PRS Daphne & Medi

Camille fattade vinken. Hon kunde inte kallas för Camille just nu, så Flo blev hennes tillfälliga namn. Hon nickade och följde honom, försökte bete sig som en piga skulle. Hon funderade på om hon skulle ta lite sot och smutsa ner ansiktet för att inte verka så onaturligt ren, utan mer som en tjänsteflicka brukade.

Han gick in i stallet med henne och öppnade stalldörret och såg på henne.
"Kom Flo." Han lyfte upp henne och satte ner henne i höet och satte fingret mot läpparna. Inte ett knyst om detta. Inget klagande om att sitta på hö. Om de skulle ta droskan skulle de bli tagna fort.

Camille hade aldrig i hela sitt liv kunnat drömma om att sitta i en sådan droska, men hon höll sig knäpptyst. Hon kände sig obekväm och hennes andning kändes spänd, som att hon hade en korsett runt lungorna. Hon undrade vart de skulle, om hon skulle komma tillbaka till slottet någon gång. Hon kanske skulle kunnat fråga Leon, men hon vågade knappt yttra ett pip. Hon vågade knappt andas för högt.

Han satte sig vid kuskbocken och smackade med läpparna och hästen sattes i rörelse. Han såg över axeln, fortfarande klart och han suckade ut av lättnad.
När de kommit en bit bort såg han över axeln.
"Vill du sitta vid min sida?"
Han drog i tyglarna och hästen stannade upp.

Camille nickade
"Ja, jo gärna.." mumlade hon och försökte resa sig på skakiga ben. De var en bit ifrån slottet, på väg mot en skog som hon alltid kallat för "krokiga skogen" som barn, men som egentligen hette något annat.
"Var, eh.. vart är vi på väg?" frågade hon tillsist

Han log och rotade fram en kor och ställdeden mellan dem.
"Det är till min familjegård. Så vi är säkra där. Eller rättare sagt du är säker där." Han log mot henne och lade huvudet på sned.
"Du var väldigt duktig. Ser du? Vi kom ut oskadda."

Camille nickade långsamt.
"Men.. mina föräldrar.. och min bror..." hennes röst låste sig och kom kände en klump i halsen, som kändes som att någon drog en snara runt hennes stämband. Hon tog ett djupt andetag.
"Hur långt är det till den här gården?"

"Jag tror det är för sent redan." Han såg oroligt på henne och suckade.
"Tre dagars resa med vagnen. Jag kommer att hålla dig säker. Och du är Flo när vi är ute med annat folk." Léon log milt mot henne.
"Jah är trots allt din tjänare och jag ska rädda ditt liv."

Florence, eller Flo. Det skulle ta henne ett tag att vänja sig vid det.
Hon satt och stirrade på det vackra landskapet. Hon kanske skulle njutit av vårens skönhet. Men allt kändes lite tungt just nu. Hon kunde höra sin brors röst i huvudet, och hoppades att hon aldrig skulle glömma den. Men för varje ögonblick verkade den blekna från hennes huvud.
Camille lutade huvudet mot Leons rygg. Hon kände en tår rinna ner för kinden och var glad att Leon inte kunde se henne. Hennes mörka hår var säkert jättetrassligt från vinden, och hennes kinder rosiga. Hon undrade när de skulle stanna till och sova, om de ens skulle det.

"Är ni trött? Hungrig?" Léon sneglade på henne och såg sedan på vägen framför dem.
"Vi kommer att stanna vid nästa by. Hästarna måste vila." Han log.
"Jag har packat en väska åt er men den är gömd i höet."