divergent PRS [Allie Mazur & boknörd_]

yesyes, vill du skriva första?

yessss nu kör vi!?

Det är inga glada miner jag möts av när jag uppenbarar mig på morgonen. Det skulle kunna bero på att jag har försovit mig med en dryg timme, men de strama leendena jag får tyder på att mamma och pappa bråkat. Igen. Pappa sitter vid frukostbordet med sina tidningar och Benjamin och leker den perfekta familjen, vilket på senare tider verkar ha blivit deras nya favoritsysselsättning. Jo, förutom att gräva ned sig i böckerna och labbet. Jag förundras ögonblickligen över att pappa inte begett sig till sitt jobb, men jag kommer på att det är en del av skådespelet de skrivit manuset till för att verka sympatiska.
"Godmorgon Ian", säger Ben. Jag hatar att bli kallad för Ian, men min lillebror ler så att smilgroparna bildar grova fördjupningar i kinderna och jag kan inte förmå mig att säga något. Han påminner om solen, som står högt upp på himlen och bestämt gassar ned på oss.
"Lycka till med lämplighetstestet!" lägger pappa till, skjuter upp glasögonen, som han inte ens behöver, på näsryggen. De förväntar sig allihop att mitt resultat blir De lärda och spekulerar kring att jag bara är i en rebellisk fas. Ben hoppas förstås att jag ska stanna kvar hemma och fortsätta vara hans storebror för evigt, och det vill jag - tro mig, men jag misstänker att det inte är fallet.
Pappa vinkar av mig och Ben innan vi tar bussen till skolan - visst har vi bil, men den har mamma redan tagit för mig väntar hon inte på. Vi, jag och Ben är de enda på den fulla bussen från de Lärda och våra blåa tröjor sticker ut bland de andra falangmedlemmarna. Han måste hålla i min skjorta för att hålla balansen. Bussen kränger och studsar över ojämnheterna på vägen och jag verkar inte vara den enda som är rädd för att min yngre bror ska flyga framåt.
"Torris", befaller en äldre man från de Ärliga. "Ser du inte att lillpojken behöver en sittplats? Han ligger snart raklång på golvet!" Mannen smackar med tungan mot tjejen han tilltalat för att understryka hur horribelt hennes beteende är, som om det smutskastar hela den osjälviska falangen. Jag är nära på att lägga till en alltför syrlig kommentar - dagen har hittills inte varit i min fördel - men tjejen i grå kläder stirrar stint upp på mig och jag tappar andan.

Bussen är inte en direkt trevlig plats. Lukten av avgaser sticker i näsan, och minsta lilla gupp i vägen skakar hela fordonet. Jag sitter med nedböjd huvud och försöker tänka mig bort. Min hjärna fokuserar givetvis genast på lämplighetstestet, som äger rum idag. Det är dags för mig att få reda på var jag verkligen hör hemma. Fanny har sagt åt mig att inte oroa mig, vilket jag inte direkt gör, men det är svårt att inte fundera över testet. Visst, jag vet att jag tekniskt sätt inte behöver välja den falang resultatet ger mig, men ett sådant val är inte direkt att rekommendera.

"Torris. Ser du inte att lillpojken behöver en sittplats? Han ligger snart raklång på golvet!"

Mannen som yttrat sig, en äldre herre från De ärliga, låter medvetet sitt missnöje över mitt beteende höras i rösten. Jag kollar upp för att se vad han pratar om, och möter ett par mörka ögon. Killen som ögonen tillhör bär en blå skjorta, likaså gör den betydligt yngre kille som klänger sig fast i honom. De tillhör De lärda.

Jag förväntar mig en sur kommentar från killen, trots allt är den något kyliga relationen mellan De osjälviska och De lärda inte något som sopas under mattan. Utöver den finns ju dessutom den generellt nedsättande synen på min falang. När killen trots det inte säger något, reser jag mig upp och sänker huvudet i en ursäktande nick.

