BxB PRS countess & Emma07

Jordi blev genast mycket mer osäker - bara den lilla fysiska kontakt de haft hade fått honom helt till sig, och han ville sträcka sig efter honom igen. Men han vågade inte - dels nästan rädd för att han ville det, en del av sig själv han alltid försökt dölja till varje pris. En sida som Oliver lockade fram mer och mer, och han var på sitt sätt också rädd för hur han skulle reagera om han faktiskt gjorde något. Han höll sig tyst och tvingade ner blicken till flaskorna, bestämde sig för en och hällde upp i sitt glas. Att han reagerade såhär, med röda kinder som han inte lyckades lugna, fick honom lite handfallen. Han hade ingen aning om hur han skulle agera i en sån här situation.
"Öhm", sade han, hade tänkt säga något men det var som puts väck då han lyfte blicken till honom igen.

Oliver hade sneglat upp mot Jordi i samma stund som han hade lyft blicken till honom – och deras ögon möttes på nytt. Där och då kändes det som om allt omkring dem hade försvunnit och Oliver hörde knappt den bullrande musiken eller rösterna från rummet bredvid. Hans andning ökade kraftigt och en impuls sköljde plötsligt över honom. Innan han hunnit stoppa sig själv hade han tagit det lilla steget som fanns mellan dem och placerat sina läppar mot Jordis i en kyss. När han förstod vad han gjort drog han sig snabbt undan igen och slängde upp handen över munnen.
”Öhm.. Förlåt… Jag… Jag måste gå”, nästan stammade han fram och med snabba steg skyndade han sig bort mot dörren som ledde ut från köket. Han hade kysst en av skolans populäraste killar, fint. Nu skulle Jordi säkert storma ut till sina vänner och berätta vad han varit med om och Olivers sista år på gymnasiet skulle bli ett rent helvete.

Kyssen chockade Jordi, och tog fullkomligt andan ur honom. Alla känslorna bubblade våldsamt upp igen i ett enda virrvarr, men dominerades av glädje och lycka - det var ju sannerligen bevis på att Oliver faktiskt gillade honom också, vilket fick honom helt till sig. Han ville besvara kyssen, men allt gick för snabbt och innan han hann var chansen borta och istället försvann han bort istället. Fan. Han började snabbt gå efter, visste knappt vad han skulle göra men han visste att han inte ville att han skulle gå.
"Vänta", bad han, sträckte ut handen för att ta hans arm och stanna upp honom.

Oliver stannade upp är han kände greppet runt sin arm, men kunde inte förmå sig att se på Jodri. Han försökte komma på någonting att säga som kunde hjälpa honom ur situationen, men det fanns ingenting som kunde göra allt mindre pinsamt. Han hade skämt ut sig själv och kunde redan föreställa sig folks miner när de fick reda på vad han hade gjort.
"Det blev fel. Jag har bara druckit för mycket..", försökte han. Kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det var inte såhär det skulle bli. Så många gånger som han hade fantiserat om just det här ögonblicket – och nu var allt förstört.

Det gjorde på nåt sätt nästan ont att se honom så, och för en hemsk sekund trodde Jordi att han kanske bara gjort det på grund av drickan och inget annat. Han ville verkligen inte tro det, men hans reaktion verkade inte helt stämma med det. Han öppnade munnen för att försöka säga något som skulle förklara det här, att det inte alls vore ett misstag, försökte komma fram till vad han egentligen kände. Men fann inga ord.
Vafan. Vem försökte han lura egentligen? Det var bara de två här, och den där kyssen hade känts som om den var nog för att få Jordi att kunna flyga av lycka. Istället för att svara vågade han sig på nåt vis på att istället närma sig och prövande trycka sina läppar mot hans, lite osäkert kyssa honom igen.

Oliver stelnade till när han kände Jordis läppar mot sina, men gav långsamt efter och besvarade kyssen. Lät sig dras med. Hände det verkligen? Eller var det bara alkoholen som spelade honom ett spratt? Oliver kände hur fjärilarna i magen blev allt fler med varje sekund. Det var som om alla känslor som han försökt hålla tillbaka växte sig enorma och utan att längre tänka på konsekvenserna slöt han ögonen och placerade en hand mot Jordis nacke för att dra honom närmare.
”Wow..”, fick Oliver fram efter en stunds tystnad. Han hade varit först med att avbryta kyssen. Flämtande nu efter luft medan de stod där ett tag och kände hur ett leende spred sig över läpparna.

