Privatroll mellan Masato och Vidomina

Arwen hade hört henne och klev fram och såg att det var en med två ben som henne själv.
Men hon verkade inte till synes bära något vapen, men hon sa lugnt.
- Jag heter Arwen, och ja, det är väldigt fint väder.

Adelaide tittade på kvinna som trätt fram bland träden. Adelaide tyckte hon var vacker. Kvinnan som presenterat sig om Arwen verkade ha ett lugn vilande över henne. Det gjort Adelaide mer lugn, men framför allt mer modig.
Adelaides nyikenhet tog över. "Är du.. är du..", stammade hon, och insåg hur dumt det lät och harklade sig för att börja om meningen. "Är du..en alv?". Adelaide tog ett steg närmare med blicken fäst på Arwen.

Arwen såg på och höll tillbaka ett skratt, även om hon hade gjort det eftersom hon visste inte vad dessa människor tydligen tålde eller inte tålde.
Men hon sa.
- Ja, det är jag, hur kan du se det, är det örona?

Adelaide förstod inte vad Arwen skrattade åt, men hon svarade henne. "Nej, eller jo, eller..". Adelaide letade efter orden. "Jag har inte sett dig förut bara.", sa hon sedan och insåg att det lät lite korkat, men lät det vara.
"Bor du i skogen?", frågade hon sedan. Nyfikenheten hade definitivt kommit tillbaka. Rädslan fanns inte kvar. Även om Adelaide hade lagt märke till hennes pilbåge. Arwen verkade inte vara ett hot för henne. "Jag bor i staden härintill.", sa hon sedan och pekade med armen åt det håll hon kommit från, men utan att slita blicken från Arwen.

Arwen såg på henne och sa.
- Från staden, jag har aldrig varit där, vi alver har som egen stad längre in i skogen.
Men det är inte många av er sort vi ser i vår stad.
Men ja, jag bor i skogen.

Hon hörde hovsteg och såg att hennes häst kom gåendes men ställde sig och betade en bit bort men Arwen såg tillbaka på människan och sa.
- Gillar du skogen?

Adelaide ryste när hon hörde Arwen berätta att det fanns fler alver som bodde i skogen. Hon rös inte av rädsla, men av förtjusning då hon insåg att det fanns en värld, bara en bit ifrån deras egen stad, som hon inte kände till. "Jag har aldrig sett någon stad i skogen.", sa Adelaide sedan och förstod att det lät lite dumt. Även om hon spenderade mycket tid i skogen hade hon mycket skog kvar att utforska, den var så stor.
"Så, det finns människor hos er också?". Adelaide närmade sig Arwen och stannade upp när det bara var några meter ifrån de.
"Ja, jag gillar skogen. Jag ofta ute och går här. Plockar bär och. så.", sa hon och log. Hon iakttog Arwen och förundrades över hennes klänning. Den såg så dyr och vacker ut.

Arwen log mot henne och sa.
- Det finns några få, men det är vänner till min far.
Men jag tror inte att de är människor från din by i alla fall.
Och vi alver håller oftast till djupt inne i skogen, men jag gillar att rida långt, men min gillar inte det.

Hon log då hon hörde en Adelaide gillade skogen och hon nickade och sa.
- Skogen är väldigt fin, men kan vara farlig.

"Vem är din far?", kastade hon ut sig i hopp om att det var någon hon kanske sett, eller hört talats om. Men insåg sin dumhet och satte handen för munnen. "Förlåt, jag menar.. vem är din far?", sa hon i en lugnare ton och förde de blonda håret bakom ena örat. "Nej, det är väl inte det.", sa hon sedan och syftade på människorna. Hade det varit människor från hennes by hade hon säkert hört talats om alver i skogen, tänkte Adelaide.
Men när Armen berättade att skogen kunde vara farlig försvann Adelaides leende. "Vad menar du?". En rynka syntes i hennes panna nu. Adelaide kände sig osäker.

Arwen såg på henne och sa.
- Han heter Eratorn, är ledare i min by.

Hon kollade runt och lyssnade efter ljud som kunde betyda fara och sa.
- Någon alv är inte någon fara eftersom vi undviker att skada någon om inte denne eller dessa försöker anripa.
Men björnar och andra rovdjur kan finnas här och de brukar gå till anfall.

"Eratorn?". Adelaide drog på läppen och såg ut att fundera. Hon kände inte igen namnet. Hon hade inte hört talats om mannen. "Jag vet inte vem det är." Hon tänkte efter kort, men sedan tillbaka upp mot Armen igen. "..kan du visa mig din by?", frågade hon sedan och kände sig en aning orolig eftersom hon inte ville framstå som påträngande, men allt Arwen berättat för Adelaide gjorde henne ivrig och hon ville veta mer. "Får jag följa med dig till din by?", frågade hon sedan och tittade beslutsamt på Arwen. Adelaide förstod att detta var ett sällsynt tillfälle, och hon ville ta chansen att upptäcka en värld som hon tidigare inte ens visste existerade.

När Arwen berättade för Adelaide om djuren nickade hon. Hon visste om att djuren var en fara. Men hon hade aldrig själv varit med om en. Hon drog sig till minnes om andra som sett eller hört djuren, men än så länge kände hon inte till någon som blivit attackerad.