Flowers in the dark [PRS]

Ajdå, jobbigt läge. Att inte ha någon aning om saker och ting som kanske är common knowledge för alla andra. Hayley önska verkligen att hon vetat det innan, men vad kan hon göra åt det i efterhand? Ingenting. Lán Yun ringer inga klockor, vilket får henne att känna sig lite väl korkad. Trots att hon inte kan tänkas veta allt om alla så hade saker och ting varit väldigt mycket lättare om hon vetat vad det är. Vad är det för företag? Vad gör det? Många frågor som poppar upp i skallen på henne, främst för att hon är nyfiken, men också för att kunna fortsätta med samtalsämnet. Hayley har lite av en talang att prata tills någon stoppar henne, och det hon säger kan ibland komma ut som väldigt nonchalant och drygt.. vilket hon definitivt inte vill lyckas med i en situation som denna. Att såra någon då och då gör henne inte så mycket, inte om det är små saker, men det ändras när det gäller människor som praktiskt taget erbjudit henne ett ställe att sova i, tak över huvudet och mat på bordet.
”Lán Yun, är det kinesiska?” Förbryllande korkat av henne, självklart är det kinesiska. Hon vet från sin kontakt med Zihao att familjen härstammar därifrån, men ändå slänger hon ur sig en så hemskt dum fråga. Aja, det är helt enkelt nyfikenheten som ligger och styr. Förhoppningsvis bortser Yaosu från hennes dumheter. Men språk är ändå något som intresserar henne, även fast hon aldrig kommer finna orken att lära sig något annat. Lyxen med att komma från ett engelsktalande land, hon klarar sig. Blått moln. Kanske lite som bluetooth? Har det något med saken att göra? Flummig? Ja, hennes hjärna har en tendens att komma ur spåret mer än mycket. Efter att ha tagit någon klunk vatten, kastat en blick på Joshua som är uppe i något helt annat samtalsämne, låter hon ögonen landa på den äldsta Huaze brodern. En liten del av henne kan inte undgå att påpeka hur stilig han är, som en riktig modell på något vis. Verklig. Det är inte något hon brukar lägga ansträngning till, att analysera hur andra ser ut, det brukar liksom inte intressera henne. Efter allt som hänt har en rädsla för män byggts upp, yngre inte lika mycket, men det är jobbigt att se dem i ögonen ibland. Som att de ska skada henne, göra saker hon inte vill. Det är många män som inte är svin, men tyvärr hindrar inte det känslorna för att komma och gå som de vill. Frågan som senare ställs till henne får ögonen att blinka till några gånger. Var det någon sorts underton i det där med magiskola? Det känns då som det. De välplockade ögonbrynen rynkar till sig en aning.
”Jo, jag har gått ut skolan, men har inget jobb än..” Hon bestämmer sig för att inte påpeka undertonen, det skulle bara förstöra stämningen och göra allt mer dramatisk, trots att hon inte tyckte om den. Det där med jobb är åtminstone sant, med allt som hänt, med bullen i magen, har hon inte riktigt funnit tid till att hitta ett än. Hon har gått på några arbetsintervjuer på kaféer, men tja.. det är lite svårt att visa ett CV där de inte kan se vilken skola hon gått på.

Okej, tonen som framkommit när han nämnt skolan kanske inte var den bästa. I grund och botten berodde det väl helt enkelt på att han var avundsjuk - både för att han aldrig själv fått gå i skolan överhuvudtaget men även eftersom båda två av de yngre bröderna fått det. Men men, han var trots allt den förstfödde sonen, så vad hade han egentligen väntat sig? Ett enkelt liv utan smärta och tårar? Knappast, den saken hade han redan fått klar för sig för många år sedan. Nåväl, konversationen hade ju inte gått helt ner i träsket.
Yaosu kunde inte låta bli att skratta till när hon frågade om språket. Leendet på de rödtonade läpparna växte sig större och han höjde frågande på ett av de välplockade ögonbrynen. Hon visste väl ändå att hela släktet Huaze härstammade från Kina? Och inte nog med det borde hon i vilket fall ha insett det, med tanke på Zihaos extrema brytning. Eller ja, både brytning och brist på ordförråd.
”Åh, jo det är utan tvekan kinesiska, men det har växt sig långa vägar utanför Kina under de senaste åren”, svarade han och sippade på champagnen, utan att lyfta på huvudet som fortfarande var lutat mot en av de slanka händerna. ”Vi hanterar hantering av data och utvecklar AI. Nästa vecka släpper vi våra nya inplantat”, fortsatte han och ställde ner glaset på bordet igen. Ögonen var fortfarande fästa på Hayley och helt ärligt hade han inga planer på att rikta dem någon annanstans. Fadern ville han inte ens höra av, Zihao och Joshua var alldeles för uppenbara, Weimin lekte med sina fingrar och Ms Lewis verkade prata med Samuel.

