Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Det dröjde inte särskilt länge förrän Nathaniel också blev själv med henne, och ändå gjorde det honom inte ett dyft lugnare. Snarare tvärtom - hon, som var en gammal vän, borde förstå lättare ifall han råkade försäga sig på något vis.
"Om vi nu ska behöva vara så mycket i varandras sällskap är det nog lättare om du kallar mig Hamion." sade han med ett vänligt leende, med mer än en orsak - det hade han kallat sig under en lite längre period, och han glömde ibland av sig lite och reagerade inte helt på general Legrand i alla fall.
"Det har du all rätt till. En ledig dag skulle jag nog tillbringa utomhus - kanske på en ridtur, eller ägna åt träning." sade han, det var sådana aktiviteter som hjälpte till att rensa huvudet. Gudarna skulle veta att det kunde behövas i det här fallet - trots att det var tre år sen morden var det såna sår som aldrig läkte. Särskilt inte när hans liv kastats om så drastiskt.
"Du själv då? Vad gör du när du inte tvingas sitta still och sy?" frågade han.

Hon såg på honom, lät namnet fästa sig i sitt minne. "Hamion. " Sa hon prövande och log snett, det kändes som hon kände igen namnet, från en lång tid tillbaka kanske en lek men så var den tanken borta. Hon hade tappat tanken och det störde henne, vad var grejen med Hamion? Men ganska snart var även det där störande borta och hon log svagt.
"Hamion." Log hon och såg på honom. " Det passar typ dig." Sa hon ärligt.
Lyssnade på hans beskrivning om vad han hade gjort och nickade. Hon hade älskat att rida, att sätta fart i galopp rakt ut i skogen men det var inte lämpligt. Träning, hon studerade hans svärd och log för sig själv. Hon hade varit bästa vän med prinsen, sonen till de som dödats så brutalt av onda krafter och ofta hade de lekt med träpinnar, han hade försökt lära henne slåss. Det var ett glatt minne och hon vände bort blicken. Det smärtade henne att tänka på allt det där gamla.
"När jag inte syr så läser jag, eller lär mig det rätta beteendet. På en riktigt rolig dag så träffar jag friare. Underbart liv. " Sa hon torrt och fortsatte att stirra ut genom fönstret.
Hennes far var väl medveten om hennes känslor kring allt detta därför oroade det henne inte att berätta om det till mannen som var anställd av hennes far. Mannen som antagligen var trogen hennes far. Det hon absolut inte tänkte berätta var vad hon gjorde de fira dagarna, hur hon tog sig ut och upplevde den riktiga världen.

Nathaniel var på nåt sätt glad att hon tyckte det, eftersom han varit lite osäker när han valt att kalla sig det. Det kanske inte skulle fungera alls - vissa namn passade liksom medan vissa inte alls gjorde det.
"Tack." sade han med en liten nickning som tack till henne.
Han kände igen sig väldigt mycket i vad hon förklarade - och han förstod att hon tyckte det var långtråkigt, det hade han också gjort. Men nu hade han gjort vad som helst för att få byta plats och få komma tillbaka till sin dåvarande vardag igen.
"Jag kan tänka mig det." sade han med ett sarkastiskt leende, vad han än själv tyckte just nu så var det ju ganska tråkigt när man väl var inne i den vardagen.
"Hur ofta har du sådana dagar då? Lediga alltså." frågade han vänligt.

Hon reste sig tankspritt upp och vandrade runt i rummet.
" Varför general? Det känns lite annorlunda, eller ja för min del är det väl verkligen det. Har flera faktorer som inte tillåter mig den vägen." Sa hon suckande, men hon såg på honom när han log sarkastiskt. Hon fann det väldigt konstigt- vad kunde han veta? Hon stannade upp och såg på honom, verkligen såg på honom och något, var bekant sådär från längesedan igen men hon kunde inte sätta fingret på det.
När han frågade om hennes fria dagar så blev hon genast ganska spänd. Det var kanske hennes fars motiv? Att få reda på sådana saker. Men hon behöll leendet på och skrattade vänligt, sockersött.
" Varje söndag, om inget speciellt händer. " Sa hon och fortsatte vandra tills hon kom till fönstret igen och då öppnade hon upp det och tittade ut. Det fann tillräckligt mycket utrymme för att kunna ta sig ut och gå till nästa tak.
Hon klev diskret ur sina höga klackar under den långa klänningen och vände blicken mot honom och log.
" Säg till Miss Hall att jag pudrar näsan." Flinade hon innan hon hoppade ut och ned på karmen hon kunde gå på och begav sig snabbt och smidigt till nästa tak.

