Shadowhunters x2 PRS Emma07 och wolfy

Visserligen hade väl Alec rätt i det första han sade, men det betydde verkligen inte att han var nöjd med den där ordern. Han förstod fortfarande inte alls varför han valde honom - det var både idiotiskt och onödigt. Han muttrade inte så lite surt och blängde efter Alec, han hade väl egentligen aldrig varken gillat eller varit bra på att ta order utan gjorde helst lite som han själv ville. Men det var sådant han bara tvingats lära sig här, vare sig han gillade det eller inte - han försökte allt protestera som nu, men han visste ändå bättre än att strunta i order. Han vände blicken till kvinnan istället, visserligen hade det varit kul med lite tillskott i deras ålder men inte riktigt på det här viset.
"Så vem är du? Och hur hamnade du här?" frågade han, gjorde inte någon större ansträngning att dölja sitt missnöje med det här

"Om jag varit medveten om att jag skulle få ett så varmt välkomnande, så skulle jag ha kommit tidigare." Aubrey himlade sarkastiskt med ögonen och la armarna i kors över bröstkorgen. Hade det absolut varit nödvändigt för Alec att lämna henne ensam med den här idioten? Hon hade knappt spenderat ett par minuter i hans sällskap men det var två minuter för länge.
"Här står du redan och bekantar dig med nytt folk," utbrast Leona förtjust som hade dykt upp vid sin dotters sida. Aubrey slog mentalt till sig själv. Hennes mamma uppförde sig som om det här var Aubreys första dag på dagis.
"Hör av dig när du har haft lite tid att smälta allting. Jag förstår att det här är mycket nytt och att du är upprörd, men det här är för ditt eget bästa." Leona kramade hårt om sin dotter, lät därefter sin make hålla ett förmanande tal innan hon kramade om Aubrey igen. Därefter lämnade de institutet och Aubrey blev än en gång lämnad ensam med den irriterande killen.

Philip fnös genast till - inte nog med att han skulle stå ut med att träna en nykomling, det var dessutom en fräck nykomling. Nu kunde väl inte han säga alltför mycket om den saken med tanke på hur han själv kunde bete sig emellannåt, men ändå irriterade det honom något otroligt.
"Vänj dig, vi är inte direkt nåt hotell." kommenterade han beskt, höll sig dock iallafall något tyst medans hennes föräldrar - han gissade åtminstone att dem var det - kom och höll låda istället. Eller ja, tyst och tyst - han sade några ord till William istället, bestämde att träffa honom vid middagen senare istället medans Philip var tvungen att ta tag i den här ungen.
"Ifall du är klar med att vinka av mamma och pappa, så kanske vi ska komma igång om vi ska få nån slags ordning på dig. Kom med", sade han, fortfarande inte direkt trevlig ton utan istället som om han tyckte hela saken var jobbig. Vilket han definitivt tyckte också. Utan att vänta på varken svar eller henne började han gå tillbaka emot träningssalen.

Aubrey räckte ut tungan mot hans ryggtavla, skulle kunna klösa ögonen ur huvudet på honom. Inte ens det var tillräckligt för att beskriva hur irriterande han var, och då hade hon bara spenderat några minuter med honom. Hur skulle hon överleva det här? Hon må vara dramatisk men kunde man ha större otur än att behöva träna tillsammans med en självgod idiot? Aubrey fick lugna sig själv med att hon skulle dra ner honom från hästen han satt på om det så var det sista hon gjorde. Väl framme vid vad som såg ut som en träningssal stannade hon upp och korsade armarna över bröstkorgen.

Inte nog med att bruden var irriterande, hon var tyst dessutom. Sådant skulle vara på en lagom nivå - åtminstone andra, själv babblade han hur mycket som helst ibland - men andra skulle varken vara för tysta eller prata för mycket, det var väl bättre ifall dem pratade mycket än inte sade någonting. Men hon verkade vara tystare, vilket han genast irriterade sig på. Var hon inte ens det minsta nyfiket när hon kom till ett helt nytt ställe såhär? Han vände blicken till henne igen då de var framme i träningssalen, lät blicken kritiskt vandra över henne.
"Vad kan du?" frågade han, räknade inte med att det skulle vara mycket ifall hon nu var ny.

"Sparka dig mellan benen eller ge dig en blåtira till exempel." Det var inte svårt att lista ut att han inte tänkte alltför höga tankar om henne. Det var irriterande för han kände inte henne ens men hon upplevde att han ändå dragit slutsatsen om att hon var ett hopplöst fall han behövde ta itu med. Vad hade hon egentligen gjort för illa för att behöva stå ut med honom? Det här var inte rättvist. I och för sig var inte mycket i livet rättvist.

Philip kunde inte låta bli att skratta till utav hennes ord - hon var då både fräck och självsäker i vilket fall som helst. Han flinade roat emot henne, tvivlade själv starkt på att hon skulle kunna lyckas med något utav det.
"Du hade ju alltid kunnat försöka?" föreslog han flinandes, det skulle ju vara en bra start att se hur hon rörde sig och försökte attackera om inte annat. Utefter det borde han kunna avgöra mer vad hon kunde och inte kunde, och vad de behövde jobba mest på - även om han misstänkte att det skulle vara mycket.

Hon hade uppenbarligen sagt någonting roligt eftersom han skrattade. Det tolkade hon som att han undervärderade henne och det hon var kapabel till, vilket var ett misstag.
"Du skulle inte ha mycket användning av din... sak på ett par dagar om min fot hälsade på." Aubrey höjde på ett välformat ögonbryn och klickade lätt med tungan. Hon må inte ha någon kunskap om självförsvar eller att slåss över huvudtaget, men hon var fast besluten om att så snabbt som möjligt låta honom äta upp sina egna ord så hon tänkte gå all in redan från början.

Philip flinade bara ännu bredare av hur uppenbart självsäker hon var - något han var fast besluten och tvärsäker om att han skulle klara av att försvara sig emot. Hon hade ju inte ens fått nån träning vad han visste, och inte här i vilket fall som helst - så att försvara sig borde knappast bli något problem.
"Du snackar mycket skit för att inte ens ha försökt nåt än", kommenterade han med ett höjt ögonbryn.
"Eller är det bara prat?" frågade han utmanande.

"Jag vill använda svärd." Aubrey pekade mot två vapen som låg på golvet som påminde om svärd. Det skulle dock inte förvåna henne om vapnet hade något lustigt namn, allt verkade lite lustigt på det här stället. Men hon hade inte ens hört talas om den här världen förrän idag så det var ju inte så konstigt.
"Eller går skuggjägare ut på att sparka demoner mellan benen?" frågade hon sedan och böjde sig ner för att plocka upp ett svärd.