Hunger Games

Då solen äntligen började stiga var flaskan tom och Tasha full, eller snarare påverkad hon hade tränat upp en ganska hög tolerans med åren.
Hon ställer sig upp på något ostadiga ben och rotar igenom lådorna i byrån i hennes rum. Under alla pråliga huvudstadsklädnader finner hon ett par svarta jeans och en mörkgrön långärmad tröja i något mjukt material. Hon sätter upp håret i en rufsig knut och går sedan ut för att sätta sig vid frukostbordet. Där sitter redan Johanna och de två deltagarna vid bordet.
Johanna lägger upp mat till henne och Tasha studerar henne, även hon hade druckit.
"Gissar att även du fått nattligt besök." sa Johanna i vanlig samtalston och log.
"Jo, visst. Jag gissar att du fick samma meddelande." svarade Tasha i samma lätta samtalston, då de visste att de var avlyssnade och ville inte oroa de nya deltagarna. Det fanns fördelar med att vara segrare, exempelvis pengar, mat och fint boende. Men det man fick betala var än värre, dels mardrömmar men sedan utnyttjades de alltid av Snow på ett eller annat vis. Utnyttjades de inte så var de så borta i alkohol och droger att de inte var till någon användning.
De sa inte mycket mer under frukosten utan åt under tystnad. För de visste redan att det inte fanns något att säga. Snow kunde utnyttja dem och den andre råkade illa ut om de vägrade. Sedan var det ingen ide att vägra, det var något som inte betydde för dem längre. Att dela bädd med vem det än var, ja det var bara så man gjorde för att överleva.
Under tiden de åt frukost förändrades sakta landskapet och de bördiga slätterna förvandlades till enorma hus i glada färger.
"Lycka till." hälsade Tasha deltagarna med ett uppmuntrade leende och kramade Johanna hej då. Snow visste redan om deras förhållande till varandra så varför dölja? Lika bra att utnyttja det faktumet om än de skulle vara på skilda håll nu.

Fyra beväpnade fredsväktare kommer in och skiljer dem åt, för att leda dem till varsin bil som skulle föra dem dit de skulle. Tasha kliver in i bilen och märker att den är större än den såg ut. Längst sidorna sitter det redan människor och hon bjuds på ett glas champagne och blir visad till en plats.
Hela bilen var full med segrare som tydligen alla skulle till huset.
"Välkommen Tasha" ler Caesar Flickerman ett charmerande leende åt henne.
"Vi väntar på ytterligare några deltagare, men sen sätter det igång. Visst är det spännande." ler han stort. Tasha svarar inte utan ser sig om, ser att deltagare från distrikt fyra saknas, annars var de fulltaliga om man nu inte räknade 3an som inte hade några.
Stämningen var något tryckt och sammanbiten, men kamerorna var inte på heller. Dessutom ville ingen av dem vara här. De hade blivit lovad att inte behöva delta mer, men ändå var de här allihopa.
Tasha dricker ur sitt glas och böjar sedan knyta med repet för att lugna sig, hålla sig flytande och närvarande. Men hon var blek och ögonen var blodsprängda av alkohol och ingen sömn. Men hon var inte bland de värsta, de var många fler som var värre däran än henne och några mycket bättre.

Middagens åt under tystnad. Tributerna verkade inte ha mycket att säga, men det var förståeligt. Ava hade inte heller pratat mycket under första dagen. Hon hade varit alldeles för upptagen med vad hennes mamma gick igenom att hon inte kunde fokusera på något annat. Hon funderade över samma sak nu. Ava visste att hennes vän Miriam skulle hjälpa till så gott hon kunde, men nätterna skulle ändå bli ensamma, nätterna som var värst av allihop. Ava själv avskydde nätterna, när mardrömmarna och ångesten kom. Ångesten som var så uppslukande att Ava nästan önskade att dö.