Det var en mycket bra fråga hon ställde - Nathaniel hade ju först och främst egentligen påstått sig vara det eftersom han hoppades att det skulle göra det lättare för honom att ta sig in. Men han hade väl egentligen ingen fullgod anledning till det.
"För en lägre adelsman är det en rätt bra möjlighet till ett bra liv, rätt normalt men med en hög position." försökte han förklara, letade lite efter orden.
"Dessutom var det ett land jag vill tjäna." sade han, sade nästan omedvetet var - förr var det ju det, medans det idag var ett helt annat läge. Men förhoppningsvis tog hon inte illa vid sig eller något i den stilen.
Han höjde genast på ögonbrynen åt hennes agerande - hon var sig åtminstone ganska lik, han kom ihåg henne som rätt äventyrlig och det verkade inte ha förändrats. Han slets i några sekunder med ifall han skulle gå efter eller lyda henne och istället ta hand om Miss Hall - men till sist tog hans egen äventyrlighet överhanden.
"Jag har inga planer på att bli av med jobbet samma dag som jag fått det." retades han lätt tillbaks med ett flin, för att ge sig av ut ur fönstret också själv - just att ge sig upp på taken var något han älskat som yngre men som skrämt hans mor halvt från vettet ibland.

Hon hörde hans motivering till valet och det lät ungefär lika tråkigt som henne egna liv och hon orkade inte ens kommentera det. Men när hon balanserade på karmen och tog sig smidigt ned till ett lägre tak höll hon på att snubbla på den galet långa klänningen men hon skrattade bara till och försökte rycka loss en de av kjolen för att kunna röra sig bättre när hon hörde hans röst och såg honom följa efter.
Detta var otroligt chockande, hon hade absolut inte varit beredd på detta.
Och det där flinet, det om något var bekant- men det kunde inte stämma.
Hon skakade av sig tanken och blev först otroligt orolig ifall han skulle släpa henne tillbaka men det verkade inte så.
" Om du vill behålla jobbet så borde du inte nämna detta alls." Flinade hon och fortsatte vidare över taken tills hon fann det precis rätta taket där det inte fanns någon plats någonstans där man kunde se ned och hon log brett och andades in den friska luften. Här var det helt säkert att befinna sig.
"Här är ett ställe jag brukar vara på när det är fri dag." Log hon mot honom och lutade sig mot kanten och såg ned, de var ganska högt upp men absolut inte det högsta taket.
Det högsta taket satte hon inte sin fot på för det hade varit hennes och Nathaniels hemliga ställe. Ingen visste ens hur man kom upp dit förutom de två och hon tänkte då absolut inte avslöja det för någon och inte heller gå dit själv det vore opassande.

Nathaniel hade väl alltid varit ganska äventyrlig utav sig - han hade under barndomen alltid hittat på såna här saker, allt ifrån att springa runt på taken till att utforska hur länge han kunde hålla sig gömd i slottets alla skrymslen och vrår innan han blev hittad. Vilket ibland orsakat rena kaoset - men det var väl nåt av det roligaste som fanns när man var ung, även om han fick höra en hel del ovett efter sina värsta påhitt.
Men även nu - det var ju lite av ett äventyr att försöka ta tillbaka tronen, och kanske något dåraktigt.
Men vad hade han annars att göra? Det blev någon slags hämnd för vad som hänt, hans föräldrar förtjänade att han kämpade allt han kunde för det här.
Hans släkt hade styrt landet i evigheter, och inte att deras mördare i första taget skulle få ta över det.
"Ånej, det är ju en fördel om jag behåller skinnet mer än bara jobbet." flinade han tillbaks, de skulle knappast se med blida ögon på nåt sånt även om det kanske var en liten lätt överdrift. Men å andra sidan var hennes far också en mördare, även om han inte trodde att hon var medveten om det.
"Varför?" frågade han med huvudet nyfiket lagt på sned, de båda hade ju varit här många gånger förr men det var inget han kunde avslöja.

