Sticks and stones [PRS]

Att komma ut i kylan var inte riktigt lika hemskt som Yuxuan förställt sig, men det kunde mycket bero på att han hade sällskap. Av någon anledning kändes det alltid kallare när man svansade iväg på egen hand, förmodligen för att man inte riktigt hade något annat att fokusera på. Kanske han borde försöka skaffa sig ett par hörlurar som inte fick hans öron att värka? För såna där man stoppade in i öronen fungerade verkligen inte, hur lågt han än satte på ljudet dånade och skrällde det som gud vet vad. Nej tack, han kanske inte alltid uppskattade sin utmärkta hörsel, men han ville inte bli av med den heller. Det hade varit betydligt trevligare att ha bra syn, med tanke på att han såg som en kråka, närsynt som han var. Vad hade de sagt senast han testade just synen? Minus sex på ena ögat och åtta på andra? Han var bokstavligen blind utan sina kära glasögon, med andra ord. Eller ja, nittionio procent av tiden. Kanske var det därför det sved så förskräckligt i ögonen under skiftningarna? För att ögonen typ byggde upp nya linser åt honom? Äsch, vem visste och vad spelade det ens för roll.

”Det kanske låter lite kontroversiellt, men jag brukar åtminstone tänka att jag är en ganska snäll person. Förutom när du spiller en massa skit, det går mig på nerverna”, svarade Yuxuan med ett svagt skratt och sparkade lite på den fluffiga snön som lagt sig över trottoaren. ”Vad hade jag varit för människa om jag inte följt dig hem? Om jag inte lyssnat på dig när du uppenbarligen behövde prata?” Frågade han därefter och grävde ner händerna djupare i de varma fickorna, bara för att sända henne en missnöjd blick över den där lilla knuffen. Hade hon inte varit täckt av blåmärken hade han nog knuffat ner henne i snön, den var så pass djup och fluffig vid kanterna att det inte skulle gjort ont, plus att det hade varit en ytterst roande scen.
”Och vem säger att monster inte kan vara snälla och anständiga? Jag kanske är ett sånt monster, vem vet?” Tjugotvååringen ryckte på axlarna och drog försiktigt på munnen. ”Tror du på sånt förresten? Typ..Nessie och Bigfoot?”

Det kanske var dumt, men Yuxuan var lite fascinerad av sånt där, typ mytologi och folktro. Han visste inte ens om han själv trodde på det egentligen, men det fanns ju en hel del saker därute i världen som ingen förstod sig på. Typ hans mystiska gener eller den där damen i huset mittemot som smuttade på vad som såg ut att vara rött vin när det uppenbarligen inte var det - lukten talade liksom för sig själv, när hon satt med fönstret öppet då. Kanske det kort och gott grundade sig i genmutationer som folk var ruskigt duktiga på att dölja? Det var i alla fall hans egen teori.

Det var verkligen inte långt mellan kaféet och Madisons lägenhet, då de redan började närma sig området. Urk, bara faktumet att han var så familjär med ett ställe han egentligen aldrig borde satt fot vid innan kändes lite sådär. Varför var han ens så besatt av henne? För han var ju inte det i vanliga fall, inte medvetet. Dumma Madison, allt var hennes fel, punkt slut. Det måste ha haft någonting att göra med hennes doft eller något liknande, något han själv inte aktivt noterade liksom. Eller alltså, han var medveten om att hon alltid gick och doftade som en gudinna, men..äsch, nu rann tankarna iväg åt helt fel håll. Hon stank, som ett ruttet ägg. Sådär ja, intala dig själv det du.
”Uh, du bor någonstans här va?” Någonstans här? Han visste för fan precis vart hon bodde, suck.

Gud vilken underlig konversation egentligen, inte direkt ett samtalsämne han brukade ta del av, varesig det handlade om monster eller, tja, monster. För Bigfoot ansågs väl ändå vara ett monster? Men samtidigt var det ingen som visste om varelsen i sig var ond eller inte, om det nu var så att den faktiskt existerade. Lustigt det där egentligen, med definitioner och olika tolkningar. Sedan var det också lite kul att någon annan fascinerades av sånt strunt, för i grund och botten var det ju lite fjantigt. Otroligt intressant och kul, men barnsligt. Vilken rationell, vuxen människa trodde på tomtar och troll liksom? Fan vilken hycklare han var. Han visste ju mer än väl att det fanns en massa skumma varelser på jordens yta och ändå gick han och små-dömde folk som trodde på det. Men men, han tyckte i vilket fall inte att Madison var löjlig, det var ett som var säkert. Vem ville inte existera i en värld full av magi?

