a tale of two seekers [PRS Emma07 & boknörd_]

Det blev ju jättebra hahah, mina tummar tog slut ;(

Cytherea kände igen Ithilien, som tur var, annars hade lektionerna i geografisk kunskap varit helt bortkastade, men hon var alldeles säker på vem Faramir var och hon visste att furstendömet tillhörde rikshovmästaren och kaptenen av Gondor. Hon mindes att far någon gång berättat om hur han hjälp att hela Faramir i Läkandets hus, efter en svår skada under slaget vid Pelennors fält. Sedan hade han tydligen träffat Éowyn. Cytherea blev positivt överraskad av sitt eget minne. Frågan var bara vad hon skulle svara denne Hamion. Att hon hade stuckit från dagens danslektioner? Det fick henne att låta som någon bortskämd liten snorunge, men hennes danslärare avskydde henne och själv visste hon att hon var rätt skicklig utan den bittra kvinnan. Det var helt enkelt bara slöseri med tid för båda sidorna, och ingen förväntade sig knappast att hon vid det här laget skulle gå dit. Hade Cytherea dessutom nämnt det där om sin egen skicklighet hade Hamion säkert galopperat raka vägen tillbaka till Ithilien.
"Född och uppvuxen i Minas Tirith, ", sade hon tillsist, lät sig själv avfyra ett strålande leende åt Hamions håll. "Så jag har haft tid att upptäcka de här skogarna, men nu ville jag bara bort från staden." Hon ryckte på axlarna. Vanligtvis hade hon åtminstone skakat hand med en nu-introducerad främling, men med tanke på hästens nerver bestämde hon sig för att bara presentera sig.
"Jag tänker nog inte vara mer ohyfsad än er, käre Hamion." Hon skrattade till, såg upp på mannen genom ögonfransarna. Kanske tog hon en liten risk med att ge sitt riktiga namn, men om hon nu gjorde ett misstag gjorde hon det gärna. "Cytherea, dotter till Arwen. Vad heter er häst?"
Helst av allt hade hon velat be honom att genast skippa niandet, men hon ville absolut inte verka ouppfostrad eller gnällig, så hon lät det vara. Kände han sig bekväm med det lät hon det vara. Hon kände sig också, av någon anledning, angelägen att bjuda hem honom till Minas Tirith och visa honom den stora marknaden som höll till imorgon, där lokala stadsbor likt sjöfarare från fjärran söder hade sina stånd.

Super, och det är ingen fara - mina är nog också slut nu xD


Hamion hade väl egentligen behövt vara hemma för att träna och antagligen också vara med på några möten. Men slåss kunde han redan, visserligen kunde man väl alltid bli bättre men han fick nog mer ut ifrån att ge sig iväg såhär än att träna. Iallafall någon gång då och då, för han var sådan som behövde få vara ifred, få komma ut i naturen på hästryggen då och då. Han fick väl skylla på rohirrim-blodet han hade i ådrorna, hans mor kunde väl vara lite likadan. Och ingen av dem lyssnade särskilt bra på regler heller, vilket satte dem i såna här situationer. Men han hade ju mycket riktigt fått ut något ifrån ritten - han hade träffat på henne, vilket han inte ångrade en sekund bara efter en blick på henne. Tänk att bara en blick skulle räcka för att känna såhär - han hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet eller varit särskilt engagerad i det där med att leta partner alls egentligen, men nu var hans åsikt plötsligt någon helt annan.
"Vi alla behöver väl alla komma ifrån städerna då och då." log han, på det viset hade han åtminstone alltid tänkt - att man behövde få vara för sig själv, vare sig det var att ge sig ut i naturen såhär eller kanske läsa en bok. För honom var hästarna hans räddning och terapi. Namnet hon presenterade sig med förvånade honom nästan lite - hon var alltså Arwen och Aragorns dotter. Smidigt att han nyss galopperat in i en av Gondors prinsessor, antagligen långt ifrån den sortens behandling hon var van vid. Självklart kände han ju till namnet - dels så var ju hela familjen ganska känd i och med att de var kungafamiljen. Men också på grund av familjernas mer personliga koppling, hans mor och Aragorn hade ju lärt känna varandra i kriget emot Sauron och densamme hade räddat hans fars liv.
"Ohyfsad var nog iallafall rätt ord när det var ers nåd jag sprang in i." sade han, sken nästan märkbart upp lite då hon frågade om hästen.
"Hagildur. Han är ifrån en av Rohans bästa blodslinjer." förklarade han leendes, det var lätt att inse att hästar överlag men särskilt han var något som låg honom varmt om hjärtat. Hingsten hade också börjat lugna ner sig nämnvärt igen, stod åtminstone still - och Hamion ville på ett vis hoppa av för det kändes smått ohyfsat att sitta kvar, men samtidigt så skulle väl det verka som om han förväntade sig att de skulle stå och tala en stund. Därav kom han på den strålande idén att han istället hoppade av och kollade snabbt över hästens framben, för att försäkra sig om att han inte råkat skada sig då de svängt av stigen eller något i den stilen. Även om han samtidigt som han gjorde det, sneglade bort mot henne med jämna mellanrum.
"Förlåt igen."

