Boken - Från min värld till din

Oh detta kapitlet blir lite kortare. Det har gått segt att skriva just nu men världens finaste Avis Fortunae Har varit stöttande de senaste tagarna och kommit med hjälp. Love u girl! [b]♥[/b]




Kapitel 4



Juniper kunde inte förstå vad som hade hänt och kved till av mannens grepp om henne. Han tvingade ner henne på knäna.
”Angus, du stal boken från det heliga biblioteket. Vad har du att säga för ditt försvar?” Mannen som satt på tronen reste sig och började gå ner för trappan. Juniper hade svårt att se i det här ljuset och hon vred sig. Men hon kände bara att mannens grepp hårdnade och hon slutade snart att kämpa emot.

”Nå?” Mannens röst var len, när närmade han sig Angus och Juniper. Än så länge hade han inte lagt märke till henne eller så hade han bestämt sig för att inte göra det.
”Du är en mördare!” Angus fräste till och försökte slita sig loss men mannen höll ett hårt grepp om hans armar.
Mannen skrattade till. Nu verkade han lägga märke till Juniper och vände sig.
Som ett slag i huvudet kunde hon nu förstå vad mannen sa.
”Och vem har vi här?” Han böjde sig över henne och greppade tag om hennes käke för att vrida hennes ansikte så de såg på varandra.
”De kallas människor ers höghet.” Sarahmahs röst kom till höger från henne men mannen sa inget.
Juniper kunde nu se mannen framför sig. Kanske tjugofem eller lite äldre. Ögonen var onaturligt blå som det nästan lös om dem. Håret var lika svart som den mörkaste natten.
Han tittade ner på henne och en rynka spred sig i hans ansikte.
”Vad i hela?” Han släppte taget om hennes haka och drog ner hennes blus så märket blottades.
”Har ni boken?” Hans röst var kall och han rätade på sig för att sedan vända sig mot kvinnan han kallat Sarahmah.
”Jag har den här ers höghet.” Sarahmah gick fram och räckte över boken till mannen. Han tog emot den och drog av tyget. När han inspekterat boken så lyfte han huvudet med en ilsken blick och vände sig mot Angus.
”Förklara dig genast!” Röt han och kastade boken i det hårda stengolvet. Angus skakade på huvudet innan han vände sin blick mot Juniper.
”Jag vet inte vad som har hänt. Jag vet verkligen inte.” Sa han innan han sänkte blicken. Mannen vände sig till Juniper.
”Dra upp henne.” Beordrade han vakten och snart stod Juniper på fötterna.
”Du kan även släppa henne. Hon kommer inte göra något.” Sa han och vakten släppte taget om Juniper innan han tog några steg tillbaka. Juniper vände blicken mot Angus men kände snart järngreppet om sin haka och huvudet vreds tillbaka så hon såg in i mannens isande ögon.
”Vem är du och varför har du symbolen på dig?” Sa han och tog ett hårdare tag om hennes haka.
”Jag heter Juniper Wood och jag vet inte varför heller.” Hon hade svårt att tala och mannen släppte taget om hennes haka. Snabbt tog hon sig om hakan och tog ett steg tillbaka för att ta sig undan mannen.
”Ta henne och förrädaren till fängelsehålorna. Vi ska nog gå till botten av det här.” Mannen vände sig om och gick tillbaka till tronen.


”Trevlig vistelse.” En av vakterna skrattade när han knuffade in Juniper i cellen innan han slog igen den tjocka dörren och låste. En annan vakt hade gjort det samma med Angus och snart var de båda ensamma. De hade tagit hennes jacka samt skor och hon huttrade till av kylan.
”Åh jag är så hemskt ledsen Juniper.” Angus röst var svag när han såg på henne genom dörrens hål och han skakade sorgset på huvudet.
Jag kanske ska förklara saker och ting. Du är säkert förvirrad...” Han drog en suck och sjönk ner på det hårda golvet. Hur skulle han börja och HUR skulle han göra det? Angus drog ner fuktig luft i lungorna och började berätta.
”Först måste jag säga att vi inte är det som du skulle kalla hemma. Vi är i en magisk värld som kallas Malletite och för många hundra år sedan fann man en mystisk bok som ingen visste vart den kom ifrån eller vem som hade skrivit den. Men texten som var skriven talade om hur stjärnorna hade varit och skulle vandra i eoner. Det talades även mycket annat, för mycket att ta upp just nu. Boken blev därav en helig bok eftersom om den hamnade i fel händer kunde det skapa krig. Fram för till tre månader sedan hade vi en mycket vänlig och älskvärd kung som alla älskade. Hans son, prins Cedric tog över kronan och tronen. Nya lagar sattes igång och genast blev det mycket värre för alla so m inte stod honom nära. Han gav vakterna full kontroll över att hålla i lagen och bestraffa hur de kände var ett lämpligt straff.” Angus avslutade och tog sig upp på ostadiga ben. Han placerade sin ena hand mot dörren innan han fortsatte.
”Jag var en av de som bevarade boken och jag såg att texten hade blivit mörkare. Det stod om krig och undergång. Vi fasade för det värsta, så vi bestämde oss att någon av oss skulle fly och ta boken med oss. Det blev min uppgift för att rädda boken och kanske hitta en lösning. Men det slutade inte där. Kapten Sarahmah jagade mig och jag ramlade ner för ett stup. Boken förflyttade mig till din värld och sedan dess har jag levt där. Jag har hållit mig undan i över tvåhundra år trodde jag.”
Han slöt sakta ögonen innan han släppte taget om dörren och tog ett steg tillbaka.
”Då och då kollade jag till boken och allt verkade bra.”
Angus lade handen mot sitt hjärta.
”Med hjälp av boken kunde jag få tillgång av den magi som existerar i den här världen. Jag gjorde min kropp ung och stark flera gånger om. Men en dag kom du in med ett hjärta som kunde mättas av böcker och jag kände magin komma från källaren där boken var gömd.” Med en suck drog han genom håret innan han började vanka i den lilla cellen.
”Det var bara från några dagar senare som jag började fasa för mitt liv. Bilden du visade sa mig allt även om för en människa visade inget. Jag kunde se magin från bilden. Magi som bara finns här. Då visste jag att de hade hittat mig och snart skulle de även hitta mig samt boken.” Juniper kände sig knäsvag men höll sig uppe genom hålla sig i dörren.
”Angus jag tror jag börjar förstå...” Började hon men han avbröt henne.
”Det var ingen slump att jag gav dig en arbetsplats när du sökte Juniper. Nu ser jag hur dumt det var från min sida” Han tog en paus för att hitta de rätta orden innan han vände sin blick mot henne.
”Varje gång du kom in Så kände jag att boken kallade efter dig. Det var bara en tidsfråga innan du skulle få reda på sanningen om mig och om boken. Men inte på det här sättet.”
Juniper placerade sin ena hand mot bröstkorgen och kände den mjuka ärrbildningen.
”Så vad kommer hända med mig? Hur kan jag förstå språket?” Frågade hon och kände hjärtat rusa när hon kände pirrningen som kittlade ärret.
”Jag vet inte tösen min. Om jag visste skulle jag naturligtvis berätta för dig. Försök att samla krafterna. Det kommer bli en lång dag imorgon.” Juniper vände sitt huvud så hon kunde se mot Angus celldörr innan hon backade och sjönk ner i höet. Hon drog upp benen mot kroppen och gäspade stort. Tröttheten hade slagit till som en hammare i hennes huvud.
”Vi får talas vid mer i morgon tösen min. Försök att sova och godnatt.” Angus röst lät långt borta innan hon slöt ögonen och snart så hade hon somnat i den kyliga cellen.



”Upp med er!” Juniper hostade till när hon väcktes och hon satte sig upp. Kroppen värkte av att legat på det hårda golvet och hon blickade upp på vakten som såg ner på henne. Var det verkligen redan morgon?
Hon hade svårt att urskilja ansiktet i det dunkla ljuset men hon reste sig och gick fram. Hennes läppar var smått blå av kylan och hon lade armarna om sig för att få upp värmen.
”Mår du bra?” Mannens röst fick henne att rycka till. Hon kände vagt igen rösten och hon höjde huvudet för att blicka in i vaktens ansikte. Hon ryckte till och og några steg tillbaka in i cellen. Mannens hud liknade en orms fjäll. Hon kunde inte se hur ögonen såg ut men något med mannen verkade bekant?
”Oliver?” Viskade hon men mannen svarade inte utan gick in och tog ett fast tag om hennes arm.
”Du ska träffa hans höghet. Försök inte att kämpa emot för det gör komma saken värre.” Sa han fortfarande lika kyligt. Han drog ut henne i den smala korridoren och hon kastade en blick mot Angus dörr men hon kunde inte se honom och hon kände mannens grepp hårdna om sin arm.
”Kom med här.” Mannen började gå och drog med henne mot trappan som skulle ta dem från den kalla fängelsehålan.



Juniper kunde inte låta bli att se sig om i korridoren när de gick sakta framåt. Allt såg annorlunda ut på dagen. Tavlorna med motiv av landskap och porträtt fascinerade henne. Men hon kände mannens hand om sin arm som förde henne framåt.
Magen kurrade av hunger och hon lade sin fria hand för att dämpa ljuden. Hon kände tårar bilda sig i ögonen och sedan att de sakta rann ner.
”Det tjänar inget till att gråta.” Hörde hon bakom sig och hon torkade bort tårarna. De gick vidare under tystnad innan de kom fram till två höga dörrar där två vakter med långa spjut stod på var sid om de båda dörrarna.
”Hans höghet vill träffa människan som stal bokens hemligheter.” Sa mannen bakom henne och de båda nickade innan dörrarna sakta öppnades. Hon kände en lätt knuff i ryggen och började återigen att gå. Hon kände igen tronsalen från bara några timmar sedan och hon kunde se mannen som satt på tronen.


