Deep waters [PRS]

Jo, men även om de nu skulle komma ut någon gång fanns den där gnagande känslan i magen fortfarande kvar. Tänk vad mycket av livet han skulle missa, tänk hur alla hans planer som varit påväg att bli till verklighet plötligt lagts på is. Det gjorde ärligt talat ont och tjugotvååringen fick en klump i halsen. Han skulle säkert sitta där i fyra, fem, kanske till och med sex år och inte göra ett smack. Fan, allt han ville var ju bara att återvända hem, att få andas den luft han andats när han var liten, att få äta den mat han saknade så förfärligt. Men det gick inte nu, hur nära han än varit att nå den drömmen. För nu satt han fast på den här jävla anstalten och skulle varken komma framåt eller bakåt även om han försökte. Och det tänkte han inte göra, försöka alltså. Han hade redan bevittnat all säkerhet som fanns inom anstalten - och runt den. Att försöka fly var bara dumt, något som aldrig skulle lyckas.
”Det är lite svårt att se det från den ljusa sidan när man själv precis har påbörjat sin..resa”, påpekade Seyeon och klättrade upp i sängen, där han med vissa svårigheter började bädda. Han var väldigt noga med att stoppa ner kanterna på underlakanet ordentligt, så att han fick en slät yta att sova på. För om det var något han avskydde så var det att sova på en ojämn yta med en massa veck och skit. Nej, han klarade inte riktigt av det.

Tjugotvååringen stannade upp med sitt bäddande, med täcket i händerna samtidigt som han satt på knä. Skulle man alltså skaffa sig kontakter? Eller rättare sagt vänner? En grimas strök sig genast över ansiktet på honom och han återgick till att fixa med sängen. Han hade inga planer på att socialisera sig med de andra patienterna, det låg liksom inte i hans natur.
”Vi får väl se”, mumlade Seyeon efter en lång stunds tystnad och klättrade ner från sängen, nu när han ändå var klar med sitt bäddande.
”För mig har det i alla fall hjälpt sjukt mycket att skaffa lite vänner”, inflikade Mia som fortsatte pilla med Scarletts blonda, nästan vita, lockar. ”Man känner sig mindre ensam och kan prata med folk som kan relatera till en”, fortsatte hon och kikade nyfiket mot Seyeon, som mest såg ut som om han ville sjunka genom golvet vid det laget.
”Grejen är att jag inte är någe vidare bra på att prata med folk. Mina syskon brukade kalla mig socialt inkapabel”, berättade tjugotvååringen, som genast ångrade att han delat med sig av den informationen. För de behövde ju inte veta att han hade syskon som tyckte att hans sociala färdigheter var absolut ruttna. Nu hade han inte träffat sina syskon på flera år, men ändå.

Det verkade som om Noah inte riktigt visste vad han skulle göra med dig själv, vilket Seyeon kunde relatera till. Han var hemskt okomfortabel med hela situationen han för stunden befann sig i och hade inte den blekaste om vart han skulle ta vägen. Det fanns liksom inget städande att fly till längre - han hade redan rengjort skrivbordet, plockat upp sina grejer och bäddat sängen, så det fanns inget med att göra. Golvet såg hyfsat rent ut och han förstod snart varför, när en robotdammsugare plötsligt gled in över tröskeln och började rengöra golvet de fyra patienterna befann sig på. Eller två av dem i alla fall, då Scarlett och Mia stod och hängde strax utanför dörren. Jösses, hade han redan gått och lärt sig deras namn? Tjugotvååringen kvävde en suck och masserade lätt tinningarna. Huvudvärken började långsamt krypa över honom och han visste att den bara skulle bli värre och värre tills fullmånen var över. Påtal om det där, vart skulle han vistas under den? För som han själv förstått det blev han väldigt aggressiv när det bleka ljuset sken ner över jorden och han hade ingen lust att göra någon illa bara för att han kände sig trängd och osäker, vilket han gjorde. Det kanske var en fråga som var värd att ställa, men samtidigt kändes det en gnutta pinsamt. Varför visste han inte riktigt, men det bara gjorde det. Kanske för att han avskydde hur lite kontroll han hade över sig själv och skämdes över det? Jo, det var en trolig anledning till det hela.

Uppmärksamheten drogs snart till Scarlett istället och de mörka ögonen betraktade henne stillsamt, för att inte tala om en aning skyggt. Okej, kanske hans tid på anstalten inte skulle vara helt bortkastad. Nu hade han inga planer på att lära sig något nytt språk då han redan talade två och var nöjd med det, men kanske han kunde slipa på en del kunskaper inom ämnen han inte hade jättebra koll på, typ som litteratur och filosofi? Det var i alla fall någon form av plan, helt klart bättre än ingenting.
”Jag kanske kan försöka öva upp mina sociala färdigheter på något sätt”, mumlade Seyeon och sneglade sedan mot Noah. Jaså, hans matematikkunskaper var medelmåttiga? Det var kanske något som tjugotvååringen kunde hjälpa till med.
”Inte för att jag är någon expert eller så, men om du vill bli bättre än medelmåttig kanske jag kan stå till tjänst”, sade han och pillade lite med sina fingrar. Om de ändå skulle bo tillsammans i vad som skulle kunna komma att bli år, var det väl lika bra om de kunde försöka komma överens, eller?
”Åh, då kan du få hjälpa mig också!” Pep Mia, som lydigt lät sitt hår bli flätat. ”Jag suger på matte”, fortsatte hon och grimaserade lätt.

