In the dark PRS Vidomina & Medi

Alice höll i sitt kors och syndade dem båda och skakade på huvudet.
"Jag behöver ingen hjälp. Ni är vampyrer. eller hur?" Hon kände hjärtat slå hårdare och hon kände benen bli till gelé men skakade på hhuvudet och började springa. Ingen nobel skulle bjuda in en illaluktande kvinna som inte var från byn. Hon såg över axeln och sprang ut på gatan och kände att hon trampade å en glasskärva och hon föll. Hon ville skrika men orken var inte där. Varmt blod sipprade ut på stenen och hon försökte resa sig upp igen och hon började springa på ena foten och på hälen med den skadade.
Det var som ett knivslag när hälen sattes i men hon brydde sig inte.

Rion såg efter henne och med ens verkade han besatt över att tillfångata henne. Innan han tagit sitt första steg hade Leo tagit tag om hans kavaj, men styrkan var inte tillräcklig för att stoppa Rion. Rion drog sig loss och med en kvick rörelse var han ikapp den unga kvinnan.
Med ett litet avstånd mellan de greppade Rion tag om hennes arm igen på nytt och drog henne mot sig så att hennes ben vek sig och hon föll till marken. "Jag sa åt dig att STANNA!", nästan vrålade han. Han hade känt paniken. Det var inte tid för en diskussion.De måste skynda sig innan dagsljuset, de måste skynda sig innan solens första strålar träffade staden. "Jag vet inte vem du är..", började han och nästan väste han mellan sina tänder. Han blick verkade ha mörknat. "..Men du kommer med mig, nu.". Han plockade upp henne i sina armar och bar henne tillbaka åt de håll de kom ifrån. "Och ja..", fortsatte han väsa. "..Vi är vampyrer."

Hon kände en stark arm greppa om sin arm och hon föll ner på knä. Tårarna började rinna längst hennes kinder när hans röst höjdes och hon satte händerna för ansiktet. Allt hon kämpat för var över. Hon skulle dö här denna kväll. Snart kände hon armar som lyffte upp henne oxh hon hörde klackar som gick längst kullerstenar och hon blickade upp mot mannen med det röda håret innan hon svimmade av och hennes huvud föll mot hans bröstkorg. Hennes fot var täckt med blod och en glasbit som stack ut.

Rion gick före Leo mot gatan där en vagn med hästar och kusk stod parkerad. Han gav tecken till Leo som gick fram för att öppna vagnen åt de och Rion placerade den unga kvinnan i vagnen. Han meddelade kusken var de skulle någonstans och gick sedan, tillsammans med Leo, in i vagnen för att se efter henne och låta de föras till Rions herrgård som låg lite mer än gångavstånd därifrån.
"Jag tror hon är rädd, Rion.", sa Leo och Rion nickade samtidigt som han iakttog henne där hon låg, tillsynes livlös, men rörelsen av hennes bröst och höjdes och sänktes av hennes andetag, avslöjade henne. "Det är något med henne.", sa Rion och kastade en blick åt Leos håll. "Ja.", sa Leo som inte tillåtit sig att känna efter. Han anade något om den unga kvinnan. När de kommit fram till herrgården plockade Rion upp henne igen. "Är du vaken?", viskade han till kvinnan och Leo öppnade dörren åt de för att kunna gå ur vagnen.

Hon kved och vred bort huvudet och sakta öppnade ögonen och skrek ut av smärta från foten. Men hon vred snabt på huvudet och såg upp i Rions ansikte och all färg försvann.
"snälla..." Viskade hon och höll sitt kors mot honom. Hon kände något varmt på sin fot och ögonen rullade upp igen innan hon föll i medvetslösheten igen.

"Du vet väl att kors inte fungerar på oss?", skrattade Rion och tog med henne ut på infarten för att gå uppför trapporna och in i herrgården. När de kom in i hallen möttes de av två tjänare inne i hallen. De hjälpte Rion att ta emot kvinnan och placera henne på en av sofforna inne i salongen. Rion beordrade att se efter henne och frågade Leo om han kunde se till hennes sår på foten, då han inte ville kalla på läkare i staden. Leo nickade och gick efter tjänarna med Rion i släptåg.
Tjänarna baddade hennes panna med en blöt trasa och strök henne över ansiktet för att lugna henne. Leo hade greppat tag om hennes fot för att se till glasbiten som verkat fastnat i hennes hud och med en snabb rörelse drog han bort den för att lägga en spritat trasa över såret för att på så sätt få bort bakterier.

Hon hade inte hört vad han hade sagt. Hon hade vaknat till igen när hon kände någon blöta om hennes panna. Hon var blek i ansiktet och kände händer hålla ner henne. En smärta spred sig i hennes fot när glaset rycktes ut och hon skrek. Vred sig av smärta av trasan mot foten och hon ryckte med foten.
"Snälla ej nej nej. Snälla nej." Hon bad tyst och försökte ta sig loss men hon var helt slut och hon såg upp i taket och såg allt guld. Sakta slöt hon ögonen.

Leo sträckte sig efter nål och tråd för att sy igen såret. han fick hjälp att dra en pall närmare så han kunde sätta sig och på så sätt få en närmare titt på skadan. Han andades ut och drog in ny luft innan han höjde den trådklädda nålen för att sedan penetrera med spetsen på nålen genom hennes hud. Han försökte skynda sig. Koncentrerad, men snabb.
Rion hade ställt sig vid hennes andra sida och såg ner på henne. "Kämpa inte emot.", sa han och granskade henne.

Hon kände händer som höll ner henne och någon som baddade hennes panna. Hon hade sett nålen och försökte kämpa emot. När den första sticket kom så skrek hon igen och försökte dra foten till sig men hon kunde inte. Hon hörde vad Rion sa men hon kude inte hålla sig. Hon bet sig i läppen och tårar rann ner.
"Det gör ont!"

Leo sydde klart såret och slet loss snöret från nålen för att fästa det. "Jag tror det är klart nu.", mumlade han och började räta på sig för att stiga upp från stolen han suttit på när han sett till hennes sår.
Rion sneglade på kvinnan och nickade sedan till Leo. Leo kollade på Rion undrande, eftersom Rion dröjde sig kvar. Han hade placerat sin hand på soffans stöd och såg ner på hennes ansikte, men mer sneglade, som att han inte ville att hon skulle se. Leo såg oförstående ut. "Vad är det som gör att du doftar så ljuvligt?", frågade Rion i ett andetag och drog in luften genom näsan.