Unlucky charms [PRS]

Käftsmäll? Var det verkligen det uttrycket Tsukiya förmedlat? Tja, helt omöjligt var det naturligtvis inte, men så förbaskat arg hade han ändå inte varit. Därför kunde han inte låta bli att skratta till och skaka på huvudet. De mörkbruna lockarna studsade på hjässan och han var tvungen att rätta till glasögonen när världen blev stadig framför ögonen igen. Käftsmällar var generellt inte någonting han brukade gå omkring och dela ut hejvilt. Kanske någon gång ibland, men då fanns det ändå en rättfärdigad anledning.
”Jag tror aldrig att jag skulle kunna ge dig en käftsmäll”, erkände sjuttonåringen efter en lång stunds tystnad. Trädgrenarna utanför fönstret fortsatte svaja lätt i vinden och månen kikade då och då fram bakom molnen som drog sig över himlen. De mörka ögonen studerade rörelserna naturen medförde innan han drog en hand genom håret med en lätt suck.
”Speciellt inte på grund av att det tog lång tid för sig att hitta pengarna”, fortsatte han och drog försiktigt på munnen. Leendet var verkligen blekt men det var ändå ett leende, någonting som troligen var tydligt. Vad tjänade det till att fortsätta vara sårad i all framtid? Troligen ingenting. För några år sedan hade de ju faktiskt varit bästa vänner och även om han inte haft någon lust att erkänna det innan, så saknade han Ren en hel del. Enda sedan den sista gången de setts fram tills den dåvarande stunden. Den yngre av de två hade egentligen inte haft något behov av att avsluta vänskapen sådär abrupt, men det hade blivit så i vilket fall.

Tänderna gnagde fundersamt i underläppen, inte hårt eller så, utan mest för att det lugnade honom. Han hade alltid gillat att ha någonting att pilla med, att kunna fokusera sinnet på. Smärta hade varit ett av hans första stabila ankare, vilket nu övergått till stenhård kontroll istället. Nåja, han försökte i alla fall få det att framstå på det sättet, även om kontrollen i själva verket brast lite hipp som happ.
Artonåringens svar fick Tsukiya att väckas från de djupgående tankarna och snart höjdes även ett av de plockade ögonbrynen. Renji verkade ha uppfattat frågan helt fel uppenbarligen. För det handlade inte om att ha pengar eller inte, utan enbart om han ville ha mer te eller ej. Mat ingick självfallet också i erbjudandet.
”Jag sa aldrig att du behövde köpa det”, påpekade Tsukiya och försökte sig på ett lite bredare leende. Äsch då, det var åtmsintone genuint för tillfället och det fick fan duga.
”Om det nu skulle vara så att du vill ha något då bjuder jag, okej?” Förtydligade han och drog några djupa andetag. Lukten var inte direkt stark eller hemsk på något sätt, men det luktade annorlunda. Under årens gång hade han nämligen blivit relativt bra på att snappa upp saker och ting, särskilt information, med näsan. Nu gjorde den honom däremot inga större tjänster. Misstänksam? Kanske lite.

Egentligen hade hela grejen med käftsmäll varit ett rätt torrt skämt, det är inte så att Renji förväntat sig att få en handflata hårt slagen mot sin kind. Verkligen inte. Däremot skulle han vara oerhört förstående för det, med tanke på hur allt runnit över för två år sedan så hade det helt enkelt inte varit en stor överraskning. De mörka ögonen flackar mellan Tsukiya och tekoppen en stund. Lyckligtvis är den yngres fokus riktad utåt, mot den stjärnklara himlen och månen som lyser över gatorna mellan de gröna träden. På så sätt märker han nog inte de osäkra blickarna som kastas mot honom.. Renji är inte alltid särskilt diskret, vilket han många gånger sotat för, men men.
”Nej.. det kanske hade varit en liten dum sak att få en käftsmäll för,” instämmer han tillslut och gnager sig frenetiskt i underläppen. Verkar lite som att de bägge två har fått en tendens att göra det. Vem som fått det av vem är en intressant fråga, men något som kan vänta tills någon annan gång. Ren dricker upp det sista i sin kopp, och vänder även han blicken ut genom fönstret. Som bästa vänner innan kunde de sitta i flera minuter i tystnad, utan att säga något men ändå uppskatta varandras sällskap, nu är det mycket svårare. Så mycket svårare.
”Synd det där med hyran, hur är det med dina föräldrar annars?” Han är genuin, vännens familj har en gång i tiden varit som hans egna, och helt uppriktigt sagt önska han att det var någon han kunde göra. Trots att de inte är nära längre, eller känner varandra överhuvudtaget, så tycker han verkligen om familjen Tanaka.

