Before the first fall [PRS]

Tre koppar te senare, tillsammans med ganska många skivor köttfärslimpa och potatis, var magen fylld till bredden på sextonåringen. Klockan hade hunnit bli elva vid det laget och tröttheten hade börjat krypa över honom. Ögonlocken riktigt hängde över ögonen när han släpade sig nerför trapporna mot elevhemmet. Därefter gick det på något sätt ännu långsammare att föra stegen framåt, särskilt den sista biten uppför trapporna mot sovsalarna. Det var så pass illa att han inte ens orkade fundera över att byta om till pyjamas. Borsta tänderna gjorde han, men det var mest pågrund av tandställningen. Modern hade insisterat på att han skulle ha en sådan. Tänderna var visserligen lite snea, däremot fanns det betydligt bättre sätt att rätta till det på. Detta var någonting som fadern påpekat, vilket bara lett till ytterligare ett högljutt bråk. I slutändan hade det varit Christopher som fått ta smällen, bokstavligen. Helt ärligt var han glad över att ingen av tänderna slagits ut ännu.
Med en stor gäspning drog han igen det tjocka tyget som hängde runt den mjuka sängen. Madrassen var mjuk och det fanns närmare fem kuddar bakom draperiet, spridda över hela ytan. Fem kuddar och en stor, tjock katt som låg och sussade vid huvudkudden. Alltid lika trött av sig, oavsett om det var natt eller dag, sol eller oväder. Det spelade ingen roll, hon var lika slö oavsett.
”Hej Callie”, kuttrade slytherinaren i en liten viskning och drog försiktigt de långa fingrarna genom den silkeslena pälsen. Miranda var ganska stor för att vara en honkatt, aningen överviktig och orangespräcklig. Han hade hittat henne ute i trädgården strax före sitt första år på Hogwarts. Då hade inte inte varit lika stor och definitivt inte lika tjock.
”Störde jag dig nu?” Fortsatte sextonåringen och kröp ner under täcket, med överkastet kvar. Varmt och gosigt, som alltid. Husalferna var verkligen konsekventa med sitt arbete, väldigt ordentliga och punktliga.
Fingrarna rörde sig fortfarande genom kissemissens mjuka päls och ögonlocken blev slutligen så tunga att han inte orkade hålla fem uppe längre. Andetagen blev lugnare och mer djupa, jämna och taktiska. Det hade varit en lång dag med många intryck, inte konstigt att han var så utmattad som han var. McGonagalls dumma kvarsittning hade väl inte heller gjort något bättre, alltså besparat honom på energi. Under morgondagen tänkte han inte försöka sig på något liknande, det var ett som var säkert.
Med Callies kurrande som bakgrundsljud och klasskamraternas harmoniska små snarkningar, driftade Christopher snart iväg mot drömmarnas värld - där han av någon jävla anledning drömde en hel del om Jacob Greene och regn av äpplen. Bara en aningen konstig blandning.

