Beyond love Emma07 & Medi

Hon flämtade till av förvåning och av ren smärta när han plockade upp henne. Med sin friska hand höll hon käppen över magen och såg in i hans bruna ögon. Nu när hon var så nära kunde hon se hans ansikte tydligare. Hans ärr över ena ögat. Hans ögon som var den vackraste nyansen av brun hon hade sett.
Violet blev genast röd när hon såg bort.
"Från höften och ner är typ trasig mer eller mindre på höger sida. Jag var med om en olycka när jag var runt 8 eller så." Hon såg på sin vänsterhand och svalde. hårt. Det såg djupt ut. Behövdes kanske stygn.
"Jag tror jag kommer svimma. Smärtan.." viskade hon tyst. Yrheten gjorde henne trött trots smärtan.
Men hon var tvungen att hålla sig vaken. Hon kände inte den här mannen, vad kunde han göra mmed henne om hon svimmade? Visst han hade räddat henne men det betydde inte. Tanken fick henne att vända blicken mot Zack igen.

Han kunde inte undgå att märka att hon verkade bli någon nyans rödare i ansiktet efter att han plockat upp henne, vilket fick hans ena mungipa åka upp i ett halvt och litet roat leende. Men hon var faktiskt ganska gullig fick han säga, hade väl lite mer tid att ta in mer hur hon såg ut nu när han höll henne i famnen.
”Där ser man. Måste ha vart en rejäl olycka isåfall?” Frågade han nyfiket, bannade sig själv lite för denna nyfikenhet. Det vore ju förståeligt ifall hon inte ville prata om sånt.
Men å andra sidan, frågade man inget fick man inget veta.
”Så vart kommer du ifrån då?” Frågade han, medvetet utan att direkt svara på att hon hade ont - han försökte helt enkelt uppehålla henne med lite andra tankar under vägen för att hjälpa henne med smärtan. Inte för att det minskade smärtan, men smärta hade ju en tendens att öka ju mer man tänkte eller pratade om den.

Hon slöt ögonen och nickade.
"Som man brukar säga. En riktigt jävla smäll." Hon kunde inte låta bli att skratta svagt men grimaserade illa.
"Hade det varit mitt på ryggen hade jag varit förlamad. Nu har jag typ smärta och stelhet. Ibalnd försvinner kännslan i benet helt och det kommer och går." Hon öppnade ögonen för att se på Zack igen.
"Ska vi bara stå här och låta min hand bli infekterad?" Hon lade huvudet mot hans arm och slöt ögonen.
"Påminn mig att ringa min farbror när vi är hos din vän."

Zacharias lyssnade nyfiket och nickade lite lätt. Hon väckte hans intresse allt mer - dels så var hon ju vacker, men kanske mest för att också hon inte verkar ha haft nån uppväxt på rosor.
Han skrattade lätt till sen.
”jag är fan smidigare än vad jag trodde du ifall du inte märkt nåt”, retades han skämtsamt.
”Men vi är strax framme hos honom.” De här områdena var väl dem lite billigare områdena i stan, där han var mer uppväxt.
”Din farbror?” Frågade han nyfiket, hade inte tänkt på det innan men nu hade hon nämnt honom två gånger.

"Nä det har jag väl inte haft." Hon lät sömndrucken på rösten och hon skakade lätt på huvudet.
Hon öppnade ögonen och såg natthimlen över sig, stjärnorna som glimrande över deras huvuden. Hans fråga drog henne tillbaka och hon nickade.
"Ja. Min farbror." Mer sa hon inte och hon kände väskan dingla. Hon hade svårt att röra sig men sa inget.
"Jag sk se om jag har någon tablett i väskan. Jag borde annars ha hemma." Mumlade hon innan hon hörde mobilens ringsignal.Hennes blick flackade.
"Jag borde svara men.." Gib kilade fast käppen till sin vänstersida och med en kraftansträngning och ett rop av smärta fick hon upp väskan på magen. Med sin fria friska hand drog hon fram mobilen och svarade.
"Det är Violet." Hon blev tyst och hon såg med rosiga kinder på Zack.
"Nej jag är inte hemma än." Hon blev tyst och bet på sin underläpp och funderade.
"Jag har precis gått från restaurangen. Jag klarar mig. Det är inte så långt och mitt ben känns okej." Hon nickade.
"Jag ska se till att inte hamna i fara. Ses sedan Charlie." Hon lade på och suckade.
"Jag kommer bli mördad."

