Lupple & Emma07 PRS

Velian hade börjat greppa stången men stannade mitt i rörelsen. Grekland? Han ville inte tro det. "Grekland huh?" Sa han roat. "Har varit där någon gång. Är rätt fint." Log han. Det fanns en röst som gnagde inom honom. Han visste att detta var viktigt information på ett eller annat sätt. Men samtidigt fanns det något annat inom honom som övertygande honom om att det inte var så viktigt. Han kunde ju inte säkerställa att personen som stod bredvid honom faktiskt hade krafter. "Gymmet är ett bra sätt att döda lite tid." Erkände han tankfullt. "Peter´s, är det någon slags diner?" Frågade han för att sedan flina. "Om jag berättade det så skulle jag behöva döda dig." Skojade han, trots att det var lite sant. "Jag ska ta kontakt med några av pappas kunder. Han är fast på huvudkontoret." Sa han och himlade med ögonen. "Fast i familjeföretaget." Sa han med ett snett leende. Det var inte en lögn, inte alls. Han skulle ta kontakt med vissa, han var fast i familjens plikter och hans far var fast hemma. Han greppade stången för att inte verka allt för konstig och funderade lite. Hur gjorde man nu igen? Men snart mindes han och gjorde ett marklyft.

Hans ord tycktes distrahera Velian, vilket på något underligt vis gladde Chris. Att han hade gjort ett tillräckligt intryck för det. Han visste att han kanske var löjlig som tänkte på det viset, särskilt eftersom han till och med var en kund. Men ändå kunde han inte låta bli.
”Varmt, inte minst. Ni har ingen aning om hur kallt ni egentligen har det här.” Flinade Chris, han älskade värmen där som var mer tryckande än något man fann häromkring.
”Kunde inte ha sagt det bättre själv. Ja nån slags blandad bar och diner kan man väl säga - ett av amerikanernas alla påhitt.” Skämtade han glatt, han trivdes här men det var nog mer Grekland som han såg som sitt riktiga hem.
”Är du i armen också?” Flinade han retsamt åt hans intetsägande svar först, men nickade sedan bekräftande åt hans ord om familjeföretaget. Det lät väl logiskt. Han fick dock snabbt annat att tänka på då han började lyfta, granskade snabbt positionen.
”Lite mer bak med axlarna. Och ut med röven om du inte vill ha den platt.”

Velian försökte att inte reagera. Armén? Det var något nytt, något som påverkade synen på den andre. Han kunde inte sätta fingret på vad men det störde honom, till viss del. Att det på något sätt gjorde honom mer nyfiken. Var han alltså van vid strid? Det måste betyda att han var van vid att kämpa. "Det är sant. Grekland är väldigt varmt." Instämde han för att sedan nicka. "Åh ett sådant ställe." Log han roat för att sedan följa hans instruktioner och lyfta igen. Axlarna bakåt och rumpan ut. Han gjorde alla lyft så många gånger som den andre bad honom och släppte sedan taget om stången på ett så varsamt sätt han kunde.
"Trivs du med ditt jobb? Jag menar är det inte jobbigt att se alla andra träna och själv inte kunna göra något man är intresserad av?" Frågade han nyfiket. "Din fritid och jobb är ju samma kan jag tro, med tanke på att du är så vältränad." Sa han lugnt. Han var faktiskt intresserad av hur det kändes. Och han ville även poängtera att han verkligen sett den andres kropp. Utan att göra några stora närmanden, utan snarare bekräfta det den andre antagligen redan visste. Han hade spanat in honom.

Det var galet egentligen hur mycket Christopher redan hade avslöjat om sig själv, utan att ens ha menat det. Men det var helt enkelt något med honom, han ville imponera, ville göra intryck. Han bannade sig själv lite för det, men kunde inte heller låta bli det. Han var helt enkelt lite för lockande för det. Istället försökte han lägga koncentrationen på självaste jobbet, vilket inte heller det var det allra lättaste med tanke på vad jobbet faktiskt var. Men han hade åtminstone sina ursäkter till att titta på honom.
”Jag trivs. Det är ju träna jag gillar, och att få hjälpa andra upptäcka det mer och mer är riktigt roligt. Jag kan ju göra det när som helst annars, eller också på arbetstid om jag inte har några bokningar.” Log han, lite överdrivet glad över att han lagt märke till den saken. Även om han intalade sig själv att det inte betydde något alls.