"Ni får ursäkta mig så hemskt mycket, jag lade inte märke till er", säger jag med den neutrala, ödmjuka röst jag alltid använder då jag talar med främlingar.

Faktumet att tjejen från De osjälviska knappt reagerar när den äldre mannen talar till henne på det där nervärderande sättet stör mig något enormt. Fast jag säger ingeting, för vad ska jag säga? Jag nickar bara åt hennes håll, lyckas på något sätt bibehålla fasaden min falang förväntas hålla uppe.
Min lillebror, däremot, lyser upp för andra eller tredje gången den här morgonen och jag förstår inte varifrån han får all livsglädje. Ben tackar henne och erbjuder henne en av sina muffins till henne, men hon tackar givetvis nej.
Tjejen från De osjälviska är nästan lika lång som mig och när jag sneglar åt hennes håll upptäcker jag hur välskulpturerat hennes ansikte är. Det är som om den dystra klädnaden finns där endast för att hålla henne ödmjuk. Vi säger ingeting till varandra, vilket inte direkt är oväntat, men jag märker ändå hur den äldre herren fortfarande blänger åt hennes håll. Hans morgon måste nog ha gått åt pipan.

Det är en lättnad att kliva ut genom den kvava bussen och jag drar in så mycket syre i lungorna som möjligt. Benjamin kramar mig och önskar mig lycka till igen.
"Spännande dag idag, va?" säger en person bakom snett mig. Rösten känner jag igen - den tillhör Cordelia. Alexander uppenbarar sig på min andra sida. Vår grupp är lite udda, men vi har känt varandra sedan vi var små och har helt enkelt aldrig haft orken att lära känna några nya människor.
"Äsch", svarar Alexander. Vi alla vet att han hör hemma i De tappra, trots att han varken bekräftat eller förnekat våra misstankar. "Det är väl valceremonin som spelar störst roll."
Cordelia himlar med ögonen och skjuter upp de tjocka glasögonen ännu längre på näsryggen. "Lätt för dig att säga, Alexander", muttrar hon bittert. Jag tycks mig se den osjälviska tjejen från bussen i ögonvrån. "Pappa kommer be mig berätta allt in i minsta detalj, sedan analysera det minutiöst och slakta mig om det inte är korrekt nog ." Skulle det finnas en definition i ordboken för De lärda hade de satt in Cordelias porträtt. Hon har perfekta betyg, slukar information, följer alla regler till punkt och pricka och inte ens ett hårstrå faller bort från sin plats. Dessutom så hyser hon det där svårdefinierade agget mot De osjälviska.
"Det löser sig", försöker jag trösta henne med. Vi får väl helt enkelt se hur det blir efter lunchen.

(usch jag skriver så segt, lovar att ja kommer igång snarast)

Väl framme vid skolan väntar jag stillsamt tillsammans med resen av ungdomarna från De osjälviska, och låter de från andra falanger kliva av innan jag själv lämnar bussen. Luften tycks surra med samma spända förväntan som mina tankar gjort hela morgonen. Vi är så många som snart ska ta det viktigaste beslutet i våra liv.

Jag sluter återigen samman med mina jämnåriga falangmedlemmar. Vi är inte nära vänner, vänskap är inget som värderas högt hos oss, men vi håller ihop utan att göra något större väsen av det. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om det. Å ena sidan vill jag ha vänner, speciellt då jag ser de från andra falanger, ser hur glada de verkar vara. Å andra sidan är vänskap onödigt och glädje en känsla som lutar åt det själviska hållet, plus att det bara skulle bli om vi tystlåtna, väluppfostrade ungdomar skulle försöka hålla en vänskaplig konversation.

