>Rivalry< //[PRS]

I samma sekund som den lilla damen passerade utanför kupén, studsade både Zihao och Oliver upp från sina säten. Den sistnämnde hade ju faktiskt vunnit över Isaac när de spelat kort och självfallet ville han få sitt pris. Tvillingbrodern å andra sidan, han var bara allmänt hungrig. Det slutade med att han köpte hälften av allt som fanns på den lilla vagnen och började proppa i sig, som det matvrak han var. Egentligen var Yaosu på ungefär samma nivå som brodern, men han försökte i alla fall att sansa sig. Istället för att agera dammsugare, plockade han åt sig några kolor och stoppade in en av dem i munnen, efter att ha tagit bort omslaget från den mjuka godsaken. Han vek varsamt ihop plasten och lade den på sätet bredvid sig, innan han lutade sig tillbaka mot sätet med en suck. De mörka ögonen var fästa på fönstret, där förorterna till London sakta men säkert susade förbi. Det var en väldigt fin dag därute, utan ett endaste moln på himlen. Även om hösten må ha varit relativt nära, hade det lika gärna kunna varit mitt i sommaren.
"Så vad gjorde ni i somras?" Frågade Zihao, med munnen alldeles fylld till bredden av sötsaker. Han hade tydligen börjat lugna ner sig efter besöket i Joshuas kupé. Från hundra till noll som i ett slag, och såklart vice versa.
"Jag gjorde inte speciellt mycket, lekte mest med kattungarna Bambo födde precis efter att lovet börjat", berättade Oliver och tuggade på sin chokladgroda, medan han granskade kortet som kommit med den. Albus Dumbledore, en riktig klassiker. Om Yaosu inte mindes fel hade han närmare tvåhundra kort med just Dumbledore, och ännu fler av Harry Potter.
"Just ja! Hon var jättetjock innan sommarlovet", svarade den längre Huaze brodern och fortsatte stoppa godis i munnen. Det var oklart om han tuggade eller ej, för allt gick så snabbt att det kändes som om han inte gjorde det. Stackars mage, den kunde inte vara glad.
"Precis, dock är hon fortfarande ganska tjock", medgav hufflepuffaren och lade kortet åt sidan. Därefter ställde han sig på sätet och fiskade ner en knorrande kissemisse från hatthyllan. Åh jo, hon var fortfarande ganska tjock, och tydligen var hon inte glad över att ha blivit väckt. Dumma människor.
"Ganska tjock? Är du säker på att hon inte bär på ungar igen?" Zihao höjde på ett ögonbryn och sneglade mot den tjocka katten, som, utan att blinka, fräste mot honom. Vad gjorde Zihao då? Uppenbarligen fräste han tillbaka.
"Du då, Isaac?" Frågade Yaosu och himlade med ögonen åt tvillingbordern, samtidigt som han stoppade ytterligare en kola i munnen. Det var helt klart trevligare att höra om de andras sommarlov, betydligt bättre än att sitta och återuppleva tortyren han själv genomgått. Nu var tortyr kanske ett starkt ord, men det hade känts som det, av många olika anledningar.
"Jag? Jag har rest en del och varit hemma, vilket ni redan vet", sade Isaac och ryckte på axlarna. "Inget märkvärdigt direkt." Han snappade åt sig klubban Zihao precis tänkt stoppa i munnen, bara för att stoppa den i sin egen mun.
"Den där var min!" Grälade Zihao och stirrade mot kamraten, med munnen lätt öppen.
"Inte längre", konstaterade den jämnårige och skickade iväg ett ytterst retsamt leende mot den långa dumstruten. "Hur går det för er förresten? Med ert orena blod och det där alltså." Frågan fick Yaosu och Zihao att dela en blick sinsemellan.
"Tja, det mest intressanta som hänt är väl pälstussen på min rygg", svarade Yaosu efter en stunds tystnad och vände bort blicken från fönstret. "Och så tappade Zihao en tand, men den limmade han tillbaka", fortsatte han och blickade ner mot sina händer.
"Det gäller att vara självständig förstår ni, plus att far hade mördat mig om han sett hålet..tror dock jag kan dra bort den.." Plopp, en av hörntänderna, som suttit snett och uppenbarligen skavt tandköttet på slytherinaren, lossnade utan problem. "Fint va?" Nej, äckligt.