Seyeon lät blicken glida över mot Scarlett igen och han ryckte på axlarna. Hon sa säkert sådär bara för att vara snäll, eller hur? För han tyckte absolut inte att han visade sig vara något vidare på att socialisera sig där och då. Helt ärligt så stakade hans of fram med nöd och näppe, och knappt ens det.
”Tack, antar jag”, mumlade tjugotvååringen och vände ner blicken mot golvet istället. ”Men det känns inte direkt som det”, fortsatte han tyst och började gnaga sig själv i underläppen.

Det verkar lite som att Seyeon undvikit att kolla på dem, det känns åtminstone lite konstigt när han tillslut lägger ögonen på Scarlett. Hon tycker fortfarande att hans ögon ser varma och välkomnande ut, precis som hon tyckt när de först stött på varandra. Nu hade hon tyckt att han verkar lite kylig, men som sagt, det har hon full förståelse för. Ett leende stryker sig över läpparna medan blicken glider över hans ansikte. Hon är helt ärligt rätt nyfiken på honom, men hon vill inte tränga sig på. Därför tvingar hon bort blicken och vänder den mot Noah.
”Du får gärna öva på oss, om och när du känner för det.” Säger hon och skiner nästan upp när Seyeon sedan erbjuder Noah hjälp med matten. Se där, det är redan ett steg på vägen. Scarlett har lust att påpeka det, men som sagt, hon vill inte vara för på. Det verkar även som att hennes vän också skiner upp av erbjudandet och nickar.
”Gärna, tar emot all hjälp jag kan få.” Om Scarlett ska vara ärlig så har hon också lite problem med matten. Det är ett ämne som hon alltid har varit dålig på, men samtidigt så är det så att hon nästan är dålig på alla ämnen. Hon gick inte i skolan, men språk är något som hon finner intressant och hon vill gärna lära sig fler. Än så länge har hon bara nuddat europeiska språk, kanske hon borde lära sig något nytt. Hur som helst, hon vill inte lägga för mycket på Seyeon, om han ska hjälpa alla tre så blir det ju väldigt mycket att göra.. men kanske det är något han vill göra, vem vet.

Okej, så Scarletts kommentar hade antagligen bara uppfattats som ett sätt att vara snäll på. Hon skakar lite på huvudet och masserar sina tinningar. Hon möter än en gång Seyeons blick och sätter ihop Mias andra fläta. Ögonbrynen rynkar ihop sig när han säger tack för det hon sagt, det känns lite konstigt. Uppenbarligen tror han inte riktigt på det hon nyss sagt, men hon hade varit fullt ärlig.
”Äsch..Varför tackar du för det?” Undrar hon och skakar på huvudet. Efter att ha blivit klar med Mias två flätor så börjar hon fläta sitt egna, långa hår. ”Du erbjöd nyss dig själv att hjälpa till med matten, eller hur? Det låter inte som någon som är helt socialt inkapabel. Men jag känner inte dig.. så du vet såklart bättre än mig.” Rabblar hon och blir aningen rosig om kinderna. I hennes ögon så verkar inte Seyeon vara socialt inkapabel, men vad vet hon? Hon har känt honom i en halvtimme och kan inte direkt säga någonting om det. Åh, hon förstår inte varför hon bara pratar på. Så himla konstigt.

Det kändes nästan fel att öva på en grupp personer han varken kände eller litade på. Å andra sidan fanns det väl egentligen inte en endaste varelse här i världen han varken kände ordentligt eller litade fullständigt på, så varför har det ens tvunget att vara ett kriterium? Vem visste, i slutändan kanske den här gruppen med människor, eller vad de nu kunde tänkas vara, bli just den där tryggheten han i själva verket gick och suktade efter. För Seyeon hade aldrig riktigt känt sig trygg oavsett i vilken situation han befunnit sig i, varesig han varit hemma med föräldrarna och syskonen eller ute på gatorna. Det hade alltid, oavsett, känts otryggt på ett eller annat sätt.
”Jag kan alltid försöka”, konstaterade tjugotvååringen och log ett ytterst blekt, men ändå tydligt, leende. Därefter vände han de mörka ögonen mot Noah, med samma bleka leende strykandes över läpparna. Det här kanske inte skulle bli så pass illa som han hade tänkt sig, den andre verkade ändå hyfsat trevlig trots allt.
”Inte för att jag är den bästa läraren eller så, men jag ska göra mitt bästa”, sade han allvarligt och nickade för sig själv. Även om han själv var lite av ett matte geni betydde det inte att han var något vidare på att lära ut, men han skulle absolut ge det ett försök.