De kom in i tronsalen som nu var nästan folktom. Juniper vågade inte se sig om men hon kunde se vakter och framför henne, på tronen satt kungen som hade fått Angus att fly. Vid hans sida stod det en lite äldre man iklädd en rock i vit och guld med en bok tryckt mot kroppen.
De stannade någon meter från trappan och Juniper tvingades ner på knä och hon kände hur greppet lossnade. Men hon kände på sig att de var ingen smart plan att resa sig.
”Jag har hämtat människan ers höghet.” Mannens röst lät bestämd och hon vågade inte höja huvudet.
”Utmärkt Olir. Du kan ta några steg tillbaka. Vi vill inte skrämma henne mer.” Sa Cedric innan han reste sig. Juniper kunde känna hur mannen ta några steg tillbaka och hon höjde sakta huvudet. Cedric hade kommit halvvägs ner för trappan och han gav henne ett kyligt leende.
”Åh arma krake. Du ser så kall ut. Du är säkert utsvulten med.”
Nu var han nere och han tog några snabba steg så var han vid henne.
”Ditt namn var väl Juniper?” Frågade han och sjönk ner på knä så de var i ögonhöjd.
”Ja....” Juniper svalde och hennes underläpp darrade svagt. Magen kurrade återigen av hunger och snabbt lade hon handen för.
Ett skratt slapp ut från Cedric innan han reste sig och vände sig mot tronen.
”Ta henne till matsalen. Vi kan inte ha henne svälta? Vem vet vad det kan göra med boken?” Sa han och han vände sig mot Juniper igen.
”Oroa dig inte. Jag gör dig sällskap.” Han såg mot mannen som stod vid tronen och gav honom en nick.
”Samma gäller dig Julius. Gör oss sällskap. Du kan studera hur en människa äter.” Han gav honom ett leende. Cedric knäppte med fingrarna och Juniper kände att en hand med långa naglar eller om man skulle kalla det för klor lades på hennes axel.


De hade gått till matsalen och Juniper sjönk ner på en stol intill tronstolen där Cedric redan hade slagit sig ner. Mittemot henne satt mannen som han hade tilltalat som Julius. Hans blick var som fixerad på henne och Juniper såg snabbt ner när en skål i trä ställdes framför henne.
”Det är bara att börja.” Cedric tog upp en sked och han kastade en blick på Juniper. Även han verkade intresserad av Juniper.
Försiktigt tog hon upp en snidad träsked och började att äta av det som fanns i skålen. Om hon skulle beskriva smaken så smakade det som halm luktade och hon såg försiktigt upp.
”Jag...” Började hon men Julius lade huvudet på sned och såg på henne.
”Så hur ska jag börja ers höghet?” Frågade han och hans blick flyttades till Cedric. Junipers hjärta stannade för en sekund. Detta kunde inte sluta bra.

OLIVER THE BAD GUY!!! Han har gjort entré! OMG!

Men Cedric är ju riktigt gullig … medan Julius verkar skum!

Du skriver alltid så bra och detaljerat, men det tål att nämnas.
"smakade som halm luktade", superbra beskrivet, det skulle man inte vilja äta direkt. Men Juniper är ju utsvulten. Undrar om Angus får någon mat nere i cellen?

Så tacksam och glad att våra ugglor har varit till hjälp i skrivandet!

Åh det har tagit ett tag. Inte haft tid och haft idétorka. Men idag så har jag äntligen skrivit klart kapitlet.
Jag hoppas ni är lika nöjda som jag. Tack att ni har haft tålamod!!!!!
Avis Fortunae




Kapitel 5


Juniper tog upp skeden i ett krampaktigt grepp när hon såg på mannen framför sig. Något sa henne att han inte var någon att lita på. Försiktigt började hon att äta av det som mest kunde likna gröt.
Julius harklade sig innan han torkade sig om munnen. När han var klar så öppnade han ögonen och såg mot Cedric.
”Så vi ska diskutera hennes vistelse?” Sa han och rynkade på näsan men skakade på huvudet.
”Jag såg igenom boken igår kväll tillsammans med några andra av väktarna. Boken är tom och obrukbar. Ingen reaktion på varken magi eller böner.” Han höjde på handen och pekade mot Juniper.
”Men den här kvinnan, den här människan har märket på sig?” Cedric gav honom en sträng blick innan han vände huvudet mot Juniper. Med samma kalla blick iakttog han henne och sedan skakade han på huvudet.
”Jag har ingen aning om vad som ha hänt med bokens innehåll. Den kanske har hamnat inuti henne?” Han tog sin bägare och förde den mot sina smala läppar. Juniper kunde se hans hals röra sig när han drack. Julius nickade och synade Junipers ansikte innan han talade.
”Hon förstår oss dessutom. Vad jag förstår så har deras ras ett helt annat. Så boken har med största sannolikhet gett henne gåvan att förstå vårat språk,”
Försiktigt satte Cedric ner sin bägare och vände sig mot Julius.
”Men en sak är klar. Hennes plats är nu här tills vidare. Fängelsehålan tills vi vet vad vi ska göra med henne.” Julius nickade och stärkte sig efter en bit bröd.
”Det låter som en utmärkt plan ers höghet. Om ni inte har något emot det skulle jag villa ta mig en titt själv på henne. Ifall jag kan dra ut bokens innehåll från henne.” Julius blick vändes mot Juniper för en kort stund innan han åter igen vände sig mot Cedric.
”Det låter bra. Se bara till att hon inte rymmer. Tänk om rebellerna får tag i henne?” Cedric slog näven i bordet och Juniper hoppade till. Cedric kastade en snabb blick åt hennes håll innan han skakade på huvudet.
”Ändrade planer. Hon ska få ett av sovrummen på övre våning. Kanske tornrummet skulle passa henne?” Det sista sa han som om han talade för sig själv och nickade sedan gillande. Julius såg först på Cedric innan han kastade en blick på Juniper. Om det var hans lag så var det som gällde.
”Självklart min konung.” Sa han och åt sedan sakta av brödet.
”Så berätta om dig själv Juniper.” Cedric vände sin kyliga blick mot henne och Juniper kunde inte låta bli att dra upp axlarna som om hans blick verkligen kylde ner henne.
”Åh vad vill ni jag ska säga?” Frågade hon och bet sig hårt i läppen så att en droppe blod trängde fram. Snabbt torkade hon bort den med handen och harklade sig.
Nog visste hon om att hon skulle få problem om sa emot honom. Vad Angus hade sagt så var det bara att vara följsam mot honom.
”Åh inte vet jag.” Han viftade lite med handen innan han plockade upp sin bägare igen.
”Berätta vad ni gillar att göra. Berätta om din värld för mig.” Sedan förde han bägaren mot läpparna och drack djupa klunkar.
Hans ord fick henne att tveka och hon såg upp i taket och såg den underbart vackra ljuskronan som hängde över dem. Om sin värld alltså. Hur skulle hon förklara värme utan eld eller vatten ur ett rör som man kunde vrida på? Juniper slöt ögonen och lade handen mot märket innan hon sakta öppnade ögonen.
”Åh min värld är så annorlunda från din tror jag.” Hon vred huvudet och en hårslinga föll ner i hennes ansikte som hon snabbt föste bort ur ansiktet.
Hur skulle hon förklara el och mobiltelefoner?
Snabbt såg hon sig om innan hon försiktigt sträckte sig efter bägaren som stod framför sig och förde den mot läpparna. Det doftade syrligt men samtidigt sött och hon förde den närmare läpparna. Vätskan rann ner ner i hennes strupe och hon hostade till.
Den var så mycket beskare än vad det doftade och hon ställde snabbt ifrån sig bägaren. Ett klingande skratt fick Juniper att vrida på huvudet, såg Cedric som hade sin blick fäst på henne och handen mot pannan medan han skrattade.
När han hade slutat så skakade han sakta på huvudet.
”Inte beredd på beskheten?” Frågade han och rätade på sig innan han reste sig upp. Sakta började han att gå närmare henne medan han drog handen genom håret. Sedan fäste hans blick på henne, kylig blandad med ilska.
”Du har fortfarande inte berättat om din värld för mig människa!” Nu var han framme, placerade sin högra hand på hennes ena axel och klämde till. En brännande smärta började sprida sig från hans grepp och Juniper kved till medan hon försökte ta sig loss.
”Jag ska berätta!” Nästan skrek hon och kände greppet lossna men den varma känslan var kvar. Tårar började rinna längst hennes kinder och snabbt torkade hon bort dem.
”Det är bara att det är så mycket som skulle låta främmande.” Sa hon med låg röst och sänkte huvudet.
Hon hörde ett frustande när Cedric lämnade hennes sida och hon lade snabbt handen mot sin axel innan hon höjde huvudet.
”Vi har något som kallas för elektricitet och det kan vara så mycket. Värme utan eld eller att ha underhållning i form av en teve.” Började hon och kände hur Julius granskade henne och hon tittade snabbt bort.
”Vi har även något som heter mobiltelefoner. Man kan ringa och skicka meddelanden till vem man vill. Även om personen är på andra sidan av jorden så kan du kunna komma i kontakt.” Detta fick Cedric att vända sig om och han gick återigen fram till henne och denna gång drog han upp henne på fötterna. Med sin fria hand förde han den mot hennes ansikte och greppade tag om hennes haka.
I någon minut stod de så och han begrundade hennes blick. Juniper började känna sig vilsen när hon blickade i i hans ögon. Så blå att det nästan lyste om dem. En darrning gick igenom henne och benen ville vika sig under henne.
”Du talar sanning....” Sa han utdraget efter ett tag, lättade på greppet om hennes haka men släppte inte greppet om hennes arm. Juniper kunde inte sluta att se på honom. Hur kunde han se det? Eller kunde han läsa hennes tankar? Försiktigt vek hon undan blicken och äntligen kände hon hans grepp även lätta runt hennes arm.
”Det verkar.....” Cedric var fortfarande nära henne, han tog istället tag om en av hennes hårslingor som hade fallit i hennes ansikte och lekte lätt med den.
”Intressant... Att färdas i vagnar som inte blir dragna av hästar. Att flyga bland molnen och att ha ett sådan kraftfull objekt som är mindre än en tegelsten.” Han släppte hårslingan och backade sedan.
”Om du är nu klar så kommer du visas till biblioteket där Julius jobbar.” Han gav en av vakterna en kort nick och lämnade sedan matsalen. Juniper hade följt honom med blicken och blev fast där hon stod innan hon hörde en röst bakom sig.
”Kommer du människa?” Julius hade rest sig och såg ogillande på henne innan han började gå mot dörrarna de kommit igenom för någon timme sedan
Juniper tvekade men kände sedan en bestämd knuff och hörde ett muttrande. Vakten bakom henne höll i ett spjutliknande vapen.
”Gå framåt. Lyssna på mästare Julius innan vi båda hamnar får problem.” Sa han lågt och knuffade henne igen fast denna gång lite mjukare. Juniper började snart att gå och hon följde Julius ryggtavla medan hon gick några fåtal steg bakom honom.