Det där leendet som stryker sig över sjuttonåringens mun gör situationen lite mer lätthanterlig för Ren. Socialfobin gör ingenting lätt, men faktumet att han på något sätt fått åtminstone ett litet leende att dyka upp gör det lättare. Trots att det är blekt, trots att det inte är något skratt vackert som solen så känns det bra, det känns bra att se honom le. Tankarna om leendet försvinner dock och ersätts av ruttna, skamsna känslor över hela pengaproblemet. Nu har Tsukiya varit en av väldigt få som vet om hur ekonomin hemma ser ut, och den yngre kan väl på ett eller ett annat sätt relatera, men det hindrar inte Renji från att känna sig rätt hopplös.
”Jaså, varför ångrade du dig?” Frågar han med ett glatt litet leende. Inte för att han kanske blir bjuden på mat, definitivt inte, utan för att pojken framför honom så snabbt ändrat sig. Rätt bedårande ändå.

Jovars, det hade varit en extremt underlig grej att få en smäll rakt i ansiktet för. Det hade varit annat om Ren kommit in och börjat förolämpa sjuttonåringen, men det var ju ungefär det sista han gjort. Sorgligt nog var det ju faktiskt Tsukiya själv som börjat med det snäsiga och otrevliga bemötandet. Såhär på efterhand kunde han inte riktigt svara på vart det kommit ifrån eller varför han betett sig på ett så ytterst ruttet sätt, men gjort var gjort. Han tvekade knappast på att det hade med den växande månen att göra, då han alltid hade en tendens att bli grinig runt fullmånarna. Man kunde nästan se det i ögonen på honom, på rörelserna och kroppshållningen. Den var udda och allmänt konstig, lite defensiv till och med.
”Jo, det hade det definitivt”, instämde den yngre och pillade frånvarande med fingrarna som nu låg i knät på honom. ”Hyran? Åh, det går att lösa”, konstaterade han fortsättningsvis och ryckte på axlarna. ”Shoppen går ändå hyfsat och jag jobbar så mycket jag kan..vi klarar oss i alla fall”, fortsatte han en aning tystare och sjönk ihop en gnutta. Det var lite jobbigt att fundera över allt det där. Att jobba nästan varje dag och behöva gå i skolan var någonting som tärde på Tsukiya. Livet var ingen dans på rosor direkt. Visst insåg han att han inte hade det dåligt på något sätt, men hela du-föddes-som-ett-monster aspekten förvärrade saker och ting en hel del.
”Hur går det för din familj då?” Undrade han slutligen och rätade på sig, återigen med blicken flackande mellan Ren och fönstret. Nästan som en pingpongboll. Han visste ju att den äldres familj haft det tufft och vart modern inte vistades i några särskilt trevliga kretsar. Under deras tid som vänner hade han försökt hjälpa artonåringen så mycket han bara förmått, dag ut och dag in. De hade spenderat många nätter ovanför ramen shoppen under en hel hög med filtar och TV:n påslagen framför näsorna. Det var mysiga minnen det.

”För att jag är impulsiv och säger saker jag inte borde..saker jag egentligen inte står bakom..” Konstaterade Tsukiya och reste sig upp. Tekoppen var tom och eftersom Ren inte specifikt uttalat att han inte ville ha mer te, började han hastigt göra i ordning just mer. Den här gången bryggde han en liten kanna med färskt körsbärsblomste. Sedan plockade han ihop två klassiskt japanska koppar, några små tilltugg och varsin macka på en bricka som snart stod på det lilla bordet vid fåtöljerna.
”Du borde redan veta det förresten, med tanke på att jag betedde mig som ett as de sista månaderna..” mumlade han och fyllde upp varsin respektive kopp med den varma, ljuvligt doftande vätskan. ”Vad har du haft för dig då?” Undrade Tsukiya därefter och plockade upp en frasig bit med saltat sjögräs. ”Är du fortfarande sådär engagerad i skolan eller?” Ögonen var nu rakt fästa på den föredetta vännen istället för på fönstret - nästan på gränsen till genomträngande.

