Love beyond limits PRS Emma07 och Vidomina

Emily skulle inte ens försöka påstå sig ha särskilt bra koll på all politik och allt vad kungen hållit på med, men hon kunde inte bara låta det här glida ur händerna. Inte när det hotade hela hennes familj, och något så galet som att attackera dem tänkte hon försöka göra allt hon kunde för att stoppa. Hon var en av dem, och inom varulvarna fanns en ganska tajt sammanhållning - i en del andra arter var det kanske annorlunda, där fick varje person ta hand om sig själv. Men här hjälptes man åt på ett mer annorlunda vis, man var som en större familj. En flock.
"Jag återberättar bara vad jag hört - men sen har jag ingen aning om sanningshalten i det", sade hon, hon visste inte vilja de var hon hört tala så det kunde lika gärna bara ha varit rykten som förvridits. Hon skakade lätt på huvudet.
"Nej, det kan jag utan tvekan hålla med om när han ger sig in på något sådant", svarade hon - hon förstod sig inte alls på hur han tänkte, eller vad de än kunde ha gjort för fel. Vad hon visste var det ingenting. Hon lät höra en lätt suck.
"Vi är inte särskilt förberedda, för att säga sanningen. En del vill knappt ens tro på ryktena, för vad vi vet har vi inte gjort något fel. Vi börjar samla och förbereda oss för säkerhets skull, men vi har ont om tid och inte nog för att erbjuda ett fullgott motstånd som vi skulle ha gjort med mer tid på oss", sade hon och gjorde ett kort avbrott. Hon såg sig själv ändå som en av de inom varulvarna som var mest engagerad i det hela, men det var heller inte särskilt konstigt med tanke på hennes fars position ibland dem.
"Men jag tror att han kanske undervärderar oss lite, även om vi inte är fullstarka kan vi räkna med en del bundsförvanter som sympatiserar med oss och förhoppningsvis lär ställa sig på våran sida", sade hon, de hade hopp om den saken åtminstone.

"Han kommer att attackera med full armé.", sa Aeris eftertänksamt och sneglade ner på bordkanten. Han såg ut att tänka efter och öppnade sedan munnen för att tala. "Ni kommer inte att vinna.", sa han och blickade upp mot Emily igen. Han insåg sina ord och skakade litet på huvudet. "Jag menar, det blir svårt.", sa han och harklade sig som för att skymma orden han nyss sagt. Sedan rätade han på sig och tog efter andan för att säga något mer. "Jag tror inte att det hjälper att tala med kungen, han är inte riktigt sig själv, men jag kan däremot prata med arméns general, men de är ont om tid och han kan vara svår att få tag på.", sa Aeris och blickade mot Emily. Han funderade på vad han skulle kunna säga till honom. Generalen ifråga var en god vän till honom, men samtidigt lojal till kungen. Med de rätta orden kanske Aeris kunde ändra generalens planer för attacken, men tanken gjorde honom orolig eftersom situationen var laddad. Han lät detta förstås inte synas inför Emily och svalde igen som för att lämna tanken. Aeris harklade sig och ställde sig sedan upp. "Visa mig er armé, kanske jag kan hjälpa.", sa Aeris.

Emily nickade lätt, det var vad hon hade befarat även om hon hoppats på att han inte skulle göra det. Att han kanske skulle underskatta dem eller något, och därav ge dem ett övertag. Hon suckade lätt och skakade på huvudet.
"Jag vet, vi är obetydliga i antal och inte förberedda. Men vi kan inte lägga oss platt. Vi måste kämpa för dem vi är, även om det innebär vår egen död", sade hon tyst, hon befarade att det var hopplöst men ville ändå leta upp det lilla hopp som kanske fanns någonstans och inte ge upp ännu. Det måste finnas ett sätt. Ännu en gång lät hon höra en tyst suck, samtidigt som även hon reste sig upp.
"Jag är rädd att vi är underlägsna också där. Även om vi gör vad vi kan för att förbereda oss, består vår armé utav arbetare och inte soldater", sade hon, de hade inte direkt någon armé färdig - de borde vara en del av riket och en del av dess armé. Men när dem vände sig emot dem märktes verkligen hur lite makt de egentligen hade.