”Jag går och lägger mig”. Orden kom från den kvinnliga tributen mittemot Ava. Hon sa inte mycket mer utan bara reste sig och gick därifrån. Inte långt därefter följde pojken med, och Diana likaså. Kvar blev Finnick och Ava, som båda petade i maten under tystnad. Plötsligt svängde tåget och hjulen drogs längst med tågspåret. En smäll ekade genom rummet, och det svartnade för Avas ögon. Hon såg himlen, en mörkblå himmel och hörde Panems nationalsång. På himlen lyste ansikten av de tributer som hade dött under dagen. Ava hörde sina egna djupa andetag och kände smärtan från såret i benet. Ett nytt skott från kanonen hördes, när den artonåriga flickan som låg vid hennes fötter tog sitt sista andetag.

”….Ava”. Hon hörde rösten långt borta, och stirrade våldsamt runt i skogen hon stod i. Det var klibbigt och varmt i luften, och hon hade blod över armarna och i ansiktet. Den blonda flickan vid hennes fötter fick blod i håret när det droppade från Ava själv. Hon flyttade sig åt sidan, och andades kraftigt.
”Ava!”. Rösten var tydligare, och Ava vände sig till vänster. Finnick stod i mitten av skogen, som plötsligt löstes upp. Hon var tillbaka på tåget, och andades kraftigt. Glaset som hon hade hållt i sin hand var krossat, och hon blödde från handen. Stolen var vält bakom henne, och hon kände hur hon darrade. Svetten hade börjat komma fram i pannan, och hon försökte ta djupa andetag, men det var förgäves. Hennes andetag blev kortare och kraftigare, och hon förde upp händerna till huvudet. Hon fick glasbitar i håret, och Finnick kom närmare henne.
”Du är inte i arenan” sa han och Ava kände hur tårarna trängde på bakom ögonlocken.
”Du är inte i arenan” upprepade Finnick och Ava öppnade munnen men stängde den igen.
”Du är inte i arenan”. Finnicks blick borrade sig in i Avas, och hon öppnade munnen igen.
”Jag är inte i arenan” stötte hon fram mellan andetagen. Finnick drog henne till sig och upprepade orden i hennes öra. De stod så i flera minuter, och ju längre tid som gick, desto lugnare blev Avas andetag.

Ava såg över axeln på Finnick hur Avoxerna stod helt stilla vid sina positioner. Trots detta kunde hon se hur sorgsna de blev över ansiktet. Som om de förstod. Hon svalde och Finnick plockade ur glasbitarna ur håret på henne innan han drog ifrån omfamningen.
”Kan du sova själv?” frågade han när de gick mot vagnen med sovrummen. Ava nickade.
”Kan du?” frågade hon och kastade en blick på honom. Han nickade långsamt.
”Det lär bli min sista natt jag ska sova ensam på ett tag” sa han och Ava hörde bitterheten i hans röst. De skiljdes åt och Ava gick in till sitt sovrum.

Natten var värre än någonsin. Ava vaknade flera gånger och när solen äntligen gick upp var hon mer utmattad än vad hon hade varit när hon gick och lade sig. Hon satte sig upp i sängen och andades ut. Ytterligare en natt avklarad. Hon fiskade upp ett par av tabletterna från en av burkarna och svalde ner dem med vatten. Hon bytte om till ett par rena kläder och flätade sitt hår innan hon gick ut. Hon slängde sig ner i en av fåtöljerna och fyllde ett glas med whiskey. En frukost som tacklade nattens svårigheter.

Tasha drack upp sin champagne och bad om ett glas whiskey istället. De skulle vänta ytterligare ett tag innan tåget med distrikt 4 kom in. Hon undrade vilka de hade med sig, vem som kom från deras distrikt.
Alla segrare kände varandra, eller visste om varandra då de oftast träffats i huvudstaden under spelen som handledare.
Trots detta var stämningen i bilen här och nu tryckt. Kanske för att de alla åter lämnat sitt distrikt ensamma och åter var påväg till spelen eller ett sorts spel. Framför kamrorna var de en person och bakom en annan. Så fungerade Tasha i alla fall. Hon visste att hon skulle få sponsorer som handledare om hon skötte sina kort väl. Om hon inte skötte sig skulle någon komma till skada och denna någon denna gång var Johanna.
Ett kvidande far ut genom Tashas sammanpressade läppar, men hon hoppades att ingen skulle höra. Hur kunde hon och Johanna varit så dumma? Att de visade att de brydde sig om varandra? Men det var väl det Snow väntat på, att bevisa att de inte var kallhjärtade mördarmaskiner.
Denna väntan gjorde Tasha nervös och hon kunde se att den påverkade de andra med som tomt stirrade ut i tomma intet i sin egen värld.
Hellre att allt startade än att de satt här och väntade.