Kanske det var dumt att hålla sig vaken så sent, Jacob tycker om att ha lång tid att sova, så att han kan vara utvilad dagen därpå. Men det var helt enkelt värt det, han fick trots allt vila ut i badet, med skum och värme. Han har nog inte varit så avslappnad på ett bra tag. Och nu kommer han att få gå och lägga sig under det bekväma täcket med sin lurviga katt. Stegen är sega, att ta sig upp för trapporna är extra jobbigt när man praktiskt taget håller på att somna där och då. Det enda positiva är väl att vännerna inte håller på att försöka springa ikapp varandra. Leken försten dit verkar fortfarande betyda en del för dem. Sextonåringen himlar med ögonen av bara vida tanken på allt spring. Alldeles för trött. Tillslut kommer han upp till tavlan med den feta damen, något han aldrig kallar den stackars kvinnan förutom i sina inre monologer. Det är väl inte på något sätt bättre, men ändå.
”Caput Draconis,” säger han, vilket får kvinnan att vakna upp med en stor grimas. Han kommer nog att väcka ett flertal andra än henne, så han tänker inte fundera mer över det. Tavlan öppnar sig efter hon fått gnälla ett tag, och med en djup suck drar han benen efter sig upp till sovsalen. Steg efter steg. Femton trappsteg upp till dörren, och han är noga med att öppna försiktigt, långsamt. Rummet är mörkt, ljudliga snarkningar kan höras ekandes. Han har lyckligtvis redan borstat tänderna nere i badrummet, och kan därmed bara lägga sig ner under täcket. Eller ja, han kravlar av sig mjukisbyxorna för att bli lite mer bekväm. Ett mjauande hörs vid ett av fönsterna, och ett par gula ögon lyser upp i mörkret. Lurvbollen skuttar upp i sängen. Doften av husse måste ha väckt henne. Mimmi stryker sig över benen på honom, innan hon kryper upp för att lägga sig ner framför huvudet på honom.
”Du är en sådan gulleplutt,” viskar Jake, och gömmer ansiktet i den mörka pälsen. Kissen är relativt liten, men oerhört lurvig, det får henne att se betydligt större ut än hon är.
”Tack!” Sipprar ur mellan James läppar, vilket får dem bägge två att fnissa till. Verkar som att inte riktigt alla somnat än.

I vanliga fall brukade nätterna vara alldeles för långa enligt Christopher, då han alltid hade haft det någorlunda svårt sova. Men den här natten sov han för omväxlingsskull väldigt bra. Inga mardrömmar, inga svettningar. Det var otroligt skönt och ovant, någonting han sällan fick chansen att uppleva. För det mesta torterades han av en massa hemska drömmar under nätternas gång, så det här var något nytt. Inte ens sextonåringen kunde påstå att det var värre att drömma om regn av äpplen och Jacob Greene. Nu var detta naturligtvis någonting han aldrig skulle erkänna för en annan levande varelse, men innerst inne visste han att det var sant.
De andra i sovsalen, klasskamraterna, verkade redan ha vaknat och begett sig. Lyckligtvis började Chris sent dagen till ära. Hans första lektion var försvar mot svartkonster, som inte började förrän tio på förmiddagen. Just nu visade klockan på halv åtta, så egentligen kunde han ligga kvar och dra sig en stund. Callie låg fortfarande uppe vid slytherinarens huvud och spann, något som fick henne att låta ungefär som en motor. En väldigt konstig motor.
”Sov du också gott inatt?” Frågade han och drog till sig den tjocka kissemissen. ”Du måste ut och röra på dig idag..kanske inte direkt ut, men i alla fall ta en promenad”, fortsatte han och lämnade en kyss på den orangea hjässan. Svaret sextonåringen fick var ytterligare kurrande läten tillsammans med några små, ynkliga jamanden. Med andra ord ville Callie inte ut och röra på sig, utan hellre ligga kvar i sängen och ha det bra. Bra enligt hennes standards då, för hade Christopher blivit kvar i sängen flera dagar i sträck, då hade han nog blivit helt galen. Det var bara att jämföra med hur han brukade bli under sommarloven, när han tvingades vara hemma. Fast då föredrog han nästan rummet i källaren, för det var antingen isolering eller misshandel som gällde.
”Nåja, jag tänker gå upp nu och du ska med mig till den stora salen”, konstaterade han efter en stunds tystnad och slängde benen över sängkanten, bara för att känna någonting vått stryka sig under fotsulorna. Klassiskt, de hade lagt ett lager med lera och sjögräs nedanför sängen.

