[PRS] Melusine och Jackies

Oliver försökte lyssna efter fotsteg, men hjärtslagen distraherade honom. De var för snabba och oregelbundna för att räkna. När han kikade över axeln kunde han se skuggan komma närmare. Paniken började krypa längs med ryggraden, men ju närmare gestalten kom, desto mer beslutsam blev han. Han skulle göra det, för Leas skull. Det skulle kanske ta ett tag för henne att acceptera det, men allt han gjorde – allt han hade gjort – hade han gjort för henne.
Ett klickande ljud hördes plötsligt bakom honom och när Oliver vände sig om möttes han av två ilskna gula ögon.
”Varför försöker du fly från oss, de Luca? Du har ändå ingen chans!” Mannen fräste ut de sista orden och viftade till med pistolen, bara några centimeter från Olivers huvud. ”Du har dig själv att skylla för det här..”.
Det öronbedövande skottljudet spred sig mellan de höga husen, ut i den mörka kvällen. Men Oliver stod oskadd kvar. Istället var det mannen framför honom som föll till marken. Orörlig. Död. Han stirrade på den livlösa kroppen framför sina fötter. All adrenalin fick hans hjärta att slå snabbare än någonsin tidigare. Det var som att han ännu inte hunnit begripa vad som hänt, som om han varken kunde förstå tanken eller känslan. Han tittade sakta upp, såg sin spegelbild i ett av byggnadens stora fönster. Såg sin egen uppspärrade blick, sina rödfläckade kläder och vapnet i hans hand.

Lea satt som frusen i bilen. Kanske, om hon hade varit mindre känslomässigt hämmad, hade hon gråtit. Men hon kände inga tårar i sina ögon. Faktum var att när den första chocken släppte och hennes muskler började tina upp igen kände hon sig ovanligt lugn och stadig. Hennes huvud hade klarnat och med ett ryck så slängde hon upp bildörren och gick med snabba, bestämda steg över parkeringen, tills hon stod bredvid sin bror. De båda stirrade på kroppen som låg på marken. Blodet hade runnit ut i en vattenpöl, och det virvlade runt där. Av någon anledning, när hon stod där och stirrade på mannen, så kom hon att tänka på när hon var liten och blandade mjölk och vatten i skolmatsalen. Hon brukade stå där och titta på virvlarna som bildades i vattnet när mjölken blandades i, och hur resultatet blev en nästan odrickbar vätska som var varken mjölk eller vatten.
Hon kände sig dum som stod och tänkte på detta nu, men blodet i pölen hade bildat en motbjudande vätska som var en blandning av regnvatten och blod.
Sedan slog det henne.
"Oliver... Vi står nedanför en massa lägenhetsfönster," mumlade hon. Nervöst kisade hon uppåt, letade efter chockade människor stå och stirra från sina fönster. Vittnen. Hon såg inga, men hon hade en obehaglig känsla av att de inte borde stanna om de inte ville ha med polisen att göra.

Ett svagt klagande ljud lämnade Olivers mun. Hjärtat dunkade inte lika hårt nu som det gjorde förut, istället hade han fyllts av en tomhet som låg och trängde sig i bröstet. Han slöt ögonen, andades djupt och för en stund kunde han inte se. Inte höra. Inte tala eller känna något. Och trots att Lea slängde upp bildörren lade han inte märke till henne förrän hon stod strax bakom honom.
Först trodde Oliver att hans syster skulle skrika, springa därifrån och ringa polisen. Men när hon istället påminde honom om att de stod nedanför flera lägenheter, där vem som helst som tittade ner kunde se dem, följde han hennes blick mot fönstren. Han velade, men när ett lampsken lyste upp en av lägenheterna tog han ett fast grepp om Leas handled och sprang snabbt bort mot bilen igen, vred om nyckeln och startade motorn. Det ljus som lamporna åstadkom kastade ett milt sken över de mörka trottoarerna och från förarsätet kunde han tydligt se den livlösa kroppen framför dem. Han pressade foten på pedalen, backade ut från parkeringen, och körde därifrån. De behövde ta sig därifrån, och det nu.
”Jag sa åt dig att vänta i bilen..”, sa han så fort de kommit ut på vägen. Rösten var inte sig lik och hans annars så muntra och entusiastiska energi var borta, istället var ansiktet blekt och ögonen mörka.

