Spacia

Från vänster kom en annan varelse in på torget, men den unga kvinnan gjorde precis som Claire, hon ställde sig och tittade på den stora ståtliga draken. Draken sträckte ut vingarna och lyfte på huvudet och såg ner på de två kvinnorna som nu stod på torget framför honom. Claire visste att hon borde vara livrädd, hon borde springa därifrån så snabbt som hon bara kunde, men det gjorde hon inte. På något sätt fyllde draken henne med lugn och det kändes som om hela hennes själ vilade för första gången någonsin. Draken såg på de båda kvinnorna innan den började prata. Den öppnade inte det stora gapet med dem många huggtänderna, utan den pratade till dem, direkt till dem.
“Något har flyttats”

Drakens första ord fick Claire att ta ett steg bakåt, hans röst var inuti henne, hans röst var allt som fanns, hans röst hade alltid varit där, men den hade aldrig använts.
“Ni måste återställa det som har flyttats” fortsatte draken. Han vecklade ut vingarna än en gång och sträckte på sig. “Det är er sorts fel att det har flyttats, det är er uppgift att återställa det som har flyttats” Claire såg på draken. Solen reflekterade hans mörka fjäll och hans ögon var djupare än den djupaste avgrund.
“Vad är det som har flyttats?” frågade Claire, på samma sätt som draken pratat till dem. Det var som hon hade ett extra sinne, det var som om det sättet att kommunicera alltid hade funnits, hon hade bara inte vetat om hur man använde det.

(Tycker du att Ariela och Claire ska höra varandra när de pratar drakspråket innuti deras huvuden? Det kanske är bäst, för att de ska kunna föra en konversation?)

( ja det tycker jag)

Ariela tittade på draken hon hörde hans röst i sig själv som typ telepati eller något liknande men ändå inte.
Hon såg i dom djupa ögonen medan hon lysande på varenda ord.
Den enda gången hon flyttade huvudet lite var när den andra flickan backade ett steg.
När draken pratat pratade även flickan på samma sätt.

“Det är er sort som har gjort det, er sort vet vad som måste återställas” Claire såg uppgivet på draken.
“Snälla vi måste veta vad det är vi ska leta om” svarade hon inuti sig själv. Draken såg ner på henne, såg in i henne. Plötsligt såg Claire det, hon såg en man i ett brinnande hus, som räddade en liten flicka, hon såg hur mannen sprang därifrån, hur han vandrade genom djupa skogar fyllda med gröna träd och tillslut kom fram till trädgränsen, där träden slutade och Cometa bergen började. Hon såg hur han kämpade upp för klipporna och tillslut kom fram till en grotta.

Claire drog efter andan och satte sig ner på huk. Hela hennes huvud snurrade och det kändes som om hon hade lämnat sin egen kropp ett tag.
“Ni måste söka denna man” sa draken och hela Claires kropp dunkade i takt med drakens ord. “ Ni måste söka honom och finna honom, ni måste ta tillbaka det som han tog från oss”

(Mannen är kanske den mannen som räddade Ariela från branden när hon var 13?)

Ariela blev fäldigt förvånad när hon såg sig själv som 13 år.
Visats draken om att det var hon eller var detta bara en slump.
Hon tänkte iallafall inte bäreta för varken flocka eller draken.
” varför just vi” sa hon i tankarna prisis som draken och flickan gjort.
Hon ville vetta varför hon var inblandad i detta.

Claire ryckte till. Den andra kvinnan hade också pratat med draken. Hon hörde också vad han sa.
“Ni har varit utvalda sedan århundrade tillbaka, legenden berättar om er, om vad ni ska göra för oss” svarade draken den andra flickan. “Ge er av direkt, återställ det som måste återställas. Vi kommer inte sluta vila och lämna den tredje sorten ifred förens ni, er sort har återställt det som måste återställas” fortsatte draken. Han tittade ner på dem en sista gång innan han bredde ut sina vingar och steg upp i skyn tillsammans med de andra drakarna. De vände mot Cometa berget och efter ett tag var de utom synhåll.

Claire kände sig tom när draken lämnade. Som om en del av henne hade slitits bort. Hon började gå mot den andra kvinnan på torget, medan hon höll utkik om drakarna skulle komma tillbaka, som dem sagt att dem skulle, tills hon och den andra kvinnan hade utfört sitt uppdrag.

Ariela gillade inte svaret hon ville inte bli inblandade i detta.
Hon tittade på när draken lyfte och flög iväg.
Hon vände sedan sinn blick mot den andra tjejen.
” så vem är du” sa hon som vanligt och inte på det sättet draken hade pratat.
Hon visste inte om hon på riktigt kunde lite på denna främmande tjej

Claire tittade på tjejen. Hon var runt samma ålder som hon själv och hade brunt hår.
“Mitt namn är Claire Hosperos” svarade Claire och neg åt den främmande kvinnan. Taket som draken suttit på var nu trasigt och delar av det föll ner på marken längre bort. Man såg också rök stiga från eldsvådor längre bort. Det flög en snabb tanke om hur lång tid detta skulle ta att laga över Claires huvud.

” jag är Ariela Jonasdotter kom nu går vi och fiksar det här” sa Ariela.
Hon fattade inte varför den där Claire höll på att vara så artig.
Dom hade saker att göra.
Hon tänkte göra detta fort så hon kunde gå tillbaka till sitt vanliga ensamma liv.

Claire tittade på Ariela, hon verkade vara stressad på något sätt. Claire trodde att hon förstod henne, hela hennes hemstad stod i lågor och de var de som hade fått i uppdrag att lösa det.
“Okej, var tror du att vi ska börja titta efter den här mannen?” frågade Claire

” har ingen aning kanske i skogen” sa Ariela som förslag.
Hon undrade om manen skulle känna igen henne.
Hon ville inte att någon skulle veta hennes förflutna.
” vet du något om det draken visade oss” frågade hon.