”Men herregud, allt det där?” Undrar Joshua med ett roat flin medan hans bästa vän kommer kånkandes på en del smått och gott. Framförallt några förpackningar med chokladpudding. Hayley har ju ett beroende av chokladpudding, det är ingen hemlighet för hennes två vänner. Men har även några förpackningar med kolor och chokladgrodekort. Bertie Botts bönor har hon faktiskt tröttnat lite på, vännerna har många gånger köpt några påsar för att få sig några skratt. Vid det här laget har hon nog provat varje smak ett flertal gånger, och några av dessa gånger har hon varit påväg att spy. Inte roligt.
”Vadå, det är inte så mycket?” Muttrar sjuttonåringen och slår sig återigen ner på sätet, där Cece hoppat upp och nyfiket börjat nosa på Elmo. De har stött på varandra en hel del. Först hade Cece inte tyckt om lilla Elmo, han var för på och klängig. Men nu? Nu är de rätt bra vänner. Det är nästan ett vidunder att Cece inte blivit med kattungar än, men kanske det kommer hända i år.. man vet aldrig. ”Jag har i princip inte fått äta något med kalorier sen sommarlovet började.. nu tänker jag frossa. Plus, Aeron kommer nog mer än gärna trycka i sig något.” Med ett nöjt leende öppnar hon en förpackning med chokladpudding och stoppar in en sked i munnen. Genast slappnar hon av och axlarna sjunker i princip ner till golvet, som en matorgasm helt enkelt. Alldeles överlycklig tar hon av sig sina sneakers och sätter sig i skräddarställning på sätet.
”Man kan se det på dig.. under jullovet får du stanna hos mig, okej? Spelar ingen roll om de vill ha med dig för publiciteten eller några tävlingar med den där familjen. Du är ju myndig nu, så de kan inte göra något åt det, inte sant?” Undrar Joshua och låter huvudet på sned. Uppenbarligen hade han tagit det hon sagt på stort allvar, att föräldrarna svälter sina barn är ju inte okej. Sen har han ingen aning om allt annat som pågår där, men det är nog bäst om han inte gör det. Hon kommer nog hålla det för sig själv till döden. För antingen kommer han inte tro henne, eller så kommer han säga som de där männen säger, att hon kanske klär sig för provokativt.. även när hon har en en tjocktröja och lösa mjukisbyxor på sig. Spelar liksom ingen roll om hon går med bara underkläder, de har ju ingen rätt till hennes kropp iallafall, eller? Efter alla gånger folk förgrept sig på henne så är hon väl just det, ett objekt för alla att ta i som de vill.. Hayley ruskar på huvudet, det här har ingenting med samtalsämnet att göra, glöm bort de tankarna.
”Tack, jag vill inte träffa dem igen, någonsin för att vara ärlig. Men de kommer säkert tvinga mig på något sätt att vara med i några av deras tävlingar.” Mumlar hon med ett blekt leende. Skämtandet hade blivit betydligt mer seriöst väldigt snabbt och hon finner det väldigt jobbigt. ”Och du har också magrat ner Joshua, du trodde väl inte att jag inte skulle ta upp det?” Sjuttonåringen gnager sig hårt i underläppen, så att den tillslut spricker. Den här frågan får Joshuas kropp att spännas. Istället för att fokusera på läsningen så stirrar han på sina händer.
”Jag har kontroll över det,” rösten är tyst och osäker medan han kurrar ihop sig till en liten boll lutandes mot väggen. Bullshit. Om det är något Joshua inte har så är det kontroll. Det här har hon nämnt en del gånger, att det går alldeles för långt. Han har svimmat ett flertal gånger av brist på näring och lågt blodtryck, fryser konstant, tappar hår och rätt torr hy. Det är svårt att se sin vän gå igenom det hela.
”Har du verkligen det? Du vet att jag måste ta upp det här med madam Pomfrey, om du fortsätter på det sättet Joshua.. du vet vad som kommer hända.” Fan, den första timmen på resan och den där lätta stämningen har försvunnit. Inte obekvämt från hennes sida, men hon vet att Joshua inte är bekväm med samtalsämnet. Han är påväg att säga något när dörren till kupén avbryter honom, och Aeron kommer instigandes.
”Tjenare.. var så jävla nära på att missa tåget, men jag antar att ni redan visste det,” säger han med ett glatt leende på läpparna och omfamnar de två varsin gång. ”Åh, är den här till mig?” Undrar han skämtsamt och tar en av förpackningarna med chokladpudding. Snabbt som vinden drar Hayley den intill sig och putar med underläppen.
”Du skulle bara våga.. allt annat kan du ta åt dig av.”

Stämningen i kupén var ganska munter och trevlig, någonting som var mer än uppfriskande för både Yaosu och Zihao. Hela sommarlovet hade liksom flutit förbi under ett enda stort, grått moln. Den enda ljuspunkten hade varit när fadern hastat iväg på jobb och därmed lämnat modern ensam med de tre sönerna. Jösses, det hade nog varit en av de mysigaste stunderna han någonsin haft när han var hemma. För hon var i grund och botten inte en direkt dålig moder, kanske lite ytlig och stram, men inte som deras far, inte på långa vägar.
Hursomhelst hann några timmar passera, fyllda med skratt, skämt och en del små skrik. Ingen ville komma nära Zihaos förmultnande tand, vilket ledde till att han aktivt försökte stoppa upp den i ansiktet på dem. Tåget susade fram över landsbygden och genom dalar och över vattendrag. Det var väldigt vackert, men samtidigt inte. Nu var det inte så att Yaosu tyckte naturen var otrevlig eller så, utan bara väldigt..ensam. Medan de andra tre satt och spelade kort, satt han själv och stirrade ut genom fönstret, alldeles försjunken i tankar. Han borde varit glad, glad över att han fått uppleva vänskap och allt det där som folk värderar. Fast samtidigt var det ruskigt svårt att tänka i de banorna när han visste mer än väl vad framtiden höll. Kanske det hade varit enklare om det inte funnits något att sakna? Enklare om han inte älskat sin mor och lillebror, Oliver och Isaac? Då skulle det inte funnits något att förlora, särskilt inte eftersom Zihao satt i samma båt.
”Vad tänker du på?” Frågade tvillingbrodern så småningom, när deras kortspel tagit slut.
”Att jag inte vill bli äldre”, svarade Yaosu med en suck och slet slutligen bort blicken från rutan. ”Jag vet att det blivit som ett skämt för oss vid det här laget, men jag är rädd för att det faktiskt kommer ske”, fortsatte han tyst och började pilla loss smuts från fingernaglarna, trots att de praktiskt taget var skinande rena.
”Min taktik är att helt enkelt inte tänka på det”, sade den andre och pressade sig ner mellan Isaac och Yaosu. ”För det kommer att hända och det är ingenting du kommer kunna ändra på. Precis på samma sätt som du inte kan ändra faktumet att du avskyr hårt kokta ägg..eller något så simpelt att jorden snurrar”, resonerade han fortsättningsvis och drog på munnen.
”Har ni någon idé om när det skulle kunna ske? För som jag har förstått det kommer det dröja många, många år innan det blir..permanent, eller vad man nu ska säga.” Oliver sneglade mellan Zihao och Yaosu, medan fingrarna kliade Bambo över hjässan. Att hon spann när Huaze bröderna satt en knapp meter bort var ingenting mindre än ett mirakel.
”Typ närsomhelst, vet att det tidigaste någon i vår släkt genomgick det var vid femton, det senaste arton”, konstaterade den kortare av de två och stönade till. ”Men jag vill inte! Och tänk om det händer under en lektion eller något? Ska man bara sitta där och låta det hända? Hinner man ens förflytta sig?” Yaosu drog händerna över ansiktet och skakade på huvudet för sig själv. Han hatade att inte kunna planera precis allting i förväg, och det de satt och talade om för stunden var någon som inte gick att planera inför. Vad han visste kunde kroppen ge vika vilken sekund som helst, precis som en tickande bomb.
”Du kan inte planera varje sekund av ditt liv, Yaosu, det löser sig”, försäkrade Zihao och klappade honom tafatt över axeln. ”Hur vet du ens så mycket?” Undrade han därefter och lät huvudet falla lätt på sned.
”Tror jag svalde all litteratur om vår släkt sedan tusen år tillbaka”, mumlade Yaosu till svar och rodnade svagt.
”Vill du veta en sak? Ingen av oss är förvånade”, skrattade Isaac och himlade med ögonen, innan han petade till drummeln i mitten i knävecket. ”Du är stor och lång och tar alldeles för mycket plats, schas!”

