[PRS] Early & Arya

Valerie såg hur mannen även konfronterade den andra kvinnan. Hon fnös tyst och himlade med ögonen. Hon irriterade sig på män som honom, hon kunde inte förstå hur en människa kunde vara så hjärndöd. Att hennes offer främst var män var kanske inte så konstigt. Hon var enormt känslostyrd, och då var det inte lätt när män hela tiden skulle gå henne på nerverna.

Valerie reste sig från sin plats. Hon ville ändå inte ha mer av sin öl. Hon såg mot kvinnan och kom fram till att hon troligen kunde uppskatta lite hjälp för att få bort mannen. Inte för att Valerie tvivlade på kvinnan, men Valerie såg det även som ett sätt att närma sig henne.
"Åh, Sarah! Där är du ju, wow vad jag har saknat dig" utbrast hon då hon endast var någon meter ifrån kvinnan och mannen. Han la lätt en arm runt henne och gav henne en lätt kyss på kinden. Det behövde trots allt se trovärdigt ut. För någon sekund såg hon henne i ögonen, men tog sedan ett litet steg tillbaka. Hon såg upp på mannen och upptäckte förtjust att hans självsäkra flin hade bleknat en aning. Hon lyfte på ena ögonbrynet, men mannen verkade inte ha särskilt mycket att säga längre. Han började muttra för sig själv och Valerie låtsades inte höra vad han sa. Nöjt såg hon hur han började bege sig tillbaka till sitt sällskap. Därmed tog Valerie ett steg tillbaka och vände ansiktet mot den främmande kvinnan, nu med ett oskyldigt leende vilandes på läpparna.

Plötsligt så kom kvinnan mannen nyss pratat om gåendes fram till bordet, strax därefter så hade Leah hennes arm runt sig och kände hennes läppar mot sin kind i en lätt kyss. Detta överraskade henne faktiskt mer än vad mannen nyss hade gjort. Män som betedde sig vidrigt på ett eller annat sätt var hon ändå tyvärr van vid, att kvinnor gick fram och kysste henne på kinden bara sådär var något nytt, även om det uppenbarligen bara var en akt. Kvinnan såg henne i ögonen för ett kort ögonblick, och Leah kunde inte låta bli att lägga märke till att de var väldigt vackra. 

Trots överraskningen så tappade hon dock inte fattningen i mer än någon bråkdels sekund innan hon direkt gav kvinnan ett stort leende och utbrast "Åh, äntligen, du kom tillslut!". Hon vände sen blicken mot mannen igen, som inte alls såg så road ut längre. Förmodligen var minnet av kvinnans naglar mot hans handled fortfarande alltför färskt i hans minne. Efter en kort stunds tystnad så började han muttra för sig själv, och när Leah försökte höra vad han sa så uppfattade hon mest svordomar. Hon fnös roat till när mannen tillslut började gå därifrån, och vände sig återigen mot kvinnan som numera hade backat en aning. 
"Tack för det där" sa hon och log ett mer genuint leende än tidigare. Det hela hade gått så snabbt, och hon hade inga tvivel om att hon skulle kunnat hantera mannen själv, men hon var ändå tacksam över kvinnans hjälp. Ju snabbare mannen lämnade henne ifred desto bättre. Hon var ärligt talat även en smula förvånad över att kvinnan gjort det hon gjorde, hon såg inte riktigt ut som någon som gärna hamnade i konflikter på det sättet. 
"Brukar du alltid gå fram och skrämma bort män som stör ensamma kvinnor sådär?" frågade hon med lätt höjda ögonbryn och ett snett litet leende. 

Valerie slog sig ned på stolen bredvid den andra kvinnan.
"Nja, inte direkt" sa hon med ett lätt skratt. Hon ryckte på axlarna och tittade ner på sina fötter. "Den där störde mig bara något utöver det vanliga" tillade hon, och refererade då mannen som "den där". Det var kanske inte helt sant, men det var samtidigt ingen lögn heller. Hon såg upp på henne igen.
Valerie hade inte varit här på flera år så hon kunde omöjligt veta vem som hörde till här och inte, men något sa henne att hon inte var härifrån. Hon hade ett visst sätt, och dessutom hade hon inte den typiska dialekten.
"Vad heter du?" frågade hon nyfiket.

Leah kunde inte låta bli att känna sig lite glad över att kvinnan verkade vilja stanna och prata. Lite sällskap var alltid ett välkommet avbrott i den ensamhet hon var så van vid, särskilt när det var någon som verkade intressant. Hon hade inte svårt för att lära känna människor och bli vän med dem, men det var svårt att uppehålla någon slags relation i och med att hon reste runt en del. Så större delen av tiden spenderade hon mest för sig själv. 
"Jo, det kan jag förstå.. Jag kan inte påstå att jag var särskilt förtjust i honom heller. Och han verkade inte tycka särskilt bra om dig och dina naglar" sa hon med ett roat leende efter att ha kastat en blick bort mot mannen igen när kvinnan nämnt honom. Leah drack lite av sin öl och vände blicken mot henne igen. 
"Leah. Vad heter du?" frågade hon stödde sig med armen mot bordet. 