”Du kan gå nu.” Julius såg över axeln på vakten som stod i dörröppningen som genast stängde dörren efter sig.
”Åh Julius du behöver inte vara så oförskämd mot dem. Det hjälper inte att vara bitter. Även om vi står övre i rang än vakterna.” En kort man med långa utstickande öron reste sig från en soffa medan han stöttade sig på en vackert utsnidad lång stav i mörkt trä. Han gav Juniper ett leende när han tog sig fram och synade henne.
”Så du är den mystiska Juniper jag har hört så mycket om.” Juniper kunde inte låta bli att le och nickade svagt.
”Om man vill se det så. Jag är Juniper det stämmer.” Sa hon och såg sig om i det stora biblioteket. Hyllor var fyllda med böcker från golv till tak med tjocka mattor som täckte golvet.
Juniper kunde inte låta bli att låta blicken glida runt i rummet innan den återigen föll på den gamla mannen framför henne. Hon möttes av ett vänligt leende och han vände sig om.
”Kom och sätt dig så kan vi talas vid. Julius och de andra bokhanterarna kommer att vara med. Allt för att gå till botten med dig och boken.” Han tystnade och gick långsamt tillbaka till soffan där han suttit tidigare.
Sakta följde hon efter, sjönk ner i soffan intill mannen och kände en oro växa inom henne.
Mannen harklade sig och nickade lite innan han började.
”Vi kan börja med en presentation. Så det blir lättare för dig att tilltala mig.” Han ställde ifrån sig käppen och satte sig tillrätta innan han vände sin fulla uppmärksamhet mot Juniper.
”Mitt namn är Marahk och jag är en av de som vakar över alla de magiska böckerna i det heliga biblioteket.” Försiktigt sträckte han sig efter hennes hand och fattade tag om den. Med ena handen klappade han överdelen ömt.
”Det kan vara läskigt med förändring mitt barn. Men jag ska se till att ingen gör dig illa.” Snabbt kastade han en blick mot Julius innan han återigen vände sin blick mot Juniper.
”Om inte du har något emot det skulle jag vilja studera märket. Jag har fått höra att det sitter på dig. Stämmer detta Juniper?” Frågade han och släppte hennes hand.
Hon kunde inget annat än att nicka och hon lade handen mot bröstkorgen. Det kanske syntes redan fast bara en liten del?
Hjärtat började bulta allt hårdare när hon drog de båda tygbitarna isär och blottade märket.
”Hmmm.....” Marahk såg på henne och lutade sig sedan lite framåt.
”Får jag känna på det?” Frågade han och lade huvudet på sned. Hon möttes hans blick men hon tvekade. Det ömmade fortfarande och det satt ganska olämpligt.
”Du fick en fråga din dumma människa!” Julius stampade fram och såg ner på henne.
”Shhhh Julius.” Marahk satte sitt finger mot sina smala läppar och han blickade upp mot honom.
”Nu är det inte du som talar med henne. Jag är säker att hon är bara rädd. Det skulle jag vara om jag vore henne.” Han såg på honom och sedan pekade mot en hylla.
”Har du inte böcker att studera? Seså iväg med dig.” Han såg sedan sträng ut och Julius ansikte mjuknade en aning innan han vände sig om för att gå mot hyllan Marahk hade pekat ut.
”Du får ursäkta Julius. Han har alltid dåligt humör av någon anledning.” Marahk skakade sedan på huvudet.
”Du...” Hennes axlar sjönk ner och hon drog ett djupt andetag.
”Om du är försiktig. Det gör fortfarande väldigt ont. Det är en brännande ömmande smärta. Har även ont att andas ordentligt.” Hon såg nu sorgsen på honom men Marahk log bara mjukt innan han reste sig.
”Då ska du lägga dig tycker jag. Vila så kan jag undersöka dig stående. Det är ingen fara mitt barn.” Han log ett mjukt leende igen innan han reste sig med hjälp av staven. Hon kände sig smuttsig med tanken på vart hon hade sovit men gjorde som han sa.
Försiktigt drog Juniper upp benen, lade sig på soffan och knäppte sina händer över magen. Sakta slöt hon huvudet innan hon drog några djupa prövande andetag men germaniserade av smärta. Hon kunde höra hur Marahk ställde sig vid hennes huvud och öppnade försiktigt ögonen.
”Förlåt att du fick resa dig.” Sa hon tyst och kände en ny smärta gå igenom henne. Snabbt bet hon ihop och vred bort huvudet. Varför denna smärta?
”Du behöver ligga ner så försök inte.” Marahk lade en hand mot hennes axel suckade sedan.
”Jag ska försöka hitta ett sätt att lindra smärtan tills vi kan gå på djupet om bokens mysterium.” Sa han och vände sig om.
”Lendo skulle du kunna vara hämta en pall åt mig?” En man kikade fram från en av bokhyllorna och hans gula ögon granskade Juniper men log sedan mot dem båda.
”Givetvis.” Han lade snabbt ifrån sig böckerna och hämtade en pall som stod längst väggen och satte ner den vid Junipers huvud.
”Ropa om det är något Marahk.” Sa han och gick sedan i väg för att återgå till det han hade gjort innan.
”Då ska vi se..” Marahk flyttade stolen närmare Junipers bröstkorg och han slog sig ner. Utan att flytta på hennes blus nickade han och satte handen mot sin haka,
”Det ser irriterande ut. Jag kan be någon av våra magiker slänga ihop något smärtlindrande till dig. En dryck eller någon salva skulle nog göra susen.” Sedan vände han sin blick mot hennes huvud och iakttog henne under tystnad för några minuter.
”Det jag inte förstår är att boken valde dig, en människa från en värld som var för oss helt främmande. Den existerade inte alls för oss.” Juniper vände huvudet så hon möte hans blick.
”Jag fick tala med Angus tidigare och han sa att boken hade aldrig reagerat så kraftigt förut. Det var just när du fann honom som boken började ge ifrån sig stark magi. Han hade aldrig sett den bete sig på detta sett förut. Inte ens i detta bibliotek hade den gjort så. Den ville vara vid din sida. Boken valde dig och varför vet varken vi eller någon annan.” Han iakttog hennes ansikte när han talade för att se hennes känslor utspelas. Han var tyst några minuter och det ändas som hördes var böcker som ställdes tillbaka på hyllorna samt rasslandet av pappershögar som sorterades.
”Men att du förstår oss och talar vårat språk är underbart Juniper. Det måste vara bokens värk. Se det som en bra sak.” Återigen fattade den gamle mannen om Junipers hand.
”Tänk dig bara tanken. Att du inte förstår varken mig eller någon annan.” Ett litet busigt leende spred sig på hans läppar när han böjde sig framåt och viskade i hennes öra.
”Tyvärr ingår Julius den gnällspiekn.” Sa han och Juniper kunde inte låta bli att skratta till och nickade.
Det hade bara tagit några sekunder men efter det hade hon förstått dem. Det var som hon alltid kunnat språket.
”Men om vi återgår till dig nu Juniper. Kan du beskriva den första smärtan. När du och boken blev ett.” Marahk hade blivit allvarlig men fortfarande var ett lugnt och en vänlighet låg i hans tonfall.
Hur skulle hon förklara? En smärta hon aldrig upplevt tidigare men nu skulle förklara.
”Jag...” Började hon och hennes blick flyttades till taket och hon flämtade till. Där var det en helt ny värld. En ända stor vacker målning. Hon kunde se en by och ett slott. Kunde även skymta boken i solen. Den var sagolik med alla detaljer. Som förtrollad iakttog hon målningen innan Marahk harklade sig.
”Åh förlåt.” Sa hon snabbt och vände blicken mot honom.
”Det är svårt att förklara något som smärta.” Sa hon och placerade sin ena hand över magen.
”Men jag ska försöka så gått jag kan.” Sakta slöt hon ögonen för att samla tankarna innan hon sakta öppnade dem och mötte hans blick.
”Känslan är obeskrivlig. Det var som att stå nära elden. Nej som att stå i elden och elden var inuti dig. Samtidigt känns som hela din kropp slits isär av något osynligt.” Hon flyttade handen från magen till märket.
”Smärtan vid märket var så mycket värre. Det är konstigt att jag inte dog av smärta.” Sa hon innan hon suckade tungt och slöt ögonen. Bara att återuppleva det genom att berätta det gjorde henne så fruktansvärt trött. Eller det kanske var för att natten innan hade varit så påfrestande på henne med allt som hade hänt.
”Tror du att jag och boken kan separeras?” Junipers röst lät trött när hon vände på sig så hon låg på sidan. Snart skulle hon nog somna men hon var tvungen att hålla sig vaken bara en liten stund till.
Hon studerade Marahk med halvslutna ögon och han såg lugnt tillbaka på henne.
”Det vet vi inte än Juniper. Försök att sova en stund. Du ser ut att falla i sömn i vilken minut som helst.” Återigen gav han henne ett mjukt leende.
Det hade inte tagit lång stund innan hon hade somnat och Marahk reste sig mödosamt upp och harklade sig kort.
”Lendo skulle du vilja hämta en filt och lägga över henne? Vi låter henne vila här i några timmar.” Han såg på den unga mannen som kommit med pallen tidigare som nickade och gick iväg.
Han kom snart tillbaka med en filt i en vacker röd färg och lade den över Junipers sovande kropp och vände sin blick mot Marahk.
”Tror du boken kan skiljas från henne utan att hon mister livet?” Hans röst var låg för att inte väcka henne och Marahk skakade på huvudet.
”Det är tveksamt. Jag tvivlar på att boken ens vill det.” Han hade börjat prata som om boken var ett levande ting.
”Vi får vänta och se vad som händer men just nu behöver hon återhämta sig. Hon har en helt ny värld att bekanta sig vid.” Med de orden lämnades hon ensam på soffan.

Det var för väl att Marahk kom in i bilden! Han verkar snäll och empatisk. Hoppas han kommer att vara med i fortsättningen.

Som alltid beskriver du med alla fina detaljer så att man verkligen lever sig in i skillnaden mellan de två världarna. Hur svårt det skulle vara att förstå vår världs teknik för någon som inte lever med den dagligen.

Det är spännande! Och du skriver så bra med många detaljer!

Jag håller med Avis Fortunae om att Marahk verkar snäll! Hoppas också att han är med i fortsättningen.

