Någonstans i Sverige

För att jag är livrädd, alla kommer genomskåda mig, jag har inte den manlighet som behövs, jag är inte kapabel till att döda. Mycket flög genom hans huvud, men inget han tänkte avslöja nu hur trevlig Aaron än må vara. Det syntes på Aaron var han kom från för bakgrund och då kunde det hända att han höll med sina föräldrar med. Höll med hela samhället som sakta kanske höll på att förändras.
"För att det känns som om jag kommer misslyckas med det." sa han slutligen och mötte Aarons blick innan han vände bort den för att han inte skulle se hur rädd han var.

Hur han tittade sådär fick honom att undra ifall han var nervös eller bara var sådan, men kunde inte riktigt med att fråga honom heller. Istället nöjde han sig med att fundersamt titta på honom, ta in hela honom - och han såg bra ut, det kunde han inte säga något annat om.
"Jag tror det kommer gå bra. Men desto sämre om du har den där inställningen", log han, svepte lätt med blicken över tågvagnen för att sen dra den till honom igen.
"Men du berättade inte särskilt mycket om dig själv?" frågade han nyfiket.

Karl-Henrik nickade och fimpade.
"Jo, du har väl rätt antar jag. Gör man det bästa av situationen så blir det nog bra. Dessutom chansen att vi ska hamna i krig är ganska minimal." han ler snett och rycker på axlarna.
"Karl-Henrik Sturesson 18 år, bor i ett torp utanför Stockholm. Kollektivet kallar vi för Röda Räven. Har bott där med ett par vänner sedan två år tillbaka. Försörjer mig genom att jobba i kassan på ICA. Pluggar för tillfället på en konstkurs och tänkte åka till Woodstock men blev inkallad." ler han, vänster, utkastad ur föräldrahemmet och bög var saker som kunde vänta.
"Du själv då?" frågar han medans tåget börjar sakta in och han tar ner sin väska och gitarrfodral från hyllan.

Aaron log och nickade lätt, ägnade därefter sin uppmärksamhet åt att lyssna på när han berättade om sig själv. Vilket han kom på sig själv med att vara uppriktigt nyfiken på.
"Ett kollektiv? Kul. Vad fick dig att flytta dit, om man får fråga?" frågade han nyfiket, kanske lite väl nyfiken men då fick han väl vara det. Då han själv blev utfrågad ryckte han lätt på axlarna.
"Händer inte så mycket egentligen, 18 år, vill plugga till polis men också ut och se mig om lite. Vara med om saker och inte bara vara hemma där allting bara rullar på som vanligt", sade han med ett snett leende. Det var väl egentligen en hel del saker han inte sade om sig själv, men det var också saker han inte sade i första taget - saker som kunde få honom inspärrad. Han reste sig upp för att dra på sig jackan igen då de började närma sig stationen.

"Blev utkastad ur mitt föräldrahem." skrattar Karl-Henrik för att dölja det faktum att det fortfarande tog hårt på honom och att han inte ville tala om det. Familjer var borgligt, man behövde inte vara familj till blod, hans vänner var hans familj nu.
Han nickar dock leende åt Aarons berättelse då de tränger sig ut genom folkmassan, ut på perrongen.
"Poliser finns det både bra och dåliga, men du kommer säkert bli en bra en." säger han och de kommer ut på perrongen där ett par militärer som ska eskortera dem till anläggningen möter dem.
I samlad trupp går de sedan ner för några trappor, under stationen och vidare genom den nu nedsläckta staden och dess affärer, vidare förbi en stor kyrka som låg vid den stora vägen, genom en stor park, förbi ett stort badhus (som nu är konserthus) och snart stod de framför den stora stålgråa byggnaden.
Karl-Henrik såg sig om när de gick genom staden, det kunde inte jämföras med Stockholm i storlek, men var ändå inte den håla han tänkt sig.