Ytterligare någon timme hann passera, den här gången medan de alla fyra deltog i kortspelet. Betydligt bättre än att sitta och tycka synd om sig själv, även om det hade känts bra att lätta på hjärtat.
”Nej”, konstaterade Yaosu när de kört färdigt ännu en runda. ”Jag tror att jag måste röra mig till mötet med alla andra prefekter”, fortsatte han och reste sig upp från sätet, för att plocka ner väskan med skoluniformen. ”Ska bara byta om först men..inte här, ni kommer bara mobba min stackars rygg.” Slytherinaren slängde väskan över axeln och drog upp den lilla rullgardinen, för att sedan skjuta upp dörren ut till korridoren. Den såg ut att vara tom, vilket han uppskattade. Trängsel var inte hans grej.
”Äh, vadå mobba din rygg? Tycker den där pälstussen är riktigt stilig, tror många tjejer skulle tända på just den”, protesterade Isaac fnittrandes, snart följd av både Oliver och Zihaos skratt.
”Någon gång Isaac, kommer du ångra det där”, muttrade Yaosu och blöngde mot dem alla tre. Han sköt hårt igen dörren och började stega iväg mot toaletterna, där han brukade byta om. Snart skulle nog fler elever strömma dit, då de flesta tyckte det var passande att byta om i sista sekund, när Hogsmeade station var mindre än en halvtimme borta.

Samtalsämnet som de två vännerna haft angående maten har flutit ut i sanden, så fort deras andra vän dykt upp i kupén. Egentligen är det en konversation som de kan ha tillsammans med Aeron, men för närvarande verkar Joshua verkligen inte redo för att prata om det. Däremot tänker Hayley ta med honom till madam Pomfrey, ingen fråga om saken. Hon är fullt medveten om att han inte vill detta, men det är för hans egna bästa. Hon själv har ingen aning om vad hon kan göra för att hjälpa, hon försöker finnas där som stöd, men det har liksom inte fungerat än så länge. Oron för vännens hälsa ligger där i bakhuvudet på henne medans de pratar om allt och inget. Aeron hade varit i Italien, Milano, tillsammans med sina föräldrar, sin lillasyster och hennes bästa vän. Han hade erbjudit dem bägge två att följa med, betalt av fadern som är sådär hysteriskt förmögen. Föräldrarna Bianchi har funnit tycke för dem bägge två och ser dem gärna tillsammans med sin son i staden. Tyvärr fanns det ingen chans att Hayleys föräldrar skulle acceptera det, och Joshua ja.. hon vet faktiskt inte varför han inte följde med. Kanske för att han ville bli lämnad ensam för att kunna kontrollera matintaget själv utan att någon skulle ta upp det. Hon fick även reda på att han stött på en söt och trevlig tjej där borta, någon han snabbt funnit tycke för. Han hade roat de två andra med sin historia på att försöka ragga på henne.. rätt värdelösa försök som hon själv finner skrattretande. Men väldigt gulligt. Det tog några gånger, men tillslut lyckades han få en dejt och de hade visst haft en väldigt fin tid tillsammans innan han behövde åka tillbaka till England. De har visst fortfarande kontakt tack vare mobilen. Nu har han inte mobilen med sig, men hon tänker allt sno åt sig den och reta honom över alla klyschiga meddelandena de har skickat… eller ja, hon tänkte det först, sen insåg hon att de skriver på italienska och att hon inte skulle förstå ett skit. Typiskt. Men hon är glad för honom, han har inte haft sån tur i förhållanden, han är alltid för snäll och blir använd. Men den här tjejen verkar faktiskt bra för honom och ja, hon skulle gärna träffa henne någon gång. Nu har hon aldrig haft ett förhållande, och tror knappt att hon kommer hamna i ett någon gång, för vem fan vill vara med henne bortsett för sex? Joshua har haft en förälskelse på många, men aldrig riktigt vågat agera på det. Sen har han ju väldans kroppsångest och känner sig inte bekväm vid att vara intim med någon, så det är ju bra att någon av dem åtminstone kan vara i ett kärleksfullt förhållande.

Efter några timmar fylld med snacks, skvaller och fnitter bestämmer sig Joshua att det är dags för att byta om. Hayley är inte så bekväm med att byta om i kupén. Vem som helst skulle kunna komma in och tja, hon har aldrig bytt om framför Aeron, det känns lite underligt. Hennes bästa vän är inte heller så bekväm med det, med tanke på att han skäms alldeles för mycket över sin kropp. Aeron har däremot inget problem med det hela och tycker att de två är lite fåniga som ska gå till toaletterna och byta om. Men det bryr hon sig inte om. Väl inne i badrummet tar hon av sig både klänningen och koftan, för att dra på sig skolkjolen, skjortan, slipsen och koftan över. Därefter sätter hon på sig skorna som kommer med skoluniformen. De kristallblå ögonen fastnar på hennes egna spegelbild, vilket leder till att hon sväljer hårt. Det känns inte bra att åka tillbaka. Varje gång hon går i korridorerna i skolan är hon genuint orolig över att någon ska röra vid henne, åtminstone när hon går själv. Hayley begraver ansiktet i händerna medan minnena glider tillbaka till de där händerna som rört vid henne, orden de sagt. Fan, hon blir äcklad bara av att se sig själv i spegeln. Det är liksom svårt att inte se sig själv som äcklig och horig när nästan hela skolan ser henne som det. Tårarna börjar sakta men säger glida över kinderna. Men hon är väl äcklig? Och hon förtjänar väl det de gör mot henne? Hon vill så gärna slänga ut sig det till någon, men hon är så rädd för hur de skulle reagera. Blicken glider tillbaka upp mot spegeln och hon sköljer snabbt bort resterna av mascaran som runnit ner tillsammans med tårarna. Såja, hon har det mycket bättre än många andra, hon får faktiskt inte tycka synd om sig själv. Med en snyftning börjar hon fokusera på sminkningen. Sjuttonåringen fyller på det rödglansiga läppstiftet och fixar sedan bara till mascaran, kinderna är lätt rödflammiga, men det kan hon gömma bakom håret. Hayley drar ut de blonda lockarna från de inbakade flätorna och låter det glida över axlarna. Så småningom öppnar hon dörren till en av flickornas toaletter och går ut, bara för att få syn på Yaosu. Hm, universum verkar verkligen avsky henne. Ögonen är fortfarande lätt glansiga, vilket hon inte tänker på när hon stirrar på den andre, lätt handlingsförlamad. Hon hade bara inte förväntat sig någon annan där, framförallt inte någon av Huaze tvillingarna.
”Joshua, jag går tillbaka till kupén.” Säger hon till en av de stängda dörrarna. Nu kan den mycket väl vara ledig, Joshua kan ha varit snabbare än henne och kanske han redan är i kupén som prefekterna skulle mötas i.. man vet aldrig. Men det kändes bäst att säga det, ifall han nu är kvar där inne. Därefter undviker hon Yaosu med blicken och glider förbi honom för att börja röra sig till kupén.

