My best friend's brother [PRS]

När de väl kommit ut på vägen igen sneglade Sander mot Antoine genom backspegeln och deras ögon möttes. Bara för någon sekund. Men tillräckligt länge för att Sander skulle återfå den rusande känslan i kroppen. Han öppnade munnen som för att säga någonting, men ångrade sig i sista stund, och höll sedan blicken på vägen ända fram tills att de rullade in på parkeringen vid lägenheten.
”Äntligen..”, gäspade Lucas och sträckte på kroppen som blivit stel av stillasittandet innan han klev ur bilen och följde sin bror mot byggnaden.
Sander slog in den fyrsiffriga koden och drog upp porten. Lät dem kliva in innan han själv följde efter. Hissturen kändes som en evighet, men när de till slut nådde upp till rätt våning lirkade han fram nycklarna och låste upp dörren till bostaden.
”Så, välkommen in.. Det är väl ingen lyxsvit men det är i alla fall ett hem”, sa han med ett leende och såg sig runt i hallen innan han drog av sig sina skor.

Istället för att direkt se bort då Sander plötsligt upptäckte hans blick frös han istället till. Det kändes som de såg på varandra hur länge som helst, men det var bara några sekunder senare som Antoine såg åt sidan igen. Av nån anledning hade hans hjärta börjat slå hårdare, vilket fick honom att röra sig obekvämt i sitt säte.
Då bilen stannade hoppade han snabbt ur och följde efter Lucas. Han ställde sina skor åt sidan och såg sig lite omkring i den lilla lägenheten. Han log lätt åt Sanders kommentar, men sa ingenting.
"Vart kan jag sova?" frågade han efter en stund. Lägenheten var trots allt inte jättestor, men Antoine var inte särskilt petig. Han var mest glad över att ha nånstans att vara över natten istället för att behöva åka hem.

”En av er kan ta soffan..”, svarade Sander samtidigt som han pekade i riktning mot vardagsrummet. ”Och om ni inte vill skeda så har vi nog en luftmadrass någonstans..”. Han öppnade garderoben där de förvarade allt ifrån vinterjackor till resväskor och började leta, men det dröjde inte länge förrän han slutade och svor till.
”Jag tror att den ligger i källarförrådet..”. Han vände sig mot Lucas och Antoine med en axelryckning. ”Någon får gärna hänga med ner och lysa med mobilen medan jag letar. Lyset gick sönder för ett tag sedan, så det är kolsvart där på natten.”.

Lucas, som just fått av sig ytterkläderna, gav sin bror en ogillande min.
”Jag sover hellre på golvet. Aldrig att jag går ner dit. Och inte Antoine heller, eller hur?”. Han vände sig mot sin vän för att få medhåll.

Antoine log lite åt Sanders så kallade skämt och skakade på huvudet. Han var inte särskilt sugen på att skeda med Lucas, inget illa menat. Han följde Sander med blicken, men såg sedan åt Lucas håll då han pratade.
"Uh-," mumlade han då Lucas såg på honom. Han rykte på axlarna. "Jag kan följa med, det spelar ingen roll." Han visste inte om han gick med på att gå ner i den mörka källaren för att vara trevlig, eller om det var någonting med att få spendera några minuter tillsammans med Sander som lockade honom.

Sander kunde inte hindra leendet som smög sig fram över läpparna när Antoine sa att han kunde följa med till källaren. På utsidan såg han kanske lugn och avslappnad ut, men bara tanken på att få vara ensam med honom fick hjärtat att slå snabbare. Han gick tillbaka till hallen för att ta på sig skorna igen och slängde en sista blick mot Lucas innan han öppnade dörren.
”Säkert att du inte ska hänga på?”.
”Helt säkert”, svarade Lucas som redan var på väg in i köket för att inventera skafferiet.
”Då blir det bara vi två”. Sander gav Antoine ett nytt leende innan han klev ut och möttes av den svala luften ute i trapphuset.

Antoine tog några steg mot Sander. Även han såg tillbaka på Lucas med ett litet skratt.
"Nån måste vara kvar här uppe så den kan rädda oss när monstren tar oss," skämtade Antoine och följde med Sander ut i trapphuset. Det var inte många gånger tidigare han varit ensam med Sander, kanske bara nån gång tidigare när han fortfarande bodde hemma, men det kändes som evigheter sedan. Nu för tiden träffade han knappt på Sander längre över huvud taget, så av nån anledning kände sig Antoine glad över att få vara här.

Sander skrattade lätt till av hans ord och kunde inte låta bli att följda Antoine med blicken när han gick in i hissen som stod och väntade på dem. Inte nog med att han såg bra ut, han var rolig också. Sander stannade till för en tiondels sekund innan han gick in och ställde sig bredvid Antoine, räckte sig efter knappen till källaren och gungade lätt mellan fötterna medan han väntade på att de skulle nå rätt våning.
”Det är kul att se dig igen..”, hörde han sig själv säga för att bryta den kompakta tystnaden som uppstått mellan dem, men ångrade sig i samma stund som han sagt det. Att småprata hade aldrig varit svårt för honom, men med Antoine var det annorlunda. Hans närvaro gjorde det alltid svårt för Sander att hålla tankarna samman.
”Jag menar.. Jag ser dig inte så ofta sen jag flyttade hemifrån”.

Antoine knäppte händerna framför sig och pressade samman läpparna medan hissade började röra sig neråt. Förvånat såg han mot Sander då han hörde honom prata. Det var som att hans hjärta gjorde ett skutt i bröstet på honom; tyckte Sander att det var kul att träffa honom? Antoine kunde inte riktigt tro det han hörde och snabbt kom han fram till att Sander troligen bara sa så för att vara snäll. Han log.
"Detsamma," svarade han och nickade kort. "Man märker att du är borta," fortsatte han och pillade med snöret på sin hoodie, en nervös ovana.

Han märker att jag är borta, upprepade Sander i sina tankar. För en sekund tänkte han att Antoine kanske kände detsamma som honom, men träffades snart av den realistiska och hårda sanningen. Klart att killen inte kände likadant. De kände ju knappt varandra. Dessutom var han Lucas närmaste vän, vilket på sätt och vis gjorde honom till förbjudet område.
”Gör man? Jag visste inte att jag gjorde så mycket oväsen av mig”, svarade han i sarkastisk ton. Det var svårt för Sander att hålla Antoine i blickfältet utan att stirra åt hans håll alltför uppenbart, så när hissen till slut saktade ner och stannade på rätt våning gav han ifrån sig en ljudlös suck av lättnad.
”Försök se upp var du sätter fötterna. Ibland får folk för sig att lämna saker mitt i gångarna”. Han klev ur hissen och tryckte på strömbrytaren ett par gånger i hopp om att någon hunnit fixa lamporna sedan han var där sist, men när ingenting hände fiskade istället fram mobilen ur ena fickan och startade ficklampan.
”Den här vägen..”.

Reflexmässigt kollade Antoine direkt ner mot golvet när Sander varnade honom. Det hade ju varit lagom snyggt om han ramlade nu. Försiktig följde han efter honom vidare genom källaren. Det luktade lite unket där nere.
"Uh, hur går det med universitetet?" frågade Antoine. Först ångrade han den ganska torra frågan, men fick sedan övertygat sig själv om att det kanske var en helt rimlig fråga att ställa.