Grupp rollspel:

Katitzi hade på morgonen packat det sista och tagit adjö av kvinnorna i kollektivet röda räven. Ett stort gammalt hus med flera rum och plats för alla häxor, deras katter och andra attiraljer man kunde behöva som häxa. Alla visste att Katitzi också var häxa hur kunde hon vara annat när hela hennes släkt långt bak i tiden var det.
Men män hade ingen i den Whitlockska släkten mycket till övers för. Ville man ha barn ordnade man det med en bra trollkarl, avslöjade sedan inte graviditeten och behöll barnet.
Så hade det varit i många generationer.
Att Katitzi skulle börja på Iwory Towers var heller inget konstigt då det var där Whitlocks gick.
Hennes mor hade följt med henne en bit, men den sista in i skolan ville hon gå själv.
Hon gick med lätta frejdiga steg över de vita gruskornen som krasade under hennes sneakers och följde strömmen av elever mot den stora skolbyggnaden.

Christopher följde tätt efter sin lillasyster - eller styvsyster om man skulle vara petnoga, men med tanke på att det var så länge sedan hans mamma och hennes farsa flyttat ihop hade de växt upp som syskon, och han såg henne absolut som en precis som hennes pappa hade blivit som en extra fadersfigur åt honom. Visserligen hade han bra kontakt med sin egen far också, träffade honom då och då och pratade med honom - men det blev ju inte riktigt samma sak när man inte bodde ihop. Han såg fram emot att få börja på skolan, men det var samtidigt lite tudelat - han skulle ju vara den enda killen där, vilket utan tvivel skulle kännas något ensamt. Han skulle utan tvekan hellre ha gått på en mer jämlik skola, men samtidigt så var det en väldigt bra skola och han såg fram emot vad han skulle få lära sig.
"Har det på allvar aldrig gått nån kille här tidigare?" frågade han systern då han kom ikapp och fortsatte följa strömmen uppåt, hade aldrig varit här tidigare men alla gick ju ditåt. Det kändes konstigt att de skulle ha gjort ett undantag på den regeln för just honom - men å andra sidan var deras mor väldigt bra på att övertala när hon väl satte den sidan till.

Valen skyndade sig upp för kullerstens vägen med ett leende.
Efter att kommit upp efter ett tag såg hon grinden och med ett leende gick hon förbi Mara och hälsade snabbt. Hon hälsade skolan och särskilt nu på starten. Där det var inga lektioner och bara inflyttning för de nya eleverna. Medan de andra äldre eleverna hade fått informationen att hjälpa till med en fest ute i trädgården för att välkomna de nya eleverna.

Taavi satt redan på sitt rum, hennes säng redan bäddad och nästa dags skoluniform upp packad och stryket. Hon väntade på sin rums kompis Valen och suckade. Taavi kollade sedan ut genom fönstret. Hon hade hört rykten om att professorn Faradays son skulle börja på skolan. Det var allt någon i boendena kunde prata om och spekulationer hade dykt upp om allt möjligt om honom.

Nefeli kollade tillbaka på honom och skakade på huvudet.
"Inte en enda, så gratulerar min käre bror" sa hon med ett flin, "du kommer få ett ligg varje kväll om du går här", skojade hon.
Nefeli skrattade sedan och det ekade bland folkhavet.
Hon kände nervositeten sprida från hennes bultande hjärta till delar av hennes kropp hon aldrig visste kunde känna sig nervös inom.
Hon gick sedan grindarna och hälsade snabbt på sin styvmor innan hon gick mot elevrummen.
Hon visste inte direkt vem hon skulle dela rum med, men hon kunde bara längta.

Mara hade stått vid grindarna ett tag innan hon blev utbytt mot en annan lärare. Hon kollade genom folkmassan och såg Christopher och vinkade stort mot honom.
Hon gjorde ett par rörelser som vissa skulle kunna menat som "vi ses senare, lycka till!".
Hon gick sedan in i skolbyggnaden och till hennes kontor där hon pratade med ett par kollegor om öppnings ceremonin och fästen senare på kvällen i trädgården. Där gamla och nya elever skulle mötas och lära känna varandra.

Johana gick med sina saker upp till skolan detta var nog den mest nervösa dagen i hennes liv.
Hon vågade inte prata med någon för hon ville inte skämma ut sig.