Stegen förde sjuttonåringen mot tågets bakre del, förbi en massa kupéer fyllda med uppspelta, glada elever. Det började mörkna utanför fönstren, inte drastiskt eller så, utan bara noterbart. Resan började nog lida mot sitt slut med andra ord, även om de förmodligen hade någon timme eller två kvar. Yaosu lät väskan med uniformen glida ner från axeln när han slutligen närmade sig toaletterna. Två stycken var upptagna, sex stycken lediga. Correction: en var upptagen och sju stycken var lediga. Naturligtvis skulle han stöta på Hayley Clarke, av alla människor han kunnat stöta på. Nu var det förvisso bättre än att råka springa på hennes enfaldige tvillingbror, men inte mycket.
Slytherinaren mötte, till en början svalt, hennes blick. Däremot ändrades hans uppsyn snabbt, när han lade märke till hur glansiga hennes kristallblå ögon var. Hade hon gråtit? Inte för att han kunde svära på det eller så, men det verkade som det. När hon passerade förbi honom, vände han sig om och sneglade efter henne. Om sanningen skulle fram hade han, av någon anledning, god lust att fråga om hon var okej. Men de kände inte varandra på den nivån, för att inte tala om faktumet att de inte ens gillade varandra. Yaosu stod där och stirrade efter gryffindoraren ett slag, tills tåget gungade till och drog honom tillbaka till verkligheten.

Dörren till toalettbåset gled igen efter Yaosu med ett litet klickande läte. Han var snabb med att vrida om låset och började strax därefter knäppa upp skjortan, trots att han lika gärna kunnat ha den på sig tillsammans med uniformen. Fast det kändes fel, smutsigt på något sätt - som om skårorna över ryggen förstört den helt. Ibland önskade han verkligen att han bara kunde krypa ur sitt eget skinn och slippa allting som kom med Yaosu-paketet.
Efter att ha vikt ihop skjortan och stoppat ner den i väskan, vände han ryggen mot spegeln och blickade över axeln. Såren löpte kors och tvärs över den rödflammiga, irriterade huden och där, inte långt nedanför vänster axel, kikade de där grova, svarta hårstråna fram. Usch, de var så äckliga att sjuttonåringen nästan hade lust att kräkas. Och inte nog med det, flera av såren hade börjat täckas av liknande fläckar. Vad i helskotta var det ens som höll på att koka där under huden på honom? Yaosu ryste till och drog snabbt på sig den nya skjortan, följt av ett byte av byxor och skor, med slipsen som grädden på moset.
"Det är okej, du är okej..le och se glad ut", mumlade han till sin egen spegelbild och tvingade upp mungiporna med pekfingrarna. Det där var helt klart fel taktik, fick honom bara att se lätt mentalt rubbad ut. Särskilt eftersom man genast kunde se när just Yaosu fejkade ett leende, det var bara att se om ögonen matchade munnen, då han alltid log med bådadera.
Händerna greppade tag om vardera sida på handfatet och slytherinaren lutade sig framåt med en bedrövad suck. Han föredrog att vara på skolan över att vara hemma hos föräldrarna, men fan vad stressad han kände sig. Det där lilla faktumet att han inte kunde kontrollera precis allting som hände, gjorde honom absolut vansinnig. Visst hade Zihao rätt om att det helt enkelt var bättre att inte tänka på det hela, men det var omöjligt för tvillingbrodern och dennes lätta autism. Så snart något inte gick enligt hans egna planer, var det som om hela kroppen fick sig en massa elektriska små stötar och obehaget blev så småningom överväldigande.

Yaosu stod därinne och andades i några minuter, innan han uppbådade nog med kraft att låsa upp dörren och skynda bort mot kupén där mötet skulle hållas. Till skillnad från promenaden dit, var stegen smått stressade. Det var nästan så att han sprang, då mötet redan skulle ha börjat vid det laget.
"Förlåt, förlåt", halvt flåsade sjuttonåringen när han slutligen nådde fram till rätt del av tåget. Att säga att de befann sig i en kupé var en underdrift, de hade nästan en hel vagn för sig själva. En kupé för tjugofyra prefekter hade aldrig funkat, åtminstone inte utan en utvidgningsbesvärjelse. Yaosu svalde och placerade händerna på knäna, så att han i lugn och ro kunde stå och försöka hämta andan. Varför hade han stannat så förbaskat länge inne på toaletten? Det var inte som om han skulle bli problemfri bara för att han stirrat på sig själv tillräckligt länge. Tvärtom faktiskt, för nu när han sett hur ryggen faktiskt såg ut, hatade han sig själv ännu mer. Tillslut skulle han inte kunna ha på sig vita skjortor längre, inte om det fortsatte växa på det där sättet.
"Okej, agenda, Joshua kör", fortsatte han och rätade på sig, för att därefter dra en av händerna genom håret. Det hade börjat klistras mot den svettiga pannan.