Den lilla innergården var precis lika trivsam som alltid, men det var något som var fel. Typ den där mannen som stod och hängde utanför Madisons lägenhet, han var..fel. De svarta ögonen smalnade på ett kick och Yuxuan riktigt kände hur magen ville vända ut och in på sig. Usch, han gav ifrån sig en alldeles vidrig aura, förmodligen eftersom han var rutten inifrån och ut.
Tänderna började sakta men säkert gnaga febrilt i underläppen när det omaka paret sedan rörde sig förbi kräket, mot dörren. Han skulle inte göra något va? Nej, det var klart att han inte skulle. Ingen vettig människa gav sig på någon bara sådär. Fel, åh vad fel han haft.

Så snart det börjat runda Michael och halvt om halvt vänt ryggarna mot idioten, fick denne tydligen för sig att Yuxuan inte kunde vara någon vidare svår match. Och helt ärligt såg han nog inte ut att vara det heller, då han såg sådär smått nördig ut med glasögonen och luggen och den stora jackan. Som en mes, helt enkelt. Förutom det faktum att han var lång, betydligt längre än personen som på något sätt lyckats få honom att snubbla över sina egna fötter och ramla ner på baken med en lätt duns.
Tjugotvååringen grimaserade lätt och stirrade blankt upp mot mannen, som snart lämnade ett slag tvärs över ansiktet på honom. Och ett slag till. Däremot brast det inte för Yuxuan innan glasögonen flög av. Först då började allting sjunka in och faktiskt få honom att reagera, att inte bete sig som om han var helt hjälplös. Hah, om det var någonting han inte var, så var det hjälplös. Fan heller.

Utan att säga ett ord, lyckades Yuxuan sparka bort mannen, som också föll tillbaka mot den snöiga marken med en duns. Oj, blev han chockad nu? För det såg verkligen ut som det, som om han inte förväntat sig att personen han nyss attackerat utan anledning skulle ha något att säga om saken.
”Jag undrar verkligen vad som kan få en annan människa att bete sig på det här sättet”, började tjugotvååringen långsamt och satte sig på huk framför Michael, med huvudet lätt på sned. ”Var du inte älskad som barn? Tappade någon dig på huvudet? Eller är du bara käpprätt ond?” Fortsatte han undrandes och blinkade några gånger.

Sekunderna tickade långsamt förbi och just som den andre skulle kasta sig över Yuxuan igen och fortsätta sitt tappra försök att klå upp honom, drämde den sistnämnde till honom rakt över näsan. Knak. Näsbenet var utan tvekan brutet, förmodligen krossat till damm.
”Bèndàn.” Med de orden rätade han på sig och borstade av sig, innan han plockade upp glasögonen som låg en bit bort. ”Åh, och det där översätts som idiot, om du undrar”, förklarade han vänligt därefter och lämnade en spark över bakhuvudet på Michael, något som resulterade i att denne slocknade totalt. Rätt åt honom, och ändå var det långt ifrån tillräckligt. ”Vill du att jag ska bryta benen på honom också eller duger det här? Är inte helt komfortabel med mord men är inte helt säker på att han förtjänar att leva heller..” Jösses, nu lät han som en psykopat istället.

Visst, det var mycket möjligt att Michael skulle få för sig att anmäla Yuxuan, men han hade inget namn, ingen adress..däremot hade han Madison. Han visste hennes namn och vart hon bodde, så de skulle mycket väl kunna ta den rutten om det ville sig riktigt illa. Okej, han fick behålla sina ben intakta, för det sista tjugotvååringen ville var att bli inslängd i en fängelsecell någonstans där han inte kunde fly sin kos. Det var liksom väldigt viktigt för honom, att alltid ha en flyktväg alltså.
”Om han någonsin sätter fot här igen ryker revbenen. Och skallbenet”, konstaterade den äldre av de två och gick tillbaka mot Madison, med ögonen alldeles svarta och ansiktet blekt. ”Så vi får hoppas att han har lärt sig sin läxa”, fortsatte han bistert och grimaserade lätt. Nu hade kräket inte fått in några vidare bra slag, men käken värkte lätt och han var ganska säker på att han skulle vakna upp med en blåtira morgonen därpå. Fint, då skulle Zhìyuan ha någonting att undra över.

