Medieval undercover PRS Emma07 och wolfy

För att säga sanningen fann Micha det riktigt irriterande att hon knappt ens svarade på hans frågor. Visserligen var han nyfiken på henne och vem hon var - inte minst då hon var en av de få han verkligen tyckt varit vacker under kvällen. Men inte så att han tänkte hänga efter henne och tigga om att få veta mer, det kunde hon gott glömma. Han var visserligen inte van vid att folk var så pass aviga, men det var inte där skon klämde utan snarare att det snarare kändes som att prata med en vägg. Han suckade tyst för sig själv, såg ut över dansgolvet än en gång. Som vanligt bråkade paret Herrinford, det kändes som om det närapå blivit standard vid såna här tilldragelser. I vanliga fall brukade dem dock lugna sig snabbt.
"Nå, ifall du nu inte är intresserad av den ska jag inte bekymra dig med den längre." ursäktade han sig med ett vänligt leende, för att börja styra stegen mot en man han fått syn på längre bort istället. Han var en av de högre adelsmännen, vilken kommit lite halvt om halvt på sne med hans far vilket var något Micha ställt upp på att börja försöka reparera lite.

Hon blev tvungen att kväva ett skratt då han ursäktade sig och gick iväg. Stackaren var visst inte van vid att alla inte var beredda att slicka hans skor rena med sin tunga om han så bad dem. Nåja, hon behövde inte komma prinsen nära för att lyckas med sitt uppdrag även om han förenklat hennes uppgift märkbart. Det fanns folk som hade mer skinn på näsan och inte blev lika förkrossade över att hon inte pratade om sig själv. Nisrina hade snart kommit fram till en adelsman som uppenbarligen tänkte höga tankar om sig själv så som han pratade på. Hon behövde inte ställa många frågor eftersom han skötte pratande, hon lyckades till och med snappa upp att han tyckte att kungen var en riktig idiot. Det var ju intressant.
"Du låter som en klok man med många åsikter som verkligen får en att tänka efter," kommenterade hon med ett litet leende, något som fick mannen att skina upp i ett stolt leende.

Micha ägnade en god stund åt att prata lite med adelsmannen, måste ändå säga att han blev rätt nöjd med samtalets utgång då han lyckats övertala honom till att komma på ett möte några dagar senare. Vilket var ett stort framsteg. Han övergick för en kort stund till att samtala med sin far istället, blev dock ganska snabbt iväg skickad igen - för att citera sin far hade inte den här balen anordnats för att han bara skulle stå och blänga på damerna. Så det var bara iväg igen, och han blev också snabbt upptagen med att dansa med en alldeles för pladdrig dam.
För en stund hade han inte haft en tanke på det korta samtal han haft med den där kvinnan tidigare, men då dansgolvet börjat tunnats ut lite - det var inte mycket, men något iallafall - dök ändå tanken upp att hon vore bättre sällskap än dem här iallafall.

"Vilken intressant ögonfärg du har," påpekade mannen efter en stund. Nisrina hade slutat lyssna på honom för länge sedan och hon tvivlade på att hon missat något viktigt. Det hade förstås i stora drag enbart handlat om vad som hände i hans liv, vad han åstadkommit på senaste tid och att han inte förstod sig på varför herr Hightower inte tog honom på allvar. Vem den sistnämnde personen var hade Nisrina ingen aning om och än så länge intresserade det henne inget vidare heller. Det hade tagit närmare en halvtimme för den här adelsmannen att sluta prata om sig själv, och lägga märke till något hos henne.
"Vill du dansa?" frågade mannen sedan och rättade till sin hatt som han också verkade vara stolt över. Nisrina misstänkte starkt att han bjöd upp henne bara för att ha en chans att visa upp sin hatt för folket på dansgolvet. Till och med prinsen vore mer spännande att prata med för tillfället.

Då Micha fått en lugn stund ifrån danserna och lät blicken vandra över gästerna, kunde han med nöd och näppe hejda ett skratt då han såg vem kvinnan han tidigare talat med nu stod vid. Hade hon nu inte velat tala om sig själv hade hon nog utan tvekan hittat någon som vägde upp för det, han slutade väl aldrig att prata om sig själv. Micha flinade för sig själv, beslöt sig för att styra stegen ditåt - han var ju ändå nyfiken på den där kvinnan, plus att det skulle bli kul att jäklas lite med mannen. Han skulle väl skryta i veckor om att självaste kronprinsen kommit fram till just honom.
"Om jag får ursäkta, vill jag minnas att min far sökte efter dig." avbröt han vänligt, med ett lika hövligt leende - även om hans far inte alls letat efter honom, men det var ett roligt tillfälle där mannen med största sannolikhet skulle skämma ut sig och Micha själv fick möjlighet att prata med kvinnan igen.

