Daphne & SagaG prs

Helena backade flera steg. Det var ett under att hon inte hade skadat sig. Chockad vände hon sig om och såg någon stå vid skolan och stirra på henne.

- hej, sa han till henne.
Han ville ju inte vara otevlig.
Han var inte så bra på att vara social igentligen.
Han tittade lite på henne och sedan på renet.

Hon stirrade en stund på pojken som stod där. Han hade mörkt hår som var blött från regnet och han såg väldigt blek ut. Hon hade aldrig sett honom i skolan förut.
- Går det här? frågade hon, och skämdes sedan lite för att hon kanske lät oförskämd

- nej jag ställde mig bara här för att ta skydd från rägnet, sa han.
- går du här då, frågade han.
Han ville bli klar med detta samtal så han kunde ta sig här ifrån.

- Ja.. sade hon och blev tyst. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var, men någonting med honom gjorde att hon blev nyfiken. Kanske var det att han var en främling i en stad där alla kände varandra, men hon kände på något vis att han hade någonting med henne att göra.

- jag måste försöka gå här ifrån nu, han ville hällar inte bli träffad av blixten men gå måste han.

- vänta! ropade hon. Gud, han måste tycka hon var irriterande.
-vänta, vem är du? sade hon

- jag heter Simon, sa han och tittade på henne.
- vad heter du?, frågar han.
Han försökte att tänka ut ett bra sett att ta sig här ifran i värsta fall fick han skanska och springa

- Helena. Men alla kallar mig för El, mumlade hon. Egentligen kallade ingen henne för det, för hon hade inga vänner. men hon tyckte att El lät coolt

- vi kanske ses El, sa han för han tänkte försöka springa nu.
Han skulle presis springa när det blixt till.