Precis som man kanske förväntat sig är Jacob lite av en morgonlärka. Dock verkar det som att varken medvetandet eller kroppen vill fungera dagen till ära. Han vaknar av solstrålarna som glider in under rullgardinerna, någon av kamraterna måste ha glömt bort att dra ner det helt och hållet. Sen ligger hans säng tyvärr väldigt lägligt för att solens morgonljus ska irritera honom. Den hör ingen är det extra irriterande, då drömmarna är tilltalande och mysiga. Vanligtvis brukar hans nätter vara drömlösa, han kommer åtminstone inte ihåg dem. Men nu.. ja, det verkar som att Christopher Walker fastnat i hjärnan på honom, nästlat sig fast. Mer ingående behöver han väl då inte vara, det var ingen sexuell dröm, men den var intim, mysig och välkomnande. Helt ärligt känns det ännu värre, om det bara varit sex hade det gått att bortförklara det, tyvärr hade han inte någon sån tur. Remus behöver försiktigt skaka om den korta prefekten för att få hans uppmärksamhet. Han har gripit tag om Mimmi, som han då i drömmarnas land trodde varit den jämnåriga Slytherineleven.
”Dags för frukost,” med en liten grimas slås ögonlocken långsamt upp, bara för att låta blicken glida över sovrummet. James och William sussar fortfarande, men de brukar ändå vilja sova ut istället för att gå upp extra tidigt och göra sig i ordning. De brukar komma och äta frukost när de vaknar av sig själva, eller när väckarklockan ringer en halvtimme innan lektionen börjar. Som sagt, han och Remus skiljer sig från dem två dock, de är mer punktliga.
”Vänta, jag ska bara göra mig i ordning,” han känner sig utvilad, trots att han gått och lagt sig sent. Kanske tack vare drömmarna, men det kommer han såklart inte att erkänna för någon, inklusive sig själv. Han skuttar upp från sin liggande position i sängen, bara för att röra sig till badrummet. Såklart tvättar han sig innan han tar på sig de rena kläderna, ett par kostymbyxor, en vit skjorta och en kortärmad pullover med prefektslogan på bröstkorgen. Däremot sparar han tandborstningen tills senare, det blir liksom inte så härligt med frukosten om man gör det strax innan.
”Så vad drömde du om? Du såg förvånansvärt nöjd ut,” frågar Black, med de mörka lockarna dränkande hans ansikte när han kommer ut ur badrummet.
”Varför i helvete kollade du på mig?” Bra, rikta uppmärksamheten till något annat.

En äcklad grimas strök sig över ansiktet på Christopher, som tagit ett litet skutt över lagret med lera och sjögräs. Han sträckte sig efter trollstaven som låg på nattduksbordet och riktade spetsen mot klegget, för att därefter mumla renskrubba. Leran torkades snabbt bort från det lackade trägolvet och sjögräset susade lydigt iväg mot närmaste papperskorg. Hade han haft någon känsla av hämnd hade han förmodligen lagt all gegga i någon av de andras sängar, men eftersom han inte visste vem det var som gjort det, bestämde han sig för att det inte var värt det. Lyckades han däremot komma dem på bar gärning någon gång i framtiden, då jävlar.
Sextonåringen sköljde hastigt av fotsulorna i en av duscharna, innan han klädde på sig uniformen. Först byxorna, som fästes med ett svart skärp, sedan skjortan och sist slipsen. Spegelbilden framför slytherinaren kikade tillbaka mot honom, med slokande axlar och nerslagen blick. Han kunde inte undgå att undra om saker och ting varit annorlunda om han inte gick i Slytherin. Varför gjorde han ens det? Ambitiös var han knappast, av personliga anledningar, inte heller slug eller ens renblodig. Det där sista brukade ju vara lite av en avgörande faktor när det kom till just Slytherin.

