tag dig i akt, du härmed varnad är,
Om mer än bara rikedom du finner här.

Emma tittade stort på texten. Om det var en plats hon aldrig tänkte råna så var det denna. Stället var ju läskigt!
När de passerat silverdörrarna och ytterligare ett par bugande svartalfer kom det in i en stor marmorsal. Avlånga diskar med svartalfer uppe på höga pallar fyllde rummet. Massor av dörrar ledde ut ur salen och människor visades ut av svartalfer genom dem.
”God morgon.” Emma hoppade till. Hon var inte beredd på att hennes mormor skulle hälsa på en av dem.
”God morgon, madam.” Svarade den fula svartalfen.
”Vi skulle vilja hämta ut pengar ut Alice Carnfoots valv.” Svartalfen nickade och sade:
”Har ni nyckeln, madam?” Mrs Braun gav sin mor en väldigt liten guldnyckel som fördes vidare till svartalfen. Svartalfen bakom disken ropade på en kollega som hette något ytterst konstigt. Emma tror att han sade Gropdock men var inte säker.
Svartalfen som Emma trodde hette Gropdock visade dem ut genom en dörr. Emma blev en aning förvånad istället för en ny marmorsal befann de sig nu i en stengång upplyst av facklor. Svartalfen visslade och en liten ranglig vang kom framrusande. Emma som inte hade sett rälsen i marken blev förvånad men hoppade ner i den lilla vagnen.
De for ner för backen och åkte höger, höger, vänster och vänster igen. Emma tappade snabbt bort hur de hade åkt. De åkte längre ner under marken och hon började känna sig lätt illamående.
Vagnen tvärstannade framför ett valv. Emma som inte kunde röra sig satt kvar med mrs Carnfoot.
”Vad händer ifall man försöker råna ett valv här?” Frågade Emma för att bryta tystnaden medan hennes mamma och svartalfen hämtade pengar.
”Vet faktiskt inte.” Svarade mrs Carnfoot. ”Har hört att man kan sugas in genom dörren eller att föremål fördubblas ifall du rör vid dem. Fråga bara inte svartalfen, de är några otäcka typer.” Emma nickade och tystnaden föll över dem igen. Hon hade inte träffat sina morföräldrar på flera år och hade ingen aning om hon skulle kalla henne för mormor eller mrs Carnfoott.
Som tur behövde inte Emma fundera länge över tilltalet på sin mormor för svartalfen och mrs Braun kom tillbaka.
De for lika snabbt tillbaka upp för backarna som de hade åkt ner. Emma var överlycklig då hon fick kliva ur vagnen. Hennes ben kändes som en förhårt skakad milkshake. Ännu lyckligare blev hon när hon äntligen befann sig ute i solljuset igen. Hon tittade på de andar två. Hennes mamma hade en svag grön nyans i ansiktet men mrs Carnfoot såg orörd ut. På henne såg det ut som om de lika gärna kunde ha åkt farfarsbilarna på tivoli.
Emma följde efter mrs Carnfoot till Madam Malkins på skakiga ben. Mrs Braun skulle köpa böcker och en kittel i tenn medan Emma passade kläder.
”Öde för omväxlingens skull.” Sade mrs Carnfoot då de steg in i en butik full av kläder. Madam Malkins var en tjock kvinna som log vänligt mot dem.
”Hogwarts antar jag.”
”Ja och vi behöver grundpaketet.” Svarade mrs Carnfoot. Madam Malkins ställde Emma på en pall och drog en svart klädnad över huvudet på henne.
”Ja allt är framme och reda vid denhär tiden på året.” Madam Malkins svamlade på medan hon viftade med sitt trollspö. Ett par nålar kom farande genom butiken. ”Men sätt er madam.” Sade Malkins till mrs Carnfoot som satte sig på en stol vid fönstret.
”Ja, ni förstår att alla ska till Hogwarts här vid denhär tiden på året. Bästa tiden för affärerna.” Madam Malkins nålade upp klädnaden medan hon svamlade på om ytterligare några ointressanta ämnen. Emma låssades inte om henne men mrs Carnfoot nickade på de rätta ställena och gav till och med ifrån sig ett ”mhm” på ett och annat ställe.
När äntligen Emma var färdig och de kunde betala hade madam Malkins pratat på så att det förvånade Emma att hon inte var hes.
”Är hon alltid sådär pratsam?” Frågade Emma när de lämnade butiken.
”Oja det är riktigt hemskt när man ska ha finklädnader och måste stå där länge.” Ett flin spred sig över mrs Carnfoots ansikte. ”Fast jag föredrar madam Malkins i jämfört med Ollivanders. Den mannen är riktigt underlig.”
”Vad säljer han?” Frågade Emma nyfiket. Hon hade inte sett butiken än blad alla de andra små affärerna.
”Det är där vi ska köpa ditt trollspö.” Svarade hon. ”Din mamma möter oss säkert där.”

