Elbastian +10 [PRS]

Härligt att någons dag hade varit lugn i alla fall. Fast nej Seb, var inte bitter. Du är väl medveten om att Elliots jobb kunde vara jävligt mycket mer påfrestande än ditt eget. Låt honom ha en lugn dag. Bli inte bitter. Man ska inte vara bitter om man är under trettio, så skärp dig.
”Jobbig”, svarade han och kunde inte hålla tillbaka en tungsuck. Äh, bara prata om hur mycket du hatar ditt jobb. Inte som att det inte var något som Elliot redan visste. ”Någon ny assistent eller nåt hade typ lagt in filer fel hela denna veckan så jag fick göra om det. En veckas arbete fick jag fyra timmar på mig att göra och chefen var ändå inte nöjd för jag hade tydligen missat en liten fil. Det är ett jävla skämt asså.” Och sen började han sleva in mat i munnen. Magen blev omedelbart nöjd. Under lunchen hade han nämligen suttit i telefon konstant och inte fått möjlighet att gå och äta, men det vågade han inte ens berätta för Elliot. Gud nej.

Det var ungefär såhär det brukade låta. Elliot underdrev med vilket slit det var att arbeta som sjuksköterska. Och Seb...ja, det var inte nödvändigtvis att han överdrev men tonen var alltid...mindre positiv. Ändå hade Elliot känslan av att den yngre inte alltid berättade allt om jobbet. Inte för att det på något sätt var hemligt eller så, utan mer för att skona den äldre från extra oro. Och kanske sig själv från att bli överdrivet ompysslad. Till exempel hade ett nämnande av den uteblivna lunchen troligtvis resulterat i påslevandet att ytterligare tre portioner pasta. Så det var förståeligt.
”Är det inte dags att säga upp sig, Seb?”, svarade Elliot. Den här diskussionen hade de haft tidigare. Många gånger. Att vantrivas på sitt arbete sög ju. Nu var Elliot väldigt tacksam då Seb drog in mest pengar, men det här var ju knappast hållbart. ”Vi kan ju flytta någonstans där det är billigare att bo. Och du kan vara konstnär, på deltid i alla fall. Sjukhus att jobba på lär inte bli så svårt att hitta. Huh?”, fortsatte han och tog en tugga av maten.

Säga upp sig? Elliots förslag var lika orimligt nu som det hade varit alla andra gånger han tagit upp det. Seb förstod ju att sambon bara ville allas bästa - men Gud, ibland var man bara tvungen att göra saker som man hatade. Han kunde inte bara sluta. Vad skulle hans föräldrar säga då, liksom? Det gick inte. Och sen var det också oklart vad i helvete Seb skulle jobba med annars. Han hade liksom ingen utbildning utöver high school. Han hade inga bra meriter, alltså. Konstnär lät inte heller lockande. Inte bara på grund av faktumet att han inte gillade att måla längre (vilket han dock inte berättade för Elliot. Han bara klagade på lite tid och dålig inspiration. Men om han skulle förklara varför han inte gillade att måla skulle han bli tvungen att ta upp sitt ex och... nej.) men också för att det inte lät som en stabil framtid.
”Det där är inte realistiskt El”, svarade han kort och avfärdande.

Kanske hade han tagit upp det lite väl många gånger. Men det här var ju inte hållbart för fem öre. Sebastian kunde inte utsätta sig för det hör för all framtid. Fine att det var föräldrarnas företag men han kunde väl typ städa på sjukhuset? Då gick det ju att ha hörlurar samtidigt. Okej, wow Elliot. Vilka höga tankar du har om din pojkvän. Att han behövde kunna ha hörlurar på för att kunna jobba. Visst låg det väl en poäng i det men...ja.
”Lägg av. Du kan i alla fall söka något annat?”, svarade fortsatte Elliot trevandes. Ja, även om det inte var det lättaste att ta tag i så var det trots allt bara den yngre som kunde ändra på sin situation. Ta tag i livet, liksom.
”Det är inte mindre realistiskt än att du hittar ditt drömjobb utan att göra något själv. Du vet ju det egentligen”.

Söka något annat? Seb såg inte poängen med det. Han visste inte vad han skulle söka. Han hade inget drömjobb. Fine att han hatade sitt jobb men han kunde aldrig någonsin föreställa sig själv på en annan arbetsplats. Och kanske var grundproblemet i det hela att han helst av allt inte ville jobba överhuvudtaget, men det insåg han själv också att det skulle låta bortskämt och slött så han nämnde inte det. Frågan var dock om Elliot kanske redan fattade det där. De kände ju varann ganska bra ändå. Det hade blivit lättare och lättare att tolka varandra. Vilket oftast var bra men ibland bleh.
”Vad skulle jag ens jobba med annars?” frågade han och höjde ena ögonbrynet. Hans utbildning begränsade väl honom till typ... butiksbiträde eller städare. Han hade tur som fått en tjänst av sina föräldrar. ”Jag kommer aldrig kunna få något annat som betalar lika bra. Och jag gillar att bo här. Jag vill inte flytta härifrån.” Eller jo, till en större lägenhet, men han ville inte flytta ifrån området. Förhoppningsvis var det underförstått.