"Ni behöver inte be om förlåtelse för någonting alls, det skadar aldrig med överraskningar i vardagen."
Cytherea noterade hur mycket hästarna verkade ligga nära hjärtat på Hamion - han talade liksom ömt om Hagildur. Han hoppade av, kollade frambenen, verkade det som. Hagildurs man skimrade i ljuset, och Cytherea undrade om den kändes silkeslen som den var att se på.
"Åh, vi behöver väl inte använda titlar, snälla du", skrattade hon, lade ner den bortglömda pilen i kogret. Hade hennes mor varit närvarande hade Cytherea generat varit tvungen att rätta sig, men den känslan fanns inte nu. Det kändes så naturligt med Hamion, att tala på det sättet. "Om det är okej för dig? Er?"
Hon pillade lite på sidenklänningens välsydda ärm, och trots att det var en lång sommarklänning med långa ärmar var den otrolig lätt och sval mot huden. Konstigt att hon aldrig tänkt på det förut, och tanken fick henne att bli sådär underligt skär i kinderna, att hans närvaro kanske på något sätt var distraherande. Eller kanske var det faktum att hon inte direkt kunde glo öppet på honom distraherande. Hon kunde inte riktigt låta bli att kasta blickar på den långa och välbyggda mannen som nu stod på marken framför henne. Det förvirrade henne, och med ett enkelt axelryck försökte hon göra sig av med den obekanta, svala känslan.
"Det är en stor marknad på torget imorgon", började hon sedan, något trevande, eftertänksamt. Eftersom hon börjat dagen med några risker kunde hon väl fortsätta i samma godartade spår. Det var förhoppningen, i alla fall. "Och ursäkta om det kommer oväntat eller nåt, vi har ju nyss träffats och samtalat endast en kort stund! Men ändå, skulle du kanske vilja göra mig sällskap där imorgon vore det jätteroligt. Om det passar sig, vill säga." Än en gång blev hon sådär underligt skär om kinderna. Vad tusan var det med henne idag?

Hamion rätade på sig och lät höra ett lätt skratt, kunde då inte annat än att hålla med om att det sannerligen bidrog med en liten extra krydda till vardagen. Det vore väl alldeles för tråkigt ifall det inte hände oplanerade saker då och då? Visserligen skulle man väl inte behöva oroa sig på samma sätt, men han var ändå ingen person som gärna oroade sig så det var väl inget bekymmer ifrån hans syn på saken.
"Du har en poäng där." log han, glad att det redan visade sig att hon hade både humor och dessutom verkade tycka ganska likt han själv i sådana här saker. Även om det var galet egentligen att han redan letade såna här positiva saker med henne, men han skulle inte kunna neka till att bara anblicken av henne var nog för att få hans hjärta att slå hårdare och pulsen att öka. Han hade väl helt enkelt lyckats falla för henne trots den korta stund han tillbringat i hennes sällskap.
"Det är helt okej med mig." det var något av en lättnad och förvåning att hon så lättsamt slog undan titlarna och ville tala mer informellt - det kändes mer avslappnat, en välkommen känsla omkring henne. Då hon frågade om han ville följa med till marknaden kände han sig minst sagt förvånad, men genast otroligt glad också - hon ville alltså träffa honom igen? Det måste väl vara ett gott tecken, eller? Han nickade ivrigt, kom på sig själv i efterhand med att det kanske var lite väl snabbt och ivrigt.
"Jag följer gärna med. Vilken tid är det?" frågade han, kände det som om tusen fjärilar bubblade i magen vilket bara förvärrades då han upptäckte den vackra rodnaden i det redan innan perfekta ansiktet.