Velian nickade sakta. " Det är ändå ett bra jobb. Att hjälpa och inspirera andra." Log han. Han tänkte fortsätta fråga ut killen så oskyldigt han kunde men kände hur hans amulett brände till. Han bet ihop käkarna för att inte flämta till av smärtan. Någon försökte skåda honom från avstånd. Oron steg i honom. Varför? Misstrodde de honom? Hade de någon ny information? Är det någon fiende i närheten? Vaksamt sneglade han omkring sig. Flyttade undan amuletten och insåg att han skulle behöva läka det lilla brännmärket kraften hade åstadkommit. Han var glad, oerhört glad över att han hade förmågan att skapa sådana här saker. Att han på så vis kunde skydda sig själv. Det var inte direkt accepterat men att ha åstadkommit en sådan amulett visade på styrka och av den anledningen sågs det mellan fingrarna på en sådan överträdelse.

Han samlade sig och fokuserade sin uppmärksamhet mot Christopher. " Gör du något mer på din fritid än tränar?" Frågade han lugnt för att sedan flina lite. "Du behöver inte svara, det är kanske för personligt." Skrattade han till som en eftertanke. "Nåväl vad är nästa övning?" Frågade han nyfiket. Han hoppades att det var något han ville se. Han skulle ju alltid kunna be om en demonstration. Tanken roade honom och han försökte att trycka undan den tanken. Han behövde fokusera på målet.

Christopher hade alltid älskat att träna, och att faktiskt få jobba med det var en ynnest han var väldigt glad över att ha. För trots allt så var det ändå en viss konkurrens om jobben, men att han varit inom militären hade visat sig vara en stor fördel. Det visade sig också vara många som var intresserade i att prova träning liknande deras. Han kunde på ett vis förstå vad tjusningen var i att pröva något annat på det viset men han som varit där visste också att man hade det väldigt bra utan det med. Han ångrade inte det minsta att han varit där men däremot så trodde han inte att en karriär där var något för alla. Man måste helt enkelt vara starkt mer än bara psykiskt.
Veilans ord tog honom tillbaka till nuet igen och han ryckte lätt på axlarna.
”Inte särskilt mycket egentligen. Jag seglar, lagar mat och surfar ibland.” Havet, träning och maten hade alltid varit det han älskat mest och som varit hans största intressen.
”Du själv då?” Frågade han nyfiket, inte så lite nyfiken på vem denna karl egentligen var.
”Knäböj blir det.” Det var en bra fortsättning på de större muskelgrupperna samtidigt som de också var en bra övning att se på, så att säga.

Velian studerade honom noga, segling och att surfa. Det hade varit en flodvåg. Små små bitar började att fogas samman långt bak i hans huvud. "Som en fisk i vattnet." Sa han både frågande, nyfiket och lite roat. Men så vändes frågorna mot honom och han tvingade sig att tänka igenom sitt svar. " Jag...roar mig på olika sätt." Började han. "Jag tycker om att läsa och utmana mig själv." Log han. Sanningen var den att han inte hade så mycket fritid. Men när han väl hade det så var det en fröjd att sätta sig dold och läsa någon påhittad berättelse. "Det finns mycket...intressant. Naturen är något jag uppskattar. "Erkände han för att sedan tystna. Varför berättade han så många personliga saker? För någon han knappt kände? Rättare sagt någon han inte alls kände. Kanske var det hela kruxet? Kanske var det så att just det gjorde allting enklare. Christopher hade inga som helst förväntningar på honom. "Knäböj?" Frågade han roat och höjde lite på ögonbrynet. Det kändes som om det fanns något bakomliggande motiv. Han tog sig förbi honom för att ställa sig på en mjukare matta och medan han gick förbi lät han ena handen snudda vid hans mage. Det kunde tolkas som ett misstag, vilket skulle skydda honom. Men Velian hade gjort det med flit. Han hade inte kunnat hindra sig. Om den andre skulle iaktta honom vilket han kände att han hade gjort så ville även Velian ha lite nöje ut från det.

Hela denna dag hade sannerligen gått så mycket bättre än vad Christopher hade vågat hoppats på. Han hade inte haft några stora förhoppningar på det utan tvärtom gått till jobbet ganska dyster efter sjukdomsbeskedet för några dagar sedan, men denna dag tycktes ha botat hans dysterhet för stunden. Nej, denna dag var fel uttryck - det var rättare sagt Velian som hade botat det. Han visste att det var heltokigt att ha blivit så förtjust i mannen redan, men han ville åtminstone tro att han lämnat lite hintar också han till Chris. Kanske hade det med önsketänkande att göra, men han trodde faktiskt inte det.

Självaste träningen hade flutit på alldeles för fort, och Chris fann det riktigt roligt att arbeta med honom. Därför jublade han riktigt inombords när Velian tackade ja till att följa med till Peter´s efteråt. Han ville inte sluta umgås med honom riktigt ännu, även om dem förhoppningsvis skulle träna lite mer framöver också - att gå ut så gav dem en chans att träffas och prata än mer avslappnat.
Chris själv hade redan hunnit ta några glas och han skulle absolut inte kalla sig full ännu, inte på långa vägar, men lite mer lättsinnig och avslappnad. Mer öppen helt enkelt.
"Det här familjeföretaget. Vad är det för något?" frågade han nyfiket den nyfunna vännen, för han ville åtminstone se på honom som det. Till och med mer än så ifall det bara vore upp till honom att bestämma.

Det hade varit en bra dag, en ganska fri dag vilket gladde honom. Han hade blivit förvånad men tacksam över att den andre hade bjudit med honom ut. Okej bjudit ut var kanske lite överdrivet. Frågat om han ville följa med till det där stället han hade rekommenderat. Han hade självklart tackat ja och de skulle ses en stund senare. Vilket var positivt, då hann han hem och duscha av sig, byta om och kontakta dem andra för att avlägga rapport. Att missa den första rapporten var oerhört dumdristigt och han fasade för reaktionen han skulle få uppleva. Så han hade tackat ja och sedan dragit sig tillbaka till hotellet för att duscha, byta om och rapportera. Han hade varit väldigt tvetydig. Att spåret hade kallnat men att några personer passade in i profilen. Och att han undersökte dem alla. Detta borde vinna honom tid. Han visste inte varför det var viktigt att vinna tid. Bara att det var väldigt viktigt.

Det hade gått några timmar sedan gymmet och han hade med lätthet hittat dit. Det var skyltat. De hade mötts en bit innan och gått in tillsammans. Christopher hade tagit några glas och han själv? Han hade precis tagit sitt andra. Han behövde hålla sig...samlad. De hade pratat om lite allt möjligt, vardagliga saker men frågan han fick nu var...utmanande. Ja vad skulle han kunna säga? Hur skulle han kunna förklara och svara på frågan utan att förklara något alls och inte svara på frågan? Det var ett dilemma. Han harklade sig och såg på honom. "Handel." Sa han som en början. "Pappa handlar med massa saker och ibland skickar han mig." Sa han med ett svagt leende. Han hade ingen bättre förklaring. Han kunde inte förtydliga något mer. Det var också det säkraste täckmanteln ifall Christopher valde att göra efterforskningar. För det fanns faktiskt ett företag inriktat på handel i ordern. Okej det fanns fler men det var i alla fall den mest ärliga.

Handel alltså. Christopher visste inte riktigt ifall han såg på Velian som en handelsintresserad kille, men ärligt talat så visste han inte heller riktigt hur han såg på honom. Var lite osäker på vad han tyckte att han skulle passa som. Han behövde nog tillbringa mer tid med honom för att kunna svara på det. Men trots att de känt varandra kort tid så kändes det nästan som om de känt varandra längre, just för att han verkligen kunde slappna av i hans sällskap. Det var något slags lugnande och förtroendeingivande med honom. Han var helt enkelt lätt att anförtro sig åt.
”Är det den väg du helst vill gå då? Det känns ju som om du har lite väl mycket talang för att bara springa ärenden i familjeföretaget.” Frågade han nyfiket, med ett leende och ett huvud lätt på sned. Mycket väl medveten om att han lade sig i - men han var frågvis normalt sett och spriten hjälpte väl till att spränga bort de få gränser han hade. Det var ju trots allt bara en komplimang dessutom. Något sade honom att dem skulle vara välkomna, även om det kanske bara kom ifrån hoppet om det. För hoppet om att få ge honom många fler komplimanger i framtiden fanns definitivt där.