En rätt rolig konversation de har pågåendes emellan dem. Om den ökande hyran, familjernas ekonomi, jobb. Det förvånar Renji över att de pratar så öppet med varandra, som att allt som kommer ut har varit inlåst väldigt länge. Åtminstone för hans egna del. Det är inte många som brukar del med sig av sådana saker till honom, de brukar alltid se honom som lite avlägsen, det gläder honom att de kan prata om saker de tidigare år inte haft några problem att dela med sig av. Som att de spolat tillbaka tiden, bortsett från den stela känslan som lägger sig över dem då och då.
När det kommer om livet mellan skola och jobb kan artonåringen bara nicka, det som pågår hos den andre är rätt snarlikt det han själv strulat med i flera år. Han själv uppskattar det däremot, att hålla sig sysselsatt med alla studier, katthemmet, olika arbeten fram och tillbaka. Samtidigt gör han det för att han vill det och för att få sitt levebröd av det, inte endast för att kunna gå vidare med sitt liv, vilket verkar vara situationen för Tsukiya.
”Klarar ni er okej eller klarar ni er knappt?” jo, det är en rätt stor skillnad mellan de två alternativen. Åtminstone i hans stackars ögon. Fingrarna pillar genetiskt med sig själva, och blicken är envist fäst på dem. Frågan ger honom kalla kårar längs ryggraden och en grimas att stryka sig över ansiktet. Ibland är han riktigt svår att läsa av, ibland är han en öppen bok. Beror helt på vem man frågar.
”Kanto bor fortfarande borta, har inte hört från honom på flera år.. mamma är som vanligt antar jag,” med en liten ryck på axlarna följer han den ett år yngre med blicken när han reser sig upp från fåtöljen. Jo, storebrodern har varit borta länge. Puff.

”Jag menade verkligen inte att du behöver bjuda mig på något,” motstrider han tveksamt. Varje gång någon bjuder honom på något börjar skuldkänslorna att bubbla upp inombords. Kroppen sjunker ner i fåtöljen, och tröttsamt tar han av sig läsglasögonen. Hur många gånger har han inte sagt samma sak till Tsukiya innan? Ett flertal. Och varje gång har det gått samma väg, han ger med sig. Spelar ingen roll om han är envis som satan ibland.
”Jo, jag förstod nästan det. Men ett as var du verkligen inte, ” trevandes sträcker han sig efter koppen med te, och tar några tveksamma klunkar. ”Tack så mycket.” Han har nog aldrig varit lika tacksam för en person som när det kommer till ungdomen mittemot sig. Förutom möjligtvis paret Tanaka. Med små tuggor fokuserar han på mackan, som är det första han äter på ett dygn nu. Senaste gången var med Yuuta, och det hade nog inte varit tillräckligt alls.
”Jag antar det.. är klasspresident nu, skapat några klubbar, men inte mer än så.”

