Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Med tanke på vilken skitstövel hon hade till far så verkade hon vara en förvånansvärt vänlig själ än så länge. Nu hade han visserligen inte inte umgåtts med henne tillräckligt länge för att göra en välgrundad bedömning ännu, men han fick gå på det lilla han hade. Han hade stött på oändligt med adelsdamer - och herrar med för den delen - som var alldeles för självupptagna för sitt eget bästa men än så länge verkade inte hon vara en av dem. Vilket var en lättnad, sådana människor tärde snabbt på hans tålamod och de båda skulle ju få tillbringa en del tid ihop framöver.
”Jag vet inte hur mycket som finns att berätta av värde. Men om du vill ha någon sådan info så är jag föräldralös.” Fortsatte han med ett svagt litet leende i början och en lätt axelryckning frampå slutet. Hon ville ha något som gav henne uppfattningen att han gick att lita på, och det var det närmaste han kom på. Det kändes närmast komiskt att han gav henne en av de få saker han inte ljugit om, när hela hans liv här var en lögn i princip.
”Vad vill du veta?” Frågade han sedan, nästan lite nyfiket medan han lät blicken vila sig på henne.

Hans ord hade överraskat henne och utan att tänka hade hon tagit tag om hans hand. "Jag beklagar.", sa hon och syftade på de avlidna föräldrarna. Hon visste ju vad det innebar att inte ha en mamma iallafall. När Thessa bara var några år gammal gick Thessas mamma bort. Hon har bara några svaga minnen av henne. En varm blick, ett gott skratt. Men också mörker. Den delen hade hon inte utforskat ännu. Det var som ett mysterium. Thessa var rädd för vad hon skulle finna ifall hon undersökte det.
"Säg mig bara..", sa hon då, när hon kommit tillbaka till verkligheten och såg upp mot hans blick. "..Du är inte som alla andra va?", sa hon och såg med en stadig blick åt hans håll.
Det kanske hade varit beröringen, när deras hud möttes, hon kände hans värme. Magin. "Du är magiker, va? Precis som jag?", sa hon och log lite då. Egentligen hoppfull.
Thessa delade sina magiska kunskaper med sin pappa, men utom han i slottet, var hon ganska säker på att de flesta där var mänskliga och inte besatt några magiska egenskaper.
Under hela tiden hade hon hållit Rowans hand i sin och verkade inte släppa taget, inte först hon fått ett svar på sin fråga.

Hennes reaktion tycktes vara väldigt uppriktig och ärlig, vilket nästan förvånade honom. Inte för att han hade någon negativ inställning gentemot henne egentligen, men rent allmänt så brukade dem flesta adliga knappt bry sig ett skvatt om sådana saker. Varför han valt att säga den lilla del sanning han behöll i sin historia kunde han faktiskt inte svara på.
”Det var länge sen nu.” Log han urskuldande, även om så kanske inte var fallet. Sådana saker blev inte bättre trots att tiden gick. Kanske om dem dött naturligt, men såhär så visste han att han inte skulle få ro förrän han fått hämnas dem.
”Som alla andra? Man måste väl vara lite galen för att riskera livet för en främling.” Skojade han med ett busigt leende emot henne innan han fortsatte lyssna på henne, svarade med en lätt nick.
”Du har så rätt så. Du har det starkt.” Log han, hon nästan utstrålade det. Kanske var det den som gjorde att han kände sig som dragen till henne, han visste inte riktigt. Men han var fullt bestämd på att ta reda på saken.

Hon släppte hans hand, men dröjde sig kvar för att möta hans blick. Hon gillade inte att han kallade henne främling, även om så var fallet. Thessa förstod ju att han bara skämtade. Det var hennes tidigare vakter som gjorde sig påmind. För de hade Thessa inte varit någon mer än Ms. Daemonne. Ingen av de riktigt kände henne. Hennes vänner ja, men de var ju inte här med henne. Hon gillade inte att det skulle vara någon ytterligare som bara såg henne som prinsessan, adelsdamen, eller dotter till kungen.
Men lika snabbat lämnade hon tankarna och log ett bredare leende när han bekräftat att även han besatt sådana magiska krafter. Och att han uppfattat hennes krafter som starka.
Thessa var stolt över sina magiska egenskaper. Det var en del av henne. Hon kunde se att det trots allt fanns en chans för henne och Rowan att komma överens. De delade något. Det spelade ingen roll vad för slags magi eller så, det var bara befriande för Thessa att veta att hon inte var ensam.
Leendet avtog då dörren på nytt öppnades. Kung Clavius visade sig i dörröppningen.
"Thessa. Är du klar? Vem- jaha, är det du? Jaja, okej. Kom nu, vi kan inte låta folket vänta alldeles för länge." Den gamle mannen såg från Rowan till Thessa, med handen kvar på handtaget. Tydligt stressad. "Turneringen!", utbrast Thessa och nickade. "Jag kommer, pappa. Gå före så kommer jag till vagnen." Clavius suckade och skakade på huvudet innan han lämnade dörröppningen och gick före därifrån.
"Det blir bra, Rowan. Du verkar få börja jobba direkt.", sa Thessa och gav ifrån sig ett litet skratt. Det skulle bli kul att ha med sig honom till turneringen. "Jag ska bara fixa till mig lite." Hon vände sig om och gick iväg till spegelbyrån igen för att greppa tag om hårborsten.