Hon kunde inte låta bli att känna sig smått irriterad.
"Jo, visst skulle jag bara vänta i bilen som att ingenting hänt," muttrade hon sarkastiskt. Alla kugghjul i hennes hjärna gick på högvarv. Vad som precis hänt... Det skulle kunna komma att påverka hennes framtid för evigt. Skulle hennes liv någonsin bli detsamma? Trotts dessa tankar så kunde hon inte riktigt ta in det. Hon kände sig fortfarande iskallt lugn, men ett svalt obehag lurade någonstans djupt i hennes huvud. Hon föste undan det. Fokus, sade hon till sig själv.
"Vi behöver en ny bil. Helst behöver vi bränna den här, eller fösa ner den i en sjö eller något. Vi komme r behöva kontanter. Och vi behöver göra oss av med våra mobiler. Och kanske färga håret, eller skaffa nya ID-kort..." Hon avbröt sig när hon insåg att hon svamlade. Det var helt enkelt sådan hon var, när hon var nervös försökte hon lösa situationen. Men någonting sade henne att denna situationen var för seriös för henne att lösa just nu. Hon tog ett djupt andetag.
"Och allra helst..." hon hoppades att Oliver inte tyckte hon var irriterande just nu "Så behöver vi verkligen dra ifrån Sverige."

Dagens regnoväder och kvällens kyla skapade is på vägarna, men den hala asfalten hindrade inte Oliver från att lägga mer vikt på gaspedalen. Ju snabbare de kom därifrån, desto bättre. Kanske hade någon redan ringt 112. Snart skulle gatan spärras av och fyllas med poliser, journalister och nyfikna privatpersoner. Hela maskineriet med kriminaltekniker och brottsutredare skulle dras igång. De som bodde i lägenheterna ovanför skulle börja känna sig otrygga i sina egna hem och ständigt slänga oroliga blickar över axeln när de var ute om kvällarna. Tänka att det lika gärna kunde hända dem.
Oliver kunde höra den underliggande oron i Leas röst, visste att hon lätt började svamla när hon blev nervös. Med en viljeansträngning försökte han frammana lugn inom sig själv och förmedla det till henne, trots att de lätt darrande händerna tydde någonting annat.
”Lyssna..”, sa han och tog ett djupt andetag.”Det finns en kille som kan hjälpa oss. Han står i skuld till mig. Det är en lång färd dit, men så länge vi håller hastighetsgränserna och byter nummerplåtarna så kommer allt gå bra”. Utan att släppa blicken från vägen sträckte han sig efter hennes hand och kramade den i sin. Upprepade sedan orden tyst för sig själv. ”Allt kommer gå bra..”.

Lea kände hur oron växte i magen, som en stor klump. Hon skulle aldrig stå ut med att förlora Oliver. Ett dråp kunde ge... tja, fjorton år. Minst. Om han hamnade i fängelse... Nej, det var en omöjlighet. De hade redan blivit övergivna av sina föräldrar. Hon kunde inte bli lämnad ensam.
Utmattat lutade hon huvudet mot bilfönstret. Hon stirrade rakt ut i den nu kolsvarta skogen som reste sig runtomkring dem på vardera sida landsvägen. En tanke slog henne, de hade lämnat alla sina ägodelar hemma. Det enda hon hade just nu var sin skolväska. Hennes mage kurrade. Hon rotade en stund i ryggsäcken, tog fram sin plånbok. Hon hade 500kr kontakt, resten låg på kortet. Längst ner i väskan hade hon en vattenflaska och en riktigt tillplattat proteinbar. Det var bättre att spara tills det var absolut nödvändigt. Hon undrade om Oliver hunnit packa någonting, om han hade tagit med sig kontanter, kläder, eller mat ifall saker skulle gå fel. Han hade uppenbarligen vetat att någonting var på väg att hända redan innan han sköt mannen. Han hade kunnat förbereda.
Hon sneglade på sin bror. Försökte övertyga sig själv att det skulle lösa sig. Sedan lutade hon återigen sitt huvud mot det kalla bilfönstret, och utmattningen sköljde över henne som en våg. Hon slöt ögonen. Bäst att försöka få lite vila i alla fall, hon kunde erbjuda sig att köra efter hon fått samla sig lite. Innan hon visste ordet av hade hon somnat till ljudet av bilens däck, och duggregnet som smattrade mot vindrutan.