Efter att ha stått och glott på sig själv en ganska bra stund, fiskade Chris upp väskan med alla skolböcker för att därefter bege sig mot den stora salen. Trapporna var ytterst jobba att klättra upp för och just idag gick det ännu långsammare. Callie vinglade fram bakom honom, nyvaken och eländig. Hungrig verkade hon också vara - troligen den enda anledningen till att hon följde efter sin, enligt henne, värdelösa husse.
”Det är inte mitt fel att du prioriterat min säng över daglig motion”, påpekade sextonåringen när de slutligen nådde toppen. Först då fiskade han upp katten i famnen och kånkade med henne in i salen. De stora dörrarna stod på vid gavel och strömmen av elever ut var klart större än den in. Som sagt började de flesta tidigare än tio, snarare typ åtta eller kanske nio. Han vände ner blicken mot golvet och rasade hastigt iväg bort mot Slytherins bord, som stod mot salens högra långsida vid fönsterna. Det verkade fortfarande som att det regnade utomhus, himlen i taket var alldeles grå och tråkig.
Christopher började plocka på mat på silvertallriken, hela tiden noga med att inte låta Callie stjäla åt sig någonting. Hon skulle få mat senare, så det så. Bara för att han själv åt bacon och stekt potatis behövde inte hon också göra det. Han himlade lätt med ögonen och skakade på huvudet. Glupsk, det var vad hon var. Men tankarna låg inte uteslutande på katten, utan av någon förbaskad anledning drog sig blicken om och om igen bort mot Gryffindor bordet. Drömmen hade bara kanske påverkat honom en smula och rent rationellt sett var väl det inte en dålig grej, men tja..Jacob Walker hade ändå aldrig gillat honom, så varför ens tänka vidare på saken? När Chris påpekat att den jämnårige eleven var kort menade han det liksom som någon form av komplimang, men förmodligen var det inte så det uppfattats. Inte heller verkade den andre ha blivit speciellt glad när slytherinaren talat om att han luktade. Alltså doftade gott, han hade bara glömt att nämna det där med dofta och gott.

När de tre ungdomarna tillslut finner sig själva färdiga börjar de sakta men säkert att tassa mot dörren. Nu sover både James och Sirius relativt djupt, de är svårväckta, men det betyder inte att de kan försöka vara så försiktiga de kan. Precis som de är svårväckta, så är de långt ifrån morgonpigga. Det skulle bli en hel del butterhet om de misslyckas att komma ut utan att väcka dem. Mimmi däremot är inte riktigt lika angelägen i hur det hela fungerar, såklart skuttar hon över Williams säng. Mitt på hans smalben. Den långa drummeln verkar bara mumla till, alldeles borta i drömmarnas rike. Inte utan att sparka bort lurvbollen från platsen i sängen, han vill uppenbarligen ha den för sig själv. Jacob pustar ut, innan han smiter ut genom dörren. Lite som en inbrottstjuv. Mimmi svansar efter, med nosen i vädret. Att bli bortsparkad tycker hon då inte om. Hon brukar följa efter ungdomarna ner till den stora salen, för att sedan gå sin vardagliga promenad ute i vädret för att jaga några möss. Han gillar att ha med den lilla kissemissen, särskilt när han är ensam, så att han får lite sällskap. Nu är han förvisso inte själv, Sirius och Remus kommer hack i häl, men ändå. Kattens sällskap uppskattas alltid, ibland ännu mer än de högljudda vännerna.
”Vi har prov i örtlära idag, kan vi ta tåget härifrån istället?” Black ser bedjande mot de två kamraterna. Tyvärr vänder han sig mot helt fel personer, de två prefekterna har trots allt studerat likt förbannat för provet bägge två, om han vill ha en chans att komma därifrån bör han vända sig mot de två sömntutorna uppe i sovsalen. Den jämnårige killen stannar upp mitt i trappstegen, vilket inte är så lägligt med tanke på hur de rör på sig. ”Jag tänker inte göra det, ska fråga James om han vill försöka förstöra Severus sovsal!” Med de orden skyndar han sig tillbaka upp för trappstegen. Inte utan att Remus ropar på honom, och envist följer efter.
”Gå och ät du.”

