PRS Lupple & wolfy

"Kanske det." Holly fnös lätt till. Mycket riktigt hade hennes största dröm som liten varit att en dag bli prinsessa. Om livet ändå vore så enkelt att varenda dröm man hade som barn, som vuxen, gick i uppfyllelse. Förmodligen fanns det folk ute i världen som inte utsattes för prövningar. Hon var inte en av de lyckligt utvalda. Hon visste inte längre varken ut eller in. Det var ingen behaglig känsla, men det kändes heller inte som om hon hade hopp eller ork att försöka hitta en väg ut. Hon höll upp en fasad men det tog på krafterna. Varför såg ingen genom den genomskinliga masken? Utan att säga någonting la hon armarna om honom i en kram igen. Hon behövde få hålla om honom en stund till: försäkra sig om att han verkligen var där och att det inte bara var en dröm.
"Vad gör du ikväll?" frågade hon efter en stunds tystnad.

Nikolaj studerade henne, det syntes att något verkade fel. Han kunde nästan se att hon tänkte han kunde bara inte veta vad.
Och att hon svarade med tystnad var tillräckligt för honom. Något var otroligt fel. Det hade alltid varit så. Vad han mindes. Att hon blivit tyst när nått var fel.
Han tog emot henne och höll henne tätt intill sig och stadigt.
" Du fixar det, vad det än är." Viskade han uppmuntrande och smekte henne sakta över håret. I hopp om att trösta henne.
Han skrattade lågt och släppte snart taget om henne.
" Jag tänkte gå ut och äta på den där korvkiosken. Du vet, den som har allt." Flinade han och kramade hennes hand mjukt.
" Följ med? Jag måste bara köpa ett skal först." Föreslog han leendes och nickade mot affären han skulle in i.

Hans ord värmde hennes hjärta. Trots att Holly var långt ifrån övertygad om att det skulle vara en lätt väg att gå, så hade hon ju ändå redan kommit en bit på vägen. Kanske hon en dag skulle hitta styrkan att fortsätta framåt istället för att trampa på stället som hon gjorde nu.
"Det vill jag gärna," log hon då han bad henne följa med en sväng till korvkiosken. Han behövde inte säga mer utan hon visste vilken han syftade på. Den hade de besökt ofta som barn och de hade en hel del goda minnen därifrån. Så gott som allt i den här lilla staden påminde om Nik på något sätt. Det hade tagit en lång tid för henne efter hans flytt att bearbeta sina känslor. Nu kunde hon med ett leende på läpparna tänka tillbaka på de goda gamla tiderna. För det mesta i alla fall. Hon strök sin tumme över hans handrygg och lät fingrarna krama om hans innan hon släppte taget, bara för att kroka arm med honom istället.

Han flinade till, kände hennes fingrar vid sin hand och log mot henne.
Lät henne kroka fast i honom och krokade gladeligen fast i henne också.
Han drog med henne mot affären och tog det skalet som var på listan. Betalade och lät dem även slå in det.
Han la ned det i jackfickan och vandrade sedan ut med henne från gallerian och mot korvkiosken.
" Så din kille, vad heter han?" Log han nyfiket och såg på henne.
"Kom igen. Jag vill veta vad som sker i ditt liv." Bad han och såg på henne.

Trots att de var på väg mot korvkiosken kändes det nästan som om de var åtta år gamla igen, och på väg mot ett nytt äventyr. Det var en härlig känsla som hon välkomnade med öppna armar. Att Nik var tillbaka, även om det kanske inte var för att stanna, var definitivt höjdpunkten på året för henne. Hon hade inte räknat med att få träffa honom igen - åtminstone inte här och nu - men hon var obeskrivligt glad över att ha haft så fel om den saken.
"Adrian." Holly sneglade på Nik och klappade honom lätt på armen med fingrarna, hade egentligen ingen större lust att prata om sig själv då hon var betydligt mer intresserad över vad som hade hänt i hans liv de senaste åren.
"Jag vet inte vad jag ska berätta. Det har inte hänt så mycket," erkände hon med en liten rynka i pannan. Åtminstone ansåg hon inte att något som var värt att berätta hade skett.

Han nickade sakta och liksom testade namnet i huvudet.
"Adrian, fint namn." Log han och testade sedan namnen tillsammans.
Adrian och Holly, Holly och Adrian- det lät inte rätt.
Han såg på henne, höjde på ena ögonbrynet och flinade.
" Fine, var sån då." Suckade han och försökte verkligen låta upprörd och besviken men hans ansikte sprack upp i ett leende och han skrattade mjukt.
"Låt oss bara gå i tystnad i såna fall." Log han lugnt och svängde av mot korvkiosken. Den såg precis likadan ut som för tio års sen och han älskade det.
"Är det samma ägare?" Flinade han nyfiket och studerade menyn. Vad skulle han ens ha?
Egentligen var han inte ett dugg hungrig men nog kunde han äta ändå, förhoppningsvis i alla fall.