”Förlåt”, sade Yaosu dröjande och började återigen pilla med guldkedjan. ”Det var inte meningen att låta sådär..tja, dömande”, fortsatte han därefter och vek slutligen undan med blicken, för att snegla ner rakt i bordet istället. ”Men du, det är väl igen brådska med att skaffa jobb? Försök att njuta lite av livet innan du gör det, för vuxenlivet är långt ifrån roligt.” Tjugoettåringen drog bort armbågen från bordet och lutade sig istället tillbaka mot stolens ryggstöd. Blicken hade börjat flacka omkring igen - upp mot taket, bort mot den sprakande brasan och sedan ut genom fönstret. Efter några omgångar av detta föll de svarta ögonen på Hayley igen, medan fingrarna drog genom den svarta luggen. Håret var som vanligt fluffigt och mjukt som sammet, någonting han faktiskt uppskattade en hel del med sig själv. Det var en väldigt bra liten sak att sitta och pilla på.
Nu när han suttit och glott som den socialtpinsamma idiot han var, insåg han snart att den unga kvinnan var väldigt behaglig att just glo på. Huden matchade perfekt med ögonen och håret såg sådär ruskigt mjukt ut. Hade han inte vetat bättre hade han nog sträckt ut en hand och fiskat upp en av de glänsande slingorna. Men nej, så korkad var han inte. Och till hans försvar tyckte han faktiskt om tröjan väldigt mycket, vilket inte varit en lögn.

Okej, att Hayleys dumhet fått den andra ungdomen att skratta är väl positivt, på något sätt. Åtminstone någon gläds av hennes tanklösa persona. Hon börjar faktiskt bli lite trött på att säga så brutalt korkade saker ibland, saker som är så uppenbara. Nåväl, hon kan inte ta tillbaka det, bara ångra sig. Med putande underläpp kan hon inte undgå att skratta åt sig själv. Lite självdistans har hon trots allt, och det hon sagt hade varit roande, så varför inte skratta åt sig själv? Uppenbarligen hade frågan varit rätt roande för Yaosu också, så förhoppningsvis tar ingen illa av det. Hon blir däremot glad över att den äldre inte hånar henne, utan istället berättar om det. Nu gör inte det saken bättre överhuvudtaget. Ögonbrynen dras ihop än en gång och ett lätt förvirrat ansiktsuttryck stryker sig över det lilla ansiktet. Orden som sägs är lika förståeliga som mummel i hennes huvud, och hon kan inte undgå att göra en bitter liten grimas åt sig själv. Nu har hon inte jättestor förståelse för vad allt det där betyder, men det låter komplicerat, och hemskt tråkigt. Hayley har som sagt ingen aning, men kontorsjobb har aldrig riktigt fastnat hos henne.
”Helt ärligt, har ingen aning om vad du menar med det,” ärlighet. Ibland använder hon sig för mycket av det. Men, hon är som sagt nyfiken och lär sig gärna mer. Efter all sin tid i byn hemma hos sina föräldrar har hon inte fått så mycket värdefull information. Rak på sak är hon iallafall, någonting vissa finner fascinerande och andra oerhört irriterande.

