Ancient Greece [prs]

Adonis förde upp glaset mot läpparna för att dölja den förvånade minen. Några män bakom honom skrattade gott på hans bekostnad vilket han skakade av sig genom att ta ett djupt andetag. Hans ego hade fått sig en liten stöt men han skulle överleva. Han backade från dörrarna för att istället sätta sig ner vid långbordet tillsammans med de andra männen då det äntligen var dags att äta. Felix bad en bön som resten av sällskapet instämde i innan alla ivrigt tog för sig av allt.

Aurelia väntade tålmodigt i gården på att männen skulle bli klara så att hon kunde tala med Felix, då han tagit sig på fadersrollen i hennes liv så ville hon veta när hon faktiskt skulle göra något som spelade roll. Så som det såg ut för stunden då vandrade hon endast omkring, tränade småpojkar innan den riktiga träningen började. Hon ville ha mer, mycket mer men hon visste inte hur hon skulle be om det.

Då välkomstmiddagen var avslutad ursäktade sig Felix från sällskapet och lämnade salen. Resten av sällskapet började också skingra på sig. Några påstod sig vara trötta efter resan och ville lägga sig tidigt, andra planerade att bekanta sig lite med folket här. Vilket kunde översättas med att de ville ha en, eller varför inte flera, kvinnor att spendera natten med i deras säng. De hade inte förstånd nog att begripa att Spartas kvinnor var för stolta och goda för dem. Adonis själv bestämde sig för en promenad ute i den vackra gården.

Det dröjde inte länge förrän hon ännu en gång blev rastlös av att bara sitta ner. Hon suckade högt och släppte uttråkat ut sitt hår från flätan den varit i. Hon rynkade lite på pannan då hon hörde ljud, antog att männen var klara och hon äntligen kunde prata med Felix om hennes framtid. Hon reste sig upp och började gå mot salen, hade inte så mycket fokus på vart hon gick utan försökte mest förbereda sig mentalt på vad hon skulle säga. Hon svor till då hon råkade gå in i något, efter att ha tittat upp så insåg hon att det var atenaren som hälsat på henne innan.
"Jag ber om ursäkt." Hon såg sig omkring och suckade lågt. "Vet du vart Felix är?"

Djupt försjunken i sina egna tankar la han inte märke till den unga kvinnan som kom gående förrän det var för sent. Han drog på mungiporna en aning så läpparna pryddes av ett svagt leende, ett leende som bleknade bort nästan genast.
"Tyvärr inte. Jag såg honom svänga av till höger från salen för ungefär fem minuter sedan." Adonis studerade ingående henne med nyfiken blick innan han erbjöd henne sin arm, trots att chansen att han skulle bli avfärdas igen fanns där. Hon hade dock fångat hans uppmärksamhet och han gav sig inte så lätt när någonting intresserade honom.

Det kom inte direkt som en chock att Felix hade upptagen, igen, så hon fick helt enkelt prata med honom senare. Hon granskade förvirrat atenaren och hans arm, var han seriös? Ett litet leende växte fram på hennes läppar och i samma veva krokade hon arm med honom.
"Varför är ni här? Atenare brukar oftast bara komma för att böna och be om spartanska krigare." sade hon och tittade upp på honom.

Ett hest skratt lämnade hans läppar åt hennes uppriktiga konstaterande. Som politiker förväntades han ju ändå vara diplomatisk till viss del och därav hade han nog valt att formulera sig på ett annat sätt, men polletten hade ju redan trillat ner.
"Det sammanfattar i stora drag varför vi är här, ja," nickade han och vände blicken framåt.
"Men förhandlingen kommer äga rum i morgon istället, ändringar i planerna enligt Felix." Vad som kunde vara viktigare gjorde Adonis nyfiken.

"Jag vill åka." sade hon utan att riktigt tänka igenom. Hon rynkade lätt på pannan då hon insåg att hon högt sagt det, men hon kunde inte göra mycket annat än att stå för sina ord vid det laget. Hon tittade upp på honom och log nöjt. "Kan du hjälpa mig med det?" log hon sött och drog lätt med fingrarna över hans arm.

"Det är du knappast ensam om." Majoriteten av de spartanska kvinnorna skulle förmodligen med glädje följa med. Men lag var lag och ingen skulle göra ett undantag ens för den här skönheten. Han hummade bara till svar och tyckte på axlarna. Med tanke på hans position så skulle han utan problem kunna smuggla henne ombord på skeppet men om han ville göra det var en annan fråga. Trots att hon var söt och lockande så räckte det inte på långa vägar till att övertyga honom om att det var mödan värt.

"Ni kommer behöva mig." sade hon bara innan hon stannade upp. Hon log svagt och skakade lite på huvudet. "Jag tänker gå mot staden." sade hon sedan och höjde ena ögonbrynet åt han. Antingen så följde han med eller så stannade han, hon gillade hans sällskap men inte tillräckligt för att be om det.