Kapitel 6



Juniper väcktes av den dova smällen och hon satte sig käpprätt upp medan hon såg sig om. Lite saliv hade runnit ner på hennes haka och hon torkade snabbt bort det med ena handen.
Lendo böjde sig ner, plockade upp boken från golvet och borstade bort lite smuts från den.
”Det var inte min mening att väcka dig miss.” Han gav henne ett leende, kliade sig i det ruffiga håret och nu kunde hon se ett par animaliska öron sticka fram. Att hon inte hade märkt dem förut förvånade henne, hon såg lite nyfiket på honom men när han mötte hennes blick såg hon snabbt bort och drog upp benen närmare sig medan hon mumlade något.
Det var förfärligt tyst och hon såg sig nyfiket om. Lendo förstod vad hon sökte och log mjukt.
”Det är lunchtid och de andra är och gick bara för några minuter sedan. Jag valde att stanna kvar ifall du skulle vakna. Mitt namn är Lendo om du undrar.” Han tog några steg fram och gav henne ett mjukt leende igen.
”Så...” Han lade huvudet på sned så hans bruna hår hamnade i hans ansikte.
”Sov du gott?” Frågade han och nickade mot soffan innan han slog sig ner på pallen Marahk hade suttit på.
”Du såg ut att behöva det så därför väckte inte någon dig. Julius verkade vilja det men Marahk sa åt honom.” Juniper log kort innan hon såg sig snabbt runt sig. Hon behövde verkligen gå på toaletten och hon vände sedan sin blick mot Lendo. Han verkade så annorlunda i jämförelse med Julius. Så mycket lugnare och vänligare. Skulle hon våga fråga honom? Juniper svalde hårt innan hon tog modet till sig.
”Jag skulle behöva låna toaletten. Kan du visa mig vart den är?” Hon rodnade när hon sa detta men han gav henne en frågande blick.
”Toa...lett? Vad är det?” Frågade han och såg sig om som om han kunde hitta det i ett rum han spenderade hela dagarna i.
Självklart visste han inte vad en toalett var. Juniper drog efter andan och drog av sig filten
”Oh hur ska jag förklara det? Jag behöver... kissa...” En rodnad spred sig över hennes kinder och vände snabbt bort blicken från Lendo.
”Jaså du menar det. Självklart. Kom med här så ska jag hjälpa dig.” Lendo reste sig även han och sträckte ut en hand mot henne.
”Sen kan vi gå och hitta något att äta.” Försiktigt tog Juniper hans hand och tillsammans började det att gå mot dörren som ledde ut från biblioteket.
Han öppnade dörren och de möttes av en litet förrum och Lendo pekade mot en mindre dörr som låg åt vänster om dem.
”Där har du något som liknar det du förklarade. När du är klar tar du en skopa med vatten om du kissat och två om du har...” Han avslutade meningen och släppte hennes hand.
Det va ingen mening att avsluta meningen om de båda visste vad han menade.
”Åh okej tack.” Juniper gick snabbt mot dörren och öppnade den för att hitta ett hål i golvet. Intill hållet var det en stor balja med en skopa i och hon såg sig över axeln.
”Är det den här man ska...?” Hon gjorde en gest mot magen och Lendo nickade sakta innan han vände bort blicken.
”Vad ska man.. torka sig med?” Juniper såg sig om i det lilla rummet innan hon återigen på Lendo.
”De stora bladen som ligger i korgen vad annars?” Han hade vänt på huvudet och såg oförstående på henne.
Junipers kinder var nu illröda och hon höjde händerna mot ansiktet. Lendo brast ut i ett skratt när han såg henne och gick fram till henne. Försiktigt lade han sina händer om hennes axlar.
”Det är verkligen nytt för dig. Alltihop?” Frågade han och fick ett nickande svar från henne. Återigen log han och släppte taget om hennes axlar.
”Det kommer att gå bra. Jag lovar dig att det inte finns något farligt.”
Juniper rodnade innan hon gick in i det lilla rummet och stängde dörren efter sig. Snabbt knäppte hon upp byxorna och satte sig på huk. Tankarna gick till kungen och Julius. De var så olika från Marahk, Angus och Lendo som det bara gick. Det var som dag och natt om man kunde säga så.


Hon kom ut från rummet och möttes av Lendo som hav henne ett leende.
”Så ska vi gå?” Frågade han och nickade mot dörren som skulle ta dem ut från biblioteksbyggnaden. När de kom ut stannade Juniper för att bara dra in skönheten runt om sig. Solen stod högt på himlen och Juniper kunde höra fåglarnas kvitter. En mild bris drog i hennes hår och hon drog ett djupt andetag. Hon kunde se den lagda stengången som gick från bygnaden tillbaka till slottet.
”Det är så stillsamt här. Det är underbart.” Viskade hon och sneglade på Lendo som gick vid hennes sida.
”Är det inte så här där du kommer ifrån?” Lendo lät förvånad men Juniper ryckte lite på axlarna.
”Åh jo det finns kanske sådana här platser. Men jag bodde i en storstad. En stad med väldigt höga hus. Oväsen dygnet runt och inte lika frisk luft som här.” Hon gav honom ett svagt leende innan hon såg över axeln mot byggnaden de hade lämnat bara för ett tag sedan.
”Vilka är det som får vara i biblioteket?” Tanken slog henne och hon såg nu på Lendo med en frågande blick. Han drog en suck innan han kliade sig i nacken.
”Det är bara väktare, sådana som jag, Marahk och Julius. Det är vårt arbete att förvara och ta lära av de viktiga böckerna som finns i biblioteket.” Han hade stannat upp och drog fram händerna ur sin klädnad och drog händerna om varandra.
”Det är mer som förvaring av heliga skrifter och andra böcker av liknande karaktär är personer som valt en specifik livsstil.” Han vände sedan blicken mot slottet innan han började gå igen.
”Men att få en plats är oerhört svårt. Det är inte vem som helst som kan få plats här. Det är status från mäktiga familjer nära till kungafamiljen eller bara väldigt skickliga magiker så som Angus, Marahk och Julius.” En kall kåre rann ner längst hennes rygg när han nämnde Angus.
”Vet du vad som kommer hända Angus?” Hennes röst var så tyst att den kanske inte skulle höras. Lendo drog en djup suck och stannade återigen upp för att lägga sina kraftiga händer om hennes axlar. Hon kunde skymta rädsla, sorg och något mer.
Han tvekade innan han öppnade munnen.
”Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag tror ingen vet det. Möjligen Julius vilket inte skulle förvåna mig.” Försiktigt flyttade han sin ena hand och började att leka lite förstrött med hennes hår.
”Men en sak som är säker är att han inte kommer vara en väktare längre.” Han slutade att leka med hårslingan och lät den falla ner över hennes axel. De stod tysta en stund innan ett högljutt kurrande fick de båda att brista ut i skratt.
”Kom vi går innan min mage protesterar igen.” Lendo drog bort den andra handen och började att gå längst den lagda stengången.



”Lendo, Juniper kom och sätt er!” Det var Marahk som fått deras uppmärksamhet. Lendo log lite innan han började gå mot de tomma stolarna. Juniper kom sakta efter och hon kunde se Cendric sitta på platsen han tidigare suttit på. Vid hans sida satt självklart Julius. De satt tätt intill och de båda såg på henne när hon sakta gick efter Lendo.
”Du ser piggare ut.” Marahk synade henne när hon slog sig vid hans högra sida ner och räckte över brödkorgen mot henne.
”Det är jag med. Tack att jag fick vila ut.” Sa hon och tog tacksamt två brödbitar och lade dem vid sidan om sin skål.
”Nonsens!” Marahk skakade på huvudet och skrockade sedan. Hans bruna ögon granskade henne innan han viftade med handen.
”Du var i behov mitt barn. Så jag tillät det för den här gången.” Han såg sedan sig om på de andra i sälskapet. Alla var väktare i biblioteket. Alla hade samma klädnad och de satt tysta medan de åt.
”Men när vi är klara så försöker vi på nytt.” Han vände sig återigen för att se på Juniper. Något i hans blick mjuknade och han klappade henne på handen.
”Oroa dig inte. Jag ska inte skada dig och det kommer att gå bra.” Sa han innan han sträckte sig efter sin bägare.
En tallrik med något köttliknande med något som kunde beskriva som potatis ställdes framför henne och Juniper tackade tyst.
Snabbt plockade hon upp kniven och gaffeln och började att skära mindre bitar av köttet. Försiktigt höjde hon huvudet och såg på mannen som satt mittemot henne. Mannen satt i ett djupt samtal med sin granne så Juniper vände sin uppmärksamhet mot sin tallrik igen.
”Vad är det vi ska göra egentligen?” Hon förde en bit mot munnen och vände sitt huvud mot Marahk. Han gav henne ett leende och stoppade en bit bröd i munnen.
”Vi ska samtala mest. Om du har symtom av något eller liknande saker.” Det lät rimligt och Juniper tuggade sakta på biten. Den var salt och smakade konstigt. Snabbt rynkade hon på näsan i en grimas och snabbt lade ner gaffeln.
”Det smakar... konstigt..” Sa hon och Lendo som satt vid hennes högersida svalde det han hade i munnen.
”Oj det lät inte bra alls.” Han sträckte fram gaffeln mot hennes tallrik och han såg på henne med ett undrande uttryck.
”Får jag smaka?” Frågade han försiktigt. Juniper nickade som svar, snabbt tog han en av de mindre bitarna och stoppade den i munnen.
”Det är inget fel på köttet. Det smakar precis som det ska.” Sa han efter att han hade svalt och lutade sig tillbaka i stolen.
”Smakar det äckligt? Jag kan ta det om du nu vill..” Lendo såg på henne med en förstående blick men hon skakade på huvudet och gav honom ett hastigt leende.
”Åh nej du. Biten är min.” Sa hon innan hon återgick till att äta av biten. Ju mer hon åt av köttet ju bättre smakade det. Även det som liknade en potatis smakade bättre efter några tuggor.
När det var tomt på hennes tallrik så sträckte hon sig efter sin bägare som stod framför henne.
Med bara några centimeter från näsan kände hon igen doften. Det var samma vin so hon fått tidigare. Denna gång var hon beredd på hur det skulle smaka.
”Så vad brukar man göra i din värld?” Det var Lendo som hade frågat och Juniper vaknade ur sina tankar. Hon vred på huvudet för att möta hans blick.
”Hur menar du? Det finns väl mycket att göra?” Sa hon medan hon ställde ifrån sig bägaren.
”Åh vad jag menar är... kan man ha kul i din värld?” Han gav det där leendet igen och Juniper kunde inget annat än att nicka.
”Det är klart att man kan.” Hon hade fått samla styrka men hon hade lyckats att få fram det.
”Det finns teater, bio, idrottsmatcher och mycket mer.” Redan när hon hade sagt bio hade en frågande min dykt upp i hans ansikte och hon gav honom ett leende.
”Åh jag borde kanske förklara vad en film är med då.” Sa hon och drog sedan handen genom håret.
Det hade blivit knäppt tyst i matsalen och hon såg sig om. Allas blickar var fösta mot henne och hon vände genast bort ansiktet.
Hon kunde höra ett harklade innan Cedrics röst hördes.
”Vill du vara så snäll att komma hit Juniper?” Det gick en kall kåre genom hennes kropp när han sade hennes namn.
På ostadiga ben tog hon sig upp och hon kunde höra viskande från de som satt vid bordet.
Sakta gick hon sig fram till den tornliknande stolen och såg på mannen som satt i den och han gav henne ett kyligt leende.
”Så du pratar om din värld utan mig?” Han sträckte ut sin hand och tog ett fast grep om hennes ena handled.
Det blev tyst i matsalen och hon kunde känna blickarna som riktades mot dem.
”Förlåt...” var det ända som lyckades komma från Juniper men Cedric lossade inte på greppet. Han höll kvar henne och synade henne uppifrån och ner några gånger innan han äntligen släppte taget.
”Ikväll så ska det vara en stor festmåltid här och efter det ska det vara en stor dans.” Han sträckte sig efter sin bägare och förde den mot sina läppar. Efter några klunkar ställde han ner den på bordet igen innan han fortsatte. Under hela tiden så hade ingen rört sig. Det var som om hela rummet hade stannat upp.
”Jag vill att du närvarar.” Sa han och nickade lite innan han pekade mot hennes kläder.
”Du kommer att få en klänning och du får inte säga nej. Detta är en order” Han viftade sedan med handen. Det var signalen att gå tillbaka till sin plats.
När hon sjunkit ner på stolen igen så verkade alla vakna till liv igen. Lendo såg genast orolig ut och skakade sedan på huvudet.
”Vi får prata senare.” Viskade han och drog en djup suck.