Förvisso hade hon ansett att rösten varit dömande, men att Yaosu själv skulle be om ursäkt över det.. nej, det hade hon inte förväntat sig. Inte alltid folk erkänner att de kanske låtit lite elaka, så det faktiskt rätt uppfriskande. Olyckligtvis.
”Ingenting att be om ursäkt för.. du har inte gått där va?” Frågar hon efter en stunds tanketid. Om hon ska vara fullkomligt ärlig så skulle hon nog ha lagt märke till honom om han passerat Ilvermornys korridorer. Längden och det stiliga ansiktet hade påmint henne åtminstone litegrann. Kanske det är en av orsakerna till den bittra rösten? Bägge Zihao och Weimin har gått där, så varför inte han? Helt dum är hon faktiskt inte.
Tillslut glider blicken ifrån sitt fäste hos mannen. Helt ärligt hade hon gärna försökt njuta lite av livet. Kommit ifrån föräldrarna, bort från träsket där så många utnyttjat henne. Nu har hon gjort de två sakerna, men livet som växer inne hos henne hindrar henne från att ta det lugnt, ta bebissteg. Ironiskt nog.
”Det funkar inte riktigt så,” var det för ärligt? Mer detaljer behövs nog inte. Det är åtminstone inte något hon är villig att ge ut i nuläget..

Att Hayley inte hade den blekaste om vad Yaosu satt och snackade om var inte direkt konstigt. Det var inte många som förstod sig på allt hans evinnerliga babbel, än mindre någon som inte haft kontakt med den icke-magiska världen under stora delar av livet. Och även om hon varit en alldeles vanlig människa hade han inte dömt henne. Lán Yùn var kanske ett massivt företag vid det laget, men de marknadsförde sig främst genom sina produkter och inte allt arbete som skedde i bakgrunden.
”Jag vet knappt själv vad jag menar med det”, svarade tjugoettåringen med en liten glimt i ögat. Ha ha ha, det där var en lögn. Däremot ville han inte sänka stämningen helt, så det var lika bra att spela med. ”Mobiltelefoner, datorer, kameror och allting däremellan innehåller mycket av teknik som pappa startade upp till en början. Jag utvecklade sedan tekniken till något mer universalt som många andra företag vill åt”, förklarade han med en liten axelryckning. Han sträckte sig efter en av de öppnade champagne flaskorna och fyllde hela glaset, trots att det inte var något gott bordsskick direkt. Äsch, han var hemma i sitt gamla hus och tyckte nog ändå att det var helt okej. Sedan kanske alkoholen inte var bra för honom på något sätt eller vis, men det kvittade faktiskt.
”Mhm, Yaosu är så smart”, inflikade Zihao från absolut ingenstans, medan han stoppade in en hel hög med mat i munnen. Där fanns ett gott exempel på noterbart dåligt bordsskick, och det var en underdrift.
”Jag är inte smart”, protesterade den äldsta Huaze brodern och kände hur kalla kårar löpte längsmed ryggraden. ”Bara taktisk och strategisk”, fortsatte han och sneglade ner mot sin egen tomma tallrik.
”Fast nu tycker jag att du är lite orättvis mot dig själv”, envisades nittonåringen och tuggade vidare på maten, vilket fick honom att låta halvt kvävd.
”Och jag tycker att du kan låta bli att tjuvlyssna på allt jag säger”, kontrade Yaosu, vars ögon glittrade till på vad som inte kunde beskrivas som annat än farligt. Nåja, det fick den mellersta brodern att knipa igen i alla fall.

Efter att ha samlat sig själv under en kort tid, gled all uppmärksamhet mot Hayley igen. Nej, han hade tyvärr inte fått gå i någon skola alls. Visst hade han trots detta fått sig en utbildning, men stora delar av den hade han hållit i alldeles själv..för sig själv. Fast det var minsann ingenting att vara bitter över, han kunde inte klaga.
”Nej, det gjorde jag inte. Jag har aldrig gått i skolan faktiskt”, erkände Yaosu och började lägga på mat på tallriken. Och mer och mer och mer. Precis som Zihao var han lite av ett matvrak, däremot med betydligt bättre bordsskick. Host host.
”Men du har gått där hela din skoltid, eller hur?” Undrade han nyfiket och stoppade in en portion med ris och köttgryta i munnen. Hemlagad mat, det var längesen. Alltså väldigt längesen. Det var gott och värmande, någonting hämtmat aldrig kunde jämföra sig med. Kanske han borde försöka börja laga egen mat därhemma? Köket hade stått nästan orört i flera år vid det laget, så det skulle inte skada att börja använda det.
”Åh, tro mig, jag vet”, försäkrade Yaosu slutligen och tog några små klunkar av champagnen. ”Livet är inte alltid en dans på rosor.”

