Vidomina Och Ginerva2003

Hon åt en maka i köket innan hon långsamt öppnade dörren för att se ut på par Ken och där såg hon n kille med samma hoodie tänk om det var han men det skulle vara omöjligt istället så tog hon sin hund i kopplet och tog på sig skona. Hon gick runt i parken en bort bort från honom och såg bara hans ryggtavla men hon undrade om hon borde gå till han andra sida för att få se om det var han fas det skulle vara helt omöjligt.

Kaspar suckade högt och höll sig undan de förbipasserande människor. De skrämde honom. Han kände inte igen de. Och dessutom var inte säker på att de skulle acceptera honom om de visste vad han var. En demon. Men det förblev hemligt än så länge. Än så länge visste Kaspar att hans förvandling triggades av starka känslor och någon slags magi han inte förstod.
Han visste att han blivit placerad på denna plats för att möta Bella. Hon verkade som hans ljus, även om hon inte visste det ännu. Han var säker på att hon var lösningen på alla hans problem. Han längtade efter henne.
Kaspar backade ett steg när förbipasserande närmade sig honom. Han såg sig om. Hade hon inte sagt parken? Han såg sig om och tyckte sig ana en person som liknade Bella i hennes dröm. Personen hade en hund i sällskap. Kunde det vara Bella?

Hon fortsatte gå men stannade upp och när hon såg hans ansikte det var han. hon lossades som inget ifall hon bara såg fel. Hon ville inte skämma ut sig för en främling. Så hon lekte med sin hund och slutade där med tänka på den där killen. tills hon släppte hennes hund lös och den sprang rakt emot honom och hon sprang efter och han inte stanna förens hon sprang in i honom. Hon blev nervös och backade.
"Förlåt jag borde sätt mig för noggrannare" sa hon och såg ner i marken.

Hennes närvaro gjorde att blodet i honom rusade och han flämtade till när han upptäckte att hennes uppmärksamhet hade fäst sig på honom. Kaspar hoppade undan när huden närmade sig, men lugnade sig snabbt därpå när han insåg att hunden inte ville honom illa. Han var påväg att böja sig ner för att hälsa på hunden då hans matte rusade in i honom och Kaspar backade undan för att ta sig för ansiktet efter smällen. "Aj!"
Han gnuggade pannan och sneglade åt Bellas håll. När han upptäckte henne stannade han i en rörelse och iakttog henne. Hon var flickan från hans drömmar. Den mest vackra person han sett.När han förstod att hon inte visste vem han var hejdade sig från att förklara sin kärlek för henne.
"Det.. Det är ingen fara. Det gick bra. Hur gick det för dig? Du har en trevlig hund."

"det gick bra jag är bara lite klumpig som sprang in i dig" sa hon och tittade på hans snygga kropp.
"Jag heter Bella" sa hon och stärkte ut handen till honom. Hon hade ju drömt om honom men hon skulle vara en dåre om hon trodde att han drömt om henne också. Han tyckte väll antagligen att hon var en konstig tjej efter det här tänkte hon och kände ett styng i hjärtat när hon tänkte så men det var antagligen sanningen. Hon satt fast kopplet i hundens halsband igen.
"Jag kanske borde gå hem igen innan jag råkar springa in i någon mer" sa hon.

"Kaspar.", sa Kaspar och omfamnade hennes hand när hon sträckte ut sin i en hälsning. När deras hud möttes jublade det inom honom. Det kändes underbart. Som om det alltid varit menat att de två skulle mötas. När han hade rört vid henne så ville han inte släppa henne igen. Men ändå gjorde han det. "Du får springa in i mig igen närsomhelst.", sa han och ångrade sig direkt, det lät för desperat. Men han visste ju att deras öden var sammanflätade.
"Jag menar.. Kan vi inte gå någonstans för lära känna varandra mer? Det känns som, om jag får säga det, som om vi har träffats förut."

Hon var nervös i hans närhet.
"Jo om du vill kan vi ta en kopp kaffe hemma hos mig" sa hon och tittade ner i marken lite för att slipa möta han blick.
"Eller det kanske är bättre om vi gör något roligare som du kanske gillar istället för att drick en tråkig kopp kaffe" sa hon. Hon hoppades att hon inte gjort bort sig efter det hon sa. Han var så snygg och hon var så full det visste hon och hon visste att vad hon en skulle göra skulle hon aldrig att se bättre ut för hon skulle aldrig ärligt kunna gilla sitt utseende.

"Kaffe?", ekade Kaspar och var inte riktigt säker på vad det innebar, men nickade då. "Gärna. Jag menar, det vill jag gärna." Han log då varmt åt hennes håll och släppte tag om hennes hand för att se ner på hunden som verkade intresserad av honom. "Du har en fin hund.", sa Kaspar och böjde sig ner för att klia hunden bakom hans öron. Han ögnade Bella igen. Hon var vacker tyckte han, men hejdade sig för att säga det till henne. Han ville inte verka för desperat.

"Ja kaffe har du aldrig drukigt det" frågade hon.
"tack men det är lite konstigt för hon brukar inte gilla främlingar" sa hon med förvånad röst. Hon kände en märklig koppling till denna kille. Hon öppnade dörren till huset och var glad för att hennes föräldrar inte var hemma över julen utan åkte på affärsresor varje år efter dom tyckte att hon kunde klara sig själv. Det kändes alltid lite ensamt men det brukade hon inte låssas något om genom att plugga hela julen för att göra sig sysselsatt.
"Jag har en fråga" sa hon när hon kom in i köket och började koka upp kaffe

Kaspar reste sig när hon visade honom vägen till hennes hus. "Jag.. Jo, visst har jag druckit det.", sa han och lät händerna vila i fickan på hoodien. Han var inte säker på att han faktiskt hade det, men det kändes bättre att säga det än att ljuga. Han fortsatte gå efter henne, bara ögonen för henne, de förbipasserande verkade inte alls lika intressanta som henne.
När de kommit till hennes hus tippade han huvudet bak för att skåda det. Det var vackert tyckte Kaspar och log då smått, för att se på Bella igen.
Han följde henne in i byggnaden och parkerade sig i dörröppningen till köket. Han tvekade. Skulle han gå in? Han noterade att de verkade vara ensamma i huset, utom hunden förstås. Den verkade inte alls oroad över att Kaspar följt med Bella.
När Bella berättade om hennes fråga såg han nyfiket på henne och log. Han hoppades att hon skulle förstå att det var okej att fråga. Han ville gärna veta. Det kändes underbart att hon gett honom sin uppmärksamhet.