Olyckligtvis är det här en dag som han mycket hellre skulle ha sällskap av vännerna, men då han blir ensam kvar med Mimmi verkar det bli en ensam frukost. Sextonåringen gnager sig i underläppen, men rycker tillslut på axlarna och börjar skynda sig ner till matsalen. Den lurviga katten skyndar sig efter på sina små ben, och när de väl kommer fram bör Jacob utan några problem upp henne. Han vill nämligen inte att hon ska strosa runt i rummet till någon som kanske är allergisk. När lurvbollen sitter fast i hans famn strosar han fram till en ledig plats vid Gryffindorbordet. Han drar åt sig en tekaka, och en kopp te medan blicken otydligt glider fram och tillbaka till Slytherinbordet, där han lätt finner Christopher. Varför kollar han dit? Det är en bra fråga, men antagligen pågrund av den dumma drömmen.

Frukosten flöt på som vanligt tills dess att en viss Jacob Greene slutligen fann sin väg till gryffindorbordet. Det var liksom den lilla detaljen som fick Christopher att komma på sig själv med det där evinnerliga stirrandet. Fan, varför drogs blicken ens mot just det bordet och den platsen, gång på gång? Sextonåringen knep ihop läpparna och hällde upp lite varmt te åt sig själv, i en av de glänsande bägarna. Ibland kunde han inte undgå att bli ofantligt irriterad på sig själv, speciellt när det kom till känslor och beteendet han inte kunde förstå sig på. Och tja, han kunde verkligen inte lista ut varför de bruna ögonen pilade bort mot Jacob Greene, om och om igen.
Calli hade, under tiden hennes husse suttit och glott stint på, vad hon uppfattade som, något obetydligt, tagit ett skutt upp på bordet. Där hade hon sedan norpat åt sig en bit med korv som nästan genast slunkit ner i den tjocka lilla magen. Och det dröjde efter det en ganska bra stund innan slytherineleven märkte vad den lilla kissemissen sysslade med.
”Hörru! Sådär kan du ju inte hålla på!” Utbrast Christopher lätt panikartat och fiskade upp tjockisen från bordsytan. ”Ingen frukost för dig, det där får fan räcka”, fortsatte han buttert och föste in henne under klädnaden. Där kunde hon gott och väl få sitta och skämmas, dumma kattskrälle. Han himlade med ögonen för sig själv och smuttade försiktigt på det varma teet. Kanske det hade varit en allmänt korkad idé att ta med henne till den stora salen? Men vad skulle han göra? Hon behövde röra på sig och gjorde det bara när hon kunde tassa efter sin käre husse. Annars vägrade hon liksom tvärt, tills den punkten att hon bara rörde sig för att gå på lådan eller vanka fram till matskålen.

”Merlin, vilken patetisk liten syn”, ljöd en släpig röst snett bakom sextonåringen, som genast frös till. ”Alla hatar Walker så mycket att han inte kan få annat sällskap än den där tjocka klumpen”, fortsatte rösten, fylld till bredden med hån. Lucas Caldwell, en jämnårig slytherinare med ganska ruggiga tendenser. Det blonda håret var kammat och låg nästan platt ovanpå hjässan medan de gröna ögonen riktigt grävde ner sig i Christophers respektive bruna
”Antar att det är ungefär vad man kan förvänta sig om man har såkallat smutsigt blod, eller hur?” Svarade Christopher svalt, vilket resulterade i att det heta teet snart spilldes rakt över överkroppen på honom. Spilldes? Han blev rättare sagt knuffad, något som sedan ledde till att teet rymde från bägaren.
”Skaffa dig ett liv, Walker, du är en tragisk syn”, avslutade Lucas med ett hånflin tvärs över ansiktet. ”Hoppas uniformen går att tvätta, men antar att det blir svårt med tanke på att du aldrig verkar tvätta något, inte ens dig själ-” Okej, där var gränsen nådd. Christopher bokstavligen kastade sig över den jämnårige eleven och smällde till honom rakt över nosen, om och om igen.
”Tack för presenten ni lämnade imorse förresten, se det här som en gengäld”, bäste han mellan slagen, ända fram tills någon drog bort honom. Halsen gjorde mest ont, då det var där teet kommit åt bar hud och just där var det extra känsligt. Lyckligtvis hade den där lilla kicken av adrenalin lättat på smärtan, i alla fall för stunden.
”Du är ju helt jävla väck”, ylade Lucas och höll desperat för sin nu blodiga näsa. En av kamraterna hade hjälpt honom upp på fötter och det dröjde inte många sekunder förrän den lilla gruppen skyndade sig bort mot dörrarna. Fan, han hade gjort det igen - förlorat kontrollen över sig själv. Händerna skakade okontrollerat och andetagen var grunda, både på grund av smärtan som spred sig över halsen, ner mot bröstkorgen, men även ilskan.