När det kom till det där med ekonomin kunde Tsukiya knappt bringa sig själv till att svara. Som sagt var det något som tärde alldeles förskräckligt på honom och bara tanken angående det hela var jobbig. För i grund och botten var det ju hans fel att allting börjat gå neråt för familjen, vilket var det absolut mest gnagande faktumet. Med en liten, knappt synlig, grimas skruvade han lätt på sig där han satt i fåtöljen och tog några försiktiga klunkar av teet. Det värmde i stupen och lade sig behagligt i magsäcken, skapade värme i kroppen. Nu var den förvisso redan ganska varm, men det var ändå en uppskattad känsla, utan tvekan.
”Vi klarar oss knappt”, erkände sjuttonåringen tyst och glodde ner i den gröna, rykande vätskan. ”Men det kommer att ordna sig!” Skyndade han sig att säga därefter och log uppmuntrande, mest för sin egen del. Jodå, han ville gärna tro att allting skulle bli bra i slutändan. Om han var generös nog att lägga undan alla planer inför framtiden - att inte försöka ta sig in på läkarlinjen och börja jobba heltid istället - då skulle allting ordna sig. Fast som ung kunde han inte undgå att vara en smula självisk, inte efter allt hemskt han orsakat under de senaste åren. Han ville helt enkelt ge igen till samhället, hjälpa andra och försöka komma in på en uteslutande god väg i livet.
Ögonen flackade fram och tillbaka mellan fönsterrutan och Ren medan Tsukiya fundersamt tuggade på en ny bit med sjögräs. Det fick smaklökarna att vika sig dubbla och viljan att kräkas växte sig större och större, men han sket under faktumet. Hjärnan ville ha sjögräs, det spelade ingen roll vad resten av kroppen ville åt. Först hade han inte kunnat äta normalt, men som tur var hade han lyckats träna upp det där.
”Kanto pluggar, eller hur?” Undrade sjuttonåringen och lät huvudet falla på sned. Tugga, tugga, tugga. ”Din mamma..du har inga planer på att flytta hemifrån eller?” Frågade han fortsättningsvis och vek tillslut undan med blicken. Han hade träffat den kvinnan några gånger under livets gång och well, han hade aldrig fattat något större tycke för henne. Inte med tanke på det liv hon skyfflat in sina stackars söner i. Nej, han kunde inte acceptera det.

”Klart jag inte behöver, men jag gör det ändå”, svarade Tsukiya och plockade upp sin tekopp igen. Det doftade verkligen sött om det, precis som färska blommor. Utöver det dolde det den andra lukten relativt bra, vilket var positivt då den börjat kittla i näsborrarna på den yngre. Han tog några små klunkar av teet och trummade med fötterna i golvet. Dunk, dunk, dunk. Hade han inte lärt sig att zoona ut vissa ljud hade det drivit honom till absolut vansinne.
”Åh jo, jag var ett as och du var en goody two-shoes som alltid”, envisades han med ett halvt retsamt leende och fixade till en av lockarna som lagt sig i synfältet. Silkeslen, nästan som att dra handen genom ett vattenfall. Håret var en av de enda delarna han uppskattade hos sig själv. Det var så trevligt att hålla på med och lyckades nästan alltid få honom på bättre tankar.
”Inte mer än så?” Tsukiya höjde ett av de plockade ögonbrynen och ställde ner koppen med te på bordet igen. ”Är du helt säker på det?” Pressade han vidare och böjde sig framåt med samma genomträngande blick. Inte undra på att folk trodde han var från vettet.

Varför hade Renji ens ställt en sådan fråga? Han har verkligen ingenting med saken att göra, det är ett privat samtalsämne som den andre endast bör berätta om när, eller om han överhuvudtaget någonsin känner för det. Det är så uppenbart att samtalsämnet är smärtsamt för honom, ansiktsuttrycket som sträcker sig över det annars skarpa ansiktet bevisar detta. Dumma, dumma Renji. Han har verkligen ingen rätt till att göra ett sådant påhopp, tvinga på den konversationen.
”Det kommer att ordna sig, det är jag helt säker på.” Instämmer han efter en stunds tystnad. Nu har han lyckligtvis en erfarenhet att gissa rätt på såna saker, som ett tredje öga som visar honom framtiden. Kanske inte riktigt så, men barndomsvännens familj måste klara sig, må bra, för det är vad de förtjänar. ”Förlåt att jag fråga, vet att det kan vara ett oerhört känsligt samtalsämne.” Han själv tycker inte direkt om när folk pratar om hans familj heller, det är privat. Ingenting som folk direkt behöver veta om, och ändå hade han varit okänslig nog att slänga ut sig sådana saker. Dumbom. Men det är bara rättvist att några personliga frågor ställs till honom också, trots att bara vida tanken av sin mor och storebror får honom att vilja kräkas den lilla biten macka han fått i sig. För att fördriva tiden lite fortsätter han att tugga på smörgåsen, medan rynkan i pannan växer till sig en aning.
”Kanto pluggar, tror jag iallafall.” Än en gång ger han en lätt axelryckning, medan ansiktet begraver sig i tekoppen istället. Några små, försiktiga klunkar te för att inte bränna tungan, sedan några små tuggor av smörgåsen. Varierat. ”Jag sparar lite till att flytta hemifrån, kan nog göra det relativt snart, har däremot inget fast jobb. Så det blir lite svårare.”