Pratet om hennes farbror väckte en massa nyfikenhet hos Zach och han hade precis velat fråga mer om detta när telefonen ringde och han tappade chansen. Men kanske vore det bäst, hon verkade ju inte så pratsam om det. Samtalet fick honom nästan ännu mer nyfiken, men han beslöt sig för att försöka fråga mer om det senare.
”Din farbror? Varför då, det är väl inte ditt fel heller.” Sade han, även om han talade av egen erfarenhet angående att föräldrar inte alltid tänkte logiskt med vems fel det var.
Han hann inte ta reda på så mycket som han hade velat, då de nu var framme vid Nicholas hus. Nicholas var en gammal vän till hans farsa, och hade hjälpt dem med alla möjliga skador - i den här familjen gick man kanske inte till sjukhus det första man gjorde om något hänt. Därav var Nicholas guld värd då han faktiskt var utbildad läkare. Han satte försiktigt ner henne på marken för att kunna knacka på dörren, men höll henne fortfarande uppe en del med den andra armen i ett försök att stötta så gott han kunde. Ganska snart öppnades dörren.
”Ja?” Sade han och höjde lite på ögonbrynen.
”Vad har du hittat på den här gången?” Frågade han förvånat då han hade med sig någon.
”Inte jag som hittat på nåt, tvärtom faktiskt. Har du tid?” Frågade Zach.

Hon gav honom ett leende men svarade inte. Det var inte rätt tillfälle att ge honom alla svar. När han satte ner henne kved hon av smärta och höll sig om käppen med den högra handen och bet ihop läpparna.
"Jag är skyldig dig pengar sen." viskade hon, trött och vinglade svagt på stället. Hennes vänsterhand var nerblodad och hon suckade.
"Jag är så trött. Jag.." När mannen kollade ut rätade hon på sig och såg in i mannens ansikte. Hennes egna gröna ögon var dimmiga av blodförlusten men hon sa inget.

Inte heller nu fick han något riktigt svar vilket fick honom än mer nyfiken på vad detta var. Men samtidigt så förstod han fullt ut ifall hon inte ville prata - han själv pratade ju definitivt inte om de tuffare sakerna i sin bakgrund i första taget. En del kunde han vara lite öppen med, men långt ifrån allt. Det mesta höll han rejält inlåst.
”vad skulle du betala mig för?” Frågade han förvånat, hängde inte alls med i vad hon menade. Men nu fick han iallafall försöka lägga energin på Nicholas.
”Kom in ni.” Sade han och flyttade lite på sig, med en något bekymrad rynka i pannan. Zach hjälpte henne försiktigt in till en fåtölj inne i rummet dem kom in i där Nicholas genast började fixa med henne.

"vet inte." viskade hon tyst och sjönk ner i fåtöljen. Hon kved av smärtan men sedan sa hon inget. Hon lutade huvudet bakåt.
"Det svider som en kaktus krupit upp i fittan." sa hon argt och kände handen rycka till.
Hon såg sedan förskräckt på Zack och rodnade.
"Det där hörde du inte!" sa hon och såg mot handen.
"Jag känner inte ens handen längre. Vad har du gjort?"

Zach kunde faktiskt inte stoppa ett litet skratt från att slinka ut ur honom av hennes lilla utrop - det var inte det första han hade väntat sig ifrån henne. Inte för att han tog illa upp - om man ingick i såna kretsar som han gjorde funkade det helt enkelt inte att vara särskilt känslig.
”Jag har inte hört ett knyst.” Flinade han lätt, fick iallafall hålla inne ett till skratt - hon var riktigt gullig med hur oroad hon tycktes vara över det.
”Lite smärtstillande bara, men den är ganska snabbverkande. Men du får nog ta det lugnt med handen i ett par dagar iallafall.” Svarade Michael lugnt.