(det är lugnt, jag är inte dirket bättre själv hahah)

Det känns som om timmarna till lunch segar sig fram, men när vi äntligen sitter i kafeterian och väntar på att de ska ropa upp oss önskar jag att jag fortfarande befann mig i matematiksalen. Cordelias ansikte är likblekt, men hon uppehåller fortfarande konversationen med våra andra falangmedlemmar. Alexander lägger till några spydiga kommentarer då och då, men jag märker hur han ständigt kastar blickar mot bordet där De tappra sitter. Jag misstänker att Cordelia också har gjort det, för hennes ansiktsmuskler får plötsligt en annan spänning. De är nästan lika åtstramade som det hasselnötsbruna håret hon satt upp i en tofs. Hon gillar inte det här med Alexander, De tappra och ett eventuellt falangbyte, men ingen av oss säger något.

"Från De osjälviska: Christian Black och Erika Baker?" ropar en av De tappra testfunktionärerna. Till min förvåning är det tjejen från bussen som går fram, men jag hinner inte se på henne längre, för sedan ropas Cordelia och Alexander också upp. Jag hinner inte ens önska dem lycka till, för de är uppe på fötter så snabbt att jag knappt hinner blinka. Istället låter jag bara min blick följa efter deras försvinnande ryggtavlor.

Tio minuter senare är båda tillbaka, den ena mer lättad än den andra. Alexander sprudlar nästan av nyfunnen energi, och jag behöver inte ens fråga vad hans resultat blev. Cordelia är däremot en annan historia, hon är på vippen att börja gråta men jag hinner inte säga någonting, för en av De osjälviska testfunktionärerna ropar upp mitt namn. Jag och Hannah Smith, en kort tjej med platinablont hår, går sedan in i varsitt rum. Innan hon öppnar dörren till rum 3 önskar hon mig lycka till och jag ler tillbaka innan jag stänger dörren bakom mig. Rummets väggar är av spegelglas och det är en liten kvinna från De osjälviska som väntar på mig.

Jag går genom dagen utan att reagera särskilt starkt på något. För varje sekund som går känns det som att luften blir allt tyngre att andas. Till slut sitter jag ändå där i kafeterian tillsammans med de övriga från min falang. Min hjärna går på högvarv och jag kan hinner knappt tänka klart en tanke innan en annan tar över.

Sedan ropas mitt namn upp, och plötsligt känns det som allt stannar till. Mina ben känns bortdomnade då jag reser mig och går mot testfunktionären. Stumt stannar jag framför dörren jag ska gå igenom. På andra sidan väntar mitt öde. Jag tar ett djupt andetag och kliver in.

(alltså usch förlåt, detta är kort och jätteförvirrat men ville bara skriva något så vi kommer vidare)

Kvinnan talar mjukt och tydligt, på det sättet jag föreställer mig att en psykolog talar. Jag befinner mig nästan i en dvala när jag slår mig ner i tandläkarstolen. Mina sinnen är bedövade, allt känns avlägset och jag har ingen som helst kontroll över situationen.
"Vad heter du?" undrar jag. I ögonvrån ser jag att hon ler.
"Michelle", svarar hon, och det är en ovanlig, oidentifierbar underton i hennes röst.
Hon fäster en elektrolod i min panna, och sedan en i sin. Den ovana, kalla känslan av nervositet jag inte känt tidigare idag överraskar mig, men jag skjuter bort den ur mitt medvetande. Framför mig finns plötsligt en liten, liten glasflaska med klar vätska. Frågorna i mitt huvud simmar runt men jag förhindrar mig själv från att fråga allt. Det är nog den första gången på många år det händer. Det är en ansträngning att forma orden, och Michelle tar god tid på sig att fixa iordning sladdarna och elektroloden i sin egen panna. Den sköra kvinnan rör sig, i motsats till sin uppenbara osjälviskhet, bryskt och självsäkert. Mildheten i hennes stålgrå ögon blir nästan bortglömd. Och jag vet att hon gör det med mening, för att få mig att bli bekväm och kunna tala. Hon frågar såklart ingenting. De osjälviska är artiga och inte särskilt frågvisa.
"Vad gör serumet?" frågar jag. Inombords himlar jag med ögonen åt mig själv. Det är ingen fråga pappa hade applåderat åt. Michelle, däremot, ler hemlighetsfullt mot mig och hennes ögon skiner.
"Det får du ta reda på själv, lille vän", säger hon, klappar mig på axeln och räcker mig den lilla flaskan. "Lita på mig och drick det."
Jag gör som hon säger.

