Hush, hush - the spinoff (PRS wolfy och Emma07)

Då han hade blivit lämnad av Grace första gången hade han varit rena vraket först, men ändå var det inte på långa vägar lika jobbigt som nu. Nu var det slutgiltigt, och bara tanken på att hon verkligen var borta för alltid var nog för att det skulle kännas som om hjärtat gick i bitar igen. Han hade egentligen inte gjort någonting den sista tiden sen dess, gråtit bara. Han var förvånad att han ens hade några tårar kvar i kroppen. Och kollat igenom bilder, vilka alla fick honom att fälla mer tårar - han hade inte heller kunnat med att knappt ens flytta hennes saker här. Det gav åtminstone nån slags påminnelse om henne, fördröjde tiden tills han verkligen måste inse att hon var helt borta. Men han kunde verkligen inte med ännu att göra sig av med något som var hennes - bara det att hennes kläder fortfarande luktade som henne stoppade honom helt. Han hade nästan med en gång stängt in sig helt - några goda vänner till honom hade försökt prata med honom och komma och fråga hur han mådde och så vidare, men han hade inte varit vidare pratig. Det absolut bästa stödet han haft var Beau - fanns det någon bättre tröst att än få gosa med henne? På något vis var hon också en länk till Grace, eftersom de haft hunden tillsammans.
Han hade blivit rätt förvånad då Sarah dykt upp - själv hade han väl egentligen aldrig haft något emot henne, men hon hade väl inte gillat honom från början och han var inte helt säker själv på hur mycket av de känslorna hon ännu hyste för honom. Han slog sig ner och skakade lite på huvudet åt hennes fråga.
"Fråga inte ens", sade han tyst, visste inte ens vad som skulle vara starkt nog för att beskriva det - åt helvete kanske? Han kunde tänka sig att det syntes med på hela honom att han kände sig som rena vraket, inte minst på grund av de rödgråtna ögonen.
"Och du?"

Tankfullt vilade Sarah blicken på Ederel. Aldrig hade hon sett honom lika förkrossad, vilsekommen och förtvivlad tidigare. Det var ingen tvivlan om att Graces död tagit hårt på honom. Så fort hon hade satt foten i huset hade hon fått bita ihop för att inte bryta samman igen. Så gott som allt påminde om hennes dotter på något sätt. Landade blicken inte på ett foto av Grace så var det något av hennes klädesplagg som låg framme. Det var som om hon inte kunde komma ifrån sorgen eller Grace någonstans. Men det var heller inget som Sarah ville göra. Sorgen behövde få ta sin tid. Hon skulle aldrig komma över sorgen och hon trodde heller inte att varken den eller saknaden skulle lätta. Men däremot trodde hon på att hon, en vacker dag, skulle lära sig att leva med det hela. Med en medlidande suck la hon armarna om Ederel i en tröstande kram. Hon svarade inte på hans fråga: dels för att hon för stunden inte riktigt hittade ord men också för att hon var säker på att han kunde tänka sig hur det stod till.
"Jag kom hit av en annan anledning också," erkände hon tillslut och rätade på sig, "begravningen är, som du vet, om ett par dagar. Allt är så gott som i sin ordning, men jag ville ändå höra mig för om du har några tankar om det hela." Det kanske var något som Ederel gärna ville göra. Det kunde vara så simpelt som att han ville välja ut en bild av Grace som de skulle ställa vid något bord.

Det kändes konstigt att hon var här utan att Grace var det - han hade fortfarande inte vant sig vid att hon inte helt plötsligt skulle komma hem på gott humör och avslöja att det hela bara varit en hemsk dröm. Men han måste bara tvinga sig själv att inse att det inte skulle hända, att hon var borta för alltid. Tvinga sig att leva med det - han visste att han aldrig skulle kunna sluta sakna henne eller sluta sörja helt. Men han fick försöka lära sig att livet fortsatte iallafall, att han kunde leva utan henne hur svårt det än var. Och han hade gett henne ett löfte, ett löfte han visste skulle bli enormt svårt att hålla - hur skulle han våga älska någon annan igen efter det här? Han hade ingen aning, men han måste försöka tvinga sig att försöka. Men först och främst skulle han bara försöka bli lite mer samlad än vad han var nu. Han blev lite lätt förvånad av kramen, men också lättad - det kändes som hon om någon kunde förstå lite vad han gck igenom, trots allt måste det ju vara hemskt att förlora sin dotter. På något vis fann han någon tröst i den - i att han det åtminstone fanns någon som hade en aning om vad han gick igenom, och som fanns där. Då hon tog upp begravningen försökte han tvinga sig att samla sig lite, det kunde allt behövas om han skulle klara av att prata om det - det kändes overkligt att begrava henne, och den dagen skrämde honom av den enkla anledningen att han då verkligen måste acceptera att hon inte längre var vid liv. Han var tyst och tvekade lite av hennes fråga - det var en sak han funderat på och visste att han borde göra. Det vore rätt på nåt vis, att han av alla borde försöka hylla henne då.
"Om det går bra, hade jag gärna velat sjunga", sade han tyst, det var egentligen något han sällan gjorde - men han kunde sjunga bra, och han hade väl egentligen inte ens sjungit inför folk sedan deras bröllop för så många år sedan.

Sarah nickade långsamt då han förklarade att han gärna skulle vilja sjunga på begravningen. Det fick han så gärna göra för hennes del. Hon sträckte ut handen för att lätt krama hans arm.
"Du är en av de som bär kistan. Jag ber om ursäkt att jag inte frågat dig om det på förhand, jag antog automatiskt att det är något du skulle vilja göra." Hon försökte sig på ett litet leende trots att det inte nådde hennes ögon på långa vägar. Glädje var något hon inte lyckats hitta i vardagen än, det kändes som om hon svek sitt barn ännu mer då, trots att hon innerst inne visste att Grace ville att de alla skulle gå vidare och vara lyckliga. Sarah stannade kvar hos Ederel en lång stund. De pratade inte mycket med varandra men på något sätt kände hon ett litet lugn vila över sig ändå.