När öronen snappar upp ljudet av att en dörr låser sig stannar Hayley till. Hon blickar mot badrummen än en gång medan klumpen i magen bara växer och växer. Fan. Om det är någon som hon inte vill visa sig svag till så är det de två Huaze bröderna. Nu är hon osäker på om han snappat upp de glansiga ögonen, men hon har på känn att han gjort det och det gör henne förbannad på sig själv. Hon önskar att hon kunnat möta hans blick med samma svala ögon som han gjort, men nej, istället visade hon sig känslosam. Helt ärligt har hon svårt att känna sig känslosam mot alla, inklusive hennes bästa vän. Hon vill inte uppfattas som svag, för hon vet att hon innerst inne är svag. Så himla patetisk. Ännu en gång börjar tårarna bubbla upp. Hon har inte gråtit på länge. Efter männen rört vid henne när hon var så ung grät hon varje gång, men efter ett tag slutade det. Hon vet inte varför. Hon vill gråta, men hon slutade låta sig själv göra det. Om hon ska vara ärlig så tror hon att de skulle bli mer tända om hon grät, och de som trakasserar henne i skolan skulle bli nöjda om de fick henne att gråta. Hon vill inte ge dem den det nöjet. Men av någon anledning är det som att hon inte kan hålla tårarna i kontroll för nuläget. De bara rinner ner, en efter en tills synen blir alldeles immig. Lyckligtvis så är det inga elever i korridoren, och kupén hon står vid har draperiet nerdraget, så ingen kan se henne.
”Jävla tönt..” Viskar hon för sig själv och börjar stryka bort tårarna med ärmen på koftan till skoluniformen. Därefter höjer hon lite på ärmen som täcker den vänstra handleden. ”Tu peux le faire, tu peux le faire, tu peux le faire..” Sjuttonåringen tar ett djupt andetag och sluter ögonlocken ett slag. Allt hon vill just nu är att sjunka ner i ångesten och ha den där panikattacken som ligger och gnor, men hon har ingenstans att göra det ensam. Alla kupéer är fulla, och om hon rör sig tillbaka till badrummen så finns det stor risk att hon stöter på Yaosu Huaze igen, vilket hon gärna vill undvika. Andetagen är ostadiga medan den darrande handen rör sig mot handtaget. Efter en stund öppnar hon den, och finner som förväntat Aeron sitta där alldeles bekymmersfritt. Hans mörkbruna ögon glider upp mot henne och blir aningen större när han ser att hennes egna är aningen glansiga och alldeles puffiga.
”Vad har hänt? Är du okej?” Undrar han oroligt och ställer sig upp, bara för att hjälpa henne att slå sig ner på sätet mittemot honom. De bara benen är skakiga och får äntligen slappna av när hon kommer i kontakt med sätet. Nu har hon visat sig svag framför Aeron också. Fy vad hon är värdelös. ”Jag tog en av dina chokladpuddingar.. kan betala tillbaka, damen har säkert någon förpackning till.”
”Ja, jag är okej,” mumlar Hayley och gömmer ansiktet i händerna, som nu är täckta av tyget av koftan, ännu en gång. Uppenbarligen är hon inte okej, men hon orkar inte prata om det. Av det vännen säger därnäst kan hon inte undgå att fnissa till. Jösses, chokladpuddingen känns betydelselös nu. ”Det är lugnt Aeron, det finns ju en till förpackning till här.” Hon håller upp förpackningen och snyftar tyst till. De smått fräkniga kinderna är alldeles rosiga vid det här laget, så det är värdelöst att försöka gömma sitt mående för den jämnårige. Den andre gryffindoreleven sätter sig på huk framför henne och ser på henne med en allvarlig blick.
”Jag vet att du inte vill prata om det, men bara så att du vet så lyssnar jag gärna. Precis som du lyssnar på allt mitt babbel om Dalilia.” Försäkrar han och slingrar armarna om sin vän medan ena handen försiktigt stryker sig över ryggen på henne. Därefter lutar han sig tillbaka och drar åt sig ett chokladgrodekort innan han slår sig ner mittemot henne igen.
”Ta din chokladpudding så kan jag berätta om hur vilket fiasko vår andra dejt var. Det vill du verkligen inte missa, det går in i historien som världens sämsta andra dejt.” Orden får ett genuint leende att bubbla upp över läpparna på Hayley. Den andre är bra på att distrahera henne, åtminstone för nuläget. Så hon tar den lilla förpackningen med chokladpuddingen, öppnar den och spetsar öronen.

Många av prefekterna stannade kvar i vagnen efter mötet, med undantag av Yaosu och Joshua då. Slytherinaren var ganska kvick med att skynda sig tillbaka mot kupén där tvillingbrodern och kamraterna befann sig. Urk, han kände sig alldeles generad efter att ha stått och flåsat sådär framför alla. En irriterad suck rymde honom i samband med att han drog händerna över ansiktet. Han hade hellre varit sen i stil, det hade varit tusen gånger bättre än att vara alldeles genomdränkt av svett. Det var så pass illa att han nästan kunde känna av sin egen lukt, vilket betydde att Zihao definitivt skulle kunna göra det. Och varför var då det relevant? Jo, för att han skulle gnälla om det och överdriva. Yaosu sköt upp dörren in till kupén med en bister min strykandes över ansiktet. Huvudet var sådär fyllt med tankar igen och allt han ville göra var att gå och lägga sig. Inte somna sittandes på tåget då, utan lägga sig ner i sängen i sovsalen och däcka.
”Men fy, råkade du dyka ner i toaletten eller? Du stinker”, klagade Zihao och höll för näsan när tvillingbrodern steg in genom dörren.
”Tror vi borde ge Zihao ett pris i att överdriva, han är väldigt bra på det”, påpekade Oliver och knuffade till den stora drummeln, som satt närmast dörren.
”Jag tycker att det är en utmärkt idé”, svarade Yaosu och damp ner på sätet med ett stön, någonting som fick de andra tre att höja på ögonbrynen. Sjuttonåringen brukade inte visa sin frustration sådär öppet, så det stod helt klart att något var fel.
”Vad är det med dig? Du ser lite blek ut om nosen”, sade Isaac och synade den jämnårige eleven från topp till tå.
”Min rygg ser ut som en trasig matta”, muttrade den kortare av de två Huaze bröderna. Sedan behövde de andra inte veta att han satt och funderade över varför Hayley gråtit, absolut inte. Han visste inte ens själv varför han gjorde det överhuvudtaget, men troligen hade det något att göra med det simpla faktum att han aldrig sett henne gråta innan. Aldrig.
”Har det redan blivit värre?” Frågade Oliver och höjde på ögonbrynen. ”Så snabbt?” Någon sekund efter att han ställt frågan, vaknade Bambo till med ett ryck och reste genast ragg, varpå hon försvann upp på hatthyllan där hon sedan låg och morrade.
”Jag måste verkligen stinka..”, konstaterade Yaosu skamset och blickade upp mot den tjocka katten, med underläppen putandes. ”Och ja! Inte lite heller, tror inte jag kommer kunna ha på mig vita skjortor om det fortsätter såhär..eller skjortor alls..tänk om hårstråna börjar tränga genom tyget”, rabblade han fortsättningsvis på och sjönk ihop på sätet.
”Sluta vara så dramatisk, jag lovar att raka din dumma rygg när vi kommer fram, okej?” Sade Zihao och himlade med ögonen. ”Det är jobbigt, ja, men det är fan inte världens undergång”, fortsatte han och sträckte armarna över huvudet med en gäspning. Dålig idé, snart hade han fått sig ett fint litet sår över en av händerna. Bambo hade vassa klor, små, men vassa.