Resten av lunchen hade gått bra, tillsammans med Lendo och de andra som jobbade i biblioteket gick de tillbaka till biblioteket.
Hon gick sist i ledet med Lendo vid sin sida. Lendo sneglade ner på henne och sträckte ut en hand mot henne.
”Ifall du vill så kan du ta den.” Sa han med sin varma mjuka röst. Utan att tveka tog hon den och hon kände sig redan säkrare. Det var som om alla besvär rann av henne och hon höjde huvudet mot honom.
”Hur lyckas du?” Frågade hon och han log mot henne.
”Lyckas med vadå?” Frågade han utan att stanna upp. Men de andra ii sällskapet hade redan hunnit gå ifrån dem.
”Jag vet inte hur jag ska förklara. Men jag var orolig, rädd och bara sorgsen nyss. Men du fick bort allt i ett vips.” Sa hon i låg ton och hennes kinder blossade upp.
”Åh det...” Han vände blicken framåt och började öka takten i stegen.
”Vi som vakar över böckerna är inga vanliga människor som du kanske har förstått. Det finns magi i denna värld och många av oss kan magi. Det jag gjorde var en magi som skulle få dig bättre. Jag såg att det var något som bekymrade dig och jag hoppades det skulle hjälpa dig.” Genast kände ho sig bättre och lutade huvudet mot hans arm.
”Tack Lendo, Jag tror verkligen jag behövde det.” Sa hon och nickade sakta. De började närma sig byggnaden och hon slöt sakta ögonen.
”Så den här balen..” Började hon men avbröt sig när hon kände att Lendo stelnade till.
”Åh Juniper vi pratar senare om den. Det kommer bara grotta ner ditt sinne.” Sa han med en öm röst och de var framme vid byggnaden.
Han sträckte fram sin fria hand och öppnade dörren för dem.
”Damerna först.” Sa han och drog loss sig från henne. Med ett leende gav han henne en nick. Det skulle gå bra och de skulle samtala senare.
Hon tog försiktigt ett steg in i hallen och hon kände redan av temperaturen. Här inne var det svalare och gick fram till dörren som hon visste ledde till det stora rummet.
”Åh där är ni ju! Jag trodde ni hade ni hade kommit bort.” Marahk skrockade och dog sig lite i skägget innan han nickade sakta.
”Så Juniper... Ska vi fortsätta?” Frågade och gjorde en handrörelse mot soffan igen.
Hon stod fortfarande i dörröppningen och kände en hand läggas på sin axel.
”Gå du, vi kommer ju att prata senare.” Lendo släppte sedan taget och tog sig förbi henne. Det tog ytterligare några sekunder innan hon lyckades få fram ett svar.
”Åh javisst. Självklart.” Hon tog steget över tröskeln och stängde dörren efter sig innan hon vände sig om. Detta kändes som paradiset på jordet just nu. Hon kände sig hemma för första gången sedan hon kommit hit.
Nu med mer självsäkra steg gick hon fram till soffan och slog sig ner. Hur hade hon inte märkt doften av böcker fram tills nu? Lugnet och friheten? Det kanske var för att hon varit både livrädd och utmattad innan hon hade fått sova ut några timmar. Tankarna skingrades och hon kom tillbaka till nuet. Med ett leende vände hon sig mot Marahk som hade sjunkit ner i soffan intill henne som förra gången.
”Så ska vi börja?” Marahk såg på henne med sina bruna ögon. Ett lugn spred sig i Juniper när hon blickade in i hans ögon. Det skulle gå bättre denna gång. Det kände hon på sig. Förhoppningsvis hade de kanske hittat något om vad som hade hänt.
”Ja gärna...” Junipers svar var endast en viskning.

Juniper verkar må bättre nu i den nya världen, och bättre än magin är nog att Mahrak och Lendo är så vänliga och förstående

Det är roligt när du beskriver alla praktiska skillnader mellan världarna. Som med toaletten, film och bio

Kapitel 7:


Hon lutade sig tillbaka i soffan och blickade upp i det välvda taket. Kunde höra de andras röster innan Marahks röst drog henne tillbaka till nuet.
”Juniper...” Började han och placerade sina händer på knäna.
”Som du kanske förstår har detta aldrig hänt förut. Vi vet inte vad som har hänt eller vad som kommer att hända med riket eller dig.” Han skakade sorgset på huvudet innan han harklade sig.
”Nu när du har vilat mer ordentligt och fått mat kanske det känns annorlunda?” Han verkade hoppfull och hans ögon gnistrade svagt av iver.
Hon slöt ögonen och kände efter. Var det annorlunda nu än innan? Nu när allt nytt hade smällt in ordentligt.
Försiktigt öppnade hon ögonen och såg in i Marahks ögon innan hon såg sig om.
”Jo jag känner av något nytt. Det är svårt att förklara....” Hon avbröt sig själv och sträckte sig efter filten, lade den över axlarna och såg mot Marahk igen. Hann skulle självklart insistera på att hon skulle försöka.
Hon satt tyst en stund innan hon drog ett djupt andetag.
”Jag står i något otydligt. Ibland skiftar platsen form. Allt från ett bibliotek eller ett palats. Trädgård eller en öken. Jag är helt ensamt men ändå så känner jag mig inte ensam. Som om någon gömmer sig.” Hon kunde höra de andra tystnade och hon kände männens brännande blickar. De var självklart nyfikna.
”Känns den här livsformen hotande?” Marahks mjuka röst fick henne att rycka till och hon skakade snabbt på huvudet. Det stramade i bröstet och Juniper lade handen mot märket.
”Nej den känns beskyddande. Den kommer inte att skada mig.” Nu viskade hon fram och Marahk nickade sakta. Hon kunde höra en viskande röst precis intill örat och hon vred snabbt på huvudet men såg att ingen var där. Hon kunde svära på att hon hade en röst men hon kunde bara se Lendo stå längre bort. Han såg på henne med en blandning av sorg och nyfikenhet i blicken. Kunde han utföra magi?
Juniper vände sig om mot Marahk igen och drog ett djupt andetag.
”Ni kunde inte tyda bokens innehåll? Inte det minsta?” Hennes röst hade blivit till en viskning och hon drog filten tätare om sig.
”Det stämmer. Vi trodde vi hade gjort det men ack vi hade det inte.” Han gav henne ett svagt leende igen och sträckte ut en hand för att lägga den om hennes.
”Men jag tror du kan hjälpa oss.” Han lät igen ivrig och Juniper försökte hitta något i hans blick som sa vad hans mål med det hela. Att få Cedric glad eller hjälpa de behövande till ett bättre liv. Ville han få makten själv och skada Juniper? Det sista lät inte troligt men vad kunde hon tro nu när det omöjliga hade hänt. Magiska böcker, en helt ny värld full av magi.
Försiktigt flyttade hon sin fria hand mot märket och kände en ilning när hon vidrörde det. Hon kunde en suck intill örat och återigen vred hon på huvudet men precis som förut var det ingen där.
”Vad är det Juniper?” Marahks oroliga röst fick henne att vända på huvudet. Rädslan hade taagit ett grepp om henne och det lyste i hennes ögon.
”Du hörde inte det där? Sucken... den var precis här.” Hon lösgjorde sig från hans grepp och pekade mot sitt vänstra öra öra.
”Förut kunde jag höra en viskning.” Sa hon med en nedstämd viskande ton. Detta kanske fick henne att låta galen och Juniper såg in i Marahks vänliga bruna ögon. Försiktigt sträckte han sig efter hennes hand och höll den med sina.
”Såja såja Juniper.” Började han och drog försiktigt med ena handen över hennes. Det kändes lugnande på ett sett och hon slappnade genast av.
”Det kanske är dumt att ställa mer frågor nu trots allt. Du kan gå till Lendo om du vill. Han kan ge dig något läsbart.” Han gav henne ett varmt leende innan han tog sin käpp. Drog sig upp och började att gå bort mot en hög med böcker.
Juniper satt kvar i någon minut innan hon reste sig, vek filten och lade den över ryggstödet innan hon gick mot Lendo.
”Du ser blek ut Juniper...” Lendo ställde undan en bok och vände sig mot henne. Försiktigt lade han sin hand mot hennes panna. Deras blickar möttes tills han gav henne ett mjukt, lite retsamt leende och drog bort handen.
”Så vill du ha en bok att läsa?” Hans lugnande röst fick henne att slappna av och hon kunde inte svara utan bara nickade försiktigt.
”Då ska vi se...” Lendo drog med fingret över böckernas ryggrader innan han stannade och drog fram en bok med rött omslag.
”Ge den här ett försök.. Det är om våran historia. Kanske det kan hjälpa dig?” Frågade han med ett svagt leende lekandes på läpparna.
”Åh tack.” Viskade hon och tog emot boken med båda händerna. Juniper kunde känna en värme sprida sig från boken till händerna och upp till hennes kropp. Trollbundet synade hon boken innan hon tryckte den mot kroppen och återvände till soffan där hon sjönk ner.
Med försiktiga rörelser slog hon upp första sidan och hon kände värmen slå emot henne. Symbolerna som skulle vara skriften verkade lysa. Visst kunde hon läsa och snabbt blev hon fast.