”Hm? Åh..alltså..eh”, Yuxuan kliade sig löst i nacken och gnagde sig febrilt i underläppen, medan ögonen flackade hejvilt. Egentligen hade han gärna följt med Madison in i värmen, men han kunde bokstavligen känna hur sinnet redan hamnat en gnutta på sned. Han var, som sagt, väldigt instabil. Både fysiskt och psykiskt och tja, det hjälpte inte att han precis planterat en knytnäve i någons ansikte. Nu hade Michael definitivt förtjänat det, men ändå. Adrenalin som adrenalin, eller vad det nu var.
Tjugotvååringen sneglade ner mot sina skor och sparkade lite på den pudriga snön, fortfarande blek om nosen med ögon mörkare än två svarta hål. Äsch, vad var det värsta som kunde hända? Att han lade benen på ryggen och stack sin kos? Typ så, ja.
”Vet du vad? Visst, tar gärna någonting att dricka och kanske ett paket frusna ärtor eller något för mitt ansikte”, svarade den äldre efter en lång stunds funderande.

Det kanske var extremt korkat av honom att acceptera inbjudan, men han ville ärligt talat se hur det såg ut inne hos Madison. Han hade redan gjort sig mer än familjär med hennes lilla trädgård, så varför inte se hur det såg ut inne i lägenheten också? Då slapp han liksom sitta därute och undra hur planlösningen var upplagd, för ja, det var mycket riktigt något han funderade över lite då och då. Och det var bra att hjärnan åtminstone fungerade så pass, med tanke på att han gick och grävde och fångade smådjur när den inte gjorde det. Dumma hjärna, kunde han inte typ ersätta den? Fan vad skönt det hade varit, att bara tömma den på all skit och starta om på nytt.

Precis på samma sätt som Yuxuan stått och funderat alldeles för länge på om han skulle acceptera inbjudan eller ej, dröjde det också tills han tillslut steg innanför dörren och drog igen den efter sig. Inte för att han fortfarande tvekade på om han faktiskt skulle gå in i värmen eller ej, utan för att han ville få någon typ av livstecken från Michael. Det var liksom minusgrader ute och förblev han medvetslös någon längre tid skulle han defintivt frysa ihjäl, polisen skulle komma på ett kick och sedan släpa med sig tjugotvååringen till häktet. Inte någon vidare bra idé med tanke på att fullmånen var precis runt hörnet. Han hade aldrig lyckas gå en fullmåne utan att skifta, så oddsen hade inte varit särskilt höga direkt.

Som tur var stönade idioten efter någon minut eller så, för att sedan börja kravla sig upp på benen, vilket i sin tur tillät Yuxuan att passera tröskeln och dra igen ytterdörren innan all värme hann fly sin kos fullständigt. Kinderna var alldeles illröda vid det laget av kylan och händerna darrade lätt när han hängde upp jackan på en av krokarna i hallen. Det doftade väldigt bekant i lägenheten, precis som Madison. Åh, bara faktumet att det var något han ens noterade på fick honom att vilja slå till sig själv i ansiktet. Han framstod som en stalker, vilket han kanske på sätt och vis också var, men inte medvetet! Dock verkade det inte spela någon roll hur många gånger han intalade sig själv att han inte gillade den yngre kvinnan, för han gick ändå och noterade på en massa saker han egentligen borde ha skitit fullständigt i. Typ som hennes doft då, men även hur de mörkblonda lockarna föll över ryggen på henne och hur blåa de där ögonen var. Varför kunde han inte bara lämna henne ifred? Det var ju det han själv ville, så varför var det så förbaskat svårt för?

”Ehm..varsomhelst funkar”, svarade Yuxuan och lade armarna i kors, medan ögonen flackade hejvilt. Han var mycket riktigt rädd att kolla på henne, nu när tankarna flög omkring som odjur bakom pannbenet på honom. Att säga att han skämdes var en underdrift - han hatade sig själv för att han var så undermedvetet besatt av henne. I vanliga fall hade han inte ens lagt någon större energi på just det faktumet, men nu när han stod där i hennes hall efter att ha klått upp någon strax utanför dörren, var det svårt att inte känna sig lite halvt kass. Och patetisk och allmänt hemsk. Nej, inte för att han krossat näsan på Michael, utan för att han betett sig som en best..för att inte tala om att han redan spenderat typ sex nätter i hennes trädgård. Det var obehagligt och sjukt på samma gång.

Utan att ens be om lov, stal Yuxuan påsen med de frusna ärtorna och placerade den under den bultande käken. Gud, han var så van vid smärta att han inte ens lagt märke till slaget, men såhär på efterhand värkte det något alldeles förskräckligt. Typ molande, en typ av smärta han helt enkelt inte var van vid.
”Alltså, är lite en av vin-mamma vid det här laget, så skulle inte tacka nej till ett glas eller två”, sade den äldre efter att ha lyssnat färdigt på Madisons babblande, med ett blekt leende dansandes över läpparna. Vad var klockan? Typ halv tio vid det laget. Det lämnade honom med ungefär två och en halv timme innan midnatt, när febern förmodligen skulle dra igång. Så länge han var hemma innan dess kunde det väl inte vara någon fara? Nej, det kunde det inte. Och han kunde helt klart hantera lite vin, så vad fan oroade han sig ens över?
”Har du en katt förresten?”