”Vadå? Ska man inte tacka när man får en komplimang?” Undrade Seyeon oförståendes och betraktade Scarlett medan hon satte ihop Mias andra fläta, något som fick den sistnämnde att se väldigt gullig ut. Men det var förmodligen ingenting i jämförelse med hur söt Scarlett skulle vara i ett par flätor. Vänta nu, va? Vad var det riktigt han gick och tänkte? Fy skäms.
”Jo, det gjorde jag ju”, svarade tjugotvååringen därefter och kliade sig själv löst i nacken. ”Men det var bara för att ni sa att det är bäst om man skaffar sig lite vänner och tja, ni verkar vara bra kandidater”, fortsatte han ärligt och ryckte på axlarna. Varför var den blonda kvinnan helt plötsligt rosig om kinderna? Vad han visste hade hon inte gjort bort sig eller så, då vad kunde det bero på? Mycket intressant. Bara för att han noterat på det där började hans egna kinder hetta till. Vad i all världens namn, varför blev han röd om kinderna bara för att Scarlett var det? Det var inte precis som om de var psykiskt kopplade till varandra, så vad i helskotta.
Seyeon vände sig om mot skrivbordet och började flytta runt på grejerna han ställt upp innan, i ett tappert försök att dölja rodnaden som krupit fram. Vad. I. Helvete?

Det där bleka leendet säger inte särskilt mycket, men Scarlett blir glad över att se det. För även om det inte är något stort leende så verkar det vara ett genuint. Hon känner mycket för Seyeons situation, om det är någonting hon vill just nu så är det att underlätta för honom. Egentligen vet hon inte direkt varför hon bryr sig så mycket, oftast så orkar hon inte riktigt lägga så mycket energi på nyanlända patienter, med tanke på att det är så många. Men nu gör hon det. Av någon anledning så känner hon att hon fått lite av ett mål, hon ska försöka få det där bleka leendet att bli större och tydligare. Det ska självklart vara ett genuint leende. Nu har hon ingen aning om hur hon ska kunna få det att hända, men hon ska lyckas med det, så småningom.
”Kan inte direkt säga att jag är den bästa eleven heller, men ska också göra mitt bästa,” svarar Noah och lutar sig mot väggen vid hans säng. Även om det verkat som att de två männen skiljer sig väldigt mycket ifrån varandra, så verkar det som att de kan komma bra överens. Det gör Scarlett lättnad. Mycket för att hennes bästa vän ska må bra, men också för att det ska underlätta för Seyeon under hans period där på anstalten. När den tjugoåriga kvinnan blir klar med Mias två flätor så börjar hon göra sina egna. Hon är riktigt duktig på det där, hon har nog suttit flera timmar och lärt sig göra olika hårstilar. Det finns liksom mycket tid att spendera på anstalten och inte så mycket att göra, så hon lägger sin tid på lite vad som helst. Scarlett gillar att leka med sitt hår, men också med andras. Mias flätor hade blivit väldigt fina även om hon mest gjort det för att hålla fingrarna igång. Det är därför hon fortsätter med sitt egna hår, för att hålla fingrarna igång. Hon blir rastlös väldigt lätt och vill alltid göra någonting med fingrarna, och att pilla med sitt egna eller andras hår är alltid rätt rogivande.

Jo, det är klart.. så här i efterhand kanske det varit förståeligt att Seyeon sa tack för den där komplimangen, men hon själv tyckte inte att han behövt det. Scarlett hade bara sagt vad hon tycker, och det är ofta hon gör det. Hon har inte riktigt tänkt på det, men hennes blick har varit fäst på Seyeon en liten stund nu och hon tvingar genast bort den. Det är konstigt, av någon anledning så dras hennes ögon till honom, som magneter.
”Vi är utmärkta kandidater, om jag får säga det själv.” Bekräftar hon och sätter fast den första flätan. Det går rätt snabbt att fläta håret, det sker liksom automatiskt vid det här laget trots att det är så långt. Noah låter blicken glida mellan Scarlett och Seyeon under tystnad, han noterar hur de bägge två rodnar av någon outgrundlig anledning. Det får det att göra lite ont i bröstkorgen på honom och han bestämmer sig för att avbryta det hela.
”Så, ska vi ge dig en rundtur?” Undrar han med ett magert leende. Även Scarlett hade noterat att Seyeons kinder varit rosiga innan han vänt sig om och hon finner sig själv undra varför. Av någon anledning skulle hon vilja sitta och konversera själv med Seyeon, men det skulle bara kännas konstigt just nu. Efter en kort stund blir hon även klar med den andra flätan, det blev två utvakade flätor.