”Juniper...?” Hon ryckte till och nästan tappade boken när hon hörde Lendos röst bakom sig. Hon slog ihop boken och vred på huvudet. Nu upptäckte hon hur tomt biblioteket var och inte minst natten hade smugit sig på. Ingen var kvar i biblioteket förutom hon och Lendo.
”Boken slukade tydligen hela din uppmärksamhet.” Lendo skrattade kort och nickade sakta.
”Du ska till ditt rum. Jag kan följa dig till slottet men sedan får jag inte följa dig längre.” Lendo höll i en lampa med ett brinnande ljus i som kastade stora skuggor i rummet. Juniper lade ifrån sig boken på soffan, gned sig i ögonen innan hon reste sig. Nu märkte hon hur trött hon egentligen var, benen ville vika sig under henne.
”Hur länge har jag suttit och läst?” Frågade hon och kvävde en gäspning bakom sin hand.
Lendo funderande en stund innan han började gå mot dörrarna.
”I ungefär åtta timmar. Jag började bli rädd för dig men Marahk sa att jag inte fick störa dig. Du verkade så inne.” Sa han och såg över axeln för att se om hon skulle komma efter.
Juniper kände hur hungrig hon var och hon skyndade sig ifatt Lendo.
”Vi kanske ska hitta något att äta först. Vi vill inte att du dör.” Han skrattade till och öppnade dörren till hallen och släppte ut henne och höll lampan i andra handen.
Den kastade djupa skuggor i den lilla hallen och Juniper vände sig snabbt om för att möta Lendos blick.
”Jag vill nog bara ha något lätt. Jag känner att jag håller på att svimma.” Mumlade hon och kvävde en ny gäspning. Hon svajade lätt på benen innan hon vacklade rakt in i Lendos famn. Hon kände det mjuka tyget från hans särk mot sin kind och hon blickade upp på honom. Ljuset från lampan fick hans gula ögon att nästan lysa i mörkret
Benen ville vika sig under henne men han höll henne i ett stadigt grepp.
”Orkar du gå själv?” Hans röst var nu en mjuk vänlig viskning. Hennes ögon blev allt tyngre och hon skakade snabbt på huvudet för att vakna till.
”Men behöver du inte lampan?” Frågade hon men han skakade på huvudet och ställde ifrån sig lampan på ett litet bord i sten som stod intill dörren.
”Nej det behöver jag inte. Jag kan se utmärkt i mörker faktiskt.” Han ryckte lätt på axlarna och såg på henne med en mjuk blick.
”Men hur?.” Hon såg frågande ut och hennes grepp hans särk lättare. Hon skulle somna i vilken stund som helst. Lendo gav henne ett mjukt leende och höll henne upprätt.
”Vi tar det imorgon. Du kommer tillbringa dagen hos oss igen.” Sa han och drog in ett djupt andetag. Det var en sötma han inte hade känt tidigare.
”Okej då.” Hon mumlade trött fram svaret, slöt sakta ögonen och tog ett hårt grepp om hans klädsel för att inte falla omkull.
”Då släcker jag nu.” Lendo vred om en liten skruv på lampans metalldel och lågan ströps. Rummet hamnade i ett kompakt mörker men Juniper rörde sig inte.
Försiktigt plockade Lendo upp henne i famnen och började att gå. Han blickade ner på henne och upptäckte att hon redan hade somnat. Lendo kunde se magin runt henne som en guldgul aura och drog en djup suck. Han skulle behöva förklara detta för Marahk i morgon. Det var inte bara det som gjorde honom orolig. Hennes doft gjorde honom galen och bet ihop käkarna. Han trodde att han skulle klara av att ta hand om Juniper men nu kände Lendo att han inte skulle klara av det, Inte själv iallafall.


Väl ute i nattkylan så kunde man se den stjärnklara natthimlen och den fulla månen. Men Lendo gick med bestämda steg mot slottet. När han stod vid portarna till slottet så möttes han av vakterna som stoppade honom.
”Jag skulle leverera människan. Men som ni ser så sover hon.” Han hade en låg stämma och såg på de båda vakterna som vakade över portarna. Vakterna såg på varandra och sedan på Lendo för att sedan se ner på Juniper som sov.
”Du kan få in Lendo. Olir är nog i närheten. Han vet vart hon ska sova.” Männen klev åt sidan och portarna öppnades.
Han tog ett djupt andetag innan han klev över tröskeln med Juniper i famnen.
Precis som en av vakterna sagt så stod Olir precis innanför dörrarna. Lendo kände sig obekväm i närheten av honom men han gick fram till honom och de såg på varandra i någon sekund. Sedan vända han sig om och började att gå. De gick mot trappan som ledde till övervåningen och han såg ner mot Junipers ansikte. Läpparna hade glidit isär och hon andades tungt.
”Hur var människornas värld? ” Frågade han med en lagom hög röst men så tyst att inte väcka Juniper.
Han såg Olir rycka på axlarna och såg över axeln.
”Den var väldigt högljudd, stressande och värdigt stor. Blev glad när vi kom tillbaka hem. Dessutom var jag tvungen att dricka de där vidriga magiska dryckerna för att hålla den mänskliga formen.” Han frustade till av minnet och de hade kommit upp för trappan. Han svängde åt höger och Lendo gick efter med Juniper i sin famn. I korridoren de gick genom var väggarna täckta med vackra tavlor. Motivet varierade men de mesta var av den heliga familjen men även om heliga varelser. Lendo kände obehaget när han såg de änglaliknade tavlorna och hans grepp om Juniper hårdnade en aning.
Bara deras steg hördes medan de gick genom korridoren men till slut stannade Olir vid en dörr och öppnade den.
”Här är hennes rum. Avskild men hon kommer ändå ha det bra.” Han öppnade dörren så att Lendo kunde gå in.
Försiktigt gick han in, lade ner Juniper i sängen och tog försiktigt av henne skorna för att placera dem på golvet intill sängen. Sedan drog han täcket över hennes kropp innan han tog ett steg tillbaka. Undrade om hon skulle vakna upp rädd och undra vart hon befann sig. Lendo vände sig om, gick mot dörren. Han mötte Olir i dörröppningen, dörren stängdes bakom honom och tillsammans började de gå tillbaka.
”Jag vet inte om jag får fråga detta... Men har ni lyckats få ut någon information om boken?” Olirs hårda röst hade mjuknat och Lendo skakade på huvudet.
”Nej det har vi inte. Frågorna och den flytande magin från böckerna verkar tömma henne på energi. Men det sista är en teori jag har.” Lendo kliade sig i håret och stannade sedan upp. Olir stannade upp även han och vände sig för att se på honom.
”Vet hon om vad du är och vet hon om?” Han pekade på Lendo som skakade på huvudet.
”Nej det har hon inte men jag jag ska.” Han skakade sedan på huvudet och drog särken över huvudet. Under hade han en lössittande tröja och ett par byxor. En yvig svans svajade bakom honom och Lendo hängde klädnaden över armen.
”Jag går och lägger mig. God kväll.” Lendo gjorde en bugning med huvudet innan han började gå igen.


Väl i sitt rum hängde han upp särken över en krok innan han gick till sängen. Trött föll han ner på sängen. På bordet intill huvudändan stod det en liten korg med bröd men han kände sig inte det minsta hungrig nu. Det hade tagit en sådan energi att inte skada Juniper. Lendo hatade sig själv över vad han hade varit nära på att göra. Tidigt i morgon, innan Juniper skulle vakna skulle han prata med Marahk. Trött lade han sig ner i den slitna sängen. Trött drog han händerna genom håret och kliade sedan de rävliknande öronen innan han lade sig ner.
Ögonen kände sig tyngre än normalt och det tog inte lång tid innan han hade somnat.


Morgonen därpå vaknade han och satte sig upp. Det hade inte varit en bra natt. Han hade drömt mardrömmar om att förtära Juniper. Att skada de andra djupt. Lendo ryste till av minnet innan han drog handen genom håret för att sedan resa sig upp. Han tog sig fram till ett litet bord där en skål med vatten stod. Han tvättade av ansiktet innan han drog på sig särken över huvudet och slätade ut den med händerna. Lendo drog en djup suck innan han öppnade dörren och klev ut.
Medan han gick mot matsalen rusade tankarna i hans huvud. Han kunde tydligt se magin runt Juniper. Det han inte kunde förstå hur en människa kunde suga åt sig den. Var det med hjälp av boken? Vad skulle hända om hon utlöste denna magi? Lendo kände hungern inom honom och han skulle behöva jaga riktigt snart.
Han var fortfarande i andra tankar när han svängde runt ett hörn och gick ihop med en piga som bar på lakan. De föll ur hennes grepp, Lendo vaknade till och såg genast sorgset på henne.
”Förlåt det var inte meningen.” Han böjde sig ner för att hjälpa till något han inte behövde egentligen. Pigan gav honom en mjuk blick, ett leende när hon började plocka upp alla lakan igen.
”Det är ingen fara. Jag är klumpig. Så jag ber om ursäkt.” Sa hon och tog den sista och reste sig. Snabbt neg hon innan hon försvann och Lendo fortsatte mot matsalen.
Han öppnade dörren och kom in i matsalen där de andra satt och åt. Snabbt såg han sig om men såg inte Juniper. Lendo gick fram till Marahk och slog sig ner.
”Det blev visst en lång natt för er....” Marahk vände på huvudet för att möta hans blick och sträckte sig efter brödkorgen.
”Juniper sover fortfarande enligt pigan som kollade till henne. ” Han skakade på huvudet och lade brödet på tallriken.
”Jag kunde känna en stark energi av magi i går. Det är svårt att förklara men jag tror alla kände det.” Lendo svalde hårt och tog själv en bit bröd under tystnad. Då hade han inte varit ensam.
”Det är något jag vill prata med dig om sedan Marahk.” Lendo viskade men vred på huvudet när han hörde dörren öppnades. Hon var klädd i en underbar orange klänning med detaljer i guld broderat i tyget. Hennes hår var uppsatt i en vacker uppsättning. Alla i matsalen hade slutat att äta och sintrade på Juniper som hade uppenbarat sig i matsalen. Tyst gick hon fram till bordet och slog sig ner vid Lendo. Nu kunde han se att hon rodnade och han sträckte sig efter brödkorgen för att sedan sträcka den mot Juniper.
”Godmorgon Juniper. Har du sovit gott?” Bättre att ignorera att Cedric hade gett order att få henne att passa in mer. Det verkade göra henne osäker ändå.
Juniper sträckte fram handen och tog emot ett av bröden och vände sedan blicken mot honom. Blicken var frågande men hon gav honom sedan ett leende.
”Jag sov väldigt bra. Jag minns dock inte hur jag hade kommit till sängen.” Hon såg sedan ner på brödet. Han drog in ett djupt andetag och kände en söt doft som kom från henne. Säkert oljor eller parfym. De andra hade återgått till de hållit på innan och förde samtal med varandra.
Juniper åt av brödet med små tuggor och Lendo såg på henne då och då. Han kunde inte slita sig från henne. De hade fått henne så vacker.
Magin var fortfarande runt henne men inte lika stark som igår men den var där. Lendo ryckte till när han hörde hennes röst och han såg ner på henne.
”Ursäkta vad sa du?” Sa han i en ursäktande ton och log försiktigt. Hans gula ögon flackade från hennes ansikte till sin bägare innan han snabbt tog den.
Hon log mjukt och skakade på huvudet.
”Jo jag undrade hur du hade sovit.” Hon såg frågande på honom och lade huvudet på sned.
Lendo öppnade munnen för att svara men han hann inte innan det hördes ett klingande från Cedrics håll. Lendos hjärta var nära att stanna. Vad skulle hända nu?