(Du fick nu gå genom Gävle, haha xD)

(Haha bra det xD var typ där kan man säga för en månad sen - åkte igenom med tåg xD)

Aaron höjde lätt på ögonbrynen, nu ännu mer nyfiken men det var kanske för mycket att fråga om det också. Även om han onekligen ville veta. Hans slags beröm fick honom dock att le - även om han undrade vad det var som fick honom att tro det när de nyss lärt känna varandra.
"Tack. Vi får väl hoppas på det åtminstone", log han för att följa honom vidare genom staden, hade aldrig tidigare varit där så tog tillfället i akt att se sig om ordentligt. Han trivdes än så länge riktigt bra ihop med Karl-Fredrik - även om han försökte intala sig att han inte skulle lära känna honom för mycket för de bådas skull. Det vore för farligt, han hade ju inte undgått att märka hur bra han såg ut och han var rädd att de känslorna bara skulle förstärkas ju mer han lärde känna honom.

Karl-Fredrik andades ut i den svala sommarkvällen medans han lyssnade på Korpral Andersson som berättade regler för dem. Var de skulle sova, var de skulle få tag på kläder, duscha och genomgå hälsokontroll innan läggdags. Gick även om igenom att de inte fick ha damer på rummet, ja det skulle inte bli problem för hans skull. Han sneglade på Aaron, men sa inget för det var ingen ide. Magnus hade fått gått på terapi mot känslor av samma kön, men inget han talade om.
Korpral Andersson visade dem till rummet de skulle bli inkvarterade i och sa sedan åt dem att gå till hälsoundersökningen.
"Snart ryker mitt hår." muttrade Karl-Henrik, men bara så att Aaron hörde det och la sin väska på en av överslafarna och nickade åt Aaron att ta den undre.

Att de inte fick ha damer hos sig bekom honom inte det minsta, det hade ändå inte varit någon fara för hans del med det. Några av de andra där verkade dock något missnöjda, och han kunde inte riktigt dölja ett roat leende över det. Han försökte ändå koncentrera sig på vart han skulle ta vägen, vilket rum han skulle ha - ändå lockade Fred snart till sig hans uppmärksamhet igen.
"Synd på ett snyggt hår", flinade han roat, lade in sin väska på den undre sängen så länge.

Karl-Fredrik skrattar till.
"Tycker jag med, har sparat på det länge." han ler snett och följer sedan med på led efter de andra till hälsokontrollen och kläder innan middagen.
Karl-Fredrik klarar hälsokontrollen utan problem, men fick stanna för att få sitt hår klippt och piercingar uttagna. Han gillade det inte alls, det var som om de klädde av honom naken för att få honom att rätta sig in i leden och bli som alla andra.
Suckandes drar han handen genom sitt nu kortklippta hår. Han klär på sig militärkläderna i deras sovrum och möter inte de andras blickar, han vet inte om han ska falla i gråt då. Men det var som att vara tillbaka under faderns vingar och det var obehagligt. Han tände en cigarett för att lugna sig, ett stort tecken hur obehagd han var åt allt.
Han hörde de andras glada skratt, tydligen skönt att komma bort från deras tjejer. Varför skaffade de tjej om de nu var jobbiga? Han la sig på sängen för att vänta på de andra så de kunde gå till middagen.

Också Aaron klarade sig igenom kontrollen utan de minsta problem, men han hade väl heller inte väntat sig någonting annat. Vad skulle de ens ha att klaga på? Han hade varit noga med att inte nämna något om hans kärleksliv, och då dem inte heller frågade så verkade faran vara över för det. Han dröjde inte länge förräns han återvände till rummet igen, passade på att packa upp lite fler av sina saker under tiden. Inte för att dem var många, men ändå. Han hade pratat och lärt känna några fler på vägen, men ändå hade han fastnat lite extra för Fred. Och han visste varför, även om han inte tänkte erkänna det för någon annan än sig själv. Och att han såg lika bra ut i det där håret också gjorde ju inte saken bättre. Ändå kunde han inte låta bli att reagera på hur han betedde sig nu.
"Hur är det?" kunde han till sist inte låta bli att fråga då de gör en stund blev ensamma där.