Ava drack upp whiskeyn och fyllde på glaset igen. Hon tittade ut genom fönstret. Det var inte långt kvar tills de skulle vara i Huvudstaden. Diana var med tributerna och gjorde vad som behövdes, och Ava ville inte störa Finnick. Han förberedde sig förmodligen för vad som skulle ske när de kom fram. Det fanns inte en chans att Snow lät dem vara i Huvudstaden utan att använda dem som de schackpjäser de var. Det betydde att Finnick skulle gå iväg till vart det nu var han gick när Snows vänner skulle kasta sig över honom som gamar, medan Ava skulle till scenen. Hon avskydde det, och försökte dricka så mycket som möjligt utan att det skulle märkas utåt, men påverka henne inåt. Hon kände sig alltid äcklig när hon hade uppträtt, att posera och uppträda naken framför delar av huvudstadens befolkning, där de kunde betala en summa pengar för att komma upp och röra henne som de behagade. Nej, det skulle de nog inte slippa undan denna gången heller.

Ava stirrade ut genom fönstret länge. Hon drack upp sitt andra whiskeyglas och fyllde på det en gång till. Hon vred på huvudet när hon såg i sitt periferi att någonting var uträckt till henne. Hon såg att det var den kvinnliga Avoxen från gårdagen. Hon höll fram två runda bröd. Hon tittade på flaskan på bordet och sedan på Ava. Ava kunde inte låta bli att le lite.
”Tack” sa hon och tog bröden, och Avoxen försvann lika snabbt som hon hade dykt upp. Ava åt faktiskt upp bröden, och sköljde ner det med whiskeyn.

En timme senare kom Finnick ut från sitt rum. Han såg blek ut. Han hade förmodligen inte heller sovit speciellt bra. Han höll en bit rep i handen, som hade flera knutar. Han sa ingenting, utan gick bort till frukostvagnen. Ava ställe sig upp och gick fram till fönstret på motsatt sida. Hon började se skymtar av Huvudstaden, vilket betydde att de snart var framme.

Tåget stannade, och de fem personerna stod och väntade på att dörren öppnades. De två tributerna såg nervösa ut, medan de tre segrarna hade någon form av lugn över ansiktet. Det var tvunget här. När de gick ut från tåget hörde skrik och jubel.
”Finnick! Finnick!” hördes flera skrika, medan ”Ava!, Ava!” också hördes genom skriken och jublet. De gick igenom folkmassan och blev uppmötta av Peacekeepers. De föste in dem alla i en bil och körde iväg. Ava tittade ut genom fönstret. Staden såg ut som vanligt, lika välskött som alltid, med invånare som inte levde i fattigdom, med ångest eller panikattacker. Lyckliga människor.

De stannade framför en välbekant byggnad. Träningslokalen och alla de lägenheter som varje distrikts tributer bodde i fram tills Spelen skulle börja. Ava klev ur bilen och såg hur Diana lade varsin hand på tributernas ryggar. De gick lite i förväg, och Finnick och Ava gick ett par meter bakom. När de nådde de stora dörrarna såg Ava att andra tributer redan hade kommit. Dörrarna öppnades för dem och de klev in i den stora lobbyn. Det var inte längesedan Ava var här, men det var tio år sedan hon hade varit här för att spela.