Nej, med tanke på att Hayley praktiskt taget har en amish bakgrund är det kanske förståeligt att hon inte greppat något ord som blivit sagt. Men även hon förstår att det som den äldre lyckats göra är imponerande, det får liksom hennes ögonbryn att åka upp i pannan på henne, och helt plötsligt finner hon sig mer intresserad av tjugoettåringen än maten framför henne. Vilket kanske inte är så värst bra med tanke på att hon äter för två människor, plus är det riktigt god mat. Med ena armbågen lätt lutad mot bordsduken vilar hon den fräkniga, rosiga kinden mot handflatan. Hon glömmer liksom bort att svara på allt det där när blicken fastnar på champagne flaskan som töms en aning på sitt innehåll. Blicken noterar även de slanka händerna, långa fingrarna. Brukar hon notera sådana saker? Nej, kanske det är graviditetens hormoner som styr, kanske hon bara är nyfiken. Hon väcks däremot upp från de tankarna när Zihao plötsligt känner för att inflika från ingenstans. Kanske var lika bra det, hon har trots allt sjunkit lite väl långt för att väckas upp från ingenstans.
”Du låter däremot väldigt smart,” kommenterar hon, instämmandes med den mellersta Huaze brodern. Är det något som skulle irritera Yaosu? Kanske. Men hon finner det roligt att irritera folk ibland, inte vara elak, men irritera. Däremot irriterar hon nästan sig själv en aning, att hon instämt med Zihao av alla människor. Förvisso är de på bättre termer nu, men vad han gjort mot hennes bästa vän ligger fortfarande där i bakhuvudet, så lite på sin vakt är hon.

Hayley tystnar en kort stund. Aldrig gått i skolan. Under hennes tidiga barndom var hon också hemskolad, tills brevet från Ilvermorny dök upp i brevlådan. Det hade varit ensamt. Att inte ha gått på skolan, inte lärt känna några eller kommit hemifrån.. nej, hon ville inte tänka på vad som kunnat hända då. Bland annat för att hon varit mer tillgänglig för alla förövare, men också för att hon aldrig träffat sina vänner.
”Det måste ha varit ensamt..” Stating the obvious, fy fan vad sämst hon är. Oh well, hon får helt enkelt lära sig en hel del efter kvällen. Vilket hon behövt göra ett bra tag nu. Efter att ha suttit och granskat Yaosu en stund så återgår hon till sin mat, stoppar i sig lite ris. Livet är inte alltid en dans på rosor. Så rätt så. Hon nickar instämmande, kan inte riktigt hindra sig själv. Vad hon ska svara på det vet hon inte, hon kan inte riktigt göra mer än att hålla med.

Av någon oklar anledning hade Yaosu väldigt svårt när det kom till att acceptera komplimanger. Inte för att han hade något större självhat mot sig själv eller liknande, utan som sagt av en okänd anledning. Nu var han inte sådär jättestolt över allt han gjort under livets lilla gång, men det var en helt annan sak och någonting han inte ens kunde relatera till det de för tillfället talade om.
”Okej, visst”, konstaterade tjugoettåringen och svepte hela glaset, bara för att fylla det till bredden igen. ”Jag är smart”, fortsatte han och stoppade in ytterligare en portion ris och köttgryta i munnen. Enligt den standardiserade definitionen för smart så beskrev just det ordet honom ganska så bra, men som sagt - han kunde inte förmå sig själv att acceptera det. Ordet klingade illa i öronen på honom och fick honom att känna sig allmänt vedervärdig. Inte för att det var något fel med att ha lite hjärnkraft att arbeta med, utan snarare pågrund av vad detta medförde. Han hade gjort en hel del dåliga grejer under de senaste åren, saker som han absolut inte var stolt över..saker som kunde hålla honom vaken under flera nätter i sträck. Fadern förstod förmodligen till viss del vad han gick igenom, men långt ifrån allt. För tja, en hel del av dessa grejer hade han dragit på sig alldeles på egen hand.
Blicken blev frånvarande och han tuggade hastigt, vilket resulterade i att tallriken snart var tom. Åh nej, nu hade hjärnan börjat spinna igång igen, och inte på ett bra sätt. Den äldsta Huaze brodern svepte återigen innehållet i det vackert formade glaset och kom sedan upp på benen. Däremot var han snart tillbaka, med en flaska whiskey och ett lågt glas. Hälsosamt? Knappast.