Vad kan Lendo vara för slags varelse??? Något varulvsliknande? Han verkar kämpa med en instinkt att skada. Samtidigt som det finns lite vibbar:

Han drog in ett djupt andetag och kände en söt doft som kom från henne. Säkert oljor eller parfym. De andra hade återgått till de hållit på innan och förde samtal med varandra.
Juniper åt av brödet med små tuggor och Lendo såg på henne då och då. Han kunde inte slita sig från henne. De hade fått henne så vacker.

Både Lendo och Marahk känns ju väldigt vänliga. Hoppas Juniper får ha dem mycket i sin närhet - och att Lendo kan tygla faran!

Kapitel 8:



Juniper vände huvudet för att se mot Cedrics håll. Deras blickar möttes och hon såg snabbt bort. Hjärtat rusade och hon lade snabbt ena handen mot märken. Återigen hade det börjat värka och nu brände det som första gången. Smärtorna fick henne att grimasera och hon lutade sig tillbaka i stolen. Hela salen tystnade för att vända sin uppmärksamhet till henne.
”Juniper?” Rösten lät orolig och hon kände en hand mot sin axel men hon kunde inget säga. Andningen blev häftigare och hon fick knipa ihop ögonen för att inte svimma. Snabbt stängde hon ögonen men hörde fotfarande Lendos oroliga röst intill sig. Det kändes som hon skulle brinna upp och hon drog lite i kläderna för att frigöra märket utan att lyckas.
”Juniper vad händer?” Hon kände stolen drogs baklänges och någon som lyfte upp henne. Lika plötsligt som det hade börjat slutade det lika snabbt.
Hennes andning blev lugnare och hela hon slappnade av. Trött lutade hon kinden mot kroppen och kunde höra Lendos röst vibrera mot kroppen.
”Är du okej? Vad hände Juniper?” Trött öppnade hon ögonen och kände hur svag hon var.
”Märket.” Var det ända hon kunde få fram innan hon återigen slöt ögonen men var fortfarande vid medvetandet.
En sval hand lades mot hennes panna och ett lugn spred sig inom henne.
”Sätt henne igen. Se till att hon får i sig lite mat och sen ska vi se vad som hände.” Det var Marahk som hade talat och Juniper öppnade ögonen för att se den gamle mannen stå intill henne med ett leende på läpparna.
”Skräm os inte sådär tösen. Vad ska det vara bra för?” Kommentaren fick henne att le och hon vred huvudet för att möta Lendos.
”Nä det var nog inte så smart.” Sa hon och skakade trött på huvudet.
Lendo satte ner henne på stolen igen och satte sig intill henne. Hans blick begrundade henne och han lutade sig nära intill henne.
”Ska jag hjälpa dig? Orkar du lyfta armen?” Hon kunde se oron i hans ansikte men även höra oron i rösten. Man kunde kanske se hur sliten händelsen hade gjort henne. Hjärtat slog fortfarande snabbare och hon kände att hon inte orkade hålla skeden i handen. Generat slog hon bort blicken och hennes kinder blev röda.
”Jag... skulle uppskatta det.” Viskade hon och vände blicken mot honom, fortfarande röt om kinderna men hon möttes av Lendos lugna blick.
”Åh Juniper, bli inte generad. Du har inget att skämmas över.” Viskade Lendo och försiktigt tog han upp skeden i handen. De andra hade återgått till föra samtal mellan varandra. Juniper hade lutat sig närmare Lendos kropp och hon slöt ögonen eftersom hålla dem öppna var alldeles för stor ansträngning men hon kände en brännande blick på sig.
”Marahk du såg hur flickans tillstånd var. Hur lyder den?” Cedrics röst hade överröstat alla och Juniper öppnade ögonen tvärt. Hade känt hur Lendos kropp spänt sig och han lade snabbt ner skeden i skålen.
”Åh min kung.” Marahk hade rest sig och gjorde en svepande gest mot Juniper.
”Det är svårt att säga vad som hände eftersom det kom så plötsligt och lämnade lika så.” Han harklade sig för att samla tid innan han vände på huvudet och Juniper en lugnande blick.
”Men jag tror hon mår bra nu men låt oss äta klart och sen kan jag undersöka henne om ni så behagar.” Cedric satt tyst medan Marahk talade innan hann nickade och greppade tag i sin bägare
”Låt gå men jag skulle behöva samtala med henne senare. Det är om hennes gräsliga kläder.” Han såg avsmakligt mot Junipers håll som hade återigen slutit sina ögon.