Katitzi hade hämtat de broschyrer, scheman och information hon behövde för skolan, samt sitt rumsnummer och nyckel. Nummer 321, vilket betydde rum 21 på 3e våningen.
Katitzi lät sin packning sväva före sig och kom snart upp på våning tre och fann sitt rum. Hon låste upp, rummet var lagomt stort, ett stort fönster och längst varje vägg en säng, garderob och skrivbord. Hennes rumskamrat hade ännu inte kommit, men förhoppningsvis skulle det bli en trevlig liten häxa.
Katitzi la väskan på en av sängarna och öppnade fönstret för att få in lite frisk luft. Hon satte sig i fönstret med ena benet utanför och såg ner. Höjden var alltför lång för att hoppa, men utsikten över skolans domäner var vackert. Hon tände en cigarett, och blåste ut röken. Passade på innan den andra kom, kanske den inte gillade det och möjligen var det inte tillåtet att röka inomhus. Men hon hade faktiskt fönstret öppet, sakta nynnade hon en melodi och slöt halvt ögonen för att njuta av solen.

Christopher kunde inte hindra ett lätt skratt från att slinka ut tack vare systerns kommentar, något han sannerligen trivdes med ihop med henne var att de hade samma typ av humor. Det gjorde allt så mycket lättare ifall ens syskon hade det, iallafall när dem såsom dem inte var biologiska syskon utan "bara" vuxit upp ihop.
"Jag trodde jag skulle gå här några år, så många elever visste jag inte gick här." flinade han oskyldigt, dock bara för att retas med henne och inget annat. Det var då sannerligen inget han tänkte göra något av. Eller ja, han var främst där för att plugga och sen var det mest plus ifall han kunde roa sig lite. Han nöjde sig med att le emot sin mor som hälsning, fick ändå prata mer med henne senare.
"Ses vid middagen sen." log han mot Nefili för att gå vidare upp mot rummet han tilldelats, 321. Väl där klev han in och stannade till lite då han fick syn på någon annan som satt i fönstret. Med lite rynkad panna tittade han bak på dörren igen för att försäkra sig om att han klivit in i rätt rum, vilket han gjort. Han hade bara antagit att han skulle få ett eget rum, men nu insåg han att det kanske varit dumt att hoppas på - de kanske inte ens hade några enkelrum. Men honom gjorde det egentligen inget, det var bara roligt med sällskap.
"Hej, verkar som om vi ska dela rum", hälsade han istället med ett leende, drog in sin väska och stängde dörren efter sig igen.

Valen skyndade sig igenom korridoren och på vägen stötte hon in i flera personer. Och med ett bubbligt "förlåt" kom hon till den tredje våningen där hennes och Taavis rum var. Hon knackade lätt innan hon öppnade dörren och mötte den svart håriga häxan.
"Taavi!" sa hon glatt och lät hennes väskor falla till golvet.

Taavi var nu van med hennes rumskompis och höll bara armarna ute så att den lite längre tjejen kunde krama om henne.
De hälsade på varandra innan de började packa upp sina nya saker de hade tagit med sig hemifrån.

Johana hade fått sitt rum det var rum numer 323.
Hon undrade vem hon skulle dela med.
Hon hoppades det skulle vara någon trevlig.

Katitzi vänder sig inte om försen personen talar. Hon hade hört att dörren öppnade sig, det var inte det som förvånade henne. Det som förvånade henne var personens röstläge, den var mycket mörkare än hon hade förväntat sig.
Hon vänder sig om och får se en man där, en man i hennes egen ålder verkar det som. Förvånat ser hon på honom och verkar inte veta vad hon ska säga vilket var ovanligt när det gällde henne. Vad gjorde en man här på skolan och dessutom i hennes rum?
Men hon finner sig snart, fimpar och ler lätt mot honom.
"Det blir nog trevligt, mitt namn är Katitzi, Katitzi Withlock." säger hon, hoppar ner från fönstret och sträcker fram handen åt honom.
"Förlåt om jag frågar. Men vad gör du här?" frågar hon sedan rättframt och flinar åt honom.
"Vad jag vet är detta en skola för häxor." skrattar hon och blinkar åt honom.
"Vet inte vad mor skulle tycka om detta." skrattar Katitzi och sätter sig på sin säng. Hennes mor som helst undvek män om det inte var för att alstra barn och hon själv då? Katitzi själv som knappt umgåtts med en manlig individ i hela sitt liv.