PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Hej", sade My och log försiktigt tillbaka mot tjejen.
My nickade när tjejen frågade om hon skulle kolla foten. Typiskt Apollon barn att fråga men hon ville vara på säkra sidan att det inte var allt för djupt. Det dunkade i foten men hon ignorerade det.
"Så, vad heter du?", frågade hon.

"Jag heter Lana," svarade Lana. "Lana Faulkner."
Hon såg på såret. Det var djupt, hon skulle behöva använda sina läkarkrafter. Egentligen var hon inte den bästa i Apollo-stugan på att läka sår, men hon var inte hopplös.
"Du då?" frågade hon medan hon la sin hand över såret. Hon började nynna på en melodi och blundade. Hon kände hur såret stängde sig under hennes händer.

"Fint namn", sade My,
"Mitt namn är Diamond Leaf, men jag kallas för My", svarade hon.
My kände hur Lana använde sina krafter för att läka såret och bara sekunder senare så var såret så gott som borta.
"tack så mycket, sade My.

"Du är inte här året runt va?" frågade Lana och satte sitt hår bakom öronen.
"Jag skulle känt igen dig, jag bor här hela tiden," fortsatte hon och hoppades att hon inte var irriterande som fortsatte prata efter att hon läkt såret, alltså gjort vad hon kom för att göra. Lana försökte tyda Mys ansiktsuttryck men det gick inte, vilket var ovanligt eftersom att Lana brukade ha lätt att läsa av människor.

"Nej, det gör jag inte. Keiron tyckte jag skulle göra det men jag vägrade", svarade My med ett lätt skratt.
"Hur är det då? Att bo här året runt alltså" frågade hon.
Hon hade inga som helst problem med att Lana stannade kvar och pratade, det var faktiskt ganska trevligt att prata med någon för en gångs skull.

Lana skrattade till.
"Alltså, det är nästan inga här förutom på sommaren. Vi brukar vara max femton personer som bor här året runt. Jag tycker det är ganska mysigt, men långtråkigt. Jag skulle gärna komma ut i den riktga världen någon gång," sade hon med en suck.
"Var kommer du ifrån?" frågade hon sedan. Hon slog vad om att My hade ett spännande liv utanför lägret. Lana älskade att höra berättelser om andra personers liv, för att hennes eget kändes så tråkigt.

”Det är ju inte alls många!” utbrast My med en lätt skratt.
”Jag växte upp i Michigan med min pappa men nu mera bor jag i New York state med min farfar, fast han börjar bli gammal nu...” svarade My.
”Du då? Vart bodde du innan lägret?” frågade hon nyfiket. My ville faktiskt veta vart Lana kom ifrån, och vad hon hade lämnat när hon kom till lägret.

"Jag är ifrån South Carolina. Jag bodde där med min mamma, men sedan så hamnade jag av misstag i labyrinten.." Lana tystnade och rös. Labyrinten var hennes värsta minne. De sa att folk som var fast där länge förlorade förståndet. Lana hade varit fast där i sex månader, det var ett mirakel att hon inte var spritt språngande galen. Minnet fick henne forfarande att rysa.
"...och sedan hamnade jag här," avlsutade hon.

"Ojdå, labyrinten? Det kan inte varit särskilt trevligt", sa My med medlidande i blicken. Hade hon hamnat i labyrinten så hade hon till 99% bilvit helt galen.
"Har du kontakt med din mamma då? Liksom ni bor ju inte tillsammans?" frågade My.

"Jag skriver brev till henne," sa Lana. "Hon är sångskrivare åt massa artister, och åker runt väldigt mycket i landet." Lana önskade ibland att halvgudar fick ha mobiler och datorer, det skulle göra kommunikationen väldigt mycket enklare.
"Hur hamnade du på lägret?" frågade Lana