Det klart drömmen hade varit att inte jobba, men det om något var väl orealistiskt om en till exempel bodde i ett skapligt tryggt område i New York. Men återigen, Sebastian hade en poäng. Alternativen var begränsade.
"Du kanske kan plugga till något?", föreslog Elliot. Väl medveten om att utbildningsgrejen var känslig. Det hade ju tidigare lett till uppbrottet. Men det fanns ju möjlighet att göra det rätt nu?
"Jag kanske kan jobba fler nattpass och så? Så har du råd att plugga?". Även om lönen som sjuksköterska inte var den bästa som var det i alla fall lite bättre betalt nattetid. Och Sebastian jobbade ju långa dagar för att de båda två skulle kunna bo där. Det var väl inte mer än rätt att Elliot gengäldade det.
"Eller...jag vet inte. Jag hatar bara att se dig så stressad hela tiden. Du borde åtminstone bli befordrad snart".

Att plugga var inte heller något alternativ. Verkligen inte. Han hade ju börjat plugga en gång - och kommit in på samma college som Elliot, på fullständigt oärliga grunder - men det ledde bara till ett uppbrott och sedan hoppade han av ändå. Utbildning var inget för honom. Han tyckte inte det var kul. Och det var väl egentligen inte poängen med studier heller men han hatade verkligen det. Av hela sitt hjärta. Då kunde han lika gärna fortsätta med jobbet han hade nu. Pest eller kolera, liksom.
”Måste vi diskutera det här igen?” frågade han istället för att besvara Elliots förslag. För en befordran kunde han inte kontrollera själv, och utbildning var inte ett rimligt förslag. Hur skulle han ens komma in någonstans, liksom? Betygen var pinsamt dåliga. Ugh.

Elliots fråga hade inte direkt bättrat på middagsstämningen. Vilket var väntat. De hade ju liksom tagit sig igenom den här diskussionen fler än en gång tidigare. Många många gånger. Men någon gång skulle det väl gå att övertyga den yngre att ta tag i allt. Vilket egentligen var lite fel, för det var väl Elliots ansvar med. Inte att söka jobb åt Sebastian då, utan få ihop pengar nog att flytta. För även om anledning nummer ett var den yngres välmående, så var nummer två att flytta ifrån lägenheten. Det här höll inte mycket längre. Speciellt inte med tanke på de barn som det hade börjat talas en del om hos paret. Nej, något barn hade de definitivt inte plats eller ekonomi till just då. Något som stressade den äldre något enormt.
Han skakade på huvudet som svar. Tog en klunk citronvatten.
”Tror jag håller på att få en trettioårskris”, sa Elliot efter att han låtit rummet fyllas av tystnad för en stund. Eller tja, ljudet av tuggande. Och trafik utifrån.

Rummet fylldes av tystnad och Seb hade inte alltför mycket emot det. Han hade lyckats döda diskussionen som han så gärna undvek - för att det inte fanns något rimligt svar - och fick tid till att äta. Perfekt, eller hur? Vad var det för tjafs om att man skulle prata hela tiden? Herregud, bara för att det var tyst innebar det inte att det var stelt mellan dem. Fine, känslor hade kanske rörts upp (?) men de var inte arga. Inte sura. Det var inget bråk. Elliot och Seb hade blivit bra på att hantera det där. Känslorna. Eller kanske inte bra, men bättre än innan uppbrottet i alla fall. Stora framsteg.
”Vadå då?” frågade han gällande Elliots uttalande. Eller var det uppenbart vad han syftat på? Nej, förhoppningsvis inte. Det de pratat om tidigare handlade ju mestadels om Seb - så det var väl inte det trettioårskrisen berodde på? Nej, förhoppningsvis fick Seb inte det att krisa till för den äldre.

Maten var god. Inte för att skryta liksom. Men för att knappt lagat någonting i sin barndom, var Elliot rätt duktig på matlagning. Det blev ofta han som fick laga mat och matlådor till de båda två, och kanske var det bäst så. Att Elliot skötte mat och bakning. I alla fall bakning. Det var inte den yngres starkaste sida. Men det var okej. Man är ju bra på olika saker.
"Nej men jag känner mig typ jättegammal", började han och tog en ny tugga. Var det där ens sant? Jo, på sätt och vis. Fast inte gammal och vis isådana fall. Bara gammal och stressad.
"Eller kanske inte så men det känns typ som att tiden försvinner och att vi aldrig kommer hinna flytta och skaffa barn och allt det där för jag kommer typ hinna bli dement och dö", förklarade han vidare. Herregud, om det var såhär när han var 27, hur skulle det då bli vid 70?