"Så nu är alla här." sa Ceasar glatt och slog ihop med händerna. Tasha såg sig om över axeln och såg att både Finnick och Ava var med, varför då? Det var ju en per distrikt. Men kanske för att inte trean hade någon.
Hon han inte fundera mycket mer över det då Ceasar påkallade deras uppmärksamhet och ledde dem till ett stort kliniskt vitt rum med en massa doktorer som grabbade tag i varsin segrare för att spruta in något i armen.
"Bara lugn." sa Ceasar leende då någon började protestera.
"Det är bara för att vi ska veta var ni är i huset. Huset är verkligen underbart, ni är så lyckliga som får vara där." säger han leende, så glad över ytterligare ett spel.
Tasha finner sig i det hela. Hon hade ändå ingenstans att ta vägen och det skulle ändå bli som Snow ville.
När alla var klara påkallar Ceasar deras uppmärksamhet ytterligare. Han pekar ut genom ett par enorma fönster där en enorm stor modern herrgård stod omgiven av en stor trädgård, med pool och alla bekvämligheter man kunde tänka sig. Hon kunde även skymta träningsbanor som i arenan.
"Allt ni ser här är till ert förfogande och allt kommer sändas live. Ni kommer få mer instruktioner under spelets, jag menar under tidens gång." ler Ceasar och med det avslöjade att även detta skulle vara ett slags spel.
Nervöst knyter Tasha längst repet och stirrar på herrgården, vem visste vad som doldes där bland de fina väggarna.
"Låt spelen börja." log Ceasar och fönsterna fälldes ner i marken och en vägg for upp bakom dem så att Ceasar och de andra försvann. Nu stod de alla i den stora gröna trädgården och blickade upp mot herrgården, väl medveten om att detta nu började, deras spel.
Tasha hade önskat att de fått mer instruktioner, även om hon gissade att de första dagarna skulle detta hus bete sig som ett lyxhotell som det utgav sig för att vara.

Ava såg sig omkring i lobbyn. Hon kände igen alla segrarna, men det var inte riktigt någon hon hade pratat med. Johanna Mason var en av de hon kände bäst, men hon hade försvunnit ivåg med sina tributer. Kvar var de tolv segrarna. Ava kastade en blick på Tasha från Distrikt 7. Hon hade utbytt några enstaka ord med henne ett par gånger, men inte mycket mer än så. Ava noterade repet i hennes hand, liknande som det Finnick hade. Tydligen funkade det för andra också, det var bara Ava som inte fick ihop det. Tyvärr. Hon tittade bort mot en dörr som öppnades, och Ceasar klev ut ur den, med ett lika stort leende som alltid. Han var förmodligen i extas, nu hade han två spel på en och samma gång.

De alla fördes in i ett kliniskt rum, vilket fick Ava att dra tankarna till sjukhusrummet hon hade förts till när hon stod som segrare i sitt spel. Läkarna hade enkelt läkt hennes sår på benet och alla andra skador hon hade dragit på sig. Hennes sista kamp för förstaplatsen hade varit tuff, med många slag, skador och blod. Ava tittade ner när en kvinna tog tag hårt om hennes arm och drog den till sig. Ava gav henne en arg blick men visste att det inte var lönt att streta emot. Hon drog på munnen när kvinnan injicerade någonting i hennes blod, som hon misstänkte var någon form av spårningspryl. Ceasar bekräftade hennes misstankar.

”Låt spelen börja”. Ava ryckte irriterat på nacken vid de orden, och tittade bak på väggen som nu skiljde dem från Ceasar. Hon tittade sig omkring på segrarna. Segraren från Distrikt ett var den äldsta, och verkade även vara den som var mest skadad. Han hade en tom blick, som om han inte riktigt var med i vad som hände omkring honom. Han höll fortfarande ut sin arm framför sig som om någon höll i den. Ava vände blicken från honom till herrgården. Den var helt enorm, och mycket vacker. Men Ava visste att det skulle vara problem någonstans mellan väggarna. Oddsen att President Snow hade fört dem hit för deras egen skull var låg. Detta var ett spel också, på ett eller annat sätt.