Att hon bad honom om det var en slags lättnad. Det var utan tvekan något han velat göra, något som kändes som rätt sak helt enkelt - de hade trots allt varit gifta, och han ville iallafall tro att han varit en av de som varit närmast henne. Trots de år de varit isär under tio år, hade de ändå nästan direkt kommit nära varandra igen.
"Tack." sade han tyst med en nickning till att hon bara antagit det. Något han uppskattade, hade hon frågat hade det nästan blivit ännu jobbigare, men han fick tvinga sig att hålla ihop nu medans hon har här i alla fall. Även om han skrämdes av att den var så snart - det var som om det då inte långre skulle finnas någon återvändo. Då var hon borta för evigt.
Han höll dock inte ihop särskilt länge efter att hon varit där - det hade varit en lättnad att faktiskt prata med någon som han misstänkte kunde förstå hur han mådde eller kände, som också älskat henne. Men ändå var det så sjukt svårt att prata om det, att inse att hon gått bort så många år för tidigt.
Han visste inte riktigt hur lång tid det tog innan det knackade på dörren igen, och denna gången blev han rent häpen av vem som stod på utsidan - hans egen mor. Hade hon fått reda på det här och lyckats ta sig hit? Han var enormt tacksam för det, för om det var någon han ville ha hos sig just nu - förutom Grace - var det definitivt hon. Utan ett ord kramade han istället bara om henne, visste att hon förstod vilket skick han var i utan att han behövde säga något.

Puff

De senaste fem åren hade minst sagt varit tuffa. Ederel hade på något vis tagit sig igenom dem, och för att vara uppriktigt hade han väl varit dålig på att hålla löftet till Grace. Att stänga in sig igen hade väl blivit hans sätt att försöka ta sig igenom sorgen, vilket gav honom lite dåligt samvete med - och han försökte uppriktigt jobba lite på att iallafall försöka vara social, skaffa nya vänner. Men en ny flickvän hade han ännu inte klarat av att skaffa, kanske lite flirtar men inte mycket mer än så. Men kanske mycket på grund av hans eget sätt, att han hade svårt att våga släppa någon inpå livet igen. Och det var just i ett försök att jobba på den där mer sociala biten som han hade gett sig ut ikväll, hade satt sig ner vid baren med ett glas i handen. Han skulle väl inte våga påstå att han släppt Grace riktigt, men snarare vant sig vid tanken och accepterat att hon inte längre fanns med och att han helt enkelt inte tjänade något på att hålla sig kvar vid henne. Även om han fortfarande älskat henne och alltid skulle göra för den hon varit, vad de delat och vad hon betytt för honom. Men man måste gå vidare, han befann sig i ett nytt kapitel i livet utan henne och han fick bara göra det bästa av det. Det var heller inte särskilt länge sedan han förlorat också Beau, vilket varit väntat - hon hade varit gammal och blivit mer och mer trött och sliten. Det hade varit svårt, men han hade sitt nya lilla yrväder istället - Zinni, fortfarande valp som var lite vild av sig.

Chiara såg sig om med stora, nyfikna ögon. Stället var ganska fullpackat men det var också en fredag kväll. Hon fick dock intrycket av att det inte var karaoke som intresserade dessa människor, utan snarare det faktum att det verkade vara happy hour vid baren. Hennes vän hade försvunnit i folkhavet och hon hade en känsla av att hon inte genast skulle få tag i Claudia igen, så det här var ett perfekt tillfälle för henne att vara modig och prata med någon främling. Chiara kastade en längtande blick mot scenen där ett par för tillfället stod och sjöng för full hals, de hade roligt och det var allt som spelade roll, innan hon styrde stegen mot baren. Där satte hon sig ner på en ledig pall, vinkade till sig bartendern för att be om ett glas läsk. Hon hade ju inte åldern inne ännu men att man skulle behöva alkohol i systemet för att ha kul var något av det fånigaste hon hört. Hennes blick landade snart på en stilig man som satt till vänster om henne.
"Hej," hälsade hon med ett prövande leende på läpparna, "du ser inte riktigt ut att vara på humör för karaoke?"

Ederel var väl inte där för att dricka egentligen, utan mest för att komma sig ut och träffa folk och få socialisera lite. Även om han inte gjort det nåt större ännu, eftersom han just hunnit dit - men det dröjde inte länge förräns han hörde en kvinnoröst till höger om sig och vände dit blicken. Han granskade tjejen som talat, som verkade lite yngre än honom - eller ja, dem flesta var väl egentligen det - men söt.
"Kanske, kanske inte. Det ser däremot du ut att vara?" frågade han med ett litet leende, hade egentligen inte särskilt mycket emot att sjunga inför folk även om han inte självmant skulle gå upp och göra det.

Leendet växte sig genast bredare och ivern spelades i ögonen som glittrade. Hon skulle definitivt upp på scenen under kvällens gång. Dock var hon inte så sugen på att göra det själv utan hon såg gärna att hon hade sällskap. Och nu var hon rätt säker på att hon valt ut sitt offer.
"Absolut. Du och jag ska sjunga tillsammans har jag bestämt." Chiara tackade bartendern som ställde ett glas med kall läsk framför henne på disken. Nu gällde det att hålla god uppsikt över glaset - man kunde aldrig vara försiktig nog vid platser som denna.
"Jag heter Chiara," presenterade hon sig sedan som och sträckte ut handen mot honom.