Åh, Michael hade definitivt blivit skrämd, det var ett som var säkert. Sedan om det skulle hålla honom borta i framtiden var fortfarande oklart, han verkade inte ha särskilt många hjärnceller att arbeta med tyvärr. Yuxuan hade med andra ord inte blivit förvånad om han kom tillbaka för att ta ut sin hämnd på Madison någon gång längre fram i tiden, men det var något de kunde oroa sig för senare. Det skulle ta minst en månad innan den där näsan ens började likna en näsa igen, så de hade ordentligt med tid. Och förhoppningsvis hjälpte det att anmäla honom, även om processen skulle ta tid och energi. Men det var värt det, värt att få bort honom från samhället så att han inte kunde göra varken Madison eller någon annan illa.

”Vitt vin funkar alldeles utmärkt”, svarade Yuxuan och rörde benen mot vardagsrummet, eller vad man nu skulle kalla det för. Sovrummet? Levnadsyta? Nåväl, stället där både soffan och sängen befann sig helt enkelt. Och dörren ut mot trädgården, där katten snart kom intravandes. Varför han ens slängt ur sig frågan till att börja med var högst oklart, då tjugotvååringen redan var mer än väl medveten om att Madison hade en katt. De hade stött på varandra några gånger och tja, Poppy, som hon tydligen hette, var inget vidare stort fan.

De mörka ögonen studerade kissemissen ett slag, innan han vände bort blicken och stirrade upp i taket istället. Han visste fortfarande inte riktigt vart han skulle rikta ögonen, så taket fick duga för stunden. Däremot lyckades han ändå notera hur Madison fick med sig både två vinglas och en flaska utan att varken snubbla eller spilla. Imponerande. Tänk om hon kunde vara lika graciös på jobbet och låta hans stackars skor vara? Tanken fick Yuxuan att frusta till, följt av en liten skakning på huvudet. Varför brydde han sig ens? Skorna var gamla och slitna, inte värda ett endaste öre. Men det handlade väl om själva principen i slutändan.

”Åh..nej, jag är inte rädd för katter”, svarade den äldre och slet äntligen bort blciken från den där lilla fläcken uppe mot den vänstra taklisten. ”Däremot brukar katter alltid ha någonting emot mig. Antar att jag luktar fel eller något”, fortsatte han med en axelryckning och sneglade bort mot den yngre kvinnan, som glidit ner i soffan vid det laget. Skulle han sätta sig bredvid henne? Eller var det smartare att sjunka ner i ett hörn typ så långt bort man kunde komma? Jo, det lät som ett perfekt alternativ. Fast nej, det skulle säkert vara framstå som konstigt, kanske till och med otrevligt..usch, vilket dilemma.

Efter många om och men i tankarna, slog tjugotvååringen sig tillslut ner en bit bort från Madison, men inte så långt att det blev stelt. Det var ett kalkylerat drag, minst sagt. Inte för nära men inte borta i hörnet heller, utan precis lagom.
”Vad tror du?” Sköt Yuxuan tillbaka när den yngre kvinnan sedan frågade om han någonsin slagit någon innan. Det var nog ganska uppenbart att han hade det, men nu var det ett bra tag sen. Kanske det var därför det tagit så extremt lång tid innan han hunnit reagera på Michaels påhopp? Mycket möjligt.
”Har aldrig varit mycket för våld, men var extremt arg på allt och alla under mitt sista år i skolan. Så då slogs jag en hel del..sedan har det väl hänt någon gång då och då”, förklarade han fortsättningsvis, efter en stunds tystnad, och sträckte sig efter ett av vinglasen. ”Är ganska bra på det, om jag ska vara helt ärlig.” Yuxuan smuttade lite på den söta, sträva vätskan, innan han vände de mörka ögonen mot Madison istället. Farliga grejer det där. ”Du då? Har du slagit någon innan?”