Cytherea kunde inte låta bli att slå ihop händerna och skina som solen när Hamion tackade ja. Kanske var de galna båda två?
"Perfekt! Låt oss säga vid tio, kanske? Tidig förmiddag. Det är underbart där, jag lovar", berättade hon, blev alltmer ivrig. "Det finns allting man kan tänka sig där. Kryddor med alldeles för krångliga namn du aldrig hört talas om, de finaste tygerna, siare, färsk frukt och vid kvällskanten brukar trollkarlar ha ett fyrverkerinummer!" En oväntad, kall vind blåste över dem, men Cytherea orkade inte bry sig om den. Lite regn hade väl aldrig skadat någon, tänkte hon. Den enda nackdelen med Hamions närvaro var att de med säkerhet skulle springa in i någon av familjemedlemmarna. Det i sin tur betydde att hon skulle bli retad i evigheter efter det, för att ha ränt runt med en karl, och trots att hennes pappa aldrig sade något skulle han definitivt sitta där med ett roat leende. Han skulle dock säkert skvallra om dem med Faramir och hennes mamma senare. Hon knuffade undan de tankarna; det skulle vara värt konsekvenserna och den eviga genansen. Det skulle hon i alla fall se till, om så behövdes. "Om du inte vill rida hem sent kan du väl övernatta antingen på ett av gästrummen eller på ett vandrarhem. De tar knappt betalt under hela den dagen; konkurrensen är så hög och gästerna kommer ju i mängder." Det luktade regn nu. Ännu en kall vindpust ryckte tag i dem, och solen hade börjat gå i moln. Innan Cytherea hann hindra sig själv hade hon sträckt sig för att stryka bort en hårslinga ur ansiktet på Hamion. När hon kom på sig själv blossade ännu en rodnad upp på kinderna, men för att inte se särskilt skyldig ut tog hon bort handen sakta och gav honom ett litet leende. Hade hon ryckt iväg den hade det sett misstänksamt ut.
"Den gamle fiskhandlaren hade rätt", konstaterade hon lättsamt för sig själv. "Det bådar verkligen på regn. Ska du rida hem än, Hamion?"

Hamion nickade ivrigt, hade insett att det inte var någon idé att låtsas som om han inte var det. Han hade ändå aldrig varit särskilt bra på att dölja vad han kände eller tyckte, så varför skulle han börja dölja det nu?
"Tio blir jättebra!" log han, ett leende som blev allt bredare av att höra henne prata om marknaden. Dels så lät det ju roligt, men mest så var det så härligt att höra henne prata om det - att hon verkade se fram emot det så, och inte minst ville ha med honom. Bara det var ju nog för att värma hans hjärta, att hon trots att han precis sprungit in i henne ville bjuda med honom på något sådant?
"Jag kan säkert ordna något ställe där att sova på." nickade han ivrigt, han skulle ju förstås få förvarna sina föräldrar om att han blev borta över natten men han trodde knappast att dem skulle ha något emot det. Han var inte säker på att han skulle avslöja varför han skulle dit, då skulle han få höra det i en evighet - men han fick se. Det var heller inte omöjligt att dem märkte av att det var något, dålig som han var på att dölja sina känslor. Han hajade till rejält då han kände hennes fingrar mot sin hud, vilket var en fantastisk känsla - och antagligen så rodnade han rätt ordentligt själv med. Han kände sig som en fullkomlig idiot då han kom på sig själv med att stå här och rodna och i princip helt stirra på henne, men han kunde inte neka till att hon stulit hans hjärta i samma stund han fått se henne. Men lite fick han allt skärpa sig, han kunde ju inte bete sig hur som helst, så han tvingade sig att slå undan blicken lite även om det inte hjälpte mycket - han flackade runt med den innan den till sist fäste sig på henne igen. Det var egentligen först då hon nämnde det som han lade märke till vädret, hade varit så förundrad och fäst vid henne med all koncentration han hade att han inte märkt hur det ändrats lite.
"Jag har inte bråttom hem, ifall det är vad du undrar. Lite regn har väl aldrig skadat." sade han med en lätt axelryckning och ett leende, gjorde en kort paus innan han fortsatte.
"Jag är ju ändå glad över att ha stött på en så strålande vacker dam, även om jag kanske inte hade behövt springa in i dig." log han.