Mannen spärrade upp ögonen då prinsen kom fram och talade om att kungen sökte efter honom. Han rätade på sig med en viktig min, rättade till sin kavaj innan han stegade iväg. Nisrina följde honom en stund med blicken, riktade sedan blicken till prinsen som hittat tillbaka till hennes sällskap.
"Hans majestät letade inte alls efter honom, förmodar jag." Hon såg ingen anledning till varför kungen frivilligt skulle vilja diskutera med den här mannen. Så som han pladdrade på var det ju god risk att öronen trillade av. Oavsett skulle det vara underhållande att se mannen skämma ut sig. Hon hade en tendens att ha roligt åt andras felsteg, speciellt de hon inte hade några vidare höga tankar om.

Micha vände leendes blicken till kvinnan, hon verkade åtminstone vara klipsk nog att snappa upp såna detaljer. Betydligt smartare än mannen, men det sade väl kanske inte så mycket å andra sidan.
"Nej, men både jag och far lär ha roligt länge åt hans lilla felsteg." log han, på gott humör - det hade trots allt varit en trevlig kväll, med skämtet på mannens bekostnad och sen hade han också fått i sig något glas. Inte på långa vägar tillräckligt för att han skulle ha blivit berusad, men så pass att han iallafall var på godare humör.
"Vill du ta en dans med mig istället?" frågade han vänligt.

Förtjust lät hon höra ett litet skratt då det gick upp för henne att prinsen var lika road över adelsmannens felsteg som hon var. Det kanske bara var ett undantagsfall men oavsett. De hade något gemensamt. Kvällen var uppenbarligen full av oväntade vändningar eftersom det nu var prinsens tur att bjuda upp henne till dans. Han hade inte blivit tillräckligt upprörd tidigare för att hålla sig ifrån henne under hela kvällen.
"Eftersom du ber så snällt." Nisrina ställde ifrån sig sitt tomma glas innan hon fattade tag om hans hand och började gå ut mot dansgolvet. Ett sus gick genom publiken. Gästerna var väldigt ivriga på att följa med prinsens varendaste steg: trots allt skulle han välja ut den framtida drottningen ikväll. De andra tjejerna såg ilskna ut och utbytte blickar med varandra, avundsjukan riktigt lyste om dem. De alla hade dansat med honom under kvällens gång förutom hon. Men damer tycker sällan om att behöva tävla med en annan kvinna, och dessa damer var inga undantag.

Hennes skratt lockade fram ett litet leende åtminstone hos Micha, inte för att han kanske sett sur ut tidigare - tvärtom hade det lockat fram ett leende bara att hon sagt ja - men lite bredare leende var kanske ett mer passande ord. Samtidigt var det alltid lite roande att se folks reaktioner på dem han dansade med - att se hur de verkade betygssätta kvinnan, avgöra om hon var värd att oroa sig för eller inte. Uppenbarligen var han inte den enda som fann henne vacker med tanke på publikens reaktion - de såg henne tydligen som hård konkurrens.
"Hur kommer det sig att du är så hemlighetsfull med vad du heter då? Eller är det för att få dem andra lite extra tävlingsinriktade, med tanke på att jag inte verkar vara den enda som finner dig vacker?" frågade han med ett leende, var ju nyfiken - och något envis - plus att han inte kunde låta bli att slinka in en komplimang samtidigt. Att de flesta damerna var där för honom var också långt ifrån en hemlighet, och något han inte var sådär överlycklig över - han hade inte bråttom men hans far delade inte samma åsikt om den saken.

"Är jag hemlighetsfull?" Nisrina vände upp blicken till hans ansikte. Förneka att han var stilig kunde hon inte, tvärtom var han förmodligen den vackraste man hon någonsin mött. Allt från hans fängslande ögon som hade ett djup som lämnade en mållös till hans näsa, läpparnas perfekta form och leendet som fick hans ansikte att lysa upp. Hans utseende var så distraherande att hon nästan missade resten av hans fråga. Nisrina var inte där för att vinna prinsens hand och innan kvällen var slut presenteras som den blivande drottningen. Men även om så vore fallet så oroade hon sig inte över sina konkurrenter.
"Nisrina," presenterade hon sig som tillslut, hade kommit fram till att hon inte ville använda sig av ett påhittat namn. Hon var intrasslad i en lögn som det var och hon ville i den mån det var möjligt vara ärlig.