Det är väl något som de bägge två har gemensamt, är envisa som satan själv. Renji har blivit van vid att vara den mest envisa i alla möjliga olika sällskap, men det blir på något sätt alltid annorlunda när Tsukiya kommer in i bilden. Kanske det är för att de envisats med varandra så många gånger innan att han tröttnat lite på det och släpper taget, kanske det är någon annan anledning. Det kommer han nog inte få svar på.
”Okej, det kanske jag var, eller är, men du var definitivt inte ett as.” Envisas han innan han återgår till sin smörgås. Jo, den ett år yngre hade bettet sig som en skithög en del gånger innan de tagit olika vägar, så egentligen ligger det väl något i det Tsukiya säger.. däremot tänker han inte riktigt medge det, inte nu när han grävt ner sig själv. Medge att han ibland har fel kan vara ett dilemma, uppenbarligen.
”Det är bara några andra aktiviteter, men jag gillar bara att hålla mig upptagen.” Muttrar artonåringen, och låter sina ögon för engångsskull möta den andres. Jodå, han har glömt hur genomträngande den faktiskt kan vara. Riktigt jävla jobbigt.

Visst hade Tsukiya kanske inte uppskattat frågan sådär jättemycket, men det var väl ändå inte någonting att be om ursäkt för? De hade ju trots allt känt varandra sedan de var små och Renji kände familjen Tanaka mer än väl. Rättare sagt så hade han känt dem, däremot var det inte någonting direkt viktigt att påpeka. Sjuttonåringen skakade på huvudet med ett bittert litet leende strykande över de välformade läpparna.
”Det är ingenting att be om ursäkt för..det kanske till och med är bra för mig att prata om det, vem vet?” Svarade han och svepte det sista av teet i sin kopp, som han därefter fyllde upp igen. Te var i princip det enda han drack förutom kaffe. Båda dryckerna var varma och hade olika karaktär, någonting han tyckte om. För alla tesorter var olika, precis som ingen kaffeböna var den andra exakt lik. Flummigt? Absolut.
”Har ni ingen kontakt alls?” Undrade Tsukiya frågande och rynkade på ögonbrynen. Han hade själv inga syskon, men det var ändå svårt att föreställa sig att Ren inte hade någon kontakt med Kanto alls. Särskilt med tanke på deras bakgrund och allting de tvingats gå igenom tillsammans. Det kändes väldigt fel, minst sagt. Däremot kom han strax på andra tankar, när den äldre nämnde det där om att flytta ut. Att han skulle kunna göra det relativt snart var ju ändå positivt, eller hur?
”Jag tror säkert att du skulle kunna få ett fast jobb om du sökte dig till det. Du är ju smart, right?” Den yngre drog på mungiporna så att små smilgropar uppenbarade sig. Åh, det kändes så jävla skumt att sitta och prata med Ren igen, precis som om de aldrig varit borta från varandra. Av någon anledning var det naturligt, nästan lika enkelt som att andas. Förutom lukten då, för den var allt annat än naturlig. Jösses, snacka om att tankarna pilade fram och tillbaka bakom pannbenet på honom. Återigen, pingpongboll. Ena sekunden satt han och funderade gediget över den föredetta vännens liv för att därefter börja oroa sig över hur det luktade om honom. Det var ju bara en gnutta konstigt, med betong på bara och gnutta.