Förvirringen inuti Cytherea ökade av Hamions reaktion vid hennes beröring. Tydde den flackande blicken på att han blev obekväm, eller nervös, och isåfall, var det negativt eller positivt? Hon hade kunnat vrida och vända på den frågan i evigheter och skulle säkert älta på det efter middagen den kvällen. Det brukade hon alltid göra.
Han verkade åtminstone - till hennes glädje - ivrig på att följa med till marknaden. Det gjorde att en varm känsla spred sig i bröstkorgen, och ännu varmare blev den av komplimangen. Det var en känsla hon också var ovan med; ibland, när hon mött beundrade, hade liknande ord bara känts tomma och klistriga.
"Gud, vad gullig du är", svarade hon, log sådär fånigt så att hon nästan kunde känna hur ögonen tindrade. "Du ser inte så illa ut själv, heller. Och jag fick ju gott sällskap till marknaden, eller hur? Det kanske är ödet."
Det hade börjat regna lite lätt, och vattendropparna verkade klibba sig fast mot huden. Trots klänningens fördelar var den inte vattentät.
"Jag tror dock tyvärr att jag måste dra mig hemåt", sade hon, försökte att dölja besvikelsen och bitterheten. Hennes far skulle inte bli glad om hon gick runt och frös. I och med att hon drog den slutsatsen lutade hon sig framåt och gav Hamions kind en hastig kyss, innan hon skrattandes försvann in i skogen igen.

Den första hon mötte när hon klev in genom portarna var sin syster. Till skillnad från Cytherea var Nienna inte särskilt äventyrslysten och rätt så tillbakadragen. Hon följde med till skogarna ibland för att bada, men föredrog att spendera tiden vid pianot, med sina målarpenslar eller böcker. Hon skulle säkerligen gifta sig med en musiker eller poet, trodde Cytherea. De porslinsliknande kinderna hade en rosa färg och de stormgrå ögonen var uppspärrade till max.
"Vart har du varit?" frågade hennes syster slugt. " Det gnistrade sådär underligt i Niennas ögon, som det alltid gjorde när hon lyckats lista ut någonting. Hon var definitivt läshuvudet och lyckades alltid lista ut e konstigaste av fall.
Cytherea skrattade bara. Hon undvek att svara på den andra frågan, eftersom att hon på något sätt skulle avslöja sig själv.
Och Nienna förstod direkt.
"Far", ropade hon, retsamheten kristallklar i rösten. "Cy träffar pojkar i smyg!"
Cytherea ville helst av allt att marken skulle öppna sig och dra ner henne just där och då.

Hamion blev kvar länge och såg efter henne, och det med ett brett, lyckligt leende på läpparna. Det var lycka över kind kyssen han fått, över komplimangen, att de skulle ses följande dag igen... Det var en varm, sprillande nervös lyckokänsla som han visste mycket väl vad det var hur tokigt det än kändes att han fallit för någon trots att han träffat henne för knappt ens en halvtimme sedan. Men det var inte desto mindre så det var. Då han än en gång hoppat upp på Hagildur och gett sig av hemåt - denna gången lugnare i kurvorna - var det fortfarande leendes han red hemåt. Då han väl fått in hingsten i stallet igen, kommit in och bytt om ifrån de nu genomblöta kläderna hann han precis i lagom tid till middagen. Hans föräldrar anade oturligt nog att det var något - men det var heller inte så konstigt, med tanke på hur drömmande han verkade för tillfället. Det kändes som om morgondagen inte kunde komma snabbt nog.
"Hände det något när du var iväg?" frågade hans far med rynkad panna vilket fick Hamion att nästintill rycka till lite och se upp ifrån tallriken.
"Va? Nej." sade han väl snabbt, men han ville heller inte riktigt erkänna vad som hänt. Men så insåg han att han ändå behövde göra det på grund av morgondagen.
"Eller, jag har lite planer för imorgon. Jag vill åka till marknaden i Minas Thirith, och kanske stanna på något värdshus där ifall det blir för sent att rida hem." fortsatte han, tveksam till hur föräldrarna skulle reagera.
"Hur hängde det ihop med din skogstur?" ifrågasatte hans far med rynkad panna, hängde inte riktigt med i svängarna uppenbarligen men Hamion hade ju också bara sagt hälften.
"Öh, jo jag red nästan in någon där, men så bjöd hon med mig dit." sade han osäkert, men med ett litet leende då han inte kunde låta bli att le av tanken. Eowyn verkade dock hänga med desto bättre, och lät höra ett lätt skratt - inte elakt, utan glatt.
"Faramir, jag tror han har blivit kär." log hon lätt retsamt och Hamion rodnade genast allt mer.