”Ensamt..” Upprepade Yaosu och fyllde glaset till kanten med den gyllene vätskan. ”Jag antar det, men jag är lite av en ensamvarg”, fortsatte han och drog på munnen för att därefter ta en klunk av whiskeyn. En grimas strök sig genast över ansiktet på honom, men ändå tog han ytterligare en klunk innan glaset ställdes ner på bordet igen. De svarta ögonen fann sig återigen på Hayley, studerande och kanske även en gnutta genomträngande. Kinderna var fräkniga och lätt rosiga, någonting han inte lagt märke till i början. Hon var nog ändå ganska söt. Okej, väldigt söt. Allting passade sådär ruskigt perfekt tillsammans med de kristallblå ögonen och ljusa lockarna. Åh jo, han ville fortfarande dra några fingrar genom de där vackra lockarna. Och ja, det lät både läskigt och psykopatiskt, men å andra sidan var det väl så han var. Bakom stängda dörrar alltså, en blomma som stänger sig när mörkret faller.
”Så, vad gör du här? Inte för att vi inte uppskattar ditt sällskap, jag är bara nyfiken.”

Hade det varit lite underligt av Hayley att instämma med den mellersta Huaze brodern? Mycket möjligt. Men i hennes huvud hade allt det som blivit sagt, allt som tjugoettåringen skapat, visat att ja, han borde ha en bättre hjärnkapacitet än hon själv. Nu är hon inte direkt så svårimponerad heller.. plus är det enda som får henne att tycka på det sättet, information som hon fått de senaste minutrarna. Vilket inte är den mest troliga analysen. Lyckligtvis behöver hon inte sitta och fundera på allt det där någon längre tid, då tankarna flyger iväg till glaset, som snart töms på innehåll. När det inte finns någon droppe kvar ställer han sig upp för att hämta en flaska whiskey.. Nu dömer hon verkligen inte, familjemiddagar är ibland de tillfällen man som mest behöver lite alkohol i systemet. Men ändå, mängden gör henne smått orolig trots att hon knappt känner mannen. Vad kan hon göra åt det? Ingenting. Att be honom sluta har hon verkligen ingen rätt att göra, och hon känner inte direkt för det iallafall. Det får oavsett tankarna att rensa sig lite, gör henne fundersam.

Ensamvarg. Det är klart man kan vara det, men att vara ensam dag in och dag ut medan andra i ens ålder är i skolan tillsammans, det kan vara påträngande även om man är en ensamvarg.
”Ändå, kan inte ha varit roligt.” Påpekar hon med de välplockade ögonbrynen rynkade, och hon tar några klunkar av det svala, uppfriskande vattnet. Den där blicken som vilar på henne gör henne smått tveksam, lite obekväm faktiskt. Nu är hon inte rädd eller sådär, men det känns lite genomträngande, den där blicken. Än en gång skyller hon på magen, för vanligtvis brukar hon inte ha något problem med det. Det har varit så många äckliga blickar på henne att hon nästintill vant sig vid det, den här är inte lika äcklig, men ändå. Frågan får ögonen att riktas mot Yaosu igen, bort från sin måltid. Det är en bra fråga, en som hon borde ha förväntat sig men verkligen inte förberett sig till. Oops. Med kinden lutad mot handflatan börjar hon leta efter orden. Vad ska hon ens svara på det. Ärligt? Ja, det är väl bäst i längden.
”Åh, jag ska bo här ett litet tag. Ms Lewis var väldigt snäll som erbjöd sig.”