Mycket riktigt stod mrs Braun utanför Ollivanders med påsar vid sina fötter. Hon öppnade dörren för Emma och mrs Carnfoot. Butiken var väldigt tråg och hade staplar med askar överallt. En ensam stol stod i ett hörn och mrs Carnfoot fick lov att trolla fram en till för sig själv.
”Någon här?” Frågade Emma och såg sig om. Hon tittade tvekande upp över disken. När ingen svarade vände hon sig om till de andra.
”Ropa igen.” Sade mrs Braun uppmuntrande. Hennes mamma var en aning röd i ansiktet nu efter att ha kånkat på alla böcker i värmen.
”HALLÅ!”
”Jag hörde dig mycket väl första gången.” Sade en mjuk röst. En man kom fram bakom en hylla med en ask i handen. Emma kunde redan nu förstå vad mrs Carnfoot inte gillade hos Ollivander. Den gamla mannen hade bleka ögon som lös i den mörka förfallna butiken.
”Jaha så du miss Carnfoot ska ha en stav.” Sade Ollivander.
”Jag heter Braun i efternamn, sir.” Rättade hon.
”Jasså? Ja men din mormor heter allt mrs Carnfoot.” Svarade Ollivander och nickade bort mot hennes mormor. ”Jo det vet jag för jag sålde henne ett trollspö för några år sedan efter att hennes make råkat göra sönder henne första. Det var synd må jag säga för den försat var ytterst fin. Visst var den mrs Carnfoot.” Emma vände sig om i tid för att se mrs Carnfoot nicka.
”Elva tum, lönnträ, enhörningshår och väldigt elastisk.” Rabblade han medan tittade bland sina askar. ”Nå unga dam kan ni tala om för mig vilken hand som är er trollstavshand.”
”Höger?” Svarade Emma. För han måste väll ändå mena den hand hon skrev med. Ollivander tog fram en ask.
”Prova denhär, sju tum, drakhjärtesträng, ebenholts och lika elastisk som din mormors gamla.” Han räckte fram den fint formade staven till Emma. Hon han precis ta i den när Ollivander ryckte den ifrån henne.
”Nej, nej absolut inte.” Han ryckte åt sig den. Medan ha letade efter en ny pratade han på.
”Ja din mor har ju en åtta och en halv tums stav som är gjord på ek och en fjäder från en fågel Fenix. Det är en väldigt fin stav må jag säga.” Han nickade mot hennes mamma som skrattade och log brett mot Ollivander.
”Ja men denhär då! Åtta tum, ek och enhörningshår.” Emma skulle precis ta staven när han skakade på huvudet och åter igen sade nej, nej. Denna gång gick han längre in i affären för att leta fram en stav.
”Ja men varför inte! En stav av järnek, drakhjärtesträng, bara sex och en halv tum väldigt stabil.” Han gav Emma staven som fick det att bli varm i fingrarna. Gnistor kom ut från staven och Ollivander, mrs Braun och mrs Carnfoot klappade händerna.
”Så bra! Väldigt perfekt och bra.” Sade Ollivander. ”En stav har valt sig!” Ollivander tog försiktigt staven ur Emmas hand och lade ner den i sin ask igen. ”Utmärkt miss Braun! Detta blir sju galleoner.” Mrs Braun betalde och de lämnade affären. Emma var glad. Hon hade ett trollspö nu.
”Jaha då var det bara ett ställe kvar.” Sade mrs Carnfoot. ”Din morfar ville ju köpa dig en uggla. Jag själv hade ju köpt en katt. Mycket mer sällskapliga av sig än ugglor förstår du.”
”Men mamma nu får du väll ändå sluta. Om farfar vill köpa henne en uggla är det väll det hon ska ha. Dessutom är det utmärkta brevbärare, mycket mer pålitliga än dem som Mugglarna har.”
”Men Hogwarts har ugglor redan.” Protesterade mrs Carnfoot. ”En katt däremot!”
”Nej nu får du ge dig mamma. Jag föredrar faktiskt om hon köper en uggla.”
”Jaja som du vill då.”

De gick till Eeylops Ugglemarknad, en mörk affär som var fyllt av burar som gav ifrån sig olika läten. Emma ville bara komma ut ur den otäcka butiken och valde därför den första söta uggla hon såg, en kattuggla som hade bruna och vita fjädrar. De betalade för ugglan eller som mrs Carnfoot sade: de betalade för en hoande fjäderboll.
Emma var nu trött och hungrig och blev lättad då de började styra stegen tillbaka till pubben som hon hade lärt sig hette Den läckande kitteln.

Zuuuuperbraaaaa meer men kan int ida kl.12.30 ska se på HP7 DEL 2!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!