Efter Hogwarts (Privat)

Auroras misstankar var välriktade. Catherine tog av sig sin jacka, och ett bleknat ärr från ett Mörkrets Märke syntes på hennes underarm. Aurora kände hur hon blev torr i munnen och började omedvetet dra med fingrarna över den ojämna ärrbildningen som fanns där. På grund av denna ojämna ärrbildning var det lite svårt att se att det en gång hade skurits in Blodsförrädare i skinnet. Aurora försökte dra blicken från Catherines Märke, och fokuserade istället på hennes ögon.

Aurora andades tungt. Hennes blick var suddig, och hon låg mitt på golvet. Hennes kropp var svag, även om smärtan från Cruciatusförbannelsen hade försvunnit. Smärtan pulserade i hennes arm, och hon såg hur blodet långsamt rann längst med den och droppade på golvet. Hon vred huvudet till vänster, där hennes syster och föräldrar låg. Alla tre hade ögonen öppna och glansiga, men skillnaden var att Lucy blinkade, det gjorde inte hennes föräldrar. Någonstans långt borta hörde hon en dörr öppnas, och fick syn på en kvinna i sitt synfält. Hon kände hur kvinnan lade två fingrar på hennes hals.
”Hör du mig?” frågade hon och Aurora försökte nicka. Hon öppnade munnen och fick ur sig ett ljud.
”Hon lever” sa kvinnan till någon annan som Aurora inte såg.
”Vi har en till här som lever” hördes en röst från vänster sida. Aurora försökte vrida huvudet för att se vem av hennes familjemedlemmar som rösten talade om, men kvinnan höll henne stilla.
”Du behöver komma till St Mungos” sa hon, och något lyfte upp Aurora i luften. Hon lades på en bår som flöt i luften, och svävade ut genom dörren. När hon kom ut såg hon ett märke i himlen, ovanför huset. Det var en stor dödskalle med en orm slingrandes ur munnen. Det var det sista Aurora såg innan hon svimmade.

”Ja, spion kanske man skulle kunna säga” sa Aurora och drog bort fingrarna från underarmen och placerade handen runt koppen istället.
”Det är som sagt svårt för oss att göra någonting, och det hjälper inte heller med Animagusformer, för det är mänsklig kontakt vi behöver” sa hon och tog en klunk av téet. Aurora hade försökt hitta gruppens medlemmar med hjälp av sin Animagusform, men det hade inte gjort någon nytta eftersom medlemmarna inte brydde sig särskilt mycket om djur.
”Vi sitter lite fast, som du kanske förstår, och vi behöver stänga ner den här gruppen snarast innan den växer”.

Catherine såg hur Aurora vände blicken mot hennes handled och märket, men Catherine var rätt van vid denna tiden. Hon funderade en stund på vad Aurora sagt innan hon nickade.
- så ni vill att jag låtsas gå med i deras grupp för att sen berätta allt för er? Är ni inte rädda att jag ska byta sida? Frågade hon med ett höjt ögonbryn, det kändes inte helt genomtänkt från ministeriets sida men samtidigt hade hon lovat att hjälpa dem mot att slippa azkaban där många av hennes släktingar satt, alltså de släktingar som inte tvingades till att bli kyssta av dementorerna. Detta var en tanke som fick Catherine att rysa bara av att tänka på det.

Hon tog ett djupt andetag och såg sig runt i rummet innan hon vände blicken till Auroras ansikte och tog en klunk av teet, skulle hon fråga eller låta bli?
- skulle det på något sätt kännas lättare för dig att jobba med mig om du fick veta min historia? Alltså hur och varför jag blev en dödsätare? Frågade hon och bet sig löst i läppen. Det var inte ofta som Catherine erbjöd sig att berätta om hur det gått till, det var nämligen inget som Catherine själv ville minnas och som bara tog henne tillbaka till gamla tider och minnen.

Aurora lutade sig bakåt i fåtöljen, och ett ögonbryn sköt i höjden.
”Det finns åtgärder för att se till att du inte byter sida, eller rättare sagt att det upptäcks om du skulle göra det” sa hon och tog en klunk av téet samtidigt som hon gestikulerade till apparaterna som fanns runtom i rummet medan hennes blåa ögon studerade Catherine.
”Om vi känner att det behövs kommer en av oss följa med dig, självklart maskerade. Det är dock en större risk, men just nu gör vi allt för att gruppen inte ska sprida sig” sa hon och drack ur koppen.