Rowan hoppades att han skulle lyckas lära känna henne, det kändes som om det fanns hopp för det. Egentligen inte för sin egen skull. Han var nyfiken på henne, det fick han erkänna - det fanns en dragning till henne, han skulle ljuga om han sade nåt annat. Men också lite för att han kände igen sig. Kände igen sig i den där ensamheten det innebar att vara kunglig. Om inte annat så hade dem ju också magin gemensamt.
Hans funderingar avbröts utav dörren, och han fick rikta uppmärksamheten dit istället. Han hade haft turen att han inte behövt träffa kungen många gånger tidigare. Mindre risk att bli igenkänd, men främst var det mindre risk att han själv gjorde nåt. Ändå hade det gått bättre än han trodde att möta honom. Självklart var det en utmaning att hålla sig i schack ibland, men det gick.
”Det verkar inte bättre än så.” Log han tillbaka emot Thessa då hennes far gått sin väg igen, följde henne lätt med blicken när hon strosade igenom rummet.
”Du får berätta nåt om dig själv.” Bad han, än så länge hade främst hon haft frågestund så nu var det väl hans tur. Även om han väl egentligen mest skulle låta bli att ställa frågor.

Plötsligt så blev Thessa så medveten om hur hon betedde sig. Det var lite ovant att någon betraktade henne så. Återigen blev hon påmind om de tidigare vakter som bara sett på med tomma blickar. Inte alls närvarande mer än fysiskt på plats. Men Rowan.. Han såg henne. Hon kände hans blick när hon drog med borsten genom det mörka hårsvallet. I ett försök att inte tänka mer på det, för hon hade ju faktiskt en aning bråttom, vände hon sig till spegelbilden och plockade upp ett hårsmycke, likt någon slags tiara. Den såg simpel ut i silver, med en mörkt blå sten, säkert någon sten av värde, som matchade den lika djupt blå klänningen. Och så ringen över hennes finger. Ett sätt att visa vem hon var. Prinsessa. Prinsessa över Vrale.
"Det får duga..", mumlade hon för sig själv och iakttog sin spegelbild.
Men hans fråga fick blicken att vandra bort till Rowan som också syntes sådär halvt i spegelbilden. "Om mig själv?" Hon var lite överraskad över frågan. Att han talade så till henne, en prinsessa. Det var ovanligt. Men det var väl mer än rättvist. Han hade ju berättat något om sig själv för henne. Dessutom så ville ju Thessa lära känna Rowan.
Thessa reste sig långsamt och gick mot Rowan.
"Jag..", började Thessa och gick mot dörröppningen, men stannade när hon kommit fram till Rowan. Deras blickar möttes. Hans blick var fängslande. Hon tappade orden och harklade sig i försök att samla sig. "Jag har alltid drömt om att flyga.", sa hon då. Varför orden lämnat hennes läppar visste hon inte riktigt. Det var ju inget hon hade delat med någon annan. Kanske han bara var en sådan person som det var lätt att prata med. En person som var bra på att lyssna.
Lite osäkert skrattade Thessa. "En dag kanske..", sa hon och gav ifrån sig ett litet skratt. "Kom, bäst vi inte låter de vänta mer." Sedan gick hon före honom ut från rummet mot utgången där vagnen med hennes pappa väntade.

Hon verkade nästan något förvånad över hans fråga, och det förstod han. Han kunde ju inte direkt säga hur mycket han kunde relatera till hennes situation, men han fick väl försöka visa det på andra sätt som att fråga dem där frågorna man saknade, försöka visa att han inte bara var där på grund av order. Varför han plötsligt så gärna ville visa det, var outgrundligt.
Då hon kom närmare kunde inte heller han lägga tankarna på mycket annat än henne. Hon var slående vacker nu när hon fixat sig ytterligare, och att hon nu kommit närmare påverkade honom mycket mer än vad han själv ville erkänna.
”Flyga du. Är det en längtan efter att få vara mer fri?” Frågade han nyfiket, visste att han riskerade att fråga för mycket nu men det var en risk han fick ta. För det var en otrolig frihetskänsla som inte slog något annat.
”Vem vet, det kanske inte är så omöjligt?” Log han tillbaks, lite kluven. Han ville hjälpa henne med hennes önskan - han hade ju trots allt möjligheterna. Det var en risk att blanda sig in för mycket med henne, men å andra sidan visste hon redan att han var magiker, vad gjorde det om hon också visste om Camenag? Han fick klura lite. Låtsas klura iallafall - han visste redan vart det lutade.
”Efter damen.” Han följde henne ut, försökte ägna tankarna åt något annat än henne. På det viset iallafall, han var ju här för att jobba och skydda henne.

