Run for safety, Amelia

Bra skrivet!
Jag tycker det är en bra balans mellan beskrivningar och händelser som för handlingen framåt!
Tydligt och detaljerat!

Du lyckas väldigt bra med att skapa en känsla av äventyr. Vilken grej för en elvaåring att åka iväg till denna nya okända värld. En detalj som fastnade i minnet var hur natthimlen förändrades när hon somnade i bilen. Sådant gör texten levande och minnesvärd. Undrar hur det ska gå för henne nu. Och vem är den blonde pojken?

Nu har jag läst, och wow vad duktig du är på att skriva! Du beskriver spänningen och nervositeten på ett jättefint sätt, och hela kapitlet gör mig nyfiken på vad som ska hända härnäst. Såklart bevakar jag, och väntar spänt på nästa kapitel

Du skriver superfint! Man kan liksom relatera till känslorna du beskriver och jag är så taggad på att se hur allt utvecklas

Ledsen att min kommentar har dröjt! Men nu har jag tagit mig i kragen, och läst första kapitlet. Det var en superbra början!

Det ska bli spännande att läsa vidare!

Jag vill återigen tacka för supporten som jag har fått av er alla! Här kommer nästa kapitel, det är ganska kort men jag hoppas att det ska vara okej!
Jag har också bestämt mig för att från och med nu uppdatera på tisdagar, det verkade vara en bra dag.

Tonks/Luna♥


Leoney♥


Avis Fortunae♥


catradora♥


Mintygirl89♥


boknörd_♥

_________________________________________

Kapitel 2:
King’s Cross station

Jag stannade inne i rummet hela nästa dag. Susie kom upp med frukost, lunch och middag, den mat som ingick i rummet. Jag hade nästan tappat självbehärskningen dagen innan. Det var något speciellt med den blonda pojken som jag inte tyckte om. Jag kände mig sjuk, utmattad, som om jag sprungit en mil. Jag somnade tidigt den kvällen.

Dagen efter gick jag ut och köpte en glass. Jag visste att jag kanske skulle spara på mina pengar men glassen var billig och jag ville ha något att göra. Jag satt under ett färgglatt parasoll intill glasskiosken Florean Fortescue’s. Florean själv var en rundlagd man med ett glatt leende. Han verkade vänlig. Alla runt omkring mig såg trevliga ut, alla utom de som rörde sig i skuggorna, de som såg ut att vara illvilliga och fientliga. Det fanns inget mittemellan här. Inte vad jag kunde se.
Glassen smakade gott. Jag hade valt mina favoritsmaker, hallonsorbet och vanilj. Jag läste i min trollformelbok medan jag åt. Boken var intressant och jag kände mig snart väldigt exalterad. Om bara ett par dagar skulle min första dag komma.

Jag ville att tiden skulle gå fortare. Det kändes som om det gick en evighet mellan att jag kom tillbaka till rummet efter glassen och när jag gick ut dagen efter för att ta en till taxi, denna gång till King’s Cross station. Det var därifrån tåget till Hogwarts skulle gå.

Taxin kom kvart över tio den 1:a september. Det var Caroline och hennes mercedes igen. Jag hade glömt hur hon lät, men så fort jag satte mig i taxibilen kände jag mig trygg. Caroline var en trygg person och jag gillade henne, synd bara att jag aldrig skulle träffa henne igen, tänkte jag. Hennes brittiska accent var varm och välkomnande. Jag försökte att härma den när jag pratade med henne och hon svarade med ett rofyllt skratt.
- Åh, köer… Vi är nog inte framme förrän tio i men det löser sig, suckade Caroline oroligt.
- Det gör inget, svarade jag.

Det var en flykt från verkligheten, men allt har ett slut och snart var vi framme vid stationen.
Jag baxade återigen ut min tunga väska ur bakluckan, den var ännu tyngre än innan eftersom att jag hade packat alla mina Hogwarts-prylar i den. Kitteln skramlade runt i väskan och jag hörde böckerna som jag prydligt hade staplat, falla ner. Med en suck och en kraftansträngning drog jag med väskan in på stationen. Det var tur att den hade hjul, om än små och tröga.