Iselia skrattade mjukt och nickade. " Det vore absolut en fördel. " Log hon och slängde bak de hårslingor som lossnat från den fina uppsättningen.
Hon uppskattade Hamion, han verkade inte vara lika stel som alla andra som jobbade omkring henne och att hon skulle bli följd över allt var fortfarande en irritation men hon var rätt säker på att hon kunde ta sig bort från honom. Hon visste ju varenda genväg, gömställe och skrymsle i detta slottet. Det var hon helt säker på att han inte visste. För guds skull, han verkade ju inte ens vara härifrån så hur skulle han kunna veta?
Hans fråga gjorde henne lite obekväm hon gillade inte att dela med sig av alla sina tankar och motiv. Det hade hon slutat med för längesedan. Hon slutade den dagen Nathaniel blev förbjuden att umgås med henne.
"Det är fint och det finns inga krav här." Viskade hon ärligt. Hon ville inte berätta att hon också kanske mest kom hit för att minnas Nathaniel, den tiden hade hon varit som mest fri.
Hon kunde ju inte prata högt om honom eftersom det var förbjudet inom landets gränser- för att ingen skulle behöva bli påmind om sorgen. Alla hade sagt och de flesta trodde att han hade dött ihop med sin familj- Iselia hade aldrig trott det.
Hon vände blicken mot honom och log. " Miss Hall brukar acceptera att jag försvinner ibland men alla är inte lika förlåtande. Jag måste tillbaka och byta kläder och sätta upp håret igen." Sa hon och tog ett sista djupt andetag och en sista blick på utsikten innan hon begav sig ned för en liten, nästan omärkbar trappan och tog sig in genom tjänarnas kök och sedan upp en vanlig väg till sitt rum men inte så trafikerad.
Väl framme vid sin kammare öppnade hon dörrarna. Klev in, stängde och låste dem och bytte klänning, till en lite silverskimrande och ett par skor.
Hon satte irriterat upp håret och gick ut igen.

Nathaniel var positivt överraskad utav hur hon var, sättet hon fortfarande betedde sig på - hon var precis den härliga människa han kom ihåg henne som.
Så roligt de haft förr, förr när allt var bättre. När man var fri och livet lekte, när hans familj fortfarande levde. Innan allt gått i kras. På något sätt var det det här hoppet om att ta tillbaka makten som höll honom flytande - utan den hade han utan tvekan gått under för länge sen. Det hade varit tre enormt tuffa år efter föräldrarnas mord, även fysiskt efter att den första tiden ha varit sårad.
"Jag förstår dig." nickade han med ett svagt leende, nu helt allvarligt bara istället då han verkligen kunde förstå henne till hundra procent. Trots allt hade han varit i en väldigt liknande situation som henne.
"Då är det bäst att vi ger oss tillbaka igen." sade han för att snart bege sig efter henne, försökte att låtsas som om han inte visste vägarna här sedan innan trots att han kunde dem utan och innan.
Han väntade tålmodigt i korridoren på henne, riktade blicken mot henne då hon återvände och tillät sig ta en ordentlig titt denna gången. Hon hade blivit väldigt vacker, det kunde han inte undgå att märka - hon hade varit det tidigare också, men på ett mognare sätt nu än ett barn.
"Vad är det nu som står på schemat?" frågade han, lite för att distrahera sig ifrån dessa tankar.

Hon märkte hans blickar det var inte så att hon var ovan men hon brydde sig oftast inte men han, att just han tittade på henne fick henne att bry sig. Kanske var detta fel klänning? Hon borde kanske valt någon annan, såhär snurrade tankarna ett tag och hon vände rodnade bort blicken tills hans fråga fick henne att tänka på annat, hon harklade sig och började gå.
" Vett och etikett." Sa hon uttråkad och tog några trappor upp för att sedan öppna dörren till Sir Merec (det var namnet va? XD) rum. Hon log mot honom. "Sir. " Sa hon som hälsning och steg in och satte sig i soffan som hon alltid brukade sitta vi.
"Prinsessan Iselia." Log han och bugade sig lie för att sedan vända blicken mot dörren och se den nya livvakten kliva in. Alla hade hört nyheten, om att kungens mest värdefullaste ägodel skulle få en general till beskydd.
Men när han såg Generalen, såg hur han rörde sig, hans hållning- hela han så visste han.
Det var inte alls långt ifrån att han föll ned på knä och visade vart hans lojalitet låg. Men han stannade nästan i rörelsen, harklade sig och nickade åt honom.
"Generalen." Sa han sammanbitet och försökte behålla sin fattning.
Iselia hade märkt sin lärares otroligt konstiga beteende, han hade nästan visat respekt mot honom- hennes livvakt och denna man visade inte respekt för någon.
"Du är medveten om att skvaller rör sig snabbt genom dessa vägar. Det du gjorde mot Miss Hall, be att det inte når din fars öron." Sa han allvarligt och Iselia vände irriterat bort blicken.
"Han skulle ändå inte tro på skvallret." Muttrade hon tjurigt och korsade sina ben och armar. Som hon alltid hade gjort när hon kände sig trängd. Hennes påhitt skadade sällan henne, bara alla andra.
Hur dum hade hon varit?