Av någon underlig anledning märker Jacob att personen han själv skyggt kollar på fram och tillbaka, faktiskt sitter och glor tillbaka. Varför vet han inte, alls. Kan det vara så att Christopher sett de kristallblå ögonen mot sig och blivit arg? Mycket möjligt.. kan ju vara obehagligt att ha någon som kikar upp mot en. Trots att han inte är så förtjust i den jämnåriga eleven så förstår han fullkomligt om han blivit arg pågrund av det. Men ändå kan han inte undgå att låta blicken glida dit ett flertal gånger, tänk om det här blir ännu en sak som de kommer att gräla om? Allt är möjligt. Ännu en anledning till att ogilla varandra.
”Jag kanske borde ha följt efter dem tillbaka,” mumlar han, med blicken fäst nere på katten. Lilla Mimmi som försiktigt slickar honom om fingrarna. Hon är väl lite hungrig, redo för att jaga musar. Men det är nog fallet, att han borde ha följt efter Black, hållit honom borta från att göra något elakt mot Severus. Få honom att göra det där provet i örtlära. Helt enkelt är det försent att ändra sig, plus får han något annat att tänka på. Lucas Caldwells röst kan höras klart och tydligt.. kanske pågrund av att hans öron är spetsade, och fokuserar på vad det är som sägs där borta. Caldwell är rätt lik en av Jacobs fiender, Lucius Malfoy. Lika vidriga, nästan åtminstone. Jake vet inte riktigt vad han själv tänker, men plötsligt ställer han sig upp från sin plats vid bordet, med den lurviga katten i famnen och rör sig mot Slytherinbordet.

Med en liten suck damper sextonåringen ner vid bordet, och häller upp lite pumpajuice i en bägare. Han har redan ätit två tekakor, och det räcker gått och väl, så hungrig är han då inte. Varför han bestämt sig för att sätta sig hos Christopher, som varit dryg mot honom ett flertal gånger. Men det hade gjort ont att se någon bli behandlad på det där sättet. Plus har Chris nyss slagit Lucas helt blodig.
”Jag tycker han förtjänade det där,” påstår Jacob med ett lätt leende, och tar några klunkar av juicen. Mimmi verkar vara lite nyfiken på vad det är som rör sig under manteln på den andre, doften avgörande verkar det vara en annan katt. Nyfikenheten ökar, och hon försöker ett flertal gånger att komma upp på bordet. Men det tillåter han inte, ingen vill ha päls i den framställda maten. ”Riktig gullig katt förresten”

Det fanns inte något bra sätt att beskriva minen som strök sig över Christophers bleka ansikte. Blankt var väl det närmaste man kunde komma, och då var det ändå långt ifrån en bra beskrivning. Sextonåringen drog några darriga fingrar genom håret, den handen som fått minst blod på sig. Till hans försvar hade ju Lucas också gjort en del skada. Huden över halsen var ilsket röd och det gjorde förskräckligt ont, så pass att det nästan blev svårt att andas. Han lutade ryggen mot bordet och slöt ögonlocken, fortfarande halvt om halvt chockad över att Jacob Greene fått för sig att slå sig ner bredvid honom. Det var som om hela världen gått och blivit alldeles galen.
”Vad händer egentligen med världen?” Mumlade Christopher och gömde ansiktet i händerna, som fortfarande darrade något hemskt. ”Först drömmer jag om dig och nu sätter du sig bredvid mig utan någon anledning..”, fortsatte han och lät händerna falla ner i knät istället. Nej, han kunde inte förstå sig på något av allt det där, varken varför den andre kommit och satt sig där på bänken eller drömmen.