Okej så det var ganska uppenbart vid det laget att de aldrig skulle komma fram till ett gemensamt svar. Den andre verkade nästintill förneka att sjuttonåringen betett sig kasst några år tillbaka i tiden. Varför kunde han inte bara erkänna det? Förmodligen eftersom han var samma gamla Renji, alltid lika envis oberoende av vad de talade om. Hade han fått för sig någonting var det helt enkelt det som gällde, vilket Tsukiya borde veta vid det laget. Han hade väl glömt? Det var ju så länge sedan de senast setts, så vem kunde egentligen beskylla honom för det?
”Du inser att vi aldrig kommer komma överens angående det där..tja, förutom att du är en goody two-shoes”, påpekade sjuttonåringen och studerade den äldre. Han var lika söt som han alltid varit, med de där fylliga läpparna och stora ögonen. Någonting var dock annorlunda - någonting som av någon jävla anledning retade gallfeber på honom. Fan, varför kunde han inte komma på vad det var?
”Renji..” Började Tsukiya dröjande och reste sig upp, bara för att snart därefter böja sig över artonåringen. Händerna var slutna kring varsitt armstöd och ögonen var minst lika genomträngande som innan. ”Varför luktar du?” Hoppsan. Inte konstigt alls. Nejdå.

Det är väl lite av ett dilemma det där, när man önskar att inte behöva prata om privata samtalsämnen men det egentligen skulle vara väldigt nyttigt för dem. Dem bägge två. Kanske det skulle underlätta för Tsukiya om skolan fått veta vad det är som pågår, så att ett personligtschema kan bli skapad så att han inte kör ut sig själv. Men jösses vad det är svårt att be någon berätta för personer som har större makt än en själv, som kan bestämma hur de vill. Särskilt när man inte är myndig själv, vilket den ett år yngre uppenbarligen inte är.
”Brukar du prata om det?” Undrar Renji, då någonting talar för att det samtalsämnet inte är något som brukar dyka upp hos den andre. Det hade varit lättare när de varit så nära vänner, de behövde inte säga någonting utan förstod precis vad som inträffar i den andres liv vid precis det tillfället. Det var en rätt magisk vänskap som de haft, som runnit ner i sanden genom fingrarna på dem. Artonåringen själv har inte riktigt byggt upp en liknande vänskap sen dess. Förvisso har han några personer som han umgås med, som känner honom relativt djup.. men inte på det sättet som de känt varandra. Hur som helst tar smörgåsen slut efter så småningom, och fokuset glider tillbaka till teet.
”Inte direkt, han var hemma en dag och borta nästa, det var mamma som berättade.” Förklarar han och rättar till de mörka lockarna, innan han tar av sig läsglasögonen och hänger dem i halsen på sin stickade tröja. Det är synd, han och Kanto hade gått igenom väldigt mycket tillsammans, men den äldre hade stuckit snabbt, och lämnat honom ensam utan någon förklaring. Det går liksom inte att förstå sig på.

Kanske Renji skulle få ett stadigt jobb som han uppskattar. Betygen och engagemanget bör ju leda till det, men hur många gånger har han inte behövt lämna mitt i jobbet för att hjälpa sin mamma, när hon hamnat i ett våldsamt förhållande eller tagit en överdos. Att lämna jobbet så många gånger håller inte, och det är absolut inte konstigt att arbetsgivarna sparkat honom ett flertal gånger. Verkligen inte, han har full förståelse för det. Han önska bara att han kunnat vara tillräckligt självständig och stark nog att inte komma till mammans räddning varje gång.. men det måste han ju.
”Det är svårare än du tror.. har haft flera olika jobb som gått åt helvete faktiskt.”

Hela scenariot får ett leende att bubbla upp över de fylliga läpparna, och Renji kan innerligt inte hålla sig från att skratta till. De har varit oense om så många andra saker innan, diskuterat dag in och dag ut, båda lika envisa. Det får fina minnen att väckas tillbaka till liv, och klasspresidenten har verkligen ingenting emot att titta tillbaka på sin tid med Tsukiya. Väldigt fina minnen, trots att hans liv varit överfylld med dåliga.
”Jag tror inte vi kommer komma överens angående många saker,” han sjunker ner i fåtöljen. Hjärtat börjar lyckligtvis lugna ner sig en aning. Han har nog varit lite nervös ända sedan han sett det där bekanta ansiktet vid disken. Den lugna ro han funnit försvinner däremot så fort sjuttonåringen lutar sig närmre, och händerna greppar tag om vardera armstöd. De mörka ögonen blir praktiskt taget dubbelt så stora, och hakan faller än en gång ner mot golvet. Vad i helvete?”
”Eh.. jag har en ny parfym?