”Då får vi se vad de har att erbjuda då” sa hon högt och hon såg hur segraren från Distrikt 2 flinade. Ava tog ett par steg framåt mot herrgården, som om hon var rädd att bli sprängd i luften. Ingenting hände. Hon gick upp till den stora entrédörren. Hon stirrade på dörrhandtaget och sedan bak på sina medspelare.
Det kan inte vara värre än Cornucopia. Ava fattade tag i handtaget. Scarlet hade rätt. Det kunde väl ändå inte vara värre än blodbadet vid Cornucopia? Hon tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Innanför fanns en enorm lobby, med en guldfärgad, enorm trappa som tjusigt snirklade sig uppåt. Golvet i lobbyn hade Panems sköld inpräntat. Ava gick in och ställde sig i mitten av det, som att på något sätt försöka trampa på Huvudstaden. Inte för att hennes tysta protest skulle komma fram, utan mer för henne själv.
”Jaha, då. Lika bra att fixa sovplatser direkt” sa segraren från Distrikt 1, som Ava kom på hette Julia.
”Men det är klart, det lär väl bara behövas elva sovrum” sa hon och flinade medan hon tittade på Finnick och Ava. Ingen av dem gav henne något svar. Deras…. Komplicerade relation var som sagt inget som var hemligt, och de som inte visste om den skulle snart få reda på den genom live TV.

När de blev ensamma, eller ja utan Ceasar så drog Tasha ett djupt andetag, slöt lätt ögonen för att fokusera och stoppade repet i fickan. Nu var det bara att vara lugn och fokusera som i spelen för att hon skulle överleva även detta och finna Johanna i livet då hon återvände.
Hon kasta en blick mot Finnick. Hon, han och Johanna hade stundtals skickats tillsammans till olika kunder om det var flera som ville dela. Han var väl en av de få här hon kände någorlunda bra. Ava som var med kände hon bara till namnet även om de talat ibland. Hon visste att hon och Finnick hade något komplicerat förhållande till varandra och mer skulle väl finnas ut i huset.
De går alla gemensamt över gräsmattan som inte sprängs och det kommer inte upp muterade myror heller. Allt verkade lugnt och normalt, för lugnt och normalt.
Julia kastar ut nycklar till dem och de skrattar roat åt att det bara finns 11 rum och att Finnick och Ava skulle dela. Innerst inne ville nog fler ha någon att dela med om detta bara hade varit ett vanligt hus. Om så var fallet hade inte Tasha tackat nej till att ha Johanna vid sin sida.

Tasha tog emot nyckeln som det stod 7 på och de alla såg upp mot den stora tappen som ledde till nästa våning. Det var som om alla var på spänn, att snart skulle något hända, snart skulle det förvandlas till en arena där folk dog.

Tasha som var närmast trappan tog det första steget och inget hände. Hon skrattar till och ler mot de andra.
"Kom så ska vi se allt det underbara Snow har fixat åt oss." ler hon om än de andra visste den underliggande meningen bakom de orden. De går alla upp för den enorma guldmålade trappen och så kommer de till nästa plan där prydligt vinröda dörrar med en guldsiffra på leder till ett eget rum till dem.
Ytterligare en trapp ledde vidare upp till ännu en våning och hon kunde känna doften av mat därifrån, ja de skulle inte svälta den första dagen i alla fall.

(Sorry för kort, måste sova nu haha )

Ava flinade när hon fångade nyckeln Julia kastade till henne. Det stod nummer 4 med guld på ringen som satt fast i nyckeln. Hon visste att de skämtade om henne och Finnick, men innerst inne hade de nog också delat en säng med någon i natt. Finnick kastade en blick på henne med ett litet leende innan de började gå upp för den vackra trappan som alla andra. Ava förväntade sig att minst en av dem skulle skadas under färden upp till andra våningen, men ingenting hände. Förmodligen för att alla skulle sänka sina skyddsmurar, de var segrare trots allt. De visste hur spelen fungerade och hade alla taggar vända utåt. Snow ville förmedlingen att de skulle slappna av innan han skickade hotet på dem.