Callie kikade fram under klädnaden med ett utdraget jamande, för att därefter sträcka på sig. Hon behövde självfallet undersöka den andra katten, som var betydligt lurvigare än hon själv. Väldigt intressanta grejer det där.
Slytherinaren sneglade mot katten och ryckte lätt på axlarna. Gullig? Han brukade mest konstatera för sig själv att hon var en liten tjockis och så var det bra med det. Men Jacob hade rätt, hon var faktiskt riktigt gullig, med sina små öron, den lilla nosen och stora magen. Fan, hon såg nästan gravid ut. 8’ inte ännu värre. Folk skulle väl börja tro att han gav henne för mycket mat, vilket inte var fallet. På något jävla sätt lyckades hon alltid leta sig fram till godsakerna på egen hand. Återigen, kattskrälle.
”Tack antar jag”, svarade Christopher efter en stunds tystnad och vågade sig slutligen på att vända de bruna ögonen mot gryffindoraren. ”Din katt är också..fluffig”, fortsatte han och drog försiktigt på munnen. ”Alltså gullig menar jag, söt”, förtydligade han nästan genast därefter och gjorde en grimas. Det var inte lätt att säga saker på rätt sätt, verkligen inte. Allting som kom ur munnen på honom lät allmänt fel.

Jacob kan inte riktigt göra mycket annat än att sitta och betrakta den jämnårige bredvid. Uppenbarligen är inte sällskapet något den andre förväntat sig, alls. Fast hade någon egentligen gjort det? Jake är rätt förvånad själv att han fört benen dit. Ångrar han sig? Faktiskt inte. Han mår bara lite dåligt av att se det där blekna ansiktet, och de darrande händerna som Chris gömmer ansiktet i. Vanligtvis är han betydligt bättre på att trösta sina vänner, men dem vågar han ju dra in i en stor bamsekram, det gör han inte när det kommer till slytherineleven. Bebissteg. Skulle bara kännas konstigt om han tog tag i hans händer eller liknande. Det som sägs därnäst får hakan att glida till golvet, och de välplockade ögonbrynen att höjas upp i pannan. Rejält.
”Drömde du om mig?” Frågar han med ett lätt chockat skratt. Herregud. Dömande är han verkligen inte, han hade ju trots allt haft en liknande dröm han också. Men förvånad? Jo, det är han definitivt. Jacob vilar sin kind mot handflatan, medan blicken är nyfiket fastfrusen på den andre bredvid sig. Han vill ju veta vad det handlade om, vad som hände. Han tänker däremot inte dela med sig att han också haft en sådan dum dröm, inte än iallafall. ”Jag kan gå härifrån om du nu vill det, tänkte bara kolla till läget.”

Tillslut låter sextonåringen blicken glida tillbaka till katterna, som nyfiket börjar bekanta sig med varandra. Mimmi höjer tassen mot den orangefläckade kissemissen, bara för att testa sig fram. Supergulligt. De är rätt olika varandra, Christopher katt är betydligt större, men de ser ut att vara lika i storleken pågrund av den mörka pälsen Mimmi har. De har även olika färger, typiskt att inte en av dem är en hane.. svarta kattungar med orangefläckar är nästan det gulligaste som finns. Jacob skakar på huvudet för sig själv, och återgår till sin pumpajuice. Praktiskt taget häller i sig det, bara för att hälla upp lite till. Det är ju så gott.
”Visst är hon söt!” Instämmer han med ett glatt litet leende, och låter fingrarna stryka sig över den mjuka pälsen. Mimmi verkar inte särskilt bekymrad alls, bara nyfiken. Är det löjligt att han blir så glad av komplimanger för katten? Kanske. Men han tycker om det, båda katterna är bedårande och han skulle kunna dränka dem med komplimanger. Vännerna är mer än vana vid det.