Valerie log mot kvinnan. Hon granskade sina naglar då hon nämnde det och fick dölja ett nöjt leende. Det förvånade henne inte ens att mannen nämnt det för kvinnan. Dock visste hon redan om det, hon hade en förfärlig ovana att ofta tjuvlyssna på andra människor.
Ett milt leende syntes på hennes läppar då kvinnan talade om hennes namn.
"Valerie" svarade hon. "Valerie Child."

I ögonvrån kunde hon se hur en liten grupp människor steg in i baren. De slog sig ned vid ett bord i närheten av där de själva satt. Till en början brydde sig Valerie inte om dem, tills hon plötsligt snappade upp något.
"Två döda. Fyra sammanlagt denna vecka" sade en av männen med låg röst. "Tömda på blod."
En svag rynka dök upp mellan Valeries ögonbryn.

Leah log snett mot Valerie och höjde lätt på ögonbrynen. "Så, Valerie Child, vad gör du här själv egentligen? Förutom att hota störiga män" frågade hon i lite skämtsam ton. Själv avskydde hon egentligen att få den frågan ställd till sig jämt och ständigt, men hon hoppades att Valerie skulle ha överseende. För hon var verkligen genuint intresserad. Det var inte alltid som hon såg kvinnor sitta för sig själva på det sättet i barer, hon brukade själv vara en av de få. Kanske var de lika varandra på det sättet, eller väntade hon kanske på någon? 

Ett litet sällskap på fem män hade satt sig vid ett av borden inne i lokalen och talade till varandra med låga röster. Bordet var ganska nära hennes eget, så det var inte särskilt svårt för Leah att uppfatta vissa av sakerna de sa även när hon inte aktivt försökte. Till en början var det mest vardagliga saker, jobb och hemlivet, sånt som var rätt enkelt att stänga ute och inte riktigt lyssna på. Det var först när hon hörde ord om döda människor tömda på blod som hon spetsade öronen. Hon sneglade åt deras håll, och det var nästan så att hon för ett ögonblick helt glömde bort Valerie. Det var inte att hon ville vara otrevlig, hon kunde bara inte hjälpa det. Även om hon inte aktivt arbetade just nu så kunde hon omöjligt gå miste om den här informationen. Hon vände blicken tillbaka till Valerie utan att egentligen riktigt fokusera på henne samtidigt som hon lyssnade uppmärksamt på vad som sades vid bordet bredvid. 
"Jo, det är ju vad dem säger. Förra veckan var det tre andra som hittades, inte en droppe blod kvar i någon av dem.." lade en av männen till och rös. 
"Fan, jag fattar inte hur man kan mörda någon på det sättet. Det är ett under att den där sjuka jäveln inte har blivit tagen än... Det är ju knappt att man vågar gå runt själv längre. Och varken min fru eller mina barn har lämnat huset de senaste veckorna om det inte varit absolut nödvändigt." sa någon av de andra med mörk röst. Leah lyssnade väldigt intresserat. Allt som sades verkade hittills stämma överens med det hon själv hört tidigare, det som dragit henne till den här platsen, och det gjorde henne bara säkrare på sin sak. Det fanns en vampyr här. Vad skulle annars döda så många på så kort tid, och på ett så märkligt sätt? Mördare var visserligen inte alltför ovanligt, men Leah hade sett det här mönstret förr. Hon hade inte haft fel då, och hon tvivlade på att hon hade fel nu. 

Valerie log lätt. "Det bara blev så" började hon. "Jag bara gick förbi, och jag hade inget bättre för mig så.. jag hamnade här." Hon rykte på axlarna. Då hon återvänt till staden hade hon inte haft någon egentlig plan. Hon hade bara slagits av en plötslig hemlängtan och nu befann hon sig här.

Hon försökte inte visa sig påverkad av de tre männen, men det dem sa oroade henne minst sagt. Det störde henne inte att det fanns minst en annan vampyr i staden, hon var övertygad om att det lurade vampyrer överallt, men grejen var att denna vampyr skapade oreda. Valerie visste vid det här laget att detta skulle innebära stora konsekvenser, och det för alla vampyrer i staden. Genast kände hon en irritation inom sig, hon hade nästan precis anlänt här.. och nu var hon kanske tvungen att ge sig av lika snabbt igen?

Hon la huvudet lite på sned. "Så, då får väl jag fråga dig samma fråga?" Sa hon, genuint nyfiken på vad en kvinna som hon gjorde här.
Utan att Leah skulle lägga allt för stor notis i det försökte Valerie slänga ännu en blick mot männen för att försöka fånga upp deras ansikten. "Känn din fiende" var ett motto hon länge gått efter. Skulle hon ha ett gäng vampyrjägare efter sig så kunde hon väl iallafall ha fördelen att veta hur några av dom ser ut.