Medieval love - PRS rollspelare och Emma07

Erezael hade alltid tyckt väldigt gott om Adelaine. Men han hade alltid räknat med att hon bara såg honom som en extra bror eller kusin eller något i den stilen, men inte mer än så. Nu däremot önskade han så mycket mer, han hade ju länge haft ett öga på henne innan men nu när han återvände och såg hur otroligt vacker hon blivit blev det något helt annat. Han log och nickade, följde genast efter henne ditåt.
"Hur har ni haft det?" frågade han leendes.

"Bra, far har blivit tokig och försöker gifta bort allihopa. Mor säger inget, som vanligt. Och mina bröder, du vet hur dom är. Dudå? Vart har du varit? Vad hände?" Hon tittade på honom med stora ögon och såg sig snabbt omkring, tronsalen var tom. Hon skickade snabbt iväg en vakt för att hämta kungaparet. Hon satte sig ner på en fåtölj och granskade prinsen framför sig.

"Jaså? Har han hittat nån gemål än då?" frågade han, ganska nyfiken på just den saken även om han frågade med ett leende på läpparna. Det var så härligt att få komma hit, att på något sätt ta upp kontakten med sitt gamla liv igen efter all den här tiden. Då hon frågade vad som hänt blev han dock något mer allvarlig och suckade lite - han hade förlorat hela sin familj på en gång, och självklart var det något som smärtade honom ännu.
"Du har ju säkert hört historierna och allt. Men jag vaknade av allt väsen, och var inlåst. När jag väl tog mig ut hittade jag mamma och pappa efter att han varit där och mördat dem. Jag försökte ta mig dit och skydda Melissa, men jag kom för sent också dit. Men jag mötte på honom åtminstone. Jag var väl egentligen väl upprörd för att ge mig in i strid och blev skadad, men där hade jag väl tur - tjänarna hade börjat vakna och han trodde jag var döende så lämnade mig där. Ärligt talat var det väl inte långt ifrån heller. Men tjänarna räddade livet på mig, Jonathan tog med mig till pappas kusin vid kusten där jag varit sen dess." förklarade han tyst, Melissa hade varit hans två år yngre syster och Jonathan hans kammartjänare som dock mest varit som en god vän.

"Han har hittat massvis men ingen som faller mig i smaken." sade hon och sneglade mot honom. Hon rynkade sedan på pannan åt det han berättade och kramade lätt om hans hand med sin egna. "Jag beklagar... Är du okej nu?" frågade hon och motstod impulsen att mjukt pussa hans knogar. Hon släppte istället hans hand och höjde lätt på ögonbrynen.

Hennes svar fick honom att le svagt, det lät åtminstone som den Adelaine han känt.
"Och du då, har du själv hittat nån som faller dig i smaken?" frågade han nyfiket för att därefter krama hennes hand lätt tillbaks.
"Jag är bättre, iallafall. Eller ja, fysiskt har jag ju bara några ärr kvar men ärrad lär jag ju alltid vara efter det där." han skulle antagligen alltid plågas av minnena av vad han hittat, det skulle han aldrig komma undan ifrån. Men på nåt vis hoppades han väl på att det skulle bli lättare om han fick sin hämnd.

"Kanske." sade hon kort som svar på hans fråga. Hon visste ju inte vad han tänkte i det avseendet så hon tänkte avvakta. Hon nickade sedan lite åt det han sa och suckade tyst. Ville göra så att allt blev bra igen, men hann inte fundera särskilt länge över det då kungen småsprang in i tronsalen.
"Erezael!" Han slog ut med armarna och kollade på den unga mannen.

Hennes korta svar fick honom på nåt vis besviken, även om han ju hade frågat. Men faktum var att han hade varit borta ur deras liv i tre år medans de trott han var död, vad väntade han sig? Att kunna komma tillbaka och faktiskt få sin kärlek? Nej, det hade gått år och det vore ju konstigt om någon som hon inte hittat någon av intresse. Han kom dock på bättre tankar då han hörde kungens röst, såg upp och log genast stort. Han var inte sen med att gå upp och möta upp honom i en kram, för trots att de egentligen inte var släkt hade de ju umgåtts mycket och han såg ju på honom närmast som en farbror eller något.

Adelaine vände blicken neråt när hennes far kom in, kunde inte annat än att önska att hennes far skulle få för sig att försöka gifta bort henne till Erezael. Kungen log smått och drog sig undan från kramen. Han beordrade snabbt några göra ordning ett rum till honom.
"Drottningen kommer snart, men berätta. Vad kan vi göra för att hjälpa dig nu?" frågade kungen och satte sig ner även han, kollade knappt åt sin dotters håll.

Erezael slog sig snart ner igen, vände snabbt blicken till Adelaine och log. Det var obeskrivligt att vara tillbaka här igen, hos dem och närmare sitt hem och gamla liv.
"Jag vill ta mig tillbaka hem och få hämnd. Men det finns inte en chans att jag klarar det på egen hand." sade han, på något vis var det vad som hållit honom flytande men han visste inte hur han skulle klara det själv. Om han inte fick hjälp här visste han inte hur, men kanske skulle han kunna samla ihop folk hemma i sitt eget rike som var lojala till honom och ta tillbaka det - men det var mycket mer riskfyllt, och mycket svårare.

"Du är inte själv längre." sade Adelaine och kollade på honom med stora ögon. Hon vek dock undan med blicken då hennes far gav henne en blick.
"Hon har rätt, du är inte själv längre. Säg vad du behöver." sade han och lutade sig bakåt.