Om sanningen skulle fram kunde Yaosu inte riktigt sätta fingret på om han var en alkoholist eller ej. Enligt sig själv var han ju inte det, men enligt den standardiserade definitionen? Mycket möjligt. Skillnaden var att intaget att alkohol inte direkt påverkade honom och det tog ganska många glas innan han blev sådär riktigt full. Och även då var det sällan han förlorade sig själv och tappade sin så att säga hållning. Det som alkoholen faktiskt hjälpte till med var att förminska vikten av alla problem för stunden - den hjälpte honom helt enkelt att slappna av och ta ett djupt andetag, någonting han sällan hann göra i vanliga fall på grund av all stress.
Tjugoettåringen sneglade på den gyllene vätskan med en obeslutsam min strykandes över de vackra, släta dragen. Det kanske var dags att sakta ner lite? Vad hade han ens ett oroa sig över för stunden? Däremot lämnades fingrarna fortfarande lätt slutna runt det svala glaset. Smaken var långt ifrån den bästa, men doften var härlig, söt och rökig. Efter ett slag gled fingrarna tillbaka mot den guldiga kedjan runt halsen. Stämningen var svårt att läsa av för tillfället och det gjorde honom aningen nervös. Det var nästan som om han kunde känna av den yngre flickans obehag, eller vad man nu skulle kalla det för. Jo, det var nog dags att sluta stirra och syssla med något annat. Typ som att glo på det nästan tomma glaset med whiskey.

Åh nej, det hade inte varit särskilt roligt, på den punkten hade hon definitivt rätt. Dock var det ingenting som tärt något alldeles förskräckligt på honom, eller rättare sagt så inbillade han sig att det inte gjort det. I verkligheten hade det nog ändå gjort det och det var fortsättningsvis någonting som format honom ganska mycket som person.
”Nej, det var det inte direkt heller, men jag överlevde”, svarade Yaosu dröjande och drack upp de sista dropparna, innan han fyllde det med vatten istället. ”Du ska bo här?” Upprepade han sedan och höjde på ögonbrynen. Möjligheterna att skaffa sig jobb i närheten hade plötsligt sjunkit drastiskt för Hayley, då villan låg ganska avsides från kontor och liknande. Det skulle åtminstone bli en lång pendling för henne.
”Så du ska alltså dras med de där två dag ut och dag in?” Undrade han och slängde en hastig blick mot Zihao och Joshua. ”Ms Lewis är en av de trevligaste kvinnorna jag någonsin stött på, men helt ärligt tycker jag nästan synd om dig. Jag hade fått ont i ögonen om jag bevittnat deras odiskreta smygande varje dag..” fortsatte Yaosu och skakade på huvudet för sig själv. Ont i ögonen och själen överlag. Inte för att han något emot deras relation, men de var så otroligt uppenbara att det gjorde ont i hjärtat på honom.

Kände Hayley lite skuld över det hela? Av någon konstig anledning ja. Vanligtvis brukar det inte slå henne förrän långt senare att hon gjort något fel, om det inte är fullständigt självklart. Och det här är inte direkt någonting hon vanligtvis skulle få skuldkänslor över. Hon har en moralisk kompas, lovar, den gömmer sig bara lite ibland. Hur som helst känns det som att det varit hennes blick som varit anledningen till att han byter whiskeyn till vatten. Nu är det normalt att göra det, och det har troligtvis ingenting med henne att göra, men hennes hormoner får henne på något sätt att tro det. Lyckligtvis glider blicken ifrån henne, och Hayley känner att hon kan andas tillslut. Hon hade inte riktigt börjat en konversation med de andra, knappt ett endaste ord med Weimin. Nu har de pratat i skolan, träffats mer än hon och Yaosu gjort, men ändå. Hon hade under en kort stund glömt bort alla runt omkring sig, kunnat glida bort trots alla människor runt omkring henne. Jösses, det är inte ofta hon kan göra det. Zooma ut samtidigt som hon håller en konversation med någon, inte på något elakt sätt, utan bara väldigt rofyllt. Som att Yaosu på något sätt är magiker och får axlarna att slappna av. Blicken hade gjort det svårare, men ja.. hon hade nog mått illa om hans ögon inte såg så snälla ut.