Resten av kvällen flöt på helt okej, med tanke på omständigheterna. Under hela middagen satt Yaosu med rak rygg och ett leende klistrat på läpparna. Han var ansvarig för förstaårseleverna i Slytherin, så han var smått tvungen att vara uppmuntrande och pratglad. Dock klagade han inte, då de var bland de första som lämnade salen för att bege sig mot elevhemmet.
Efter att ha visat eleverna hur man, för det första, tog sig ner till fängelsehålorna, demonstrerade han hur man öppnade ingången till uppehållsrummet, hur de skulle ta sig till sina respektive sovsalar och sist men inte minst gick han igenom alla regler. När alla moment var kryssade från listan, hastade han själv upp till sin egen sovsal och försvann in i duschen. Han kände sig så äcklig, ryggen hade börjat klia något alldeles förfärligt och han var ganska säker på att det var som en enda stor pälsmatta där bak.
Tvåla, skölja av, tvåla, skölja av. Yaosu genomgick samma process hela fem gånger innan han kände sig en smula bättre. Håret tvättade han däremot bara en gång, helt korkad var han minsann inte. Inte helt smart heller dock, då han slitit ut stora klumpar av de pälsliknande stråna. Golvet i duschen var alldeles fyllt av dem, tillsammans med en hel del blod. Madam Pomfrey skulle med största sannolikhet skälla ut honom, men det sket han fullständigt i. De grova, kliande stråna var borta och han kände sig ren.

”Och jag som trodde att du var den smarta när det kom till oss”, muttrade Zihao, samtidigt som han varsamt lade om de öppna såren över ryggen på brodern. Både han och Isaac hade kommit till salen någon timme efter Yaosu, och därmed fått bevittna den blodiga ryggen när prefekten kilat ut från badrummet.
”Jag är den smarta”, svarade den andre buttert och grimaserade när bandagen lade sig över skårorna. Fortfarande bättre än att ha en pälsig rygg, och det stod han fast vid.
”Fast uppenbarligen är du inte det, du rev bokstavligen upp alla sårskorpor när du slet bort allt hår”, envisades Zihao och knäppte till Yaosu i bakhuvudet. ”Tänker hoppa in i duschen, ge fan i att pilla med bandagen”, fortsatte han och skuttade ner från broderns säng.
”Tack”, mumlade den buttre prefekten och följde brodern med blicken, när denne skuttade fram över golvet med handduken slängd över axeln. Han var en underlig fillur, väldigt udda men samtidigt älskvärd. Och jobbig, extremt jobbig.
Slytherinaren föll tillbaka mot den mjuka madrassen, med ytterligare en liten grimas. Det sved att ligga på såren, men men. Började det växa päls ur dem igen skulle han göra precis samma sak - slita ut den och låtsas som om det var helt okej. Lyckligtvis drogs han snart in i drömmarnas land, men den tanken hann ändå susa förbi innan medvetandet tynade bort.

Tyvärr gick det inte att få bort de där negativa tankarna särskilt mycket. Hayley uppskattar verkligen att hennes vän försöker att muntra upp henne, och ibland lyckas hon fokusera på det som sägs och glömmer bort alla tankar. Hans andra dejt med Dalilia hade varit precis som han sagt, ett totalt fiasko. Hon själv är väldigt glad över att hon inte varit på någon dejt, det känns liksom som att de kan gå hur som helst och det gör henne bara nervös. Nu kan de nog vara väldigt trevliga också, men eftersom att hennes mun är en tickande bomb så är hon rätt säker på att hon skulle göra bort sig på ett eller ett annat sätt, och förstöra dejten helt och hållet. Precis som hon alltid gör. Skratten som kommer ur henne känns inte heller helt genuina, hon har fortfarande en stor klump i magen och hjärtat gör alldeles förskräckligt ont. Hon vill så gärna slänga ur sig hennes hemligheter, men som sagt, det vågar hon inte göra. Reaktionen kan bli hur som helst och hon vågar inte riskera någonting. Efter någon timme eller två kommer Joshua tillbaka in i kupén och slår sig ner bredvid Aeron med en stor suck.
”Ibland önskar jag att jag aldrig sagt ja till att vara försteprefekt.” Muttrar han utmattat och gäspar stort, innan han fångar upp Cece i famnen och gömmer ansiktet i hennes tjocka, gråa päls. Än en gång är Hayleys huvud lutad mot väggen medan hon stirrar ut genom fönstret. Det är betydligt mörkare nu, men ändå fint. Hon älskar att sitta och stirra ut genom fönstret när hon antingen befinner sig i en bil, buss eller ett tåg. Det är lugnande på något sätt, får tankarna att skingra sig.
”Hm, skolan hade varit körd då. Du var helt klart det bästa alternativet.. tillskillnad från dig är de andra tre helt inkapabla,” påpekar sjuttonåringen med blicken fortfarande fäst ut genom fönstret. Nu vet hon inte riktigt hur de två flickorna är som försteprefekter, men hon har svårt att tro att de är lika bra som Joshua. Kanske hon är lite biased. Hur som helst var det hon sagt mest riktat mot Yaosu. I hennes ögon förtjänar han inte den titeln, alls. Nu har de inte pratat så mycket med varandra, men från det hon sett så är han ett as. Åtminstone mot henne. Orden fick iallafall Joshua att skratta till, vilket är allt som betyder något.