Efter att Lea somnat fylldes bilen av en kompakt tystnad och det enda Oliver kunde höra var hans egna tankar som snurrade runt i huvudet. Han behövde vända dem. Det dög inte att han satt och tyckte synd om sig själv. Det skulle knappast hjälpa någon. För vad han än tänkte gick ingenting att ta tillbaka nu. Det som var gjort var gjort. Så för att döda tystnaden startade han bilradion och möttes av en kvinnlig röst.

”Det var vid 18-tiden idag som SOS Alarm fick ett samtal om en skottlossning i ett bostadsområde. När polis och ambulans kom fram till platsen kunde man konstatera att en ung man skjutits till döds och det har nu inletts en förundersökning om mord. Polisen har spärrat av området där mannen hittades och knackar nu även dörr i jakt på ev–.”

Oliver bytte kanal. Orkade inte höra mer. Och istället tog Billy Idol över med en gammal åttiotalsdänga. Han vågade vrida upp volymen på stereon några hack utan att väcka Lea och det dröjde inte länge innan han började trumma med fingrarna mot ratten och tyst sjunga med i texten. In the midnight hour she cried, more, more, more. With a rebel yell she cried, more, more, more. Musiken gav honom ny energi och om hans syster inte hade sovit på sätet intill skulle han ha virat ner bilrutan och ropat ut i natten. Vrålat ut textraderna i långa haranger. För trots allt det fruktansvärda som hänt kände han sig fri. Levande. Som om han för första gången kunde vara sann mot sig själv. Han behövde inte längre ljuga för personen han älskade. Inte heller känna sig instängd i de mönster och rutiner som för honom länge känts som ett fängelse utan galler...

När Oliver några timmar senare svängde in vid en rastplats längst vägen var han på gott humör. Nynnandes stängde han av radion, drog i handbronsen och klev ur bilen. Han öppnade bakluckan och plockade fram en ryggsäck som legat gömd under ett sjok filar. Det finns inte mycket däri – lite extra kläder, några kontakter i ett brunt kuvert och tilltugg – men om de var sparsamma skulle de klara sig ett tag. Han slängde en blick över rastplatsen och konstaterade att de var ensamma innan han drog av sig den blodfläckiga tröjan. Byxorna och skorna hade klarat sig. Tack och lov. De hade varit dyra. Den kyliga natten fick honom att huttra till och snabbt leta fram en ny tröja att ta på sig. Han greppade en annan tröja, en filt och ett paket Oreos innan han återvände till förarsätet.
”Lea. Vakna”, sa han och skakade lätt på systerns axel. Räckte fram tröjan när han såg hennes ögonlock långsamt öppna sig. ”Här. Den är nog lite stor, men den är åtminstone varm”.

Lea vaknade av att brodern stod böjd över henne och skakade henne på axeln. ”Lea. Vakna,” hörde hon honom säga. Långsamt lyckades hon öppna sina ögon och i några sekunder var hon förvirrad. Vart var hon? I en bil? Hon såg sig omkring. De var på en rastplats... Och så sköljde minnena över henne. Skottet ekade i hennes huvud. Hon sträckte på ryggen och försökte samla sig.
”Här. Den är nog lite stor, men den är åtminstone varm.” Hon vände sig mot brodern och tog emot den tjocktröjan han höll fram till henne. Hon drog på sig den över sin t-shirt och försökte stretcha ut nacken, som var stel och värkte efter att ha sovit sittandes utan någon kudde i flera timmar.
"Vart är vi?" frågade hon. Det var en väldigt generisk rastplats. De skulle lika gärna kunnat befinna sig i Lappland som Skåne, i den mörka natten suddades detaljerna ut. Hon var rätt så kall, och hungern hade börjat växa. Om de kom förbi en bensinmack kunde hon köpa en fralla. Men så kom hon på att de antagligen inte borde köra in i en bensinmack innan de bytt registreringsskylten på bilen. Hon reste sig mödosamt och gick runt bilen. Hukade vid skylten som det stod DFH859 på. Kände på fästena, undrade om den skulle bli svår att ta loss.