Konversationen de för tillfället höll var inte lättande på någon nivå whatsoever, men det kändes ändå bra av någon outgrundlig anledning. Tsukiya kunde inte sätta fingret på om det var för att han saknat att prata med Ren eller för att det var skönt att få ur sig allt. Kanske en blandning av dem båda?
”Nej, inte direkt”, erkände sjuttonåringen efter en stunds tystnad och ryckte på axlarna. ”Det har hänt en del andra grejer under året och jag vill inte..jag vill inte skjuta alla mina problem på andra”, fortsatte han tyst och flätade ihop fingrarna. Nej, han hade redan tvingat sina besvär på andra människor och det hade sällan resulterat i någonting särskilt bra. Naturligtvis hade det varit skönt för stunden, men i slutändan ångrade han sig ändå bara. Däremot kändes det annorlunda när han pratade med artonåringen, mer naturligt och lätt att få ut orden. Fan, tänk att de båda gått miste om en kamrat att prata med, någon som de verkligen kunde berätta precis allt för. Såhär på efterhand kändes det ju lagom bra.
”Brukar du prata om det?” Kontrade han och slängde en undrande blick mot Renji. ”Har du någon att prata om det med?” Frågade han sedan och tog några klunkar av det varma teet. Koppen blev nästan genast tom igen och han fyllde den för den tredje gången. Han kunde inte föreställa sig smärtan den äldre tvingats genomgå när brodern lämnat. Att han inte hört av sig eller liknande måste också ha tärt förskräckligt på psyket. Nu kunde han inte säga mycket om saken, ensambarn som han som sagt var, men det gick ändå nästan att föreställa sig hur det måste vara. Det var typ som om någon av föräldrarna skulle utan att säga någonting, att någon av dem skulle vara borta en vacker dag.
”Om du inte har det..alltså du får gärna prata med mig om det, om du nu skulle vilja återuppta kontakten”, mumlade Tsukiya och kände hur kinderna hettade till. Suck.

Det skulle nog vara omöjligt för Ren att inte få ett stabilt heltidsjobb någon gång i framtiden, men han förstod att det fanns en hel del hinder för honom i den stunden. Mamman var väl troligen ett av dessa hinder och så länge han bodde kvar hemma skulle hon väl på liknande sätt fortsätta vara det. Hon verkade ju inte direkt ha vänt om sitt liv i alla fall, annars skulle den äldre nog inte haft det så svårt i livet som han nu hade.
”Jag förstår det, tro mig..vi växte upp tillsammans, kommer du ihåg? Jag har liksom ganska bra koll på din situation hemma”, svarade han och ryckte till när mobilen började vibrera i fickan. Han hade helt glömt bort att den existerade. Frånvarande fiskade han upp den och sneglade på skärmen. Någonting hade hänt i den västra kvadranten. Igen. Det var nog det absolut stökigaste av de områden han hade hand om, det mest problematiska. Äsch, det fick vänta. Tsukiya hade ändå ingen lust att sätta sig på tunnelbanan och åka i nästan två timmar.
Den yngre besvarade det där lilla leendet som bubblat upp. Det där hade Ren nog rätt om, de skulle nog aldrig komma överens om speciellt mycket, men det hade de ju å andra sidan aldrig gjort. Fast i grund och botten spelade det ingen roll, de hade kommit överens ändå under alla de där åren.
”Det har vi aldrig gjort och det har inte varit något större problem”, påpekade sjuttonåringen. Ibland funkade det nästan bättre att vara varandras motsatser i en vänskap. Inte alltid, men i vissa fall.