Jag tog min in på stationen och kollade mig omkring. På biljetten jag fått i brevet stod det att tåget skulle gå klockan elva från perrong 9 och ¾. Jag såg perrong nio och perrong tio men inget däremellan. Jag såg mig omkring en liten stund och efter vad som kändes som en evighet såg jag något märkvärdigt. Och märkvärdigt var det.
Det stod en grupp märkligt klädda människor och kollade på pelaren mellan perrong nio och tio. Jag betraktade dem medan de pratade i en kort stund. Efter en liten tid gick en brunhårig tjej som såg ut att vara runt sjutton och en liten kille med svart hår som såg ut att vara i min ålder, fram ur gruppen. De började springa mot väggen.
Jag lät ut ett lågt skri av fasa, men paret var försvunnet. De andra i sällskapet lämnade den synliga perrongen en och en eller två och två. Till slut var där bara en av dem kvar, en vuxen man med lika svart och rufsigt hår som den första pojken som sprang. Han kollade sig omkring och mötte min blick. Även om vi stod knappt hundra meter från varandra kunde jag klart och tydligt se hans gnistrande gröna ögon genom de runda glasögonen. Han vinkade åt mig att komma ner.

Väl nere insåg jag att jag hade sett den här mannen förut. Han hade varit på förstasidan på tidningen som låg på mitt skrivbord i rummet på Den Läckande Kitteln. Detta var Harry Potter.
- Hej! Du måste vara en vilsen, sa han välkomnande.
- Jag ska till perrongen men hittar inte dit, svarade jag osäkert.
- Du ska bara gå rakt fram mot spärren där, sa han och pekade mot betongväggen som jag sett hela hans familj försvinna genom.
- Okej… jag var ganska osäker. Jag hade aldrig varit med om magi på det här sättet.
- Spring om du känner dig osäker så kommer jag precis efter dig!
Jag började springa. Det kändes som att jag skulle krascha. Jag kommer inte att krascha upprepade jag gång på gång i mitt huvud. Det kändes som om det var en mil till spärren men så…

Jag såg ingenting i tre sekunder och sen var det som om allt fick liv igen. Det fanns folk överallt, häxor och trollkarlar. Där fanns barn i alla åldrar och djur, det flög omkring ugglor överallt och det hördes jamande katter över alla röster.

Människorna jag såg runt omkring mig var alla magiska. Alla hade jag något gemensamt med. Jag hade hittat en plats där mina förmågor inte längre var annorlunda och skrämmande, jag hade hittat hem.

Superbra!!
Allting var rättstavat
Jag vet att du gillar dialoger också, och att du gärna drar iväg med dem, men du har en bra mix i detta kapitlet!

Vad glad jag blir att du gillar min respons och att du har läst Kraften. Älskar uttrycket sköldpaddstakt! Sköldpaddor är så fina och de ser nog en hel del detaljer under sin färd. Detaljerna i din berättelse tycker jag mycket om. Det jag framförallt gillar med det här kapitlet är hur förväntan byggs upp. Hotellrummet, måltiderna, glassen, taxin - men allt är som små milstolpar på väg mot det riktiga målet.

Det här partiet tycker jag också är intressant:

Alla runt omkring mig såg trevliga ut, alla utom de som rörde sig i skuggorna, de som såg ut att vara illvilliga och fientliga. Det fanns inget mittemellan här. Inte vad jag kunde se.

Undrar om det är så hon kommer att uppleva trollkarlsvärlden? Längtar till nästa!

Gud, vilket superbra kapitel!

Precis somAvis Fortunae, så gillar jag sista meningen!
Det måste kännas skönt för Amelia att hon har funnit sin plats, och att hon har mött Harry!