daphne & wolfy | prs

Såsom Gabriel hade uppfattat alltihopa så hade ingenting varit riktigt lika allvarligt som saker och ting såg ut nu. Allt fler vampyrer togs till fånga i grannlandet och tortyren de utsattes för... En kall kåre fick honom att rysa till. Hans blick mörkade och han knöt näven samtidigt som han tog ett par djupa andetag. Istället för att göra något irrationellt så behövde han lugna ner sig och tänka. Rörelsen planerade att gå över gränsen till Aurelia inom en snar framtid men det krävdes en hel del förberedelser. Utanpå såg man ju inte att de var vampyrer, såvida de inte gjorde något felsteg som avslöjade fasaden de höll uppe vilket faktiskt kunde vara lätthänt, men de behövde en vattenfast story att berätta för vem de än träffade. En story de inte kunde vika ifrån det minsta för det skulle vara deras operations täckmantel.

Dorian nådde den lilla kuststaden vid zenit.
Det var en fiskarstad, precis på gränsen mellan Areven och Aurelia. Gråa stenhus stod längst de smala kullerstensgatorna, med bruna trädörrar och tak med gräs på. Enkla, arbetarklassmänniskor gick runt på gatorna klädda i bruna och vita arbetskläder, bärandes på tunnor och fiskburkar. Det fanns en stor hamn, fylld med fiskarbåtar och en marknad vid ena änden där handlare sålde fisk, kryddor, tyger och frukter. Staden luktade som torkad fisk, och runtomkring den fanns skog och mjuka, gröna kullar som verkade rulla sig mil efter mil. Himlen var blå. Det var en fin dag.
Dorian skulle möta en gammal bekant, en man vid namn Ceasar, på pubben. Ceasar var opålitlig, men om man betalade väl nog kunde man få värdefull information ifrån honom. Han var inte lojal mot någon förutom sig själv. Dorian visste bättre än att lita på honom.
Han gick med bestämda kliv, den svarta kappan flygandes bakom honom. Folk stirrade på honom och viskade när han gick förbi. Dorian insåg att han skulle bli tvungen att köpa nya kläder, de gamla fick honom att se alldeles för mycket ut som... en främling. Främlingar drog uppmärksamhet till sig, fick folk att undra. Och det var det sista han ville. Ju mer uppmärksamhet han fick desto större chans att någon upptäckte vad han var. Aurelia hade inte direkt en vänlig attityd mot vampyrer. Inte för att Dorian såg särskilt väl på människor, heller. De var äckliga, de stank, de var klumpiga. Vampyrfolket var renliga, kunde behärska sig, kultererade, studerade konst och musik. Rörde sig lätt och mjukt. Människor äcklade och fascinerade honom på samma gång.
Han drog upp dörren till puben där han skulle träffa Ceasar och klev in. Det luktade öl och fläsk där inne, och hungern gjorde sig återigen påmind.
Framme vid bardisken satt en stor man med rött skägg och vattniga blå ögon. Ceasar var tidig, för en gångs skull. Dorian gick fram med smidiga steg.
"Ceasar," sade han. Ceaser vände sig långsamt om, tog en klunk av ölen.
"Det är knappt gryning, Ceasar. Är det inte lite tidigt att dricka?" frågade Dorian. Ceasar grymtade.
"Om du vill höra min information så får du bete dig," sade han till svar. Dorian hade lust att poängtera att han faktiskt var prins, medan Ceasar var ett slugt kryp. Men han teg. Han behövde all information han kunde få, annars skulle han aldrig lyckas med sitt uppdrag.
"Igår kväll," började Ceasar. "Kronprinsessan av Aurelia är försvunnen." Dorian höjde på ögonbrynen. Hade hans rebeller kidnappat henne, eller hade prinsessan gett sig av på egen hand?
"Jaså?" sade han och höjde på ögonbrynen.
"Ja, och ryktena säger..." Ceasar lutade sig mot Dorian. Han kände stanken av otvättat skägg och varm ölandedräkt. Försökte hålla minen. "..ryktet säger att hon gav sig av frivilligt," viskade Ceasar. Dorian stod tyst i några sekunder. Frivliig flykt. Så till och med Kungens egen dotter var emot honom. Skadeglädjen var sötsur.
"Vad ska kungen göra åt detta, tro?" frågade Dorian. Ceasar tittade på honom.
"Du och dina rebeller kommer försöka er på något, kommer ni inte?" frågade han slugt. Dorian teg. Ceasar var inte rätt person att dela information till. Ceasar verkade märka Dorians avsmak, för han skrattade till. "Tja, hur som helst borde ni passa er. Kungen har skickat sin dödligaste vampyrjägare att hitta sin dotter. Ryktena säger att hon har krafter som kan matcha dem av en vampyr," sade Ceasar. Dorian tittade bort från honom. Den här informationen var bra. Riktigt bra. han tänkte på vilken kraft han skulle besitta om han fick tag i Kronprinsessan av Aurelia. Det skulle kunna vara nyckeln till att befria sitt folk efter alla dessa år.
Om Kungen hade skickat någon att hitta Prinsessan så hade han ett alternativ. Han var tvungen att hitta henne först. Och han litade inte på någon annan för att genomföra uppdraget.
Han var tvungen att hitta henne själv.