A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

Nathan kunde inte hindra ett skratt ifrån att slippa ut än en gång, hon var sannerligen trevligt sällskap - med henne var det lätt att skämta och skratta, en mycket bra egenskap. Än så länge hade det blivit en långt trevligare helg än vad han vågat hoppas på - även om det säkerligen skulle ändras sen. Om inte annat skulle säkerligen hennes uppfattning om honom att ändras när hon fick reda på vem han var, med tanke på hennes far.
"Du har rätt, det är hög tid för det", sade han med brett leende, passade på att sätta sitt glas på samma bricka för att sedan ta hennes hand och föra henne ut på dansgolvet. Väl där lade han handen om hennes midja och började vant dansa runt med henne, kände sig väldigt hemma ändå på såna här tillställningar.
"Jag måste tacka för väldigt gott sällskap" sade han vänligt.

Adele var tvungen att erkänna att hennes kavaljer var skicklig på att dansa. Men han var klädd som en adelsman så det var ju inte annat än bra att han visste hur man skulle föra en kvinna runt på dansgolvet.
"Gott? Tänker du äta upp mig?" frågade hon med en antydan till ett leende på läpparna, skämtade givetvis bara med henne. Hade man lätt för att hitta olika sätt att tolka ord och meningar på, såsom hon hade, så kunde det gå sådär. Hon snurrade runt i takt till musiken, precis som de andra fröknarna på dansgolvet, innan hon la armarna om hans nacke istället för att söka djup ögonkontakt.

Hans danspartner bjöd under kvällen på en hel del skratt, vilket också självfallet var väldigt uppskattat av honom - vem skulle inte vara glad över en danspartner som var både vacker, trevlig och rolig? Han flinade lätt av hennes ord och såg på henne med en fullkomligt oskyldig blick.
"Vem vet vad man tar sig till med en sådan sötnos?", frågade han oskyldigt, hade snabbt låtit blicken svepa över dem andra - han fick ju ha lite koll - men drog den tillbaks till henne just som hon lade armarna runt hans nacke och log lite. Nu kunde han inte låta bli att fastna med blicken i hennes, och ärligt talat så visste han inte alls hur länge de dansade där, mer än att han skulle kunna dansa vidare och drunkna i den där blicken hur länge som helst.

Ett litet skratt lämnade hennes läppar. Vem hade kunnat tro att hon skulle ha tur att träffa någon som Nathan? Han var utan tvekan hennes favorit av alla män här, och då hade hon inte ens pratat med alla än. Adele dansade med honom en stund till. Skulle hon vara ärlig så hade hon blivit av med tidsuppfattningen, men det bekymrade henne inte det minsta utan hon trivdes bra där ute på dansgolvet tillsammans med honom. Tillslut tackade hon ändå för sig genom att niga.
"Pappa ska snart hålla något fånigt tal, så nu tänker jag passa på att andas in lite frisk luft." Hon hade blivit ganska varm, och hon misstänkte starkt att det inte enbart berodde på dansen. Erkänna något tänkte hon inte göra, varken högt eller för sig själv. Adele nickade mot honom innan hon styrde stegen ut från balsalen. Hon tog sig sedan uppför en lång trappa innan hon öppnade ett par glasdörrar som ledde ut till en balkong. Hon greppade tag om räcket och vände upp ansiktet mot himlen.

Nathaniel visste inte riktigt hur länge de dansat, men tydligen var det snart dags för talet - och alltså snart dags att agera för honom också. Han tvekade lite, visste inte om han skulle riskera att gå med henne eller inte - han kunde inte missa när det var dags för talet. Men han ville också gärna få lite mer tid med henne, och till sist beslöt han sig för att gå med - trots allt så borde han höra när talet satte igång utifrån balkongen, och han behövde inte störa första meningen i talet direkt. Det räckte att han hann under någon gång, för att få allas uppmärksamhet ordentligt.
"Jag hoppas inte det gör något om jag gör dig sällskap?" frågade han för att utan att vänta på något svar följa efter henne dit. Väl där ställde han sig först bara tyst och såg sig omkring.
"Trivs du här?" frågade han efter en kort stunds tystnad.