Vid middagen behövde Joshua följa gryffindors förstaårselever till sällskapsrummet, men innan detta gjorde hon det klart för honom att de ska gå till madam Pomfrey under håltimmen. Nu kommer han nog försöka slingra sig ur det, men det kommer hon inte tillåta. Under middagen hade han åtminstone fått i sig något, men den här gången var det Hayley som inte åt så mycket. Varför? För att hon inte kunde sluta tänka på alla ruttna minnen som är ingrävda i huvudet på henne som en tatuering. Hon och Aeron stannar där en stund bara för att snacka skit, innan de rör sig upp mot sällskapsrummet vid halv tio tiden. Efter den långa resan är de bägge två utmattade och behöver få sova. Tyvärr är det ännu en sak som hon bekymrar sig över, och det är faktumet att hon kommer behöva träffa flickorna hon delar sovsal med. De avskyr henne och hon avskyr dem. Det är otur, hon har bytt sovsal en gång men hamnade ändå hos väldigt elaka tjejer som tror på varje rykte de hör om henne, och hittar gärna på nya. Däremot finns det säkert flera andra tjejer i hennes årskurs som inte har något emot henne alls. Men hon får inte byta igen.

Efter att ha tvättar sig, borstat tänderna, flätat håret och satt på sig ett av nattlinnena hon har med sig så rör hon sig ut ur badrummet. Alla tjejerna har kommit upp till sovsalen nu och antingen blänger mot henne eller skickar inte så diskreta blickar mot henne.
”Hej Hayley..” Börjar Jess med en sockersöt röst och ett allt förnöjt leende på läpparna. ”Jag hörde att du låg med hela Jacksons gäng, en efter en under sommaren. Ingen av dem tyckte att du var särskilt bra, de blev bara äcklade.” Hayley stelnar till ett slag innan hon fortsätter att vika ihop sin skoluniform. Så ryktena har redan börjat? Bara efter tågresan? Den enda hon villigt legat med under sommaren var Isaac, och då var hon långt ifrån nykter. Annars är det bara de där tre männen som rört vid henne. Det här med att de nu ska ha sagt att hon inte är något bra är att strö salt i såren. Det finns bara några stycken på skolan som vet om hon är bra eller ej, och när hon legat med dem har hon alltid försökt göra dem så nöjda de kan bli.. Som sagt, hon ser sig lite som ett objekt som ska göra alla nöjda.
”Vilken tur att de aldrig kommer behöva röra vid mig igen då,” muttrar hon som svar. De tjejerna vet ju att inget av det där är sant, det är ju de som bestämt sig för att hitta på det. Vilket sorgligt liv de måste ha. Hur som helst har hon lärt sig att det aldrig löser något att dra en dryg comeback mot dem, nej.. då kommer de bara göra saker betydligt värre. Med en suck lägger hon sig i sängen med ryggen vänd mot dem, och fokuserar på Elmo som spinner bredvid henne istället.

När Yaosu slog upp ögonlocken morgonen därpå, insåg han genast att universum var emot honom. Han var alldeles kallsvettig och kunde nästan känna hur såren varat igenom bandagen, för att inte tala om febern som fick honom att huttra där han låg under det tjocka täcket.
”Wow, du ser ut som skit”, konstaterade Zihao, när han stack in huvudet genom draperierna runt sängen.
”Tack, du ser också riktigt stilig ut med din saknade tand”, bet den andre tillbaka och hostade till. Under gårdagens kväll hade han stått fast vid att det varit en bra idé att slita upp såren för att få bort all päls, men nu ångrade han sig rejält. Ryggen gjorde ont, kliade och sved på samma gång.
”Jag tror att ett besök hos madam Pomfrey är så gott som ett måste nu”, påpekade den längre av dem och satte sig på huk framför sängen, för att börja rota genom broderns koffert. ”Här”, fortsatte han och räckte fram ett par mjukisbyxor och en långärmad tröja mot Yaosu.
”Är du galen? Jag kan inte missa första dagen av terminen”, protesterade prefekten smått förnärmat och såg sig yrt om efter sin uniform.
”Du hade alltså tänkt gå en hel skoldag med luggen klistrad mot pannan och ryggen alldeles blöt av var?” Frågade Zihao och himlade med ögonen. ”Och jag som trodde att du ville bli botare.” Tvillingbrodern rätade på sig och drog isär draperierna, vilket fick Yaosu att stöna till.

Efter många om och men, lämnade Huaze bröderna sovsalen. Isaac och de andra sjundeårseleverna hade redan dragit upp till den stora salen, för att få i sig lite frukost och byta skvaller sinsemellan. Nu var det inte något som intresserade Yaosu sådär jättemycket, däremot hade han gärna fått i sig lite frukost och en stor kopp med te. Förhoppningsvis skulle madam Pomfrey ge honom en macka eller något att tugga på, även om teet helt klart var viktigast.
Fötterna nästan släpade över golvet när de äntligen kom fram till sjukhusflygeln. Till en början märkte skolsystern inte ens att de var där, utan det var först när Yaosu kollapsade på en av sängarna som hon ryckte till och vände upp blicken.
”Nejmen kära barn, hur står det till?” Utbrast den lilla damen och skyndade fram till sängen. Sjuttonåringen grymtade lätt till svar och borrade ner ansiktet i kudden, medan Zihao slog sig ner vid fotändan.
”Brukar inte vara mycket för att klaga, men känner mig ganska rutten för stunden”, mumlade prefekten slutligen ner i kudden, för att sedan kravla sig upp i sittande ställning. Han satte sig, med vissa svårigheter, i skräddarställning och lirkade försiktigt av sig tjocktröjan. Skolsystern virade därefter upp bandagen och tog sig en närmare titt på såren, som inte såg sådär jätteglada ut. Huden runt skårorna var alldeles röd och såren i sig såg ganska så infekterade ut. Hon drog försiktigt ett finger över en av skårorna och rynkade på ögonbrynen.
”Jag börjar med att tvätta dem, så ska vi se vad som händer”, konstaterade madam Pomfrey efter en stunds tystnad och lutade sig tillbaka.
”Han slet bort allt hår som växte i såren igår”, inflikade Zihao och följde sjuksystern med blicken. ”Min rygg känns helt okej och jag lät det bara vara..däremot gör hålet där tanden satt ont”, fortsatte han och satte sig tillrätta bakom tvillingbrodern, så att han kunde leka med de nya stråna som växt till sig.
”Jag vill inte ha en hårig rygg, är det något fel med det? Vill bara..vill bara vara normal”, försvarade Yaosu sig, samtidigt som axlarna sjönk ihop och han torkade bort svetten från pannan.
”Äh, det är överskattat att vara normal!” Försökte den andre genast uppmuntra, trots att det gick sisådär. ”Du kommer ju slippa bli andfådd när du springer och tänk vad snabbt du kommer kunna springa. Oliver kommer aldrig kunna säga någonting om din dåliga kondition igen!” Han försökte i alla fall och det var väl det enda som spelade någon större roll.