Ava stack in nyckeln i nyckelhålet och vred om. Hon öppnade dörren och klev in, med Finnick tätt bakom sig. Finnick stängde dörren bakom sig och Ava såg sig omkring. Rummet var enormt, med en stor king size säng med sänghimmel uppe på en liten plattform. Sänghimlen var i en blågrön färg, och väggarna likaså. Det skulle förmodligen föreställa havet och fiske, symboliskt för Distrikt 4. Listerna både uppe och nere längst med väggarna var i samma guldmetall som trappan hade varit, precis som handtagen till dörren ut och dörren till badrummet. Fönstret ut vätte mot trädgården, som var full av vackra växter. I mitten fanns en cirkel full med vita rosor. Såklart. En ständig påminnelse om att President Snow vakade över dem, med sin ständiga doft av rosor. Ava hade alltid tyckt om rosor, fram tills hon hade hamnat i huvudstaden. En sekund tillsammans med President Snow, och allt det vackra med rosor hade varit som bortblåst. De blev istället hennes absoluta hatblomma.

”Synd att det inte är semester vi är på” sa Ava med en bitter ton i rösten, och Finnick flinade. Avas blick riktades åt garderoben på ena sidan dörren. Det fanns två stycken, en på var sida dörren. Hon gick fram till den vänstra, och öppnade dörrarna. Den var full med kläder, men vad hon noterade var kläderna som hängde på insidan av den vänstra dörren. Det var en väldigt kort kjol, en magtröja och strumphållare. En BH och ett par trosor i bruten spets hängde på en egen liten galge framför kjolen. En påse på en krok bredvid innehåll ett par skyhöga pumps som matchade de svarta underkläderna. Ava bet ihop sina tänder och läste lappen som var fäst på påsen tillsammans med en liten vit ros. Ava kände för att gå in på toaletten och spy. Istället svalde hon, och hennes ögon drogs till texten som var skriven i blått bläck.
Entrén, klockan 21.
Ava stängde igen dörren och tittade ner i golvet, och andades tungt. Inte ens i ett nytt spel skulle hon slippa undan. Hon ville ge utlopp för sina känslor, men visste att om hon blev arg eller visade någon form av trots skulle det straffas hårt. Hon flexade fingrarna på högerhanden och vände sig om. Finnick stod vid den andra garderoben, och det syntes på hans ansiktsuttryck att han också hade fått en liknande lapp. Hon såg hur hans adamsäpple rörde sig när han svalde. Han tittade på henne och smällde igen garderobsdörren. Han tog ett par långa kliv och var framme vid henne. Han tog tag i hennes nacke och kysste henne. Ava besvarade kyssen och när han drog henne mot sängen kände hon hur alla tankar på vad hon hade hittat försvann. Precis som det gjorde för Finnick.

Tasha satte in nyckeln till sin dörr och såg en efter en av segrarna försvinna genom sin då hon öppnade dörren och klev in. Doften fick henne att kväljas och hon höll snabbt för munnen för att inte spy. Hon andades genom tröjärmen då hon vände sig om och såg orsaken, de vita rosorna på golvet. Hon bleknade några nyanser och kände benen vika sig under henne. Hon satte sig på golvet och försökte dra djupa andetag, men den kväljande rosdoften gjorde det omöjligt. På darrande ben tog hon sig upp och svajigt tog hon sig till toaletten och stängde dörren för att komma undan doften.
Hon böjde sig sedan över toaletten för att spy. Här var en av de stolta segrarna, ett totalt vrak. Ingen blodig mördarmaskin längre. När hon tömt allt hon hade, vilket inte tog lång tid då hon inte ätit ordentligt på några dagar satte hon sig darrande i duschen och lät det varma vattnet falla över henne. Hon ställde in olika inställningar och mangodoft fyllde rummet istället för rosdoften.
Tasha finner repstumpen och börjar sakta återfå förståndet.

Hon visste inte hur lång tid det hade gått då hon slutligen ställde sig upp och drog av de genomvåta kläderna och duschade ordentligt. Om bara doften av rosor kunde få henne ur spel, vad kunde inte då hända. Hon visste inte, men hon visste att detta bara var början och att hon inte hade spelat väl för kamerorna.
Tasha drar en handduk om sig och går ut i rummet för att sätta på sig ett par kläder. Rosorna låg fortfarande där och Tasha anades genom munnen för att klara det.
Hon öppnar garderoben och där kom nästa situation. Kläderna som hängde där visade väl vad hon skulle göra.
Klockan 21.00 läser Tasha och knölar sakta lappen i sin hand innan hon kastar den i sopkorgen med rosorna. Hon drar sedan på sig de mest oformliga och stora kläderna hon kunde hitta, knölar håret i en knut och tar sig ut ur rummet, bort från doften.
När hon väl kommit ut ur korridoren vet hon inte vad hon ska göra och insåg att hennes förfogande med rosorna skulle få konsekvenser.
Darrande far Tasha ner längst väggen och sätter sig och drar upp benen under hakan och gömmer ansiktet.
"Johanna" kvider hon fram, men hoppas att ingen hör. Hon darrar kraftigt och känner tårarna komma. Hon försöker hålla dem tillbaka, försöker hålla sig fast vid verkligheten, finna sig och lägga sina kort rätt i det spel Snow satt dem i.