”Jag sätter ner dig nu. Säg om det gör ont.” Lendos lugna röst fick henne att se upp och mötte hans blick.
”Okej....” Nästan viskade hon och svalde hårt. Hon kände greppet hårdna när hon sänktes ner och placerades försiktigt ner i soffan i biblioteket.
”Så ta det lugnt så kommer Marahk till dig snart.” Han gav henne ett leende innan han vände sig om och gick iväg till en av bokhyllorna.
Som vanligt var det kallt i biblioteket, Juniper tog filten som låg över soffans rygg och svepte den om sig. Som tidigare gånger var alla upptagna med sitt och hon kunde då och då skymta Lendo med böcker. Deras rörelser blev som sövande, Juniper lutade sig tillbaka och följde deras arbete lite halvt men hoppade till när hon märkte att någon satte sig vid henne. Kunde höra Marahks skrockande och hans hand som tog hennes.
”Det var inte min mening att skrämma dig Juniper. Men jag är här nu.” Han vred på huvudet och lade ifrån sig käppen så att han gav henne ett bekymrat leende.
”Det som hände i matsalen såg ganska oroväckande ut. Kan du förklara vad som hände? Hur känslan var?” Han blickade på henne och drog ett djupt andetag.
”Det såg ut som du klöste efter märket. Om det har med saken att göra så är det kanske något som kommer att hända.” Hans hand var varm och Juniper drog ett darrande andetag. Försökte minnas vad som hade hänt precis innan smärtan hade börjat.
”Jag vet inte vad som utlöste allt men det började bara smärta i bröstet, en värme som jag sattes i lågor sköljde över mig och det blev en stor plåga. Rösterna kändes så långt bort och det kändes som jag skulle dö av smärtorna.” Marahk hade tagit sig närmre och klappade nu hennes hand försiktigt, tröstande och nickade sakta.
”Såg du något eller hörde du något? Jag minns att du nämnt att du sett något liknande tidigare?”
Juniper drog ett djupt andetag men skakade på huvudet. Hon hade varken sett eller hört något denna gång, Men hon hajade till. Längtan av att hålla i boken slog emot henne som hon aldrig känt tidigare.
Blicken flackade och hon drog åt sig sina händer.
”Marahk kan jag få se boken?” Hon vände sin blick mot honom och oron speglade sig i hennes ögon. Varför kände hon sig så oroad över? Hon höjde huvudet och märkte hur tyst det hade blivit. Alla som jobbade med att arkivera hade stannat upp för tillfället och verkade lyssna på deras samtal. Marahk harklade sig och med en mycket mörkare röst bad han dem återgå till arbetet innan han vände sig mot Juniper igen. Hans ansikte hamnade i bekymrade rynkor och han klappade hennes hand ömsint.
”Jag är överhuvudet i biblioteket Juniper och just nu är jag oroad över dig. Om vad som kommer att inträffa om du kommer i kontakt med boken igen.” Med de orden släppte han taget om hennes hand och reste sig med hjälp av käppen. När han borstat av klädnaden gav han henne ett svagt leende.
”Du verkar må bättre nu. Jag tror du inte vill spendera en dag här igen. Jag ska se till att någon visar dig slottet eller trädgården innan du ska träffa hans höghet.” Han gav henne ett leende innan han vinkade Lendo till sig.
”Jag kan avvara honom idag igen. Ni verkar komma så bra överens.” Han gav ifrån sig ett skratt och klappade den unga mannen på ryggen innan han vaggade iväg. Lendo räckte henne handen med ett leende lekande på läpparna.
”Kom så går vi. Någon stirrar på oss.” Det sista viskade han fram och Juniper tog hans hand och reste sig upp. Med en flackande blick försökte han finna personen som såg på dem men fann den inte och istället började de gå tillsammans mot utgången.
Väl ute på gården drog Lendo in ett djupt andetag och släppte taget om hennes hand.
”Man glömmer oftast hur instängt det är där. Man blir så stel!” Han sträckte upp armarna och gäspade stort innan han vände blicken mot henne.
”Marahk sa att du mådde bättre och du ser piggare ut...” Hans ansikte blev med ens oroad och han sträckte ut en hand för att dra den mot hennes kind.
”Vet du vad som hände?” Viskade han och drog sedan bort handen. Juniper stod stilla och kände hans hand vidröra hennes kind.
”Nej.... Men jag kände något efter smärtan släppt. Att jag måste få tag i boken.” Hon svalde hårt och tog ett steg tillbaka kanske av rädsla över det hon sagt men han stod tålmodigt kvar.
Försiktigt höjde hon handen och lade den mot märket innan hon slöt ögonen.
”Jag sa det inte till Marahk för jag vet att Julius kunde höra.” Hon öppnade ögonen och sänkte handen så den hängde slappt åt sidan.
Lendo betraktade henne med en lugn blick innan han gick fram till henne. Försiktigt lade han handen om hennes axlar och började föra henne mot parken.
”Nå låt oss släppa Julius och Marahk för stunden. Du har inte sett hans höghets vackra park. Den är något av det vackraste som finns i landet...” Han avslutade sig själv när en vindpust svepte förbi, drog med sig en doft av blomster och värme men även från något mer. Lendo drog åt sig sin hand innan han drog sig några steg från Juniper.
Nog luktade hon gott men nu var doften något extra, bedövande nästan. Hon hade vänt på sig och såg på honom med nu en oroad blick.
”Mår du bra? Du ser blek ut. Du kanske borde sätta dig?” Hon tog ett steg mot honom men han backade genast från honom. Var det hon som doftade så gott? Troligen var det magin som var inom henne från boken och den blev allt starkare. Han spände käkarna hårt för att inte kasta sig över henne.
De stod stilla så i kanske fem minuter tills Lendo hade lyckats förtränga begäret att förtära magin inom henne. Sakta började han slappna av, käkarna slappnade av medan han lät axlarna sjunka ner.
”Så...” Han pustade ut innan han öppnade ögonen och möttes hennes oroliga blick.
”Åh Juniper..” Började han och nu var det han som tog ett steg närmare henne. Försiktigt tog han hennes hand och kramade den ytterst lätt.
”Jag har ju inte berättat allt om mig. Det kanske är något vi måste göra innan vår vänskap går vidare....” Han började gå att gå och drog lätt med sig henne mot en stenbänk som stod under ett stort träd. Där satte han sig och klappade på platsen intill sig. Juniper såg på honom en stund, tänkte om det var en bra idé men slog sig sedan ner vid hans sida.
”Jag heter Lendo som du vet och jobbar som väktare av böcker tillsammans med Marahk och de andra...” Började han och höjde huvudet för att se slottet som tonade upp sig framför dem. En vindpust smekte hans ansikte och han drog in luft i lungorna.
”Men du kanske har märkt att jag skiljer mig från dig, Marahk och min kung. Jag är en demon av rävens härkomst. Han gav henne ett svagt leende innan han rörde sitt ena öra.
”Mitt luktsinne är starkare än de flestas och jag känner inte bara doften av blommor utan av stark magi. Sedan du kom hit har en doft av magi kommit från dig och den blir starkare för var dag som går.” Han svalde hårt och funderade på hur han skulle ta nästa del så försiktigt som möjligt. Han sneglade mot Juniper för att läsa av henne. Han kunde se hennes tålmodiga ansikte vara vänt mot honom, huvudet lätt på sned och hennes ögon gnistrade av nyfikenhet.
”Innan jag blev en väktare så slukade jag varelser som bar magi för att själv bli starkare. Det är inget jag är stolt över nu men det ligger i min natur.” Han kunde höra fåglarnas kvittrande, vindens sus och andra ljud. Återigen vände han blicken mot henne och märkte nu en bit av rädsla i hennes ögon. Han märkte även att hon hade flyttat på sig men det var bara någon centimeter men han märkte ändå av det. Han klandrade henne inte utan han skulle säkert gjort samma sak om rollerna varit ombytta.
”Jag måste säga det här för jag var så nära på att falla tillbaka till mina gamla vanor alldeles nyss. ” Han höll upp sin hand, visade en springa mellan timmen och pekfingret. Snabbt sänkte han handen och harklade sig innan han såg bort av skammen.
”Men jag skulle aldrig göra det. Det är något du måste förstå. Jag skulle aldrig förlåta mig själv och det skulle ingen annan häller göra.” Snabbt reste han sig innan han harklade och tog några steg från henne för att visa att han menade allvar. Juniper kände sig iskall trots värmen som var runt dem. Hennes ögon var fästa på Lendo och hon kände sig fastfrusen där hon satt som om hon var paralyserad. Det tog någon ytterligare några minuter men sedan lyckades hon vrida bort huvudet. Hjärtat skenade iväg som alltid i hans närhet men nu kändes det annorlunda men hon kände sig inte i fara.
På skakiga ben så reste hon sig, tog ett stapplande steg och kände benen vika sig under henne. Snabbt var Lendo framme vid henne och fångade upp henne innan hon hade ramlat till marken.
”Förlåt....” Viskade han och hjälpte henne att sätta sig på bänken igen. Hon verkade så skör nu och Lendo förbannade tyst sig själv. Försiktigt lyfte Juniper huvudet och deras blickar mötte varandra. Ett svagt leende trädde över hennes läppar innan hon skakade sakta på huvudet.
”För vad ber du om ursäkt? Du kan inte be om ursäkt över något du är. Du berättade säkert detta för min egen säkerhet. Att jag inte ska lita på dig fullt även om vi båda vill det.” Hon sträckte fram handen och greppade tag om hans särk för att hålla honom kvar.
En känsla av ömhet och beskyddarvilja kastade sig över Lendo när han såg ner på henne. Han skulle hata sig själv om hon hamnade i fara och bara beskylla sig själv.
Snabbt svalde han och pressade fram ett leende. Var tvungen att hålla sina besvär inne för stunden.
”Vi skulle ju gå en rundvandring runt slottet. Säg till om du behöver en paus så sätter vi oss igen.” Han lirkade särken ur hennes hand och höll den försiktigt så hon kunde dra bort den om hon ville.
”Vi hade ju viktiga saker att tala om.” Hennes grepp blev en aning hårdare när hon drog sig upp på benen och tog ett svagt grepp om hans arm.
”Går det här bra? Jag känner att benen är svaga fortfarande men med din hjälp ska det nog gå bra....” Försiktigt lossade han hennes grepp för att lägga armen om hennes axlar och drog henne till sig. Nu när när han lugnat sig kunde han vara nära henne. Känslan av att sluka henne hade dragit sig undan för stunden.
”Det här är nog bättre. Greppet är stadigare och jag kan reagera snabbare om jag håller om dig.” Han såg ner i hennes ansikte och såg hennes skärrade blick. Från det han hade sagt att han ville förtära henne till att han lade armen beskyddande om henne hade varit snabb. Kanske det hade varit för snabb? Snabbt såg han framåt innan han drog in luft genom näsan.
”Det är okej Juniper. Det var bara en hastig känsla, det är inget att vara rädd för. Mina känslor för dig är större...” Detta fick honom att bli röd om kinderna och det ryckte till i hans ena mungipa.
”Så.... du kommer inte äta mig?” Junipers röst var som en viskning och han kände hur hon stelnade till intill honom. De hade kommit fram till en häck där de återigen stannat upp. Lendo vred på huvudet så han kunde se på henne och han såg fortfarande spår av rädsla i hennes ansikte. Varför hade han sagt att han hade slukat varelser som hade besuttit magi. Det hade ju varit en del av honom och det hade känts viktigt för honom att hon skulle veta. Vad skulle hända om han föll tillbaka till sitt gamla jag?
Försiktigt gav han henne ett leende innan han skakade på huvudet.
”Jag kommer inte att äta dig. Som jag sa var det en del av mitt gamla jag. Jag känner yterst sällan av att jag vill äta magi igen men....” Han lyfte sin fria hand och vidrörde hennes kind med en öm rörelse.
”Dels så tror jag att jag har fallit för dig och det andra är att jag skulle förgöras.” Han gjorde en grimas innan han lät handen falla till sidan.
”Du är alldeles för viktig för hans majestät och sedan för alla väktare inklusive mig.” De blickade in i varandras ögon innan Juniper såg bort och kände kinderna bli blossande röda av hans ord. Hon kunde höra fågelkvitter från ovan och höjde blicken. I en gren längre bort kunde hon se fåglar i granna färger som glatt sjöng i värmen.
”Vi borde gå in...” Lendos grepp om henne hårdnade och hon hörde bitterheten i hans röst.
”Hans majestät sa trots att han ville träffa dig så fort som det bara gick.” De började röra sig längst grusgången mot slottet och Juniper höjde ansiktet mot honom.
”Men efter mötet... Kan du visa runt då? Jag ...” Hon höjde sin fria hand och vidrörde sin bröstkorg innan hon svalde hårt. Hur mycket han än ville så kunde han inte gå från sina plikter bara. Sakta skakade han på huvudet.
”Jag har fullt upp för idag Juniper.” Sa han och de hade nått den stora trappan till ingången. Han kunde känna hur hon spände sig och greppet om hans arm hårdnade. Han drog in luft genom näsan och han konstaterade det. Hon var rädd för mötet med kungen men vem skulle inte vara det? Lendo klandrade henne inte det minsta oavsett vad detta möte skulle innefatta. Medan de gick upp för trapporna sa han med låg röst.
”Det finns inget att oroa sig över. Han skulle inte skada dig och ni kommer inte vara ensamma. Om det är det jag tror det är så kommer inte Julius vara där. Vakter definitivt men kanske även en skräddare av något slag.” De hade tagit sig upp och han nickade åt de båda vakterna som stod på var sin sida av dörrarna.
”Jag kommer med Juniper, människan som ska föras till hans höghet.” Sa han med en klar, lite högre stämma och de båda vakterna nickade innan de tillsammans öppnade dörren.
När dörren hade stängts bakom dem så blev det genast mörkare där de stod trots fönsterna som släppte in dagsljuset.
”Jag ska leda dig till tronsalen.” Sa han och de började att gå. Stegen ekade när de gick och hon kunde inte låta bli att se sig om. Stora tavlor som hängde på väggarna, statyer och andra vackra ting stod längst väggarna.
”Oroar du dig inför mötet?” Hans röst var låg men fick ändå henne att hoppa till och greppet hårdnade men bara för någon sekund. Några pigor gick framför som pratade tyst med varandra. Han kunde höra vad de pratade om och saktade in på deras stag. Ilskan började sprida sig i hans ansikte och hans grepp om Juniper hårdnade en aning. Att de öppet hade talat illa om henne gjorde honom arg och han bet ihop käkarna. Att de ens vågade tala så öppet var vedervärdigt.
”Lendo... Du gör mig illa....” Viskade hon och snabbt släppte han taget och drog in ett djupt andetag.
”Jag ber om ursäkt. De talade illa om dig och det gjorde mig arg.” Han pekade mot pigorna och han vände ansiktet mot henne. Han såg nu sorgsen ut men hon gav honom ett varmt leende.
”Det är ingen fara Lendo. Jag tar ingen skada. De är bara ord.” Sa hon och nickade mot korridoren de var i. Försiktigt tog hon hans arm och drog in luft i lungorna.
”Ska vi fortsätta? Vi får inte låta honom vänta.” Sa hon tyst men han kunde tydligt höra henne. Hans blick vändes mot den stora dörren framför honom. Innanför de dörrarna väntade han och mötet om henne.