Catherine erbjöd sig att dela med sig av hennes berättelse, och Aurora tvekade. Var det ett sätt för Catherine att få sympati från Aurora? Hon kände dock hur hennes huvud rörde sig upp och ner i en nickning.
”Om det känns bättre för dig” sa hon och satte ner koppen på bordet innan hon lutade sig tillbaka. Catherine måste ha varit ung när hon blev introducerad, kanske till och med var det under Hogwartstiden? Oavsett så undrade Aurora i sitt stilla sinne hur någon hade kunnat välja att gå med i en grupp som fokuserade på att tortera och döda andra som inte tänkte som dem. Visst, risken fanns att Catherine hade blivit tvingad, men ändå. Aurora hoppades att hon själv hade så mycket självkänsla och integritet att om någon hade försökt tvingat henne att gå med i en mördargrupp så hade hon vägrat, flytt landet eller löst det på ett annat sätt. Men hon hade ju trots allt aldrig mött det problemet, så det var ju bara en teori.

Catherine svalde hårt.
- tro mig, jag är medveten om att inget jag säger kan förlåta det jag gjort. Men jag har växt upp i en familj där man ända sen jag började gå pratat om mörkrets herre och mina föräldrar har alltid varit dödsätare. När jag sjätte årskursen så började jag tveka på om allt snack om att renblodiga var mer värdefulla och då började mina föräldrar bli oroliga och var oerhört måna om att jag skulle bli en fullvärdig medlem och bli märkt sa hon och la automatiskt handen på sin handled där märket fortfarande syntes.

- Pågrund av min unga ålder och att jag fortfarande gick på hogwarts så blev jag snabbt en favorit bland de högre i rang, jag kunde ge dem information. Jag vet att folk säger att de hellre skulle dött än att bli dödsätare men tro mig. När du är en tonåring och har valet att gå med eller att bli dödad så är det inte så lätt, jag ville överleva. De förstod ganska snabbt att jag behövde en hel del träning. Att tillexempel kunna förbannelsen crucio är inte så lätt. Du måste verkligen vilja skada en person och eftersom jag inte ville så lyckades jag inte åstakomma särskilt mycket smärta. De tog in mugglarfödda som jag skulle träna på och lyckades jag inte så dödade de personerna som ett straff för mig. Jag var ung och hade sett så mycket död och hur skräckslagna de mugglarfödda var att jag inte vågade annat än att lyda, rädd för mitt eget liv. Dessutom, hade du väl blivit en dödsätare så var det inte ofta du kunde ta dig därifrån levande. Tro mig, jag har sett mörkrets herre på nära håll, hört honom prata och känt hans närhet. Det är ingen person man är särskilt kaxig över när man väl är i hans närhet. Antingen dödade han dig när han fick lust eller så lät han Nagini döda och äta folk. Fortsatte hon innan hon såg ner i marken. Det hon hade sagt nu var bara att skrapa på ytan, det fanns så mycket mer som man kunde berätta men det tänkte hon inte sitta och prata om med en främling, såvida inte Aurora frågade om något.

Aurora gnuggade omedvetet ärret på hennes underarm under tiden Catherine berättade om sin historia. När Catherine nämnde hur svårt det var att lära sig förbannelsen Crucio kändes det som om något vände sig i magen och att Aurora skulle kräkas.
Så svårt var det inte för dina kollegor, tänkte hon för sig själv, men fokuserade på att lyssna färdigt istället. Hon behöll ansiktet lugnt och tog en klunk av sitt te.
"Vad bra att du kan använda dina kunskaper och förhindra att något liknande händer andra. På så sätt har de som blev utsatta inte blivit det förgäves" sa Aurora när Catherine hade talat färdigt. Hon visste inte vad annat hon skulle säga. Att hon var ledsen för Catherines skull? Någonting inom Aurora gnagde fortfarande i henne, det faktum att Catherine hade valt sin egen väg. Visst, hon sa att det var svårt när alla runt omkring henne ville annat, men det var ändå något i Aurora som tyckte att hon kunde stå emot. Hur många i Fenixorden hade inte stått emot sin familjs önskningar och slagits mot Mörkrets makter trots att det var fara för dem själva?

Catherine granskade Aurora.
- förgäves? Jo de som dött gjorde det helt klart förgäves och vad jag än gör eller säger kommer inte rätta till det. Oskyldiga människor dog bara för att de var på fel plats vid fel tillfälle, utan ens möjligheten att försvara sig själva. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort mot helt oskyldiga människor och jag kommer aldrig förstå hur jag inte hamnade i azkaban sa hon innan hon såg sig runt på kontoret.
- men den lilla hjälp jag kan ge kommer jag ge. Tror ni att det underlättar att jag spionerar så komme4 jag göra det åt ministeriet la hon till och ryckte lätt på axlarna. Innan hon lätt granskade Auroras ansikte. Hon kände verkligen igen henne så på något sätt måste han lagt hennes ansikte på minne under tiden på hogwarts.