Början på dagen blir tyvärr inte särskilt bra för lilla Hayley. Hon hade legat länge i sängen och funderat på det Jess sagt, om ryktena som just nu löper sig likt flammor. Elmo somnade långt före henne, och hon kunde inte sluta ögonlocken förrän vid tre på morgonen.. vilket inte är så härligt när dagen efter är en skoldag och hon behöver gå upp tidigt. Lyckligtvis försover hon sig inte, nej. Kroppen bestämmer sig för att all innehåll i magen ska tömmas vid klockan sex. Sjuttonåringen springer snabbt till badrummet och öppnar toalettlocket för att sedan häva ur sig en massa spya. Betoning på massa. Halsen bränner och hon sjunker ner på golvet. Med en grimas tar hon lite papper och torkar munnen innan hon spolar. Det här har hänt de senaste mornarna, och hon börjar misstänka det värsta. Det är så många symptomer som hon känner igen sig i, att hon inte tänkt på det innan är nästan pinsamt. Kanske det är för att hon inte vill att det ska vara sant? Brösten har både börjat ömma och växt, medan hennes matlust sjunkit en hel del. Nu hade hon slängt i sig en del chokladpudding på tåget, men helt ärligt är det nog det enda som hon inte blivit riktigt äcklad av. Med ett djupt andetag ställer hon sig upp från golvet och rör sig mot handfaten för att spola vatten i munnen, i ett försök att få bort kräksmaken. Genast börjar hon tvätta sig och borsta tänderna. Det är fortfarande tidigt, men hon tänker ta sig ifrån sovsalen.. de andra flickorna har nog hört henne, och håller väl på att analysera det här för fullt. Sjuttonåringen drar till sig sin sminkväska och sätter på sig mascara, eyeliner och läppstift, hennes basics. Men hon tar även till sig concealer och rouge, för att gömma det bleka ansiktet. Tyvärr fungerar det inte riktigt, och ansiktet är i princip kritvitt. Hon suckar för sig själv och sätter på sig rena underkläder och skoluniformen, bara för att smyga ut ur sovsalen. Hon vill bort, försvinna. Åka tillbaka till Frankrike och sitta vid de där rosbuskarna hon älskat så mycket som liten. Alldeles bekymmerslös. Nu har hon däremot många bekymmer.

Efter första lektionen har klassen håltimme. Klumpen i magen växer på henne, för hon behöver dra med sig Joshua till sjukhusflygeln, och hon behöver verkligen prata med madam Pomfrey själv.
”Du ser likblek ut..” Mumlar hennes vän medan de rör sig mot sjukhusflygeln på samma våning. Hon sneglar mot sin vän medan axlarna sjunker.
”Det är bara pågrund av det Jess sa, jag kan aldrig vänja mig vid hennes bullshit,” mumlar Hayley tyst och sväljer hårt. När hon tidigare under dagen berättat vad deras klasskamrat sagt så hade han blivit förbannad. Aeron hade satt i halsen och spottat ut juicen han drack. Men de kan inte riktigt göra något åt det. Helt ärligt känns det inte som att dagen kan bli värre, men så fel hon hade. Väl där inne får hon se båda Huaze bröderna. Vad fan är oddsen? Hon stannar upp en stund och glor på dem med samma svala blick som Yaosu gett henne under gårdagen. Dock kan hon inte undgå att notera hur dålig hans rygg ser ut. Alla djupa sår som ser alldeles röda och tjocka ut.. hon antar att madam Pomfrey tvättat dem, för annars hade de nog varit fyllda med var. Hayley tvingar däremot bort blicken, för hon inser att det är väldigt oartigt. Nu gillar hon dem inte, men de har rätt till sitt privatliv. Madam Pomfrey kikar upp mot de två.
”Hej, vad kan jag hjälpa er med?” Undrar kvinnan med ett välkomnande leende på läpparna. De två vännerna byter en blick och Hayley bestämmer sig för att ta hennes sak först, trots att Joshua inte vet om att hon ens har något problem.
”Kan du vänta Joshua?” Frågar Hayley och ser storögt på sin vän. Hans mörkbruna ögonbryn rynkar ihop sig, medan han nickar långsamt. Hon gnager sig i underläppen medan blicken osäkert flackar mellan i princip alla i rummet. Åh, hon känner sig så osäker, svag. ”Ehm, kan jag bara prata med dig privat lite snabbt?” Hon vänder frågan till den äldre damen, som genast nickar och för henne mot hennes kontor.

”Har du känt många symptomer?” Undrar hon med huvudet på sniskan och ett betryggande leende på läpparna. Den sjuttonåriga flickan nickar långsamt och gömmer ansiktet i händerna. ”Okej, ta två kissprov, du får två olika sorter för att se så att resultaten blir detsamma.. kom gärna och prata med mig efter, jag vet att sånt här inte är lätt.” Hon lägger en hand på hennes axel innan hon tar fram två förpackningar med graviditetstest. Än en gång nickar Hayley som svar, alldeles stum och vit som ett spöke i ansiktet innan hon gömmer stickorna under ärmen på hennes stickade kofta. Därefter smyger hon in till badrummet badrummet intill kontoret.