Cytherea hade haft rätt när hon förutspått retandet hon skulle behöva utstå. Allt som hade krävts var fem ord yttrade av Nienna, som nu hade undvikit de mörka blickarna som kastats åt hennes håll hela kvällen. Som tur var hade hennes far inte heller funnit pikarna särskilt roande. Och det hade inte Cythereas barndomsvän Arien heller, en jämngammal man vars far var en uppskattad kapten i flottan, som stelt skrattade med såfort Eldarion öppnade munnen. Det var som om hela kvällen segade sig framåt, som om morgondagen aldrig skulle hända. Det var en lättnad när hon äntligen lyckats dra sig undan sin störande familj och den plågade Arien. Himlen var kolsvart och de utspridda stjärnorna gnistrade i mörkret, blinkade, som om de visste om och delade Cythereas upprymdhet inför imorgon. Sömnen kom sakta den natten. Hon kände sig yrvaken, snodde runt bland det nya lakanet och det var som om hela kroppen kryllade av fjärilar. Hon kände sig som en exalterad småflicka innan sin egen födelsedag.

När solljuset trängde in genom det stora fönstret slog Cythereas ögon upp på direkten. Hon sken likt solen när hon mindes vilken dag det var - marknaden - Hamion! Hon klädde sig i en ljusblå klänning som framhävde hennes ögon innan hon skuttade ned till frukosten, som varje dag erbjöds att serveras i hennes rum. Klockan var redan kvart över nio, vilket betydde att det endast var trekvart tills hon skulle möta Hamion på marknaden. Arien hade varit nära att erbjuda sig att göra henne sällskap dit, men en av tjänsteflickorna hade snabbt ryckt honom i armen och fnittrande ställt frågan istället. Då slapp hon i alla fall förklara sig.
"Vem är denna mystiska man Nienna talar om, Cy?" frågade hennes mor med en varm glimt i ögat. Det fick Cytherea att himla med ögonen och mumla någonting om kökschefen, vilket fick Aragorn att blekna lite. Hon undrade hur hennes far skulle reagera när de väl sprang in i varandra på marknaden.

Det var just det här som Hamion så gärna velat inte skulle hända. Att dem skulle undgå att märka nåt och att han bara skulle slinka undan med att han skulle iväg imorgon utan följdfrågor. Vilket förstås varit ett riktigt dåligt hopp, för vad fanns det ens för chans att det skulle kunna gå? Han lyckades åtminstone att bara svara vidare med vaga mumlanden på föräldrarnas envisa och något retsanma frågor, eller rättare sagt så var väl hans mor mest retsam medans han far verkade mer rent nyfiken. Efter att ha plågat sig igenom middagen blev det en lika evighetslång kväll, natt och morgon - det kändes som om marknaden inte kunde komma fort nog. Han såg något otroligt fram emot den, bara tanken på att få träffa henne igen där och inte minst få ägna hela dagen där med henne fick honom att bli på alldeles strålande gott humör. Det trots att han egentligen knappt kände henne eller knappt ens pratat med henne - men det hade räckt med en blick på henne för att få honom på fall. Nu kändes det som om hon var det som tog upp alla hans tankar. Det och att han skulle hinna i god tid. Det var med det som mål som han tidigt gav sig ner till stallet för att sadla Hagildur och ge sig av, ville också hitta ett bra stall att låta honom stå i under tiden, eller med största sannolikhet tills nästa dag. Även under ritten dit hade han tankarna på henne, men det med ett stort leende på läpparna - det var ju nästan så man hade svårt att sitta still, för han var ju påväg att träffa henne! Det kändes något overkligt, men ack så bra. Väl där så var det relativt lätt att finna ett stall att inkvartera hingsten i, trots allt fanns det många liksom han själv där under dagen som ridit dit så det fanns en del sådant förberett. Nu hade han visserligen dålig koll på Minas Thiriths gator, men han lyckades efter någon fråga om hjälp hitta vidare till stället de sagt dem skulle mötas för att förväntansfullt vänta där. Ganska oroligt - för tänk om hon ångrat sig?