(äsch de är lugnt, fick ett rejält break nu för ja var i Österrike o sen är min dator typ lite trasig, fast ja starta om den så nu funkar äntligen safari igen
så ja är lite ringrostig haha)

Speglarna som täcker rummets väggar reflekterar mitt ansikte flera gånger om. Med en försiktig nyfikenhet låter jag blicken glida genom rummet. Stolen i mitten verkar vara kopplad till någon slags maskin, men hur den skulle kunna fungera har jag inte en aning om. Bredvid stolen står en svartklädd kvinna med armarna i kors. Hon ser ut som ett skolboksexempel för De tappras typiska signaturutseende, komplett med flera piercingar och ett större antal tatueringar än jag kan räkna.

"Tänker du stå där hela dagen?" undrar hon med höjda ögonbryn.

Jag sänker huvudet och skyndar fram till stolen för att sätta mig ner. Testfunktionären säger ingenting, utan pysslar bara på med några sladdar och något annat jag inte kan se. Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag, försöker slappna av, försöker hitta något annat att fokusera tankarna på. Det fungerar inte.

"Det kommer inte göra ont, så du behöver inte vara rädd för det i alla fall." Orden kvinnan från De tappra säger känns välövade, som om hon sagt dem många gånger tidigare. Detta är förmodligen inte första året hon deltar som testfunktionär.

Medan hon pratar börjar hon även koppla sladdarna hon fixade med tidigare från mig till maskinen. Hon arbetar snabbt, och jag öppnar ögonen igen för att snegla på vad hon gör. Om hon märker min nyfikenhet påpekar hon inte det.

"Drick den här." Hon håller plötsligt fram ett glas mot mig. Det är fyllt av en genomskinlig vätska.

"Varför?" Frågan är ute ur mig innan jag ens hinner tänka.

"För att det är så testen fungerar. Drick", svarar hon bara.

"Vad är det här för något?" kan jag inte låta bli att undra, trots att jag vet att det är motsatsen till vad jag som medlem av De osjälviska borde göra. Jag borde vara tyst och nicka, och sedan dricka vad det än är i glaset.

"Det är inget jag kommer svara på." Hon ler. "Bottoms up."

Jag möter hennes blick i någon sekund. Hon har isblåa ögon. Sedan dricker jag innehållet i glaset i ett svep.

Nästa gång jag öppnar ögonen står jag på en klippa. Jag har aldrig haft några problem med höjder, men det suger till i maggropen och mina fötter känns plötsligt ovanligt opålitliga ändå.
"Hoppa! Hoppa! Hoppa!"
Bakom mig befinner sig en stor samling tonåringar. Jag tycker mig skymta Cordelias ansikte i mängden. Alex står längst fram. Deras jubel och skriande är högljutt och lyckas nästan trubba min medvetenhet om hur vinden kraftigt rycker tag i mig, uppmanar mig att göra som de vill. Nedanför slår vågorna kraftigt mot klippan. Hjärtat bultar hårt, hårt i bröstkorgen.

Ljudvolymen måste gå i crescendo, för helt plötsligt verkar den ha stigit så mycket att jag knappt kan höra mina egna tankar. I en flytande sekund överväger jag att ta risken och hoppa ner i det kalla blå.
"Jag vill inte", säger jag högt.
De tystnar genast. Alexanders ljusa ögon borrar sig in i mig och en ovan skärpa finns i hans röst.
"Är du säker?" frågar han mig. "Du är väl inte... rädd?" Hans tonläge ändras tvärt och nu talar han plötsligt hånfullt. Folkmassan bakom honom skrattar högt.
"Jo", svarar jag, helt utan att tänka efter. Det lönar sig inte att ljuga.
"Din satans fegis", väser han.