Holly spärrade upp ögonen något då hennes första tanke var att han tagit illa vid sig. Hon öppnade munnen, beredd på att be om ursäkt så som hon alltid gjorde vare sig hon hade anledning eller inte, men lugnade ner sig något då hon insåg att han bara spelat besviken.
"Samma ägare," bekräftade hon med en liten nick och stannade till bredvid honom. Trots att hon inte var sugen på något lät hon ändå blicken glida över menyn, vände sig dock därefter bort. Det faktum att de inte hörts av på flera år fick henne att skämmas. De hade varit bästa vänner så länge hon kunde minnas, men ändå hade de inte ansträngt sig tillräckligt för att hålla kontakten med varandra. De hade bara släppt taget om varandra. Det högg till i hennes hjärta av tanken - hon kände sig så besviken på sig själv.

Han studerade menyn och tänkte precis beställa det dem alltid hade beställt när hon vände bort sig. Han tog några steg bort och drog med henne mot sig.
Studerade henne.
"Inte sugen på mat? " Sa han fundersamt.
"Inte jag heller." Han la huvudet lite på snedden och försökte verkligen förstå.
Var hon arg på honom? För vad?
" Okej, ska vi snacka om elefanten i rummet?" Sa han trött och släppte taget om henne.
" Vi var bästa vänner. Jag flyttade -vi tappade kontakten. Det suger. Men det är inte konstigt. Du hade ett helt sommarlov här för att anpassa dig till nästa årskurs. Jag hade ett helt sommarlov till att anpassa mig till en ny skola, en ny stad. Det var ganska mycket på gång." Sa han och såg på henne.
"Men vi är här nu." La han leendes intill.
Han hade hatat att de inte kunde bibehålla kontakten trots många försök men det var också då- han hade hunnit släppa det.

Holly nöjde sig med att bara skaka lite på huvudet, sugen på mat var hon definitivt inte. Närmare in på detaljer angående den saken tänkte hon inte gå, han var inte där för att hon skulle vara en börda för honom.
"Exakt. Vi var bästa vänner. Vi växte upp med varandra. Vi firade våra födelsedagar tillsammans liksom alla högtider på året. Fanns det någonting vi inte gjorde tillsammans? Du kanske inte har dåligt samvete över det längre, men jag kan inte släppa den känslan av att jag inte gjorde tillräckligt." Hon fuktade läpparna och spände käkarna. De båda hade förändrats. Han var inte nödvändigtvis längre den Nik hon en gång känt och kallat för sin bästa vän, och hon var kanske inte längre hans Holly. Hon tvingade sig själv att sopa in alla dystra tankar i en mörk vrå i huvudet, kopplade därefter på sig ett leende igen.
"Berätta om dig istället. Vad har du sysslat med? Hur har du haft det?" Hon krokade arm med honom igen för att börja gå.

Han såg på henne, verkligen tittade och han lyssnade. Intensivt på varje ord, varje rörelse hon gjorde.
När hon sedan log igen så skakade han på huvudet och la huvudet på snedden.
" Holly, lyssna nu. " Sa han allvarligt.
" Jag skyller inte på dig. Herregud, du får inte heller skylla på mig. " Sa han allvarligt och tog hennes ena hand.
" Du ska vara glad att du inte fick kontakt, du hade inte gillat mig särskilt mycket under tonåren. Eller ja yngre tonåren. " Log han ärligt och lutade sig lite närmare.
"Du kommer alltid vara min tjej, min prinsessa. Glöm inte det." Viskade han och följde sedan med henne bort från kiosken.
"Vad har jag inte sysslat med är en bättre fråga." Flinade han lekfullt.
" Det var tufft i början. Du vet, 13 bast. Börja en ny skola, jag var den nya killen med konstig dialekt." Log han och suckade.
" Jag jobbade mig uppåt. Ganska snart var jag inte den killen, jag var den coola killen. Mer än så behöver vi inte gå in på just den tiden. Men det har varit lite upp och ned du vet. Men jag hittade rätt. Jag hittade mig själv." Sa han lugnt och tog upp ett cigarettpaket ur fickan, och en tändare.
Stoppade en cigg i munnen och tände den.
"Efter en stund så börjar jag faktiskt fokusera på skolan, tog mig igenom den och ja jobbat extra och så. I ett försök att spara ihop till nått." Log han.