"Det kanske finns någonstans där de kan gömma sig, och på så sätt vinna tid?", sa Aeris och tog några steg mot utgången. Han visste området, och skogarna. Kanske fanns det en chans för de, men även de gömställen som Aeris kände till låg en bit ifrån- och tiden var knapp. "Du kan väl slåss?", sa han och kikade över axeln på Emily. Det kanske hade varit ett försök att ge henne hopp, eftersom de ord som lämnat hans läppar inte tidigare varit de mest positiva. "Visa mig era soldater, kanske kan jag hjälpa.", sa han igen och vände sedan på huvudet igen för att lämna byggnaden.
Han kom ut på gatan igen och möttes av festligheterna ute på torget. Aeris noterade att flera varelser och arter hade anlänt då det upplevdes som att mycket fler folk fanns på platsen. Han blickade mot slottets torn som syntes från det håll Aeris befann sig och bad en tyst bön om att kungen skulle fatta rätt beslut. Han kände för Emily och hennes folk. Vad hade egentligen flugit i kungen? Han kikade över axeln efter Emily och funderade på vilka arbetarna, soldaterna, var. Hur sanna var hennes ord om de? Han ville ta reda på det själv. Eftersom han själv tyckte sig vara duktig med sitt eget vapen, svärd, tänkte Aeris att han ändå kanske hade något råd att ge dem.

Emily följde efter honom och tvekade lätt - kanske att det fanns, kanske inte. Hon visste inte helt, men hon visste att dem måste agera snart.
"Kanske. Det kan vara värt ett försök", sade hon med en lätt nickning vilket hon snart återupprepade som svar på hans fråga - det var något hon lärt sig sedan barnsben.
"Jag ska visa dig. Men de flesta av oss är inte skickligast med svärdet - vi föredrar att slåss i vår andra skepnad, vi är svårare att såra där och har allt fler fördelar på det viset än annars", förklarade hon, började styra stegen ditåt. Även om de hade vissa utmärkande egenskaper också såhär, i mänsklig form, så var de något begränsade jämfört med annars. Saker och ting blev helt enkelt lättare i deras mer naturliga form.
"Det här är kanske en mer personlig fråga, och du måste inte svara om du inte vill. Men du verkar vara nära kungen. Varför hjälper du då oss?", frågade hon nyfiket.

När Emily gjort honom sällskap vid hans sida sneglade han åt hennes håll när hon berättat om varulvarnas sätt att slåss. Givetvis. Varför hade han missat det? Kanske för att själv aldrig tidigare slagits mot en varulv. "Javisst.", sa han som svar när hon berättat att de fördrog att slåss i deras andra skepnad.
Aeris började röra sig därifrån och gick längst med vägen, från värdshuset och rörde sig genom torget och trängde sig förbi förbipasserande. Egentligen skulle Emily behövt leda vägen, eftersom Aeris inte riktigt hade någon koll på var någonstans hon bodde. Han kände sig dum, men för tillfället vann hans stolthet och bestämde sig för att han iallafall kunde leda de ut ur området, sedan kunde hon få ta ledningen.
Aeris blev överraskad då hon frågade honom om hans delaktighet i att stoppa kriget. Aeris svarade först inte. Han funderade medan han gick, och sedan drog han inte luft för att svara på hennes fråga. "Jag anser att kungen gör ett misstag, det är inte klokt av honom att ge sig på sådana dåraktigheter, speciellt utan någon som helst anledning. Jag vill hjälpa. Jag vill hjälpa er båda.".

Emily hade inte det minsta emot att han ledde dem därifrån - han var längre än henne och dessutom man, så folk flyttade mycket snabbare och lättare för honom än ifall hon skulle ha gått först. Men då de väl kommit utanför den värsta folkmassan och husen så ökade hon på stegen för att istället gå upp bredvid honom och styra stegen längs en relativt upptrampad stig ut i skogen. De levde i samlad trupp - rättare sagt några samlade hus - lite mer i skogen, dit det egentligen gick en väg men stigen var snabbare till fots. Hon vände blicken upp till honom, för att le lite.
"Tack. Det är trevligt att åtminstone ha någon där på våran sida" sade hon uppriktigt. De behövde inte gå länge förräns skogen öppnade upp sig lite och de möttes istället av en mängd hus där.
"Vad är det du vill se först?", frågade hon.