Men jag överlevde. Det är väldigt sorgligt att höra de orden, det kan ju inte ha varit lätt att göra det. Hayley hade nog hamnat i väldigt mörka tankar om hon stannat kvar där med familjen, alldeles själv. Det verkar som att tjugoettåringen är väldigt mycket starkare mentalt än hon själv uppenbarligen. Det är sorgligt att bli imponerad av det, men det blir hon tyvärr.
”Du överlevde, det är bra gjort,” mumlar hon, mest för sig själv. Efter att ha suttit tyst ett tag återgår hon till sin mat igen, tar några tuggor innan några klunkar vatten. Hon är väldigt långsam på att äta, förutom när det gäller choklad. Det kan hon verkligen trycka i sig. Sen kan artonåringen inte undgå att skratta till. Att dras med Joshua och Zihao är faktiskt en av sakerna hon inte riktigt ser fram emot.
”Man vänjer sig efter att ha gått i skolan med dem,” faktiskt, jösses vad konstigt det kändes i början. Oerhört retsamt, sen tyckte hon att det var gulligt, och nu mest irriterande. Det är så sant, men hon kan ändå inte undgå att skratta lite åt det. ”Jag kanske får gömma mig i ett rum.”

Vid den tidpunkten kände Yaosu sig väldigt nöjd med middagen, alltså rent näringsmässigt. Magen var fylld till bredden och alkoholen fick sinnet att lugna sig en gnutta. Han kunde med andra ord slappa av och därmed blev hållning lite slappare. Axlarna sjönk ihop en aning och en gäspning rymde honom.
”När åker du hem igen? Ikväll eller imorgon?” Frågade Weimin, som satt mittemot tjugoettåringen. Sextonåringen vilade huvudet mellan händerna och båda armbågarna var på bordsskivan. De där mörka ögonen var verkligen stora och valpiga, däremot en betydligt varmare brun än den som både han själv och Zihao blivit givna vid födseln. Deras respektive ögon var så gott som svarta, medan Weimins var mer chokladbruna. Han var otroligt söt, även om han kunde vara extremt irriterande då och då.
”Jag tror jag åker ikväll”, svarade Yaosu och sträckte sig efter en av de kaffefyllda kopparna som nyss blivit placerade på bordet. ”Chuchu gillar verkligen inte min sekreterare och håller honom vaken om nätterna”, förklarade han därefter och kvävde en inkommande gäspning.
”Varför kunde du inte tagit med henne?” Gnällde sextonåringen med underläppen putande och ögonbrynen hopdragna.
”För att hon bits, Weimin.” Yaosu himlade med ögonen innan han åter samlade sig själv och ett leende strök över de röda läpparna. ”Förlåt..jag vill inte vara borta hemifrån för länge, det finns alldeles för mycket att göra och jag har ingen tid”, fortsatte han och slöt ögonlocken. Han var vara lite utmattad. Bara lite. Host.

”Nu återstår bara frågan om du kommer att överleva att bo tillsammans med de där två”, sade Yaosu och slog upp ett av ögonlocken, med all uppmärksamhet riktad mot Hayley. Personligen hade han nog inte gjort det, eller det hade i alla fall varit tveksamt. De hade blivit så otroligt klängiga med åren och tja, han hade hört en del ljud han önskade gick att glömma. Bara tanken på att den unga flickan skulle behöva utstå med det där fick honom att känna sig illa till mods.
”Du söker jobb, eller hur? Jag skulle behöva en ny assistent”, började tjugoettåringen med rynkade ögonbryn och fäste blicken på den artonåriga flickan. Jo, hon skulle från ett rent optiskt sett funka. ”Självfallet måste du inte tacka ja och du får gärna tänka på det, men det är ett seriöst erbjudande”, försäkrade han och grävde omkring i sin byxficka tills han lyckades fiska upp ett av sina kort, med telefonnummer och liknande på display. ”Det är bara att höra av sig, oavsett vad du väljer.” Konstig vändning much?