”Jag vet faktiskt inte”, svarade Yuxuan och ryckte på axlarna, innan han smuttade försiktigt på det vita vinet igen. ”Eller alltså..mina föräldrar stack, vilket definitivt inte gjorde saken bättre”, fortsatte han och vände de mörka ögonen bort mot ett av de stora fönstren istället. ”Antar att sånt fuckar ganska mycket med ens huvud, även om man kanske inte själv vill inse det.” Tjugotvååringen lutade sig tillbaka mot den mjuka soffan och tog ytterligare några klunkar av den sträva, söta drycken. Det sög, missta honom inte, men han hade helt förträngt allt det där. Hur hans mamma gråtit både dag och natt i över en vecka, hur hans pappa slängt ut honom på gatan med trettio pund och ett ombyte kläder..hur de lämnat hans två yngre syskon två månader senare. Fick han någonsin syn på någon av dem igen hade han gladeligen gengäldat tjänsten, stulit deras liv och slängt dem i en hög med koskit. Bokstavligen. Han hatade dem, så jävla mycket.

Yuxuan ställde ifrån sig vinglaset och drog på munnen. Det var absolut ingen fara att Madison frågat, var man nyfiken av sig så var man. Han kunde ju också vara en fena på att lägga näsan i blöt, eller vad man nu skulle kalla det för.
”Du har rätt, du är väldigt nyfiken”, konstaterade han och korsade armarna över bröstkorgen. ”Men jag kan inte säga någonting om det, för har en tendens att vara det jag också”, berättade han därefter och frustade till, medan ögonen strök sig över det stora fönstret. Det snöade fortfarande därute, vilket irriterade honom en gnutta. Hade han inte behövt bege sig ut igen hade det naturligtvis inte spelat någon roll, men nu skulle han behöva bana väg genom den tjocka snön, med en käke som bultade och ett öga som förr eller senare skulle svullna upp. Nu skulle det försvinna på ett kick efter morgondagens natt, men ändå. Han skulle ändå behöva visa sig framför både Zhìyuan och Weimin med en blåtira, och minst en av dem skulle ha frågor. Störande frågor.

Sakta men säkert gled blicken tillbaka mot Madison. Gud, han kunde fortfarande inte kolla på henne ordentligt.
”Vet inte varför, men skulle väldigt gärna vilja se dig slå någon”, svarade den äldre med ett litet skratt och drog en hand genom det mörka håret. ”Inte för att jag inte tror att du kan leverera ett bra slag, det är bara lite svårt att föreställa sig..du är så kort och nätt liksom”, försökte han därefter förklara och himlade med ögonen åt sig själv. Samtidigt var det väl minst lika svårt att föreställa sig Yuxuan leverera några vidare kraftfullt slag. Nu var han förvisso lång, men ansiktet var oskyldigt och ungdomligt, han hade världens sämsta syn och bar mer eller mindre alltid bylsiga överdelar, så man kunde inte direkt få sig en uppfattning om hur han var byggd. Vem visste liksom, kanske Madison var en bodybuilder i hemlighet?

”Grejen är att de inte ens var rövhål, de bara..drog”, mumlade Yuxuan och pillade lite med sina egna fingrar, böjde och rätade ut dem gång på gång tills det blev tråkigt. ”Nu gör det dem förvisso till rövhål, men det var inte direkt som att de slog oss eller så”, fortsatte han och sneglade mot vinglaset. Det var nog bäst att ta det lugnt med drickandet, något han insett efter att ha hällt i sig ungefär hälften av innehållet. Han var redan på tok för uppe i varv och blev han ens aningen rund under fötterna skulle det nog sluta i katastrof. Men så länge han tog det lugnt och sansat var det ingen fara, det var han helt övertygad om. Hm, okej, relativt övertygad om. Måttligt övertygad om. Jösses.
”Det är tråkigt, att du kan relatera alltså”, sade den äldre och fortsatte leka med sina egna fingrar. Satt han och kollade på händerna betydde det liksom att ögonen hade någonstans att befinna sig, någon annanstans än på Madison, som satt någon halvmeter bort.

Tja, egentligen var Yuxuan kanske inte så nyfiken av sig, men någon gång ibland kunde han mycket riktigt vara det. Nu var det sällan han agerade på sin nyfikenhet genom att slänga ur sig en massa frågor eller liknande, men ändå. Han kunde åtminstone halvt relatera.
”Vi har väl ändå fler saker gemensamt? Jag menar, vi jobbar på samma ställe, det är väl ändå något vi har gemensamt?” Undrade tjugotvååringen och skakade sedan på huvudet åt sig själv. Gud, ibland hade det nog varit bättre om han haft förmågan att hålla munnen stängd, att inte sitta och slänga ur sig en massa irrelevanta saker som bara var till för att fylla tystnaden. Höll han på ritkigt på att förvandlas till din yngre bror? För det kändes verkligen som det, och det skrämde honom. Zhìyuan var en enda stor röra, även om han var ganska duktig på att snacka och bete sig någorlunda normalt. Kanske lite speedat och knäppt, men han plockade i alla fall upp sociala signaler betydligt bättre än storebrodern. Fast det kvittade, för han var ju i grund och botten extremt skum.