Jordi slappnade av då han kände hur hans kyss besvarades, det kändes som om han blev flera grader varmare inombords vilket fortsatte öka när han också kände hans hand om sin nacke. Då han sen stod kvar tätt intill honom och försökte lugna ner sig lite, kände han sig helt sprudlande glad och lycklig - hans kärlek var alltså besvarad. Någonstans i bakhuvudet gnagde alla de där tvivlen och rädslan för vad som skulle hända om de hade blivit sedda, men för stunden tog det en väldigt liten plats och istället log han brett.
"Det kan man lugnt säga", svarade han till sist, tänkte för tillfället inte alls på att någon skulle kunna komma in och se dem - kanske gjorde alkoholen honom modigare.

Oliver drog efter andan. Rester av adrenalin pumpades ut i kroppen.
"Jag..." började han men visste inte alls hur han skulle fortsätta. Vad skulle han ens säga? Att han hade varit hopplöst förälskad i Jordi över ett år tillbaka? Att han kände sig nästintill svimfärdig varje gång Jordi gick förbi honom i korridorerna? Oliver skakade nästan obemärkt på huvudet och sänkte blicken. Det var en kyss – en helt perfekt kyss – men det betydde inte att Jordi ville mer än så. Han gav åter ifrån sig ett nervöst skratt och drog en lätt darrande hand över ansiktet. Öppnade munnen för att säga någonting, men avbröts av en rejäl smäll utifrån, följt av Mias ljusa stämma. Det fick Oliver att komma tillbaka till verkligheten. Han ryckte till och tittade bort mot dörren.
”Ehm.. Jag borde nog kolla att hon är okej…”, sa han och drog sig långsamt och motvilligt undan.

Jordi kunde fortfarande inte riktigt fatta det här, att de faktiskt kysst varandra - det var fantastiskt, härligt, perfekt, skrämmande... Alla möjliga känslor på en och samma gång, och det var underbart på nåt vis. Samtidigt var han enormt splittrad. Han var livrädd för att Oliver skulle sprida det här vidare tills hans föräldrar fick reda på det - hans kompisar skulle definitivt inte ta det bra, men han trodde ändå att det skulle gå. De var inte de enda i skolan, även om han inte ville förlora dem. Hans familj däremot... Han var uppriktigt skrämd för hur de skulle reagera på något sådant, på något som enligt dem och hans kultur var ett sånt stort tabu. Men samtidigt kändes det bara så bra och perfekt, och han ville hemskt gärna träffa honom igen och fortsätta med det här. Han kände sig nästan lite besviken då han drog sig undan, men förstod också varför. Han kom på sig själv med att rodna och kliade sig lätt i nacken.
"Kanske", mumlade han, såg på honom och ville säga så mycket men ändå stod det still.
"Hade du velat ses nån dag?" hasplade han sig till sist ur sig - det skrämde honom ändå att det här bara skulle vara borta och glömt imorgon bitti.

Olivers hjärta slog nästan ur bröstet när frågan kom. Om han ville ses igen?
”Du anar inte hur länge jag väntat på den frågan..”, svarade han, lätt generad, och drog sig därefter långsamt mot dörren. Gav Jordi ett sista leende innan han försvann ut i rummet som fortfarande vimlade av människor. I ett hörn kunde han urskilja två tjejer som försökte få upp en berusad och motstridig Mia på fötter efter att hon ramlat ner från ett soffbord. Synen fick honom att skratta till. Oliver slingrade sig förbi alla och tog sig fram till dem för att ge en hjälpande hand. Mia sken upp direkt hon fick syn på honom, kastade armarna omkring honom och svamlade någonting som han inte kunde tyda.
”Okejokej. Bäst att vi får hem dig”, sa han och småflinade åt sin vän som nu klistrade sig fast som en igel.