Han hade iakttagit Emily när hon lett vägen för honom in i hennes by. Utan att först förstå sina känslor som spred sig i kroppen. Han blev svag i benen och flackade med blicken. Vad hade gjort honom så osäker? Aeris svalde och insåg att han fattat tyckte för henne. Hon hade imponerat honom på ett sådant sätt han inte sett hos någon annan. Emily visade en sida av lojalitet och givmildhet, vilket Aeris fann attraktivt. Han svalde igen och närmade sig henne. "Emily, vänta.", sa han innan de kommit alltför långt in i byn. Han sträckte sig efter hennes hand och drog henne till sig för att möta hennes blick. För ett ögonblick blev han osäker på vad han skulle säga och sänkte blicken igen, men behöll hennes händer i sina. Han tittade upp igen mot henne och drog in luft i lungorna för att säga något. "Jag.. jag vill inte att du blir skadad.". Ovan som han var, släppte han händerna och insåg hur dumt det hade låtit, han insåg att han gillade henne. Mycket. Men stoltheten var för stor för att får Aeris att säga det till henne. Han harklade sig och sträckte på sig som för att samla ihop sig igen. "Du kan visa mig var ni övar inför strid.", sa han och kände sig genast nyfiken på att få se varulvarna i deras naturliga form, om det nu var så de övade inför strid.

Emily kunde inte förneka att hon slängt en del blickar emot honom som hon försökt dölja, även om hon visste precis dumt det var. Och hopplöst. Han var en alv, och med tanke på hur pass stolt och belevad han verkade tvivlade hon starkt på att han skulle finna intresse i någon som henne - visserligen var han trevlig, men det var väl vad man brukade vara mot de flesta. Hon borde inte våga hoppas på att hon skulle vara något annorlunda, men ändå var det som om hennes hjärta hoppade över ett slag då hon kände hans hand ta hennes. Hon vände blicken upp till honom, vågade inte helt och hållet lita på sina öron även om hennes hjärta dunkade som bara den vid det här laget.
"Varför?", kunde hon inte låta bli att fråga något andlöst, för att sedan sänka blicken igen då han släppte henne. Hon bannade sig själv för att ens ha låtit sig hoppas - kanske att han bara helt enkelt inte ville att hon skulle bli skadad, det var säkert bara hon som var dum nog att låta sin fantasi skena iväg med henne. Hon höll dock lite generat undan blicken därefter, bara att se på honom räckte för att hjärtat skulle slå hårdare igen hur dumt det än var.
"Såklart, här borta" mumlade hon nästan och styrde stegen lite längre bort, vidare förbi ett av de något större husen till en större gårdsplan bakom bakom. Där var ganska tomt, förutom en pojke runt 16-årsåldern och en i 20-årsåldern ungefär - Emilys bror. Han fick genast syn på de båda med en förvånad blick, styrde stegen ditåt med en gång.
"Emily, enligt pappa skulle du väl inte vara tillbaka ifrån marknaden förräns senare? Vem är det här?", frågade han nyfiket. Emily såg snabbt på Aeris och tillbaks på sin bror, hade inte väntat sig att hitta honom här då hon trott att också han skulle vara kvar där längre.
"Jag trodde detsamma om dig. Det här är Aeris, en kille jag träffat", skyllde hon till sist på och hoppades innerligt att han skulle spela med - hon rodnade lätt då hon sade det, och ärligt talat skulle det vara väldigt lätt att "spela" kär i honom men hon vågade inte säga sanningen. Hennes familj skulle aldrig vilja att hon blandade sig i det här.

Aeris följde stegen efter Emily och stannade upp då han upptäckte någon, som Emily verkade känna, och såg på när han frågade henne om hennes tidiga ankomst och om Aeris. När Emily presenterat honom som en kille hon träffat tog hans hjärt ett extra skutt och Aeris visste först inte hur han skulle reagera. Var hans känslor för Emily besvarade? För en tiondels sekund tvekade han att svara, men sedan tog han ett steg närmare Emily för att lägga en arm runt hennes axlar och sa "Ja, Emily och jag.", sa han och insåg hur dumt det lät. Han sänkte blicken kort, men höjde den sedan för att möta den unge mannens blick.
Aeris kände sig lugnare eftersom hans egen röst hade låtit stadig och övertygat honom själv. Han kände inte något hotfullt över vem denna person var och andades sedan in för att sedan känna pulsen återgå till sin vanliga takt. "Hej.", sa han och nickade kort mot honom, som i en bugning och släppte taget om Emilys axlar.