”Vadå? Jag sa aldrig att du inte kunde slå någon, jag påpekade bara att det är svårt att föreställa sig..och du är visst kort och bara allmänt liten. Skulle säkert kunde lyfta dig med en arm utan problem”, knorrade den äldre och sjönk längre ner i soffan, med underläppen putandes och de mörka ögonen nu fästa på vinglaset istället. ”På riktigt? De var ganska spot on med både mig och Zhìyuan, även om jag är något längre än hundranittio. Hur lång kan du vara egentligen? Typ hundra..sextio? Strax under?” Frågade han därpå, plötsligt nyfiken. Jodå, ibland kunde han som sagt vara rätt nyfiken av sig och den enda anledningen till att det var uppenbart där och då berodde förmodligen på vinet, och kanske faktumet att han var genuint intresserad av Madison. Dumma Madison.

Yuxuan drog en aning på munnen och plockade upp vinglaset, innan han smuttade försiktigt på den ljusa drycken. Han förstod precis vad hon menade och med tanke på hur förbaskat lång och välbyggd han var under sina bylsiga kläder, var det nog bara bra att han såg oskyldig ut.
”Jag lovar, jag är långt ifrån oskyldig”, sade han med ett litet skratt och höll upp glaset mitt framför nosen, bara för att ha något att fixera blicken på. ”Vet inte om det är bra eller dåligt..skulle nog hellre vara helt oskyldig, livet hade varit så mycket lättare då.”

Jo, Madison hade ju rätt. Bara faktumet att föräldrarna mer eller mindre kastat bort sina tre barn gjorde dem definitivt till rövhål. Sedan fanns det någon liten del av honom som förstod, förstod att de inte ville varken se eller höra vad deras två äldsta sönder genomgick, men ändå. Det var ändå fel, så grymt fel. För hade de verkligen älskat dem hade de stannat och försökt hjälpa dem genom det hela, inte lagt benen på ryggen och bokstavligen flytt landet. Hah, bara faktumet att de lämnat Yuxuan helt ensam i drygt två veckor innan den där första förvandlingen var ju bara sjukt, speciellt såhär på efterhand. De hade inte slängt ut honom direkt, men han hade känt sig allt annat än välkommen och älskad. Snarare som en börda, eller något äckligt de helst ville bli av med.
”Usch, han låter som en riktigt hemsk man..tror egentligen inte att jag har något att klaga över, inte när man hör vad andra gått igenom”, svarade tjugotvååringen med en grimas. Nej, han hade inte det, inte egentligen. Här satt han och tyckte synd om sig själv medan Madison blivit misshandlad av sin egen pappa, så vad fan tänkte han med? Sin ärthjärna?
”Jag beklagar att ni behövde genomgå något sånt, det måste ha varit så svårt och jobbigt och..läskigt? Att inte kunna lita på den person som borde ta hand om en och beskydda en..kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit”, fortsatte han tyst efter ett slag och började leka med vinglaset istället. Såja, fokusera på något annat, duktig.

De hade ju det, en hel del gemensamt alltså. Sedan verkade de ha helt olika livserfarenheter under bältet, men på någon nivå kunde de nog ändå relatera en hel del till varandra, om de nu faktiskt höll en ordentlig konversation sinsemellan. Och de gjorde de ju nu, samtalade lugnt och sansat, även om Yuxuan uppenbarligen inte kunde kolla på Madison ordentligt.
”Jag antar det..konstigt att vi inte lagt märke till det innan, men kan ha någonting att göra med att vi aldrig haft en ordentlig konversation förrän nu”, sade den äldre med ett litet skratt och spann runt vinglaset mellan fingrar. Därefter blev kinderna genast röda. Så hon hade alltså lagt märke till att han inte kunde kolla på henne? För det var ju inte så att han inte ville kolla på henne, det kändes bara fel. Faktumet att han rivit upp hennes rabatter spökade fortfarande i bakhuvudet och gjorde honom allmänt obekväm. Förmodligen var det väl uppenbart också, att han var sådär smått besvärad.
”Du ser inte hemsk ut!” Protesterade tjugotvååringen, som hemskt gärna ville sjunka ner genom golvet där och då. Varför hade hon varit tvungen att ta upp just det? Och varför brydde hon sig ens? Den enda anledningen till att hon ens bjudit in honom var för att han gjort narr av hennes patetiska ex, så varför spelade det någon roll om han kollade på henne eller inte?
”Jag är bara..uh, jag har svårt för ögonkontakt”, förklarade han fortsättningsvis och grimaserade återigen. Urk.