Tsukiya stirrade blankt in i de där stora, bruna ögonen. Hade han gått över gränsen nu? Dum fråga, det var väl klart som fan att han gjort! Men ändå kunde han inte sluta, utan lutade sig ännu närmare. De var kanske inte vänner längre men doften skulle han nog aldrig glömma. Nåja, doften som funnits där innan. Den fanns inte kvar. Poof.
”Det är inte någon ny parfym”, envisades han och placerade några fingrar under hakan, så att han kunde vrida på det välbekanta ansiktet och studera det mer ingående. ”Har någonting konstigt hänt den senaste månaden? Eller alltså..du..ehm..” Han tystande och slät ögonlocken, innan han drog sig tillbaka och föll ner i sin egen fåtölj igen. ”Glöm det.”

Skjuta sina problem på andra.. nej, det är väl något tabulagt i det. Nu finns det folk som genuint vill lyssna på problem och hjälpa till, det vill säga terapeuter eller psykologer, men även vänner har nog inte den synen på det hela. Nära vänner vill säkerligen höra om problemen och kunna hjälpa till på bästa sätt, men det är nog rätt svårt för dem bägge två att inse det. När de varit bästa vänner för två år sedan hade de som en oskriven regel om att de alltid kan vända sig mot varandra, inte endast för att prata, utan också för att bara finnas där fysiskt och psykiskt. Om deras vänskap fortsatt att blomstra hade nog deras relation till respektive problem varit helt annorlunda. Nu tänker Renji inte påpeka att den ett år yngre kanske borde träffa någon professionell, verkligen inte, långt ifrån. Däremot kanske Tsukiya måste öppna upp sig lite för att kunna hantera det själv. Jösses, han själv har ju ingen aning om vad det är han tänker.
”Nej, det är väl rätt svårt att se det på något annat vis,” mumlar han instämmandes. Kanske han kan lyfta frågan om de fortsätter prata lite, om de kommer närmre varandra. Nu är de nästintill främlingar, att ge råd går liksom inte. Det känns verkligen inte rätt. Plus kan han inte direkt säga något som motstrider det han själv gör. Nu är han diagnoserad med depression, och kämpar med det varje dag med hjälp av mediciner, men det är inte så att han fortsätter regelbundet att gå hos en psykolog om saken. Nu berättar han förvisso en del för Yuuta, men pojkvännen brukar alltid vara rätt oförstående när det kommer till psykisk ohälsa. Han försöker vara hjälpsam ibland, men det är så uppenbart att han inte riktigt tror på hjärnspökena.
”Ibland.. men ingen som förstår eller vet vad de pratar om.” Än en gång kommer en liten rosig färg upp över kinderna, den här gången inte pågrund av vindpustarna utanför, utan pågrund av frågan som ställs. Återuppta kontakten? Efter två år? Renji hade inte ens trott att det varit möjligt, att de ens skulle prata någonting efter det som hänt vid disken. Men ja, saker och ting kan förändras. Med sina rosiga kinder och ett litet leende på läpparna nickar han långsamt.
”Gärna, om du vill?”

Om det är någon som vet hur hans hemsituation ser ut, ja då är det Tsukiya. Nu kanske några av hans vänner vet att det inte ligger så bra till, men ingen av dem har han känt sen barnsben, ingen av dem har varit med när livsavgörande saker inträffat. Bara Tsukiya. Så jo, det förvånar honom inte att den ett år yngre har bra koll på det, trots att det varit flera år sedan sen sist. Precis som de bägge två vet att de kan vara helsike envisa bägge två, så det låter han glida bort. Tankarna om vem som förstår vad eller om deras envishet försvinner bort med ett nafs. Det bekanta barndomsansiktet glider närmre, vilket får Renji att försöka pressa sig närmre mot fåtöljen. Nu går det bara så mycket och han misslyckas rätt brutalt, men det var åtminstone värt ett försök
”Varför är det inte någon parfym?” Undrar han förvirrat. Hans lukt, är det seriöst ett intressant samtalsämne? Han är fullt angelägen vid att han luktar kokos, för det är så han vill att det ska vara, men det verkar inte vara det som retar den stackars pojken. När han sedan däremot tar upp den senaste månaden stelnar hela kroppen till. Jo, det har det ju. Väldigt svårt att glömma bort det där, hur en stor varg rivit sönder hans rygg och nästan lämnat honom till att förblöda. Men det kan knappast Tsukiya veta om, för hur i helvete skulle det ha gått till?
”Det beror på vad du menar.”