Ava andades tungt. Hon låg på sidan, med ryggen mot Finnick, som även han låg på sidan med ryggen mot henne. Båda två låg förmodligen och funderade på kvällens.... Aktiviteter. Hon vände huvudet och tittade upp mot taket. Hon kunde inte låta bli att undra över vad Finnicks - och hennes egna för delen - kunder tyckte om att se på hur han umgicks med någon annan på film. Men de gjorde vad som behövdes för att hålla tankarna i schack. Det behövdes i ett spel som detta.

Ava reste sig upp och sträckte på sig. Hon kliade sig på armen och gick in i badrummet. Det var lika extraordinärt som sovrummet. Vita klinkers med en rad av ljusblå runt rummet med samma ljusblå klinkers på golvet. Duschen var enorm och likaså badkaret på andra sidan. Spegeln över vasken var kantad av guld, med rosor inristade. Ava skakade på huvudet och tittade på sig själv i spegeln. Hon kände sig sliten, som om hon redan hade varit här i en månad. Hennes gröna ögon stirrade tillbaka på henne.
Du behöver andas. Ava himlade med ögonen.
”Andning får inte minnen att försvinna” muttrade hon som svar till sin syster innan hon vände sig bort från spegeln. Hon gick tillbaka ut i sovrummet och öppnade garderoben igen. Hon valde att inte titta på kläderna som hängde där utan drog ut ett par jeans och ett linne. Hon drog på sig kläderna och drog en hand genom håret innan hon satte upp det i en hästsvans och stängde garderoben. Hon kastade en blick på Finnick, som låg i samma position som när hon hade gått in på toaletten. Oavsett vad som skulle hända ikväll var det Ava som fick stötta Finnick när de kom tillbaka.

Ava vände sig mot dörren och tryckte ner handtaget. Hon öppnade den och gick ut i korridoren. Hon tittade bort mot trappan och övervägde att gå ner och se hur nedervåningen såg ut, när något fångade hennes uppmärksamhet i ögonvrån. Hon vred huvudet till höger och såg någon sitta ihopkrupen längst med väggen. Det var definitivt en position som Ava själv gärna hade antagit. Först såg Ava inte vem det var, förrän hon upptäckte repet i hennes hand. Distrikt 7. Trish. Ava bet sig i läppen. Det var alltid svårt att bemöta segrares känslor och reaktioner. Finnick och Ava kände varandra så väl att de visste vad de skulle göra, men här hade Ava ingen aning. Ville Trish lämnas ensam? Ha sällskap? Bara få höra att allt kommer bli bra?

Ava övervägde vad hon skulle göra för ett par sekunder och bestämde sig tillslut för att gå mot den ihopkrupne Trish. Ava bestämde sig för att inte säga något. Istället lutade hon sig mot väggen mittemot där Trish satt. Hon gled långsamt utmed väggen tills hon satt med knäna vid hakan.
”Jag har funderat på att leta igenom skafferierna här, se om de har något vettigt” hörde Ava sig själv säga. Det var inte ovanligt att segrarna använde alkohol eller droger, om inte båda delar, för att lugna ner sig. Oddsen att Trish gjorde något liknande var alltså ganska stora, och kanske det kunde få hennes tankar att skifta till vad det var som skedde där just nu. President Snow skulle inte låta huset vara alkoholfritt, om han inte ville se tolv segrare med abstinens som inte gjorde någonting överhuvudtaget.