”Ska vi slå vad eller?” Undrade Yuxuan och höjde på ett ögonbryn, den här gången med ögonen riktade mot Madison. Dunk. Fint, nu kunde han göra sina egna hjärtslag också, och allt var hennes fel. Det här var anledningen till varför han så desperat hade undvikit hennes blick den senaste timmen eller så, för att det kändes så pirrigt och fel på samma gång - nästan lite bisarrt.
”Nej, alltså vi skulle båda bli någonstans runt hundranittio..skulle se så fel ut om jag bara var hundrasjuttio.” Gud ja, det hade sett helt knäppt ut. På Zhìyuan också för den delen.
”Varför har jag en känsla att du är något kortare än hundrasextio? Kanske typ hundrafemtionio eller kanske åtta..har jag rätt?”

Intressant? Varför skulle det vara intressant? Yuxuan slängde ur sig ytterligare en grimas och tog några klunkar av det vita vinet, med ögonen fästa på foten som drogs tillbaka. Var det typ farligt att ha den för nära eller?
”Varför är det intressant?” Tjugotvååringen sneglade som hastigast mot Madison och gnagde sig själv löst i underläppen.

Kanske, kanske inte. Det där var lite av ett dilemma för Yuxuan, då det alltid fanns folk som hade det värre än honom själv. Men samtidigt betydde väl ändå inte det att det han själv gick igenom var en dans på rosor? Nej, det gjorde det inte. För det fanns alltid någon som hade det svårare i livet, det var ett faktum, men det betydde inte att hans eget liv inte var ett helvete. Äsch, han orkade inte ens tänka på det där, det fick honom ärligt talat bara må dåligt och började han spinna iväg i de där banorna, då skulle han inte kunna sova på en vecka eller två.
”Hm? Åh, jo..jag har två yngre bröder”, berättade tjugotvååringen med ett blekt leende dansandes över läpparna. ”Zhìyuan är två år yngre och Weimin fem, men det känns alltid som om Zhìyuan skulle vara yngre, han är katastrofalt irriterande”, fortsatte han med ett nästintill uppgivet skratt och skakade lätt på huvudet. ”Hur många syskon har du?” Fingrarna fortsatte att pilla med det släta vinglaset, som inte direkt tillät honom att pilla med det överhuvudtaget. Allt han kunde göra var att dra fingrarna över den släta ytan och låtsas som om det vore extremt intressant. Det var det inte, men han satt hellre och var fixerad på ett glas än att stirra hål på Madison.

Just nu har jag ingenting emot dig. Orden fick leendet på den äldres läppar att växa sig en gnutta större. Varför? För att han undrade vad hon skulle tycka om hon visste att han röjt omkring som en smärre galning utanför den där altandörren ett pinsamt stort antal gånger. Sedan hade han även lyckats skrämma livet ur hennes stackars katt en gång för mycket, någonting han inte direkt var stolt över. Inte för att han var stolt över att han förstört hennes blommor och buskar heller, men men. Gjort var gjort och kände han sig själv skulle han säkert göra om det. Som om det skulle få hennes uppmärksamhet eller något. Fan, hade han inte hennes uppmärksamhet nu liksom? Gud, vad var det för fel på honom, ärligt talat alltså.
”Detsamma, eller vad man nu ska säga”, svarade Yuxuan och smuttade ännu en gång på vinet, som började ta slut. Kanske var dags att sakta ner lite på tempot? Inte för att han blev full särskilt lätt, men han hade en tendens att bli lullig ganska så enkelt.

De mörka ögonen gled långsamt mot Madison igen, nästan skrajset. Jaså, hon tänkte inte tvinga honom att ha ögonkontakt med henne? Så bra då.
”Jag vet redan att du slänger ur dig saker utan att tänka dig för..känner igen mönstret, du är precis som min yngre bror. Skillnaden är att det han slänger ur sig ofta är extremt bisarrt, vilket ditt rabblande inte brukar vara. Skumt kanske, men inte hjärncellsdödande”, sade Yuxuan med ett skratt och lät huvudet falla lätt på sned. Alltså hon var ju väldigt trevlig att kolla på, det kunde han knappast förneka. Problemet var att det kändes fel att kolla på henne, typ som om han begick någon form av brott - vilket han uppenbarligen inte gjorde.