Adele kastade en blick över axeln då hon hörde fotsteg närma sig. Hon hade hoppats på att han skulle följa efter och det gjorde henne glad att han gjort det. Hon riktade blicken mot den stjärnklar natthimlen igen. Att studera stjärnbilder var något som hon uppskattade att göra, det var avslappnande på något vis. En löjlig hobby tyckte hennes far, en regent hade inte tid att stå och peka ut stjärnbilder. Dock verkade han ha gott om tid över att sitta på tronen och se arg ut. Men det var väl det som han kallade för att "tänka över viktiga saker".
"Vad menar du?" frågade hon utan att slita blicken från stjärnorna. Hon visste inte exakt vad han syftade på: om hon trivdes i slottet eller i Westron överlag.

Nathan var inte helt och hållet säker själv på vad han menade. Allt och ingenting. Även nu var han tyst lite innan han svarade, tog sig istället tid att också han gå fram till balkongens räcke och där ställa sig bredvid henne.
"Hur du trivs här, ifall du är nöjd med livet som det är nu. Adelslivet, att ständigt gå omkring och låtsas att allt är bra" sade han, hade först haft blicken mot utsikten men nu istället vänt den emot henne igen. Han själv kunde vantrivas rejält med sådant - men sen hade det också varit annorlunda hemma.

Adele funderade över hans fråga en lång stund. Det var en fråga hon ställt sig själv några gånger, men ändå verkade hon inte ha ett svar att ge honom nu.
"Om jag skulle få välja så skulle jag leva ett vanligt liv. Inga fåniga plikter, ingen förväntan om att uppföra sig på ett visst sätt..." Hon avslutade inte meningen. Men det hade inte varit meningen att hon skulle leva ett vanligt liv. Det hon däremot kunde göra var att se till att leva livet på ett sätt som skulle göra henne lycklig.
"Men som kunglig kan du inte vara självisk och tänka på dig själv. Det är folket som kommer först." Det var sorgligt men sant.

Hon lyckades väldigt bra med att pricka in det kungliga livet enligt Nathan. Man längtade bort, men man lärde sig ändå tidigt att göra det bästa för folket. Han hade iallafall alltid fått lära sig det väldigt tidigt, och mycket av hans fars sätt hade gått i arv till sonen. Åtminstone enligt Nathan hade hans far alltid varit en bra härskare - men sen hade han alltid sett upp väldigt mycket till sin far, så hans åsikt var väl något vinklad. Han nickade lätt.
"Jag kan inte annat än att hålla med. Folket före allt" sade han, lät sedan höra en tyst suck.
"Det brukade vara annorlunda, vid ett hov. Det var inte samma skådespel, mycket mer öppet. Också för folket att ta del av. Men allt det är förlorat nu", sade han tyst, med en saknad och smärta i blicken som var riktad utåt igen. En längtan efter sitt hem, som han inte visste om han nånsin skulle få tillbaka på samma vis. Men han insåg att han antagligen sagt lite för mycket redan, och kanske råkat göra stämningen lite väl dyster. Han fick fram ett leende emot henne.
"Nej, du får ursäkta om jag drar ner stämningen - jag talade utan att tänka. Vi borde kanske ge oss in igen ifall vi inte ska missa din fars tal" sade han med ett vänligt och lite ursäktande leende emot henne och backade lätt undan ifrån räcket igen för att istället erbjuda henne sin arm.

Stämningen kändes plötsligt dyster. Det var inte något hon anklagade Nathan för, hans fråga hade varit befogad. Det här var inte livet hon önskade åt sig själv men det var något hon var fast med. Att sucka och beklaga sig över saken skulle inte förändra något. Hon kände sig något förbryllad över hans svar: det lät som om hans ord kom ur hjärtat och att ett djup låg bakom dem, vilket tydde på att allt inte riktigt var som det såg ut. Adele valde dock att inte fråga om saken. Det fanns gränser till allt och hon valde att respektera dem.
"Jag stannar kvar här en stund till," log hon svagt då han erbjöd henne sin arm. Ledsen skulle hon inte direkt bli om hon missade talet som hennes far skulle hålla, tvärtom skulle hon rädda sig själv från att somna av uttråkan. Något intressant skulle han knappast ta upp i sitt tal i alla fall.