Jag svajar till, och jag befinner mig inte längre på klippkanten. Den här gången ligger jag på mage i ett dunkelt rum och jag har svårt att andas. Det tar inte lång tid för mig att lista ut vad det är som pågår - jag är i skolans kafeteria och byggnaden är i lågor. En hostattack får mig att sluta tänka, för det enda jag kan koncentrera mig på är att ta mig ut. Röken gör det tungt att andas och det begränsar min framfart. Gult, rött och oranget överallt. Rök, giftig, svart ånga, fäster sig i mitt inre och orsakar sveda i mina ögon.

Jag vet inte hur länge jag kravlar mig framåt, ålar mig som en amöba, men ett skrik på hjälp ovanifrån får mig att stanna av. Jag är alldeles strax vid entrén, och paniken får adrenalinet att rusa vilt i mina ådror. En stege, en brinnande, kolsvart stege, leder upp till en glugg i taket där en liten flicka befinner sig. Jag kan inte urskilja hennes ansikte, men jag hör hur hon anstränger sig för att prata. Pipen i hennes andetag når ända ner till mig.
"Hjälp mig, snälla", ber hon, men elden sprider sig för snabbt, är för destruktiv, och jag blundar, skakar på huvudet. Jag analyserar chanserna för att någon av oss skulle överleva om jag hjälper henne. De är minimala, om ens existerande.
"Nej", ropar jag. "Jag kan inte! Ingen av oss kommer kunna komma ut levande!"

Innan jag hinner fortsätta mot utgången förändras scenen igen. Jag är fortfarande i skolan, men den här gången sitter jag i kemisalen. Vår lärare, en äldre kvinna från de Lärda, delar ut papper.
"Vad händer?" frågar jag Cordelia, som sitter på platsen till höger om mig. Hennes ansikte är suddigt på nära håll, om inte lite förvrängt.
"Oförberett prov", får jag som svar.

Frågorna är relativt svåra, men jag lyckas skriva svar jag kan nöja mig med och vet att jag kommer lyckas med den resonerande delen. Däremot verkar inte tjejen till vänster om mig, Hannah Smith, lika säker, för jag ser hur hon konstant sneglar mot mitt papper. Oturligt nog för henne sitter hon bredvid mig, och jag räcker upp handen. Vår lärare rusar nästan till min plats, stirrar ner på mig genom de tjocka glasögonen.
"Nå, mr Wright", säger hon otåligt. "Vad kan jag hjälpa till med?"
"Oturligt nog måste jag meddela att en av dina elever inte är helt uppriktiga", säger jag, låter så sorgsen som jag bara kan. "Ni kommer inte kunna ge fröken Smith här fulla poäng för sista frågan."
"Nog med dina gåtor, unge herrn!" befaller kemiläraren. Jag inser att det är rätt tillfälle att lägga ner med min dramatiska föreställning. Hannah Smith är illröd i ansiktet, kan jag med säkerhet konstatera.
"Hon fuskar, ser ni. Det är otillåtet och orättvist mot oss som faktiskt är säkra på sin sak."

Jag vaknar med ett ryck. Jag är återigen i tandläkarstolen i testrummet, och Michelle kollar leendes ned på mig. Leendet är neutralt, och hennes ansiktsuttryck avslöjar ingenting.
"Du lyckades starta ett argument med din kemilärare i den sista stimulationen", säger hon milt. Till min glädje låter hon road. "Helt otroligt. Ni var inte ens emot varandra men du talade redan som om du var anklagad, ville bevisa din poäng och få rättvisa."

(oj vad lång och odetaljerad, ville få med alt bara)