”Du tror inte att jag vågar?” Upprepade tjugotvååringen och höjde ett av sina egna ögonbryn. ”Okej, visst”, fortsatte han kort därpå, innan han ställde ifrån sig det nu tomma vinglaset och kom upp på benen. ”Om jag har rätt, vilket jag vet att jag har, får du..hm, städa kaféet på måndag? Om du har rätt, vilket jag är helt övertygad om att du inte har, städar jag butiken. Okej? Deal?” Yuxuan höll ut en av armarna och nickade mot Madison. ”Go for it. Då kan du lära dig något mer intressant om mig, vilket du tydligen verkar tycka är fascinerande eller något.”

En tvillingbror och en storebror? Gud vad skönt att vara ett av de yngre syskonen, för det sög verkligen att vara äldst. Åtminstone i Yuxuans fall, som fått allt ansvar och lite till slängt över axlarna. Det var tungt att gå omkring och bära på, ordentligt tungt. Några gånger hade han faktiskt nästan gett upp, även om han inte ville medge det för varken sig själv eller någon annan. Men det hade liksom varit svårt att tänka positiva tankar när han själv var en enda stor röra av päls och tänder, samtidigt som han skulle ta hand om både Zhìyuan och Weimin. Plus att de hade bott i en pytteliten etta och knappt haft mat på bordet. Hur många gånger hade de inte till och med gått utan mat? Fått elen avstängd för att räkningarna inte kunde betalas? Precis där i början hade de också blivit utslängda, även om det lyckligtvis varit under sommaren. Men ändå, och det hade dröjt några veckor innan den äldsta brodern fått napp på ett nytt boende, som var ännu mindre och sunkigare än det första. En stor omställning från att bo i Londons finaste kvarter, och det var en underdrift. Föräldrarna hade nämligen haft det ganska så gott ställt, vilket inte gjort någonting enklare. Inte för att någon av dem förväntat sig att fortsätta leva på det där sättet resten av livet, men det hade tagit stopp så väldigt abrupt.

”Tro mig, du vill inte träffa Zhìyuan. Han är varenda människas värsta mardröm..plus att han bits. Stal en bit skinka från honom för några dagar sen och fick nästan fingret avbitet”, berättade Yuxuan och rös till. Nu var Zhìyuan kanske inte det trevligaste samtalsämnet, men han var ändå betydligt roligare att tänka på än hur livssituationen varit några år tillbaka. Usch och fy, bort med de tankarna nu.
”Tvivlar ärligt talat på att de kan ha förlorat någon större mängd hjärnceller. Du är otroligt irriterande ibalnd, Madison, men du är varken dum eller korkad. Zhìyuan? Han är både och, och lite utöver det. Och jag säger det inte ens för att vara elak, han är bara byggd på det sättet. Däremot är han bra på andra saker, så helt värdelös är han faktiskt inte, även om jag har en tendens att få honom att verka som det”, babblade tjugotvååringen och grimaserade åt sig själv. Stod han på ritkigt och försvarade sin lillebror över något han själv sagt framför en person som förmodligen inte brydde sig ett smack? Jo, uppenbarligen så gjorde han det och det bevisade bara hur otroligt taktlös han var.

Som tur var hade den äldre av de två annat att tänka på i den stunden, när även Madison kom upp på benen och ställde ifrån sig vinglaset. Det var lusigt egentligen, att han aldrig riktigt lagt märke till hur kort hon var. De stod ju bredvid varandra dag ut och dag in på kaféet, bakom disken, men han hade ändå aldrig noterat den massiva längdskillnaden.
”Wow, en kaffe på köpet? Det är inte så att du bara kan hälla upp det ur bryggaren eller så, med tanke på att jag inte gillar mjölk”, påpekade Yuxuan och himlade med ögonen. ”Hur lyfter man ens en person med en arm? Skopar upp dem under armen? Det är så jag brukar göra med mina bröder men det bevisar ju inte direkt något”, fortsatte han mumlandes, mest för sig själv medan tänderna gnagde i underläppen. ”Kanske såhär?” Han greppade tag om en av Madisons handleder och förde armen längre och längre upp tills hennes tår inte ens snuddade vid golvet. ”Inte så vackert direkt, men tror helt klart att det bevisar att du är skyldig mig en exemplarisk städning”, konstaterade han och släppte försiktigt ner henne igen, utan att visa på någon form av utmattning. Som sagt, han var betydligt starkare än han såg ut, något som förmodligen hade en del att göra med de hundratals förhandlingarna han genomgått. Musklerna var ganska tåliga vid det laget, eller vad man nu skulle kalla dem för. Hur som helst, point proven. Fan, han borde ha bett om pengar istället eller något.