Hon log åt tanken, ja, det kanske till en viss del betytt att känna friheten. Hela hennes liv hade hon känt sig övervakad med några glimtar här och var där hon på riktigt kunnat slappna av. Som i någon god väns närhet. Men att flyga.. ja, det hade ju betytt just det. Flyga. Känna vinden i håret, mot ansiktet. Luften. Ruset. Istället för att svara Rowan blickade hon upp mot skyn där precis i samma stund en fågel flög högt däruppe. Som ett tecken. Thessa fnittrade åt sammanhanget och gav honom en menande blick över sin axel som om de nu delade en hemlighet.
Hon klev in i vagnen som strax därpå kommit i rullning. Hennes pappa, Clavius, var inte en tålmodig man. Han han bestämt sig för något, så blev det oftast så. Ett av skälen de faktiskt var i Vrale.
"Thessa..! Rakryggat. Det går över fortare ju snabbare vi kommer igång med det här. Jag vill ha det överstökat.", muttrade den gamle. Thessa sträckte på sig och vilade sina händer i knät. Gjorde precis som hennes pappa sa. Så som det alltid hade varit. Hon teg och iakttog honom kort, för att sedan se ut genom fönsteröppningen på de hus och folk de passerade när de närmade sig torget.

Det var många år sedan sist gång Rowan varit på en turnering, och han tyckte det var riktigt roligt att vara tillbaka igen. Även om det var i en annan position, så gjorde det honom inget - tvärtom. Mindre uppmärksamhet på just honom.
Tiden verkade nästan flyga iväg, men det kändes som om vara tillbaka på ett vis - han var nära, men ändå inte. Hon var ju i hans gamla position och nu var han alltid nära henne. Så nära men så långt bort. Han hade så mycket jobb kvar - han hade ju lyckats samla ihop en liten grupp rebeller. Om han fick säga det själv så började dem till och med bli ett litet hot. Men han visste också att han skulle behöva folket på sin sida för att lyckas, och för det hoppades han att dem rykten han låtit sprida skulle göra någon nytta.
Alldeles för snabbt så var dem tillbaka inne i hennes kammare igen, men även om klockan började ticka emot kvällen ville han inte att den skulle ta slut ännu. Han hade fattat gott tycke om henne även om dem inte lärt känna varandra väl ännu, så pass att han ville göra det han kunde för att få hennes tillit än mer.
”Vad tror du om att ge dig ut på ett litet äventyr?” Log han emot henne.

Trots turneringen, den så kallade underhållningen, var Thessa glad över att vara tillbaka inne i slottet, i sin kammare igen. Hon pustade lättat ut samtidigt som hon lossade ena örhänget. Hon tog av sig det andra med och samlade de i sin hand för att lägga ner det i smyckeskrinet på spegelbyrån. "Jag förstår det inte.. Jag förstår inte turneringen. Och jag förstår framför allt inte varför jag måste närvara.", suckade hon, egentligen inte riktad mot Rowan, men han var väl den enda i rummet där med henne, så han var den som råkade ut för hennes klagan.
Men så stannade hon upp. Äventyr? Hade hon hört rätt? Nog för att kvällen kröp sig inpå, det skymde utanför, men tanken att hon skulle få göra något annat än sina plikter, samma rutin dag ut och dag in, gjorde henne pigg och exalterad.
"Ja.", sa hon och skrattade. Utan att veta vad det var för äventyr hon gått med på. Hon tog av sig diademet och lade det på byrån med. "Var ska vi?", frågade hon då och reste sig. Hon förvånades för ett ögonblick hur lätt det var, igen att lita på Rowan så. Hon lekte med tanken att han kanske använt sin magi på henne, för att övertala med henne att följa med honom, men förmodligen var inte fallet så. Thessa skulle ha vetat. Magin, skulle en kunna säga, kändes på ett speciellt sätt. Ett välbekant sätt för hennes del.
Hon gillade tanken att få följa med Rowan och gladdes ännu mer åt att det skulle bli ännu ett tillfälle att lära känna honom mer. För intresserad var Thessa, trots den korta stund de spenderat tillsammans. Men det skulle hon självfallet inte